Pompero Batoni Estasi di santa Caterina

Katarina av Siena och den heliga anorexin (anorexia mirabili )

Katarina föddes i Siena 1347 och dog i Rom den 29 april  1380. En historiker karaktäriserar Katarinas samtid på följande knapphändiga sätt. ”Det var en eländig tid för mänskligheten”. En ...

Av: Lena Månsson | 29 april, 2017
Essäer om religionen

De mortuis nihil nisi bene Med anledning av Alla helgons dag

En av mina vänner dog i kräfta. ”Han skall gravsättas på lördag”, tillkännagav hans flickvän som trodde att jag skämtade en smula när jag svarade ”it’s bad for him. Jag ...

Av: Vladimir Oravsky | 02 november, 2013
Gästkrönikör

André Brink. Foto: Seamus Kearney, Wikipedia

André Brink, 1935-2015

André Brink avled den 6 februari på planet från Amsterdam till Kapstaden, efter att några dagar tidigare ha blivit hedersdoktor vid katolska universitetet i belgiska Louvain/Leuven.

Av: Ivo Holmqvist | 15 februari, 2015
Essäer om litteratur & böcker

 Paul Cezannes målning Mordet (1868)

Falskspelare och mördare i konsten

Han ser så fridfull ut där han ligger i badkaret. Den högra handen har halkat ner på golvet och han håller fortfarande gåspennan i ett fast grepp. I den andra ...

Av: Mathias Jansson | 26 november, 2016
Essäer om konst

Brokiga intryck på Sacred Music festival



Blind Boys of Alabama  När Ingebrigt Håker Flaten var liten brukade hans farmor Elise alltid sjunga psalmer hemma, och av detta minnesstoff har det nu blivit experimentell, minimalistisk jazz. Sedan Jan Johanssons monumentala verk "Jazz på Svenska" gavs ut 1964 har det blivit ett självklart inslag i varje musiklyssnares skivsamling, och det står därför klart för många hur bra hybriden mellan det så kallade nordiska vemodet och jazzens lekfulla uttryckssätt kan fungera, vilket den gör också på Uppsala konsert och kongress, där Sacred Music festival går av stapeln för tredje året i rad.

Sacred Music festival "rör sig kring andlig musik och musikens andlighet, oavsett om den är religiös eller profan" som det står i programmet. Här samlas många intressanta akter i ett evenemang som bryr sig mer om kvalité, och mindre om genrer och gränser. Strupsång, sufisk musik och traditionell japansk danskonst presenterades alla på den första dagen (ett vi-och-dom-markerande eller bara logistik?), och det gemensamma temat är det sakrala i en vid bemärkelse. Idag är det lördag och jag sitter i sal B för att lyssna på den norska basisten Ingebrigt Håker Flaten och hans medmusikanter Håkon Kornstad på saxofon och smått legendariske Jon Christensen på trummor. De spelar främst musik från albumet Elise, utgivet på det sympatiska skivbolaget Compunctio.

Jon Christensen bär kulturuniformen svart polotröja och glasögon. Han slår på trummorna med händerna, och framkallar disparata rytmljud, kanske mer adekvat benämnt som oljud. Tyvärr är dynamiken en aning skev i ljudbilden. Instrumenten är helt oförstärkta, så basen är en aning låg och trummorna lite för starka i volym. Saxofonen låter däremot helt fantastiskt. Det är lätt att glömma bort hur detta ofta bräkiga instrument kan låta i rätt händer, men Håkon spelar med både luft och klangbotten, med en ton som lägger sig tillrätta någonstans i ens mellangärde. Tonerna fogas inte samman, de ljuder för sig själva. Flaten och Kornstad går emot varandra med rytmer och dissonanser. När man tror att det fragmentariska ska sättas ihop så glider det undan igen, flyter in och ut ur mönster.

Ingebrigt Håker FlatenEfter en ganska tafatt presentation av bandet mitt i spelningen och frasen "nu fortsätter vi" sätter Ingebrigt igång konsertens mest fascinerande stycke. Med övertoner och darrningar, stråkspel och percussion-knackningar på saxofonen ljuder i lokalen en vemodspsalm i väldigt modern dräkt. Ingebrigt slår frenetiskt på basen, och i slutet gör han en övertonsbalett på sitt instrument som får vissa i publiken att fnissa. Någon skrattar högt, och det är i högsta grad av förtjusning .

Steve Dobrogosz är en kompositör som har sin bakgrund inom jazz och gospel, men hans Requiem skiljer sig på alla punkter från Håker Flatens uppträdande. Dobrogosz har på senare tid gått över till att mer och mer syssla med koraler och orkestermusik. Där Ingebrigt många gånger tänjer på både tonhöjder och strängar är det här ingen som spelar det minsta fel. Från improvisation till strikt notering; från ett oansenligt rum till den mäktiga Domkyrkan, som ikväll har iklätts en ljussättning som slår mycket.  Mot fonden av uppåtriktade ljuskäglor som lyser upp hela kyrkan underifrån kommer kören in iförda kostymer och vinröda sidenklänningar. Orkestern sätter sig till rätta. Alla är tysta i de fyra minuter som är kvar innan konserten ska börja. Plötsligt ljuder en oboeslinga. Kören öppnar sina munnar och börjar sjunga.

Requiem är makalöst bra. Det är faktiskt helt fantastiskt. Mina superlativ skulle inte räcka till, och det skulle dessutom bli fånigt, så hur ska jag beskriva vad som händer? Kanske bör man inte bli för personlig i en recension, men jag börjar nästan direkt att gråta. Det är så himla proffsigt och så himla vackert. Stycket är på många sätt konventionellt harmonimässigt, och består till stor del av klangmattor som långsamt skiftar harmonimässigt och i styrka, men det är oerhört välgjort. Festivalens sakrala tema kommer här fram på det mest ideala sättet. Det här är musik med en transcendent kvalité som gör att de femtio minuter som går känns ungefär som tio.  Varje instrument och varje röst framförs med en minutiös omsorg. Om ni någonsin får en chans att uppleva Requiem av Steve Dobrogosz, ta den!

Blocket som avslutar kvällen heter Sacred Nights, och efter min, utan att överdriva, omtumlande upplevelse i Domkyrkan blir kontrasten stor. När vi kommer in i lokalen står en kvinna i blommig klänning och lockigt hår och sjunger. Jag och mitt sällskap noterar att vi tillhör en helt klart en underrepresenterad åldersgrupp på det här kalaset. "Det är vi och den där killen" säger han och pekar på en åttaårig pojke. Tjejen heter Kristin Asbjörnsen och sjunger ömsom lent och raspigt, på ett för mig något manierat sätt . En överförfriskad man går förbi med en drink och hummar ljuvt. Jag står och hoppas att det snart är dags för nästa band.

Steve Dobrogosz Trots att arrangörerna har hängt upp stora röda skynken, lagt ut höstlöv och ställt ut värmeljus på strategiska platser är lokalen ändå svår. Nick Cave skulle kunna spela och det skulle ändå kännas som en firmafest. Det här blir tydligt när bandet The Preservation Hall Jazz Band börjar spela. De har snygga kostymer, och pianisten har Buddy Holly-glasögon med vita skalmar. Bara en sådan sak. De spelar väldigt konservativ tradjazz, och det är sådant som kan ha sin bakvända punkiga charm emellanåt. Fast inte nu.

Hade de spelat på en rökig liten klubb, och detta gäller även för Blind Boys of Alabama, hade det nog känts lite roligare, men i den hangarliknande salen, efter lite väl många publikfriande skämt och trista trumpetsolon blir i alla fall jag uttråkad. Nästa låt visar sig vara "Oh when the saints". Själv känner jag precis då att en stor gäspning annalkas, men plötsligt, som från ingenstans reser sig hela publiken. Trehundra vuxna människor klappar händerna och dansar. Bandet går ut i publiken får till slut en lång sambasvans av människor efter sig. Några följer med upp på scenen. En klunga nära mig jublar av glädje. Allt detta till "Oh when the saints", kvällens floorfiller. Tja, det indikerar ju att publiken har trevligt i alla fall.

När sedan Blind Boys of Alabama går på scenen börjar med att säga att gospel är "good news" och frågar sedan var man kan få tag på svenska köttbullar. "Och om någon vet var jag kan få tag på spaghetti Bolognese så säg till", skrockar frontsångaren. Jag råkar lägga min jacka i ett värmeljus för att jag inte vet var jag ska göra av mig själv.

Bredvid mig står Marcus Wiberg, som är på festivalen med sin fru och några kompisar. Han frågar var jag tycker om musiken, och börjar sedan prata om livet. Han gestikulerar mycket och hinner bland annat berätta för mig att allt egentligen är en dröm innan han stannar upp en stund och lyssnar på bandet. Han rycker på axlarna och verkar tycka att det låter sådär. Vi fortsätter prata ett tag, och innan vi skiljs åt konstaterar han att

- Om man någon gång slipper den här skiten som är nu, så blir det tack och lov evigheten. För det här är ju inte så himla kul. Eller hur!?

Billie Lindahl
Uppsala konsert och kongress
Ingebrigt Håker Flaten, Steve Dobrogosz, Blind Alabama Boys m.fl.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ur arkivet

view_module reorder

POETRY SLAM - folklighet eller elitism?

POETRY SLAM - folklighet eller elitism? Poesi - ett artificiellt språk från de finlitterära salongerna, eller ett ärligare sätt att uttrycka sig på, ett medel för att spräcka barriärerna och säga ...

Av: Elin Bengtsson | Kulturreportage | 09 februari, 2007

Michael Mandiberg, From Aaaaa! To ZZZap! på Denny Gallery i New York (2015)

Skriv ut hela internet!

Tänk att ha hela Wikipedia i sin bokhylla. Förr i tiden hade varje bildat hem ett uppslagsverk i bokhyllan. Det kunde vara Bonniers Familjelexikon, Bra Böckers Lexikon eller Nationalencyklopedin. Idag ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 21 juli, 2015

Om förväntningar och böcker

Oftast börjar upptäckten av ett författarskap med att jag läser en bok av personen ifråga, gillar boken och blir nyfiken på mer. Antingen har jag blivit rekommenderad boken av någon ...

Av: Jessica Johansson | Jessica Johansson | 05 juni, 2012

Claus Beck-Nielsen - En identitet

Den nionde oktober år 2010 begravde den danske författaren och performancekonstnären Claus Beck-Nielsen sig själv. Närmare bestämt var det hans identitet som begravdes och det skedde under värdiga former och ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om samhället | 29 oktober, 2010

Dokusåpan och döden

I dagarnas Big Brother-diskussioner kan man påminnas om två brittiska tv-dramer på temat. Den första av de båda, The Year of the Sex Olympics, sändes 1968 inom ramarna för BBC2:s ...

Av: Charlotte Wiberg | Essäer om film | 24 december, 2017

Dikter av Daniel Westerlund

Dikter av Daniel Westerlund vi var i dessa gående vi kom att nyktra till när dom som kallade nytt stoff kallade dom vi var i våra identiteter när vi samtidigt försökte solidifiera ...

Av: Daniel Westerlund | Utopiska geografier | 26 januari, 2007

Christopher Locke

Floppydiskar och hårddiskar som konst och miljöhot

Det är ett välkänt problem inom konsthistorien att kunna bevara all konst som görs i olika material. Och ju snabbare tekniken utvecklar sig, desto svårare blir det för konstrestaurerarna att ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 03 april, 2015

Moral og moralske verdier

Rent allment er det slik at folk som arbeider med moral og teorier om moral, er opptatt av at det gis et rimelig klart skille mellom moral på den ene ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 02 december, 2010

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.