Shaw´s corner Foto Ivo Holmqvist

Engelska mil 1: Shaw´s Corner

Den andra bok som Jan Olof Olsson-Jolo gav ut efter debuten med ”Kungens Köpenhamn” hette ”Engelska mil” och var illustrerad av Birger Lundqvist. Omslaget är vackert, med kåsörens och ...

Av: Ivo Holmqvist | 03 augusti, 2016
Resereportage

Liv som inte förtjänar att leva

From the viewpoint of racism, there is no exterior there are no people on the outside. There are only people who should be like us and whose crime is not ...

Av: Kristian Pella | 24 juni, 2011
Agora - filosofiska essäer

Über allen Gipfeln

Kopparstick av Evert A Duyckinick. Über allen Gipfeln Über allen Gipfeln ist Ruh, in allen Wipfeln spürest du kaum einen Hauch; die Vögelein schweigen im Walde. Warte nur, balde ruhest du auch. – Johann Wolfgang von Goethe

Av: Karl-Gösta Engquist | 13 november, 2007
Utopiska geografier

På jakt efter Don Quijote

Alcalá de Henares - en behaglig och vacker stad belägen tre mil öster om Madrid - är känd för åtminstone tre saker: storkarna, universitetet och Cervantes. Ett hundratal storkpar lever ...

Av: Johan Werkmäster | 18 oktober, 2010
Kulturreportage

Festivalsommaren 2009, del 4; Skägg, monotoni och klassiker



My Bloody Valentine "I was crawling through a festival way out west"

Orden är Joe Strummers och är bland de sista han sjöng. En fantastisk låt, men ingen framtidsspådom. Vill du se folk som kravlar sig genom festivalen får du leta dig ut på klubbspelningarna, för i Slottsskogen är folk städade och nyktra. Kanske för att köerna i öltältet är nästan lika långa som köerna till just klubbspelningarna. Festivalsommaren pågår än och än en gång är det dags för Luger att visa vad de går för. Och precis som på deras Where The Action Is, så regnar det även på Way Out West. Men festivalen är slutsåld och 25 000 människor kan njuta av skägg, monotoni och klassiker.

Bon Iver är första skäggband ut på Way Out West, och vilken besvikelse det är. Det låter precis som på skiva fast sämre. Står man dessutom lite för långt bak ser man mer av Telias reklamskyltar än av Justin Vernon. De störande skyltarna drar dessutom blicken till sig, eftersom det händer mer där än på scenen. Annat är det med Band Of Horses. Solskenet som råder på fredagen passar dem, och om vi lever i en någorlunda rättvis värld så kommer låtar som "Is There A Ghost" och "No One's Gonna Love You" att vara klassiker i framtiden.

Fredagens sista skäggband bjuder på festivalens näst bästa konsert. Det är dock i de ögonblick som Wilco inte längre känns så country utan snarare som Sonic Youths småsyskon som det blir som bäst. Men mer om detta senare-

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Calexico bjuder på solig mexikansk skäggrock som hade tjänat på solen faktiskt sken. Nu gör den dock inte det, så Band Of Horses är egentligen det enda skäggiga på festivalen som verkligen etsar sig fast.

Desto mer etsar sig monotonin fast i näthinnor, trumhinnor och fotsulor.

Vivian Girls är stundtals riktigt bra. Det vill säga när sången tystnar och de går loss på sina instrument i långa distade sjok. Njutbart likt ett gott vin. Ett vin de för det mesta spär ut med vatten under konsertens gång. Visst, allt låter ganska likt vartannat. Skillnaden är att ibland finns det en monoton glädje i det hela, medan det ibland bara är långtråkigt och otajt.

Wilco är även de bäst när sången dör ut och de bara fortsätter att spela, gnida och gnissla. Allra finast blir det i "I'm Trying To Break Your Heart" och i balladen "Via Chicago" där sången, ena gitarren och basen hela tiden levererar en finstämd countryballad, medan resten av bandet - vid oväntade tillfällen - helt oprovocerat börjar bullra. Jeff Tweedy rör inte en min under dessa excesser, utan sjunger ostört på.

Än mer oväntad och dansant monotoni blir det i Amadou et Mariams sista låt "La Réalité". När låten egentligen är slut, fortsätter de afrikanska trummorna, basen och Amadous gitarrslinga som vanligt i flera minuter.

Allt medan hela Slottsskogen och de två körtjejerna dansar som om det inte fanns en morgondag. Solen bryter fram och allt som finns är solsken, rytmer från Mali och dans, dans, dans.

My Bloody Valentine Lite över en timme senare ställer sig festivalens monotonikungar på scenen. My Bloody Valentine visar var skåpet ska stå. Kevin Shields kommer ut på scenen likt en småfet Jesus klädd i svart. Hans vapendragare Belinda Butcher liknar Jesus oskuldfulla mor där hon står bredvid Kevin. Deras hår och Shields svarta klädnad fladdrar i vinden framför de drömska filmer som spelas upp till bandets shoegaze. Vinden drar även tag i scentaket och låter dagens regnskörd regna ner likt en syndaflod framför gitarrväggarna. Och visst är det lite av en religiös upplevelse för oss som står längst fram. Som bäst blir det när de mullrar på likt en åskstorm utan ett spår av melodi i 16 minuter. Efter ett tag gör säkerhetsvakterna tecken till varandra att man kanske borde stänga av strömmen. Precis som man gjorde när Dylan började spela el-förstärkt. Då förstår ni kanske storheten i det hela...

My Bloody Valentine spelar en hel del låtar från sitt klassiska album "Loveless". Echo and The Bunnymen spelar hela sitt klassiska album "Ocean Rain" och det låter fantastiskt. Som extranummer kör de bland annat covers på "Break on Through" av The Doors och "Walk on The Wild Side" av Lou Reed. Covers är det gott om på Way Out West i år. Till exempel spelar Robyn en låt av Queen och Calexico kör klassikernas klassiker "Love Will Tear Us Apart".

Med lite flyt så kommer dessutom mycket av det vi får höra på festivalen att vara klassiker om något år. Några heta tips är Beiruts "Scenic World" och låtarna från Glasvegas debut. Däribland "Daddy's Gone" som de dessvärre spelar riktigt dåligt i Göteborg. Det kan vara det minst samspelta jag sett. Synd.

Festivalens tre stora beståndsdelar möts i harmoni under festivalens sista kväll. När My Bloody Valentine för en sekund tystnar mellan två klassiska låtar fyllda av upprepande gitarrljud vänder sig en man i skägg mot mig och säger:

- Det är magiskt. Helt fucking magiskt!

Rasmus Thedin, text
Anton Svensson,bild

 

Ur arkivet

view_module reorder

Jonas Wessel. Embryots iakttagelser

Far har imponerande ärr efter cykelolyckan, som skedde i alléns dystra dunkel. I fallet sprack en luktflaska av kristall och man meddelar om tidssjukdomar via telefon från Marrakech. Far avfärdar det som efemära fenomen och förgyller ...

Av: Jonas Wessel | Utopiska geografier | 16 december, 2013

Bergen-Belsen och Theresienstadt

Till det som Christer Nilsson just skrivit här på sidan om Wannsee-konferensen, Auschwitz och Birkenau kan fogas ett par minnesbilder jag har av besök på två andra liknande ställen, eller ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer om samhället | 11 juni, 2013

Knut Hamsun porträtterad av  Alfredo Andersen

Randanmärkningar om glädjens villkor. Del 1

Om det inte finns glädje i människolivet är det inte mycket värt. Det är då knappast mödan värt att sträva vidare. Den som inte vet vad glädje är kan inte ...

Av: Nikanor Teratologen | Essäer om litteratur & böcker | 19 augusti, 2017

Burroughsparasiten

”Every man has inside himself a parasitic being who is acting not at all to his advantage.”– William S. Burroughs  Jag ser dig i din Brooks Brothers-kostym med väst, din blårandiga ...

Av: Jonas Wessel | Övriga porträtt | 14 april, 2013

Frost

Märkligt det, vad det nu kan benämnas som, kännas som, vara eller förnimmas som. Det som fyller upp en tomhet, det som ständigt är, när inget finns att ta på ...

Av: Jenny Berggren Keljevic | Gästkrönikör | 04 mars, 2014

Gustav Holm, tredje från vänster  i Qaqortoq, Greenland, år 1894

Min farfar var aldrig på Svalbard

När jag ser den svenska sångerskan Tove Styrke som går omkring i de övergivna skolsalarna, de ödsliga korridorerna och den tömda simbassängen i musikvideon till låten Borderline så kommer jag ...

Av: Mathias Jansson | Kulturreportage | 19 juni, 2016

Ulf Stenberg

Ulf Stenberg ur Den gamle stinsen 2

Korta berättelser av Ulf Stenberg från boken Den gamle stinsen. Andra och Tredje berättelse: Siffermannen och Den kallsinniga isprinsessan

Av: Ulf Stenberg | Utopiska geografier | 01 Maj, 2017

Dansk humor enligt redaktören Claus Christensen

Bäste Claus Christensen, Tack för länken till din artikel om filmkaraktären Zelko och om undertecknad. Den verkar vara åtminstone 8 månader gammal och jag undrar varför du inte bekantade mig med den ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 02 april, 2009

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.