Nostalgi över en liberal vägröjare

Nyligen avled George McGovern (1922-2012). Han blev 90 år, men hur många svenskar minns honom annat än möjligen som den man som vid presidentvalet 1972 gick mot en brakförlust medan ...

Av: Bertil Falk | 19 september, 2013
Övriga porträtt

Queerspel

  Scen ur spelet Bully. Queerspel Efter att spelet Bully (recenserat i Kulturen 2006-12-08) kommit ut dröjde det inte länge förrän man på forumet gaygamer.net (en site för "boys who like boys who ...

Av: Calle Hedrén | 16 februari, 2007
Essäer om samhället

Funderingar runt det estetiska

Vad är estetik? Jag tror inte att jag – ens bland mina litterära och filosofiska vänner – är ensam om att någon gång ägnat saken en åtminstone hastig tanke. Varefter ...

Av: Carsten Palmer Schale, | 19 juli, 2012
Agora - filosofiska essäer

Veckan från hyllan, Vecka 14 - 2012

 På fredag fyller Ingvar Kamprad år. Jag visserligen inte för vana att hylla gamla nazister, men visst är Kamprad ett fenomen. Gammal nasse som sagt, skatteflykting, och alkis därtill, men ...

Av: Gregor Flakierski | 31 mars, 2012
Veckans titt i hyllan

Festivalsommaren 2009, del 4; Skägg, monotoni och klassiker



My Bloody Valentine "I was crawling through a festival way out west"

Orden är Joe Strummers och är bland de sista han sjöng. En fantastisk låt, men ingen framtidsspådom. Vill du se folk som kravlar sig genom festivalen får du leta dig ut på klubbspelningarna, för i Slottsskogen är folk städade och nyktra. Kanske för att köerna i öltältet är nästan lika långa som köerna till just klubbspelningarna. Festivalsommaren pågår än och än en gång är det dags för Luger att visa vad de går för. Och precis som på deras Where The Action Is, så regnar det även på Way Out West. Men festivalen är slutsåld och 25 000 människor kan njuta av skägg, monotoni och klassiker.

Bon Iver är första skäggband ut på Way Out West, och vilken besvikelse det är. Det låter precis som på skiva fast sämre. Står man dessutom lite för långt bak ser man mer av Telias reklamskyltar än av Justin Vernon. De störande skyltarna drar dessutom blicken till sig, eftersom det händer mer där än på scenen. Annat är det med Band Of Horses. Solskenet som råder på fredagen passar dem, och om vi lever i en någorlunda rättvis värld så kommer låtar som "Is There A Ghost" och "No One's Gonna Love You" att vara klassiker i framtiden.

Fredagens sista skäggband bjuder på festivalens näst bästa konsert. Det är dock i de ögonblick som Wilco inte längre känns så country utan snarare som Sonic Youths småsyskon som det blir som bäst. Men mer om detta senare-

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Calexico bjuder på solig mexikansk skäggrock som hade tjänat på solen faktiskt sken. Nu gör den dock inte det, så Band Of Horses är egentligen det enda skäggiga på festivalen som verkligen etsar sig fast.

Desto mer etsar sig monotonin fast i näthinnor, trumhinnor och fotsulor.

Vivian Girls är stundtals riktigt bra. Det vill säga när sången tystnar och de går loss på sina instrument i långa distade sjok. Njutbart likt ett gott vin. Ett vin de för det mesta spär ut med vatten under konsertens gång. Visst, allt låter ganska likt vartannat. Skillnaden är att ibland finns det en monoton glädje i det hela, medan det ibland bara är långtråkigt och otajt.

Wilco är även de bäst när sången dör ut och de bara fortsätter att spela, gnida och gnissla. Allra finast blir det i "I'm Trying To Break Your Heart" och i balladen "Via Chicago" där sången, ena gitarren och basen hela tiden levererar en finstämd countryballad, medan resten av bandet - vid oväntade tillfällen - helt oprovocerat börjar bullra. Jeff Tweedy rör inte en min under dessa excesser, utan sjunger ostört på.

Än mer oväntad och dansant monotoni blir det i Amadou et Mariams sista låt "La Réalité". När låten egentligen är slut, fortsätter de afrikanska trummorna, basen och Amadous gitarrslinga som vanligt i flera minuter.

Allt medan hela Slottsskogen och de två körtjejerna dansar som om det inte fanns en morgondag. Solen bryter fram och allt som finns är solsken, rytmer från Mali och dans, dans, dans.

My Bloody Valentine Lite över en timme senare ställer sig festivalens monotonikungar på scenen. My Bloody Valentine visar var skåpet ska stå. Kevin Shields kommer ut på scenen likt en småfet Jesus klädd i svart. Hans vapendragare Belinda Butcher liknar Jesus oskuldfulla mor där hon står bredvid Kevin. Deras hår och Shields svarta klädnad fladdrar i vinden framför de drömska filmer som spelas upp till bandets shoegaze. Vinden drar även tag i scentaket och låter dagens regnskörd regna ner likt en syndaflod framför gitarrväggarna. Och visst är det lite av en religiös upplevelse för oss som står längst fram. Som bäst blir det när de mullrar på likt en åskstorm utan ett spår av melodi i 16 minuter. Efter ett tag gör säkerhetsvakterna tecken till varandra att man kanske borde stänga av strömmen. Precis som man gjorde när Dylan började spela el-förstärkt. Då förstår ni kanske storheten i det hela...

My Bloody Valentine spelar en hel del låtar från sitt klassiska album "Loveless". Echo and The Bunnymen spelar hela sitt klassiska album "Ocean Rain" och det låter fantastiskt. Som extranummer kör de bland annat covers på "Break on Through" av The Doors och "Walk on The Wild Side" av Lou Reed. Covers är det gott om på Way Out West i år. Till exempel spelar Robyn en låt av Queen och Calexico kör klassikernas klassiker "Love Will Tear Us Apart".

Med lite flyt så kommer dessutom mycket av det vi får höra på festivalen att vara klassiker om något år. Några heta tips är Beiruts "Scenic World" och låtarna från Glasvegas debut. Däribland "Daddy's Gone" som de dessvärre spelar riktigt dåligt i Göteborg. Det kan vara det minst samspelta jag sett. Synd.

Festivalens tre stora beståndsdelar möts i harmoni under festivalens sista kväll. När My Bloody Valentine för en sekund tystnar mellan två klassiska låtar fyllda av upprepande gitarrljud vänder sig en man i skägg mot mig och säger:

- Det är magiskt. Helt fucking magiskt!

Rasmus Thedin, text
Anton Svensson,bild

 

Ur arkivet

view_module reorder

Vad sysslar du med?

Jag är argJag är arg på världenMen mest är jag förbannad på digFör jag trodde att du var annorlundaTrodde att du var rättvisans ansikteFaktiskt så trodde jag blint på den ...

Av: Sofia Ahmad | Utopiska geografier | 10 januari, 2011

Eyvind Johnson och det röda Norrland

Allmänt sett skulle man kunna säga att en gemensam strävan hos norrländska författare finns i förhållandet att de önskar bryta sig loss och frigöra sig från det provinsiella arvet. Åtminstone ...

Av: Lars-Göran Söderberg | Litteraturens porträtt | 07 april, 2009

Paul de Man och litteraturen som självbiografi

Paul de Man föddes 1919 i Antwerpen, flyttade 1948 till USA där han dog 1983 i New Haven. Hans tid i Belgien präglades förstås av kriget och ockupationen; hans amerikanska ...

Av: Arne Melberg | Essäer om litteratur & böcker | 26 Maj, 2014

Barnet Felicia

Efter att ha läst åtskilliga recensioner, krönikor och intervjuer angående boken Felicia försvann vill jag nu genom egen läsning skapa mig en förståelse av texten och det tänker jag göra ...

Av: Else-Britt Kjellqvist | Essäer om litteratur & böcker | 17 januari, 2012

Veckan från hyllan, Vecka 26 - 2012

Det har varit val i Grekland. Huvudfrågan gick inte av för hackor – det gällde att rädda landet ut ur krisen. Valet vanns av det konservativa Ny demokrati. Vad som ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 22 juni, 2012

Vill du spotta i någons soppa?

TEMA KONST Att spotta i någons soppa Människor har mardrömmar om att göra konstiga och udda saker. Ibland känner man sig inställsam, som om man kysser chefen, fast man egentligen vill ...

Av: Niels Hebert | Kulturreportage | 03 mars, 2008

Ålderdom

Tre småkakor låg på assietten. Kaffet hängde i luften, timmen var slagen till mitt på dagen, det var halvtid. Hennes hand var knölig, hon satt och tittade ut genom fönstret ...

Av: Jenny Berggren | Gästkrönikör | 30 juli, 2013

Postludium

Och nu har många människor omkring mig dött. Denna höst har i mörkret tagit med sig släktingar och vänner, liksom vore det ett krigsfält. Hösten tog med sig också de sena illusionerna ...

Av: Guido Zeccola | Gästkrönikör | 24 oktober, 2014

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.