Internationell Filmfestival i Amsterdam

Amsterdam är en levande stad full av kreativitet och mångfald. Detta blir extra tydligt en vecka om året då International Documentary Film Festival Amsterdam (IDFA) hålls och staden fylls av ...

Av: Natalija Sako | 29 november, 2012
Kulturreportage

Björn Gustavssons musikkrönika

Hur mycket spännande musik man än får höra, känns det alltid lika uppfriskande att återvända till Johann Sebastian Bach. Ungefär som att lämna staden och fara iväg till en avlägsen ...

Av: Björn Gustavsson | 13 april, 2011
Gästkrönikör

Rossini på hemmaplan – operafestivalen i Pesaro

Tidningen Kulturens operarecensent Ulf Stenberg har besökt årets Rossinifestival i Pesaro, och fick där ta del av en genomgående hög konstnärlig kvalitet i tre av Rossinis mindre kända, och i ...

Av: Ulf Stenberg | 23 augusti, 2013
Essäer om musik

Shane Carruth. Foto: Ray Pride

Shane Carruth, människan och naturen

Shane Carruths filmer är fyllda av exploatörer av naturen: uppfinnare, tjuvar och musiker. Carruth söker gestalta den vetenskapliga processen i sin filmkonst - framsteg som resultatet av slumpens välgörande insteg ...

Av: Rasmus Lygner | 24 juni, 2017
Filmens porträtt

Att vandra med Erik Eriksson i Grisslehamn



Erik Eriksson. Foto: Örjan Gran/Ordupplaget"Den 19 mars 1809 kom sexhundra ryska kosacker över isen från Åland hack i häl på de flyende svenskarna. Ryssarna kom fram till hamnplanen här och slog läger just där vi står nu." Så börjar författaren Erik Eriksson vår vandring i Grisslehamn när han berättar om den trakt där släkten Nygren hör hemma och som hans romansvit handlar om. Den har nu kommit fram till fjärde delen, "De svarta molnens tid", som utspelar sig under andra världskriget. Första delen, "Det brinnande havet", sträcker sig mellan 1799 - 1819. Finland skildes från Sverige 1809 och kom därigenom att ingå i det ryska tsarväldet. Grisslehamn övergick från att vara en svensk hamn vid Östersjön till att bli en internationell hamn.

1809 begick ryssarna inga våldsdåd i fiskeläget. Tvärtom betalade de för sig. Annorlunda hade det varit 1719 efter Karl XII:s död 1718, då de härjade från Gävle till Norrköping. Norrtälje brändes ned totalt. 
Eriksson betonar hur viktigt Grisslehamn har varit i århundraden som förbindelselänk österut. 

Flyktingar har kommit över här. Många kom från Estland 1944 eftersom det då var möjligt. Den lilla vik där fiskelägets äldsta hus står kvar kallas för Rigabukten. Där bodde Skåne-Sven som kom i land 1947 och aldrig lämnade hamnområdet i Grisslehamn. "Skåne" som han ursprungligen kom från blev ett slags epitet som skilde honom från andra karlar som hette Sven. Han bodde i liten dålig stuga som han bytte på så sätt att när en mer eller mindre föll ihop flyttade han in i en lika liten och nästan lika dålig. Den sista var inte större än en halv Friggebod. Han dog 2007.

"Folk kliver av en båt och blir kvar" säger Eriksson. Här passar han på att berätta om sina tre viktigaste källor, varav Skåne-Sven ingår i den första. "Jag skriver om vad jag hört och läst, om mitt eget liv och så lägger jag till min fantasi."

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

I det gula posthuset med svart brutet tak satt Gustav III och skrev ett brev den 3 juni 1789. "Här går vi på den väg där kungens vagn rullade fram", säger Eriksson. "Det framgår av Post och Inrikes tidningar att kungen flera gånger var i Grisslehamn under 1788-90.  Ett rödmålat tullhus från början av 1800-talet står också kvar.

Vi går vidare och förbi det gulvita kapellet som har ett litet torn och längs en våtmark som var sjö på Johannas tid i den första boken om familjen Nygren. Hennes far var fiskare men även postroddare och han hade drunknat under en sådan färd. Posten var viktig och den skulle fram till varje pris. Den slogs in som vaxdukspaket och kunde flyta i land om postbåten förolyckades. Johanna Nygren stod 1808 i brygghuset och såg genom imman på rutan en man komma gående. Det var den unge sergeanten Kristoffer. Då rasade Napoleonkrigen i Europa.

Att lyssna till Eriksson är som att vara med om en muntlig tradering, som när hela diktverk fördes vidare från generation till generation - som Iliaden och Odyssén och geografiskt på närmare håll det finska Kalevala och det estniska Kalevipoeg.

 "Jag har hört folk säga så här: Min farmors mor stod på en kulle vid Lumparn på Åland och såg hur den ryssbyggda fästningen Bomarsund sköts sönder av engelsmännen år 1854. Eldskenet kan mycket väl ha synts till Grisslehamn. Det var under Krimkriget".

Lumparn är en infjärd med bräckt vatten. Engelsmännen, som hade stöd av fransmännen, hade tagit sig dit genom Östersjön. Kanonerna togs från fartygen och släpades fram genom strandskogen tills de fått fästningen inom skotthåll.

 Den andra boken, "Den blå stranden", utspelar sig mellan 1854 och 1858. "I ett visst ljus kan strandstenarna se blå ut", säger Eriksson. "Andra klippor är svarta."

Vi passerar grunden till det gamla värdshuset Finnkrogen där Kristina Nygren arbetade. Det brann ned 1858. Fylleri och den öppna elden i de gamla trähusen orsakade eldsvådor. Dessa hamnkrogar var viktiga knutpunkter i skärgården och inte bara för mat och dryck. Många språk talades, man bytte information men en av avigsidorna var den kvinnomisär som prostitutionen förde med sig. "Samma elände finns än i dag men nu kallas det trafficking", tänkte jag för mig själv.

Vandringen går vidare förbi Albert Engström-museet och fram genom strandsnåren till hans ateljé högt uppe på en kal klippa. Den är rödmålad åt landssidan. För att få lov att bygga stugan så nära vattnet måste Engström måla sidan åt havet vit. Än i denna dag är alltså en konstnärsateljé ett viktigt sjömärke i den svenska skärgården. 

Lite längre norrut ligger Skatudden, de väntande kvinnornas klippa, där så många stått och spanat ut över havet. Skate betyder spets och flera platser vid Östersjön har fått namnet Skatudden.

Det är mycken längtan förknippad med Grisslehamn i Erikssons böcker, och krig och konfrontationer. Frivilliga har tagit sig över havet, vita såväl som röda under inbördeskriget år 1918.

Finland införde rösträtt för kvinnor 1917, medan det i Sverige dröjde till 1921. Gerda Nygren i den tredje boken, "Den sista stormen" som utspelar sig mellan 1914 och 1922, vill vara självförsörjande och klarar det också. Inte heller gifter hon sig med Lars som hon får två barn med.

Så är vi framme vid en liten vacker bukt med ett högt radartorn ovanför strandskogen. Där slutar vandringen och vi slår oss ned på klipporna för att lyssna till Eriksson som står nedanför oss på sandstranden. Det var här som döda soldater flöt i land 1809, infrusna i istäcket, och Johanna gick och letade efter sin älskade Kristoffer. Det var svårt att känna igen någon eftersom fåglar hade hackat i ansiktena på liken.

"Här hittades för några år sedan en ilandfluten flytväst med texten Estonia", säger Eriksson.

Den fjärde boken, "De svarta molnens tid", handlar om andra världskriget och hur tyska fartyg passerade Grisslehamn på väg österut. Många vet att Sverige tillät tyska trupptransporter på tåg genom svenskt territorium 1940-43, den så kallade permittenttrafiken, men inte många känner till transporterna med båt av stridsvagnar, vapen, ammunition och soldater från Tyskland till Sovjetunionen under 1941-42. Stalin och Hitler var bundsförvanter i början av kriget men från och med 1941 blev det tvärtom. Då blev sjötransporterna avgörande. Svenska lotsar steg på de tyska fartygen i Trelleborg och byttes ut vartefter. På Svartklubben vid Singö fanns svenska inspektörer som gick ut till de tyska fartygen. Alla inblandade har måst lova att inte yppa någonting och dessa löften har man hållit - trots att det hela inte längre är försvarshemligheter utan historia.

"En svensk tiger" stod det på affischerna.

Här i viken stod den telegraf som spelar en så viktig roll i de två första böckerna om Nygrens. I ett system med att vända på mycket stora, vitmålade luckor kunde man på kort tid skicka bud via andra likadana telegrafer. 1809 kunde staben i Stockholm få ett meddelande från Grisslehamn på en timme! Johanna Nygren lärde sig systemet när hon fick hjälpa till med att telegrafera. Luckorna var uppsatta mellan fyra höga stänger som tillverkats av kraftiga, raka tallar och kunde avläsas på mycket långt håll, förutsatt klar sikt. Johanna kunde läsa och skriva och det hade hon lärt sig av sin far.

"Radartornet som ni ser nu byggdes på 1960-talet", säger Eriksson. "Stålkonstruktionen kommer att vara kvar men den burkliknande byggnadsdelen där uppe ska tas ner av en dansk firma med hjälp av en gigantisk lyftkran. Det måste göras en vindstilla dag och när det sker blir det ett häftigt skådespel."

Vi tror honom!

"Vandra i romanernas Grisslehamn" med Erik Eriksson kan man göra i juli och augusti 2009. Turistbyrån, Grisslehamn 0175-30890.

"De svarta molnens tid" går som följetong i Svenska Dagbladet i juli 2009 och kan laddas ned. Läs även understreckaren i samma tidning tisdagen 30 juni där Erik Eriksson skriver under rubriken "Tyst om tyska fartyg genom svenska vatten".

Birgitta Milits

 

Ur arkivet

view_module reorder
Hans Lidman, detalj från boken Sommarnatt

Hans Lidman – en man av folket

Hans Lidman skrev om ett annat Sverige. Han var en glesbygdens berättare. Hans fiske- och naturböcker gick ut i stora upplagor.

Av: Rolf Karlman | Essäer om litteratur & böcker | 09 november, 2015

Att se, röra och göra jaget

I London pågår för tillfället två utställningar som båda berör individens föreställningar om det egna jaget: från frågan om jagets svårdefinierade kärna till dess möjligheter och längtan efter att lämna ...

Av: Lovisa Lindgren | Essäer om konst | 01 februari, 2010

Visby medeltidsvecka - St:a Maria kyrka

Det är alltid lika roligt att komma tillbaka till ön år efter år och se vad som har förändrats och vad som är sig likt. Efter att ha besökt Gotland, med ...

Av: Alexander Sanchez | Kulturreportage | 18 september, 2014

Herbert Tingsten. Foto: Wikipedia

Tingsten omläst

Författaren Anders Björnsson om Herbert Tingsten – en liberal utan kompromisser, en av Sveriges mest debattvilliga och obarmhärtiga ledarskribenter genom tiderna.

Av: Anders Björnsson | Porträtt om politik & samhälle | 05 april, 2017

Tankens ambivalens VII

”En bok är en spegel: tittar en apa in Kan förvisso ingen apostel blicka ut.” / Lichtenberg Ambivalent i mina tankar, så även min yttre bild av identitet. Tänker därför skriva fram en ...

Av: Göran af Gröning | Agora - filosofiska essäer | 18 december, 2013

Förlustens svarta geografi - David Goodis och skymningens underland

David Goodis var, underligt nog, en av de första amerikanska noirförfattarna som jag läste. Underligt, i alla fall utifrån en svensk horisont; Goodis har aldrig översatts till ...

Av: Nanok | Essäer om litteratur & böcker | 12 april, 2010

Tove Folkesson: Bäst man lever skall man dö

Tove Folkesson, poet och sångerska. Har studerat, språk, arkitektur och musik. Gillar att bada, fika och köra traktor. Började skriva poesi en natt 2003, utan att jag egentligen förstod hur ...

Av: Tove Folkesson | Utopiska geografier | 11 juli, 2011

 Nina Ahlzén

Ur Rumänska hundar av Nina Ahlzén

Poeten och skribenten Nina Ahlzén är född och bosatt i Göteborg. Bland annat har hon publicerat tre diktsamlingar och medverkat i flera antologier, till exempel The concept of interception Masspoem Series och Svensk ...

Av: Nina Ahlzén | Utopiska geografier | 05 september, 2017

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.