Simon O. Pettersson 

Deklassering

En ny lång novell av Simon O. Pettersson 

Av: Simon O. Pettersson | 18 augusti, 2017
Utopiska geografier

Drömmar och dofter i Kraków. Unsound festival

Det doftar gott om årets Unsound – festivalen i polska Kraków som tagit ledningen i att fokusera på ny experimentell, främst elektronisk, musik i gränslanden mellan konstmusik, electronika och klubbmusik ...

Av: Curt Lundberg | 27 oktober, 2014
Essäer om musik

En liten pojkes dröm om att få gå i skolan. Intervju med författaren…

Under Togos brännande sol lever de i ett stort antal, alla de barn som vill gå i skolan. Som vill lära sig, utvecklas och få kunskap. För att kunna se ...

Av: Linda Johansson | 24 juni, 2012
Litteraturens porträtt

Det urolige sinn. Del II

Homo Viator Menneskeværen er essensielt sammenknyttet med vandring, mente den katolske filosof Gabriel Marcel(1889-1973), e.g at forut for at et menneske er Homo Economicus eller Homo Politicus, er det på vandring ...

Av: Thor Olav Olsen | 14 december, 2012
Agora - filosofiska essäer

Det nya Magritte museet i Bryssel



altMitt i hjärtat av Bryssel ligger det nya René Magritte museet som invigde den 2 juni 2009. Man undrar vad Magritte själv skulle säga om placeringen vid Place Royal, det kungliga torget. Ett torg där Godfry av Bouillon, den första korsriddaren, står och vakar över de vita neoklassicistiska byggnaderna från slutet av 1700-talet. Magritte tillhörde nämligen de belgiska surrealisterna. En konströrelse som var i mot det mesta i sin samtid, den borgerliga smaken, kyrkan, religionen och samhällets konservativa konventioner. Politiskt sett stod Magritte, som många andra surrealister långt till vänster, och han var med i det kommunistiska partiet. Det känns därför lite paradoxalt att Magritte museet nu ligger inhyst i det som en gång i tiden var den kungliga lotterimyndigheten.

Allt är nu inte vad det ser ut att vara. Museet påminner om Magrittes berömda målning av en pipa med texten "Ceci n'est pas une pipe" (det här är ingen pipa). Visst ser det ut som en pipa, men försök att stoppa den med tobak och röka den, då inser du att det bara är en bild av en pipa. Den neoklassicistiska fasaden är också bara en bild, för när besökaren kommer in i byggnaden möter han ett toppmodernt museum med en ren, avskalad interiör i mörkgrått. I utställningsrummen finns inga fönster och ljuset är dämpat.

Tanken är att skapa en mystisk atmosfär där fantasin ska kunna få fritt spelrum. Så speciellt fantasifullt känns nu inte den permanenta utställningen utan snarare ganska traditionell i sin utformning. Man skulle ha önskat att utställningen varit lika kreativ som marknadsföringen inför invigningen. På Youtube finna en trailer om invigningen som på ett intressant sätt leker med Magrittes konstnärskap. Logotypen för museet visar hur fasaden dras undan som en ridå och bakom ridån ser man en av Magritttes berömda målningar, "Empire of lights" med ett hus i natten upplyst av en ensam gatlykta. Inför invigningen har man också lekt med torget och i fönstren runt torget placerat en blå himmel med vita fluffiga moln. Den typiska Margritte-himlen återfinns också i en animerad version i några av fönstren på själva museet, där man ser molnen röra sig vertikalt.

Själva museet lär trots sin traditionella utformning inte göra någon konstintresserad besviken. Med runt 150 konstverk är det i alla fall den största samlingen i världen av Magrittes konst. Utställningen är kronologiskt uppdelad och sträcker sig över tre våningsplan. Här finns några av hans mest kända målningar, även om många andra återfinns på andra museum, men det är den kronologiska översikten av hela hans produktion som är det mest spännande. Magritte var en produktiv konstnär som började på 20-talet att måla i kubistisk anda. I mötet med den italienska konstnären Giorgio de Chirico upptäckte han det surrealistiska måleriet, den stil som han är mest känd för. Ett grönt äpple, ett svart plommonstop, ett paraply, är vardagliga föremål som återkommer i Magrittes målningar och som blivit hans signum. Ofta är titeln på hans verk lika oväntade som motivet. Under söndagsmiddagarna visade han nämligen upp sina nya verk för sina vänner, som då hjälpte honom att välja titel. För Magritte var måleriet en form av poesi, där ord och bild samverkade och skapade nya perspektiv på vardagen.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

På 40-talet tröttnade Magritte plötsligt på att måla surrealistiskt. Något oväntat började han istället att måla i impressionistisk anda som Renoir. Han gör tavlor som "Skörden" från 1943 som föreställer en naken kvinna ute i naturen med en röd och en grön arm, ett blått och ett gult ben och en kropp i lila. Hans färgexperiment eskalerade i slutet av 40-talet och man undrar vad det hade lett fram till i slutändan om han fortsatt i samma riktning. De får vi nu aldrig veta, för på 50-talet återvänder Magritte till det surrealistiska måleriet som med tiden gjorde honom världsberömd. På det nya Magritte museet i Bryssel är det just denna spännande konstnärliga utveckling som kan följa från början till slutet.

Mathias Jansson

 

Ur arkivet

view_module reorder

Pynchons Mesopolitosis

Du gick till Dr. Blumenthal en dag 1973 i Middleton, New York, och klagade över hosta, varpå den gode doktorn bestämde sig för att röntga din bröstkorg. Innan de dödliga ...

Av: Jonas Wessel | Litteraturens porträtt | 23 mars, 2013

Bo Ahrenfelt – Förändring är ett livslångt tillstånd i lugn och kaos

Förändring är ingen tillfällighet, ingen slump, menar Bo Ahrenfelt. Han är läkare och psykiater med bland annat kroppsterapi som specialinriktning, men arbetar sedan många år tillbaka med förändrings- och utvecklingsarbete ...

Av: Antoon Geels | Övriga porträtt | 29 juli, 2011

Dansen som konstform

foto: Guido Zeccola Den moderna dansen betraktas idag som en både självständig och -klar konstform. Så har det inte alltid varit. Historiskt sett har dansen varit knuten till mer etablerade konstformer, såsom ...

Av: Roberth Ericsson | Scenkonstens porträtt | 15 augusti, 2008

Evig är den konst som alltid talar till oss själva. Intervju med Fabio…

Gitarristen Magnus Andersson och jag träffade den italienske tonsättaren Fabio Vacchi under hans vistelse i Stockholm i samband med spelningen av hans Quintetto Notturno Concertante på konserthuset. Eventet skedde i ...

Av: Guido Zeccola | Musikens porträtt | 15 juni, 2014

Frida Kahlo och den kvinnliga stilen

Vad händer när man klassificerar konst skapad av kvinnliga konstnärer som just ”kvinnlig”? Pekar man på samhälleliga strukturer som har legat till grund för att kvinnliga konstnärer genom historieskrivningen har ...

Av: Simone Frankel | Konstens porträtt | 08 mars, 2013

Fornuft og liv

Innledning Å være menneske er så mangt, skjønt uskyldige er vi ikke. Vi har moral og språk, og dermed har vi tilstrekkelig med ressurser og stor nok kapasitet til å teoretisere ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 12 Maj, 2014

 Rafael Filosofskolan i Aten. Bild Wikigeeks

Mellan Skylla och Karybdis

”Det bästa hos kristendomen är ett liv värdigt Kristus. Där det finns skall vi inte vara så snara till att misstänka människor för irrlära.” (Ur Johan Huizinga: ”Erasmus”)

Av: Thomas Notini | Essäer om religionen | 16 Maj, 2017

Nyårskrönika 2013

Jag ser lite snö vid vägkanten, mer svart än vit. Mer hård än mjuk skulle jag gissa. Jag flyttade till ännu en storstad för snart tio år sedan, i centrum brukade ...

Av: Linda Bönström | Gästkrönikör | 01 januari, 2014

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.