Intervju med författaren Mikael Sundqvist

- Då visste jag allt om livet och skulle skriva om det, säger Mikael Sundqvist om sitt 17-åriga jag och skrattar. Han talar om drömmen om boken. Boken med stort B ...

Av: Johann Bernövall | 03 december, 2012
Litteraturens porträtt

Omöjlig intervju med Aleister Crowley, del 7 av 666

De omöjliga intervjuerna är en artikelserie där huvudrollen spelas av de döda. Döda författare, bildkonstnärer, filosofer, poeter, regissörer, musiker, tonsättare, skådespelare, men också historiska personligheter, mytomspunna gestalter, gudar och släktingar ...

Av: Johan von Fritz, Freke Rähiä | 31 oktober, 2012
Övriga porträtt

Monster och sexualitet i skräckfilm

Med en lång spöklik inledning förs publiken sakta ombord på rymdskeppet Nostromo. Karaktärerna omges av mörker och dova ljud som vibrerar i bakgrunden och ger en känslan av ett enormt ...

Av: Sara Larsson | 16 oktober, 2011
Essäer om film

Bild Hebriana Alainentalo

Den plågade postmoderna kroppen

Kroppen är smickrad, tränad, ibland plågad (av oss) i tron på dennes onödighet och på den totala övertygelsen om sin icke återuppståndelse. Vi konstruerar vår kropp för att den ska likna ...

Av: Guido Zeccola | 01 november, 2016
Essäer om samhället

Det nya Magritte museet i Bryssel



altMitt i hjärtat av Bryssel ligger det nya René Magritte museet som invigde den 2 juni 2009. Man undrar vad Magritte själv skulle säga om placeringen vid Place Royal, det kungliga torget. Ett torg där Godfry av Bouillon, den första korsriddaren, står och vakar över de vita neoklassicistiska byggnaderna från slutet av 1700-talet. Magritte tillhörde nämligen de belgiska surrealisterna. En konströrelse som var i mot det mesta i sin samtid, den borgerliga smaken, kyrkan, religionen och samhällets konservativa konventioner. Politiskt sett stod Magritte, som många andra surrealister långt till vänster, och han var med i det kommunistiska partiet. Det känns därför lite paradoxalt att Magritte museet nu ligger inhyst i det som en gång i tiden var den kungliga lotterimyndigheten.

Allt är nu inte vad det ser ut att vara. Museet påminner om Magrittes berömda målning av en pipa med texten "Ceci n'est pas une pipe" (det här är ingen pipa). Visst ser det ut som en pipa, men försök att stoppa den med tobak och röka den, då inser du att det bara är en bild av en pipa. Den neoklassicistiska fasaden är också bara en bild, för när besökaren kommer in i byggnaden möter han ett toppmodernt museum med en ren, avskalad interiör i mörkgrått. I utställningsrummen finns inga fönster och ljuset är dämpat.

Tanken är att skapa en mystisk atmosfär där fantasin ska kunna få fritt spelrum. Så speciellt fantasifullt känns nu inte den permanenta utställningen utan snarare ganska traditionell i sin utformning. Man skulle ha önskat att utställningen varit lika kreativ som marknadsföringen inför invigningen. På Youtube finna en trailer om invigningen som på ett intressant sätt leker med Magrittes konstnärskap. Logotypen för museet visar hur fasaden dras undan som en ridå och bakom ridån ser man en av Magritttes berömda målningar, "Empire of lights" med ett hus i natten upplyst av en ensam gatlykta. Inför invigningen har man också lekt med torget och i fönstren runt torget placerat en blå himmel med vita fluffiga moln. Den typiska Margritte-himlen återfinns också i en animerad version i några av fönstren på själva museet, där man ser molnen röra sig vertikalt.

Själva museet lär trots sin traditionella utformning inte göra någon konstintresserad besviken. Med runt 150 konstverk är det i alla fall den största samlingen i världen av Magrittes konst. Utställningen är kronologiskt uppdelad och sträcker sig över tre våningsplan. Här finns några av hans mest kända målningar, även om många andra återfinns på andra museum, men det är den kronologiska översikten av hela hans produktion som är det mest spännande. Magritte var en produktiv konstnär som började på 20-talet att måla i kubistisk anda. I mötet med den italienska konstnären Giorgio de Chirico upptäckte han det surrealistiska måleriet, den stil som han är mest känd för. Ett grönt äpple, ett svart plommonstop, ett paraply, är vardagliga föremål som återkommer i Magrittes målningar och som blivit hans signum. Ofta är titeln på hans verk lika oväntade som motivet. Under söndagsmiddagarna visade han nämligen upp sina nya verk för sina vänner, som då hjälpte honom att välja titel. För Magritte var måleriet en form av poesi, där ord och bild samverkade och skapade nya perspektiv på vardagen.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

På 40-talet tröttnade Magritte plötsligt på att måla surrealistiskt. Något oväntat började han istället att måla i impressionistisk anda som Renoir. Han gör tavlor som "Skörden" från 1943 som föreställer en naken kvinna ute i naturen med en röd och en grön arm, ett blått och ett gult ben och en kropp i lila. Hans färgexperiment eskalerade i slutet av 40-talet och man undrar vad det hade lett fram till i slutändan om han fortsatt i samma riktning. De får vi nu aldrig veta, för på 50-talet återvänder Magritte till det surrealistiska måleriet som med tiden gjorde honom världsberömd. På det nya Magritte museet i Bryssel är det just denna spännande konstnärliga utveckling som kan följa från början till slutet.

Mathias Jansson

 

Ur arkivet

view_module reorder

Vegetarianism – Om vördnad för livet

En nations storhet och dess moraliska utveckling kan bedömas utifrån hur deras djur behandlas. (Ghandi) Mänskligheten tycks idag stå vid ett vägskäl. Den stora välfärdsökningen i västvärlden har tveklöst andra mindre goda ...

Av: Lena Månsson | Essäer | 15 september, 2013

Omlästa klassiker: Per Olov Enquists Nedstörtad Ängel

Omlästa klassiker: Per Olov Enquists Nedstörtad Ängel Mycket har sagts och mycket har skrivits om Per Olof Enquist och hans författarskap alltsedan romandebuten med Kristallögat 1961. Drygt fyrtio år senare nämns ...

Av: Patrik Tornéus | Essäer om litteratur & böcker | 08 februari, 2007

Vågskvalp av Hebriana Alainenatalo

En diktares svårighet …

Min prosalyrik, lyrik och poetik vilar på samma grund och bär på samma byggklossar. Det som sker är att något dras ifrån, något kommer till; allt i ett sökande efter ...

Av: Göran af Gröning | Agora - filosofiska essäer | 24 april, 2015

Strofer av Emily Brontë i översättning av Erik Carlqvist

I Harold Blooms bok Hur du ska läsa och varför kallar han, beundrande men litet klichéartat, Emily Brontë för "Svindlande höjders sibylla". I sin kommentar till dikten Stanzas, nedan "Strofer", visar ...

Av: Emily Brontë | Kulturreportage | 06 april, 2013

Att förstå ”med” sig själv. Om Sapfo och Alkaios

”Eros skakar mig motståndslöst än en gång –ljuvligt stingande, obetvingliga djur!”(Sapfo) Kan en liten bok som innehåller fragment från en tid utanför tiden alstra i mig samma darrning som jag känner ...

Av: Guido Zeccola | Essäer om litteratur & böcker | 20 april, 2013

Jag drömde om Cornell…igen

Egentligen är det en ganska osannolik historia. En tjugosjuårig försäljare av designade textilier råkar av en slump få syn på en collageroman av Max Ernst, La Femme 100 têtes, blir ...

Av: Gilda Melodia | Gilda Melodia | 16 januari, 2017

Infernaliska vindar: håll i tanten

Vi här mitt i Sverige, invid sjön Vättern, har haft flera dagars intensiv vind. Härligt, för det känns nästan som att vara ute till sjöss. Men vi upplever vinden på ...

Av: Per-Inge Planefors | Gästkrönikör | 23 april, 2013

Gabriella Olsson. Foto: Anna Langseth

Är det skamlöst att tigga?

Är tiggarna ”skamlösa” och ”moraliskt lägre stående”?

Av: Gabriella Olsson | Gästkrönikör | 03 mars, 2015

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.