Piscatorial Paedophilia

Några anteckningar om flugfiske på Nya Zeeland Det finns få verkligt effektiva botemedel mot en 12 tidzoner lång östlig jetlag. En privat metod som dock fungerar mycket tillfredställande är att få ...

Av: Steven Ekholm | 06 september, 2009
Resereportage

Lydmar Hotell

År 1993 fick Stockholm sitt första designhotell; hyperstylade Lydmar strax intill Stureplan; ett område som just vid den tiden började bli ett verkligt hotplace. Även Lydmar, med sina glasade väggar ...

Av: Björn Gustavsson | 13 september, 2017
Resereportage

Lykke. Del II

Aristoteles, Aquinas og Schopenhauer Gitt at lykke er knyttet til at å være menneske er å ha et personlig prosjekt, eller, om en ønsker og vil, at en har en ambisjon ...

Av: Thor Olav Olsen | 11 januari, 2014
Agora - filosofiska essäer

Barnkonventionsdagen

I dag, tisdagen den 20 november är utnämnd till ”Barnkonventionsdagen”. Yes meine Damen und Herren, i dag firas, eller vad man nu gör, ”Barnkonventionsdagen”. Och här kommer mitt bidrag till dess ...

Av: Vladimir Oravsky | 20 november, 2012
Gästkrönikör

Det nya Magritte museet i Bryssel



altMitt i hjärtat av Bryssel ligger det nya René Magritte museet som invigde den 2 juni 2009. Man undrar vad Magritte själv skulle säga om placeringen vid Place Royal, det kungliga torget. Ett torg där Godfry av Bouillon, den första korsriddaren, står och vakar över de vita neoklassicistiska byggnaderna från slutet av 1700-talet. Magritte tillhörde nämligen de belgiska surrealisterna. En konströrelse som var i mot det mesta i sin samtid, den borgerliga smaken, kyrkan, religionen och samhällets konservativa konventioner. Politiskt sett stod Magritte, som många andra surrealister långt till vänster, och han var med i det kommunistiska partiet. Det känns därför lite paradoxalt att Magritte museet nu ligger inhyst i det som en gång i tiden var den kungliga lotterimyndigheten.

Allt är nu inte vad det ser ut att vara. Museet påminner om Magrittes berömda målning av en pipa med texten "Ceci n'est pas une pipe" (det här är ingen pipa). Visst ser det ut som en pipa, men försök att stoppa den med tobak och röka den, då inser du att det bara är en bild av en pipa. Den neoklassicistiska fasaden är också bara en bild, för när besökaren kommer in i byggnaden möter han ett toppmodernt museum med en ren, avskalad interiör i mörkgrått. I utställningsrummen finns inga fönster och ljuset är dämpat.

Tanken är att skapa en mystisk atmosfär där fantasin ska kunna få fritt spelrum. Så speciellt fantasifullt känns nu inte den permanenta utställningen utan snarare ganska traditionell i sin utformning. Man skulle ha önskat att utställningen varit lika kreativ som marknadsföringen inför invigningen. På Youtube finna en trailer om invigningen som på ett intressant sätt leker med Magrittes konstnärskap. Logotypen för museet visar hur fasaden dras undan som en ridå och bakom ridån ser man en av Magritttes berömda målningar, "Empire of lights" med ett hus i natten upplyst av en ensam gatlykta. Inför invigningen har man också lekt med torget och i fönstren runt torget placerat en blå himmel med vita fluffiga moln. Den typiska Margritte-himlen återfinns också i en animerad version i några av fönstren på själva museet, där man ser molnen röra sig vertikalt.

Själva museet lär trots sin traditionella utformning inte göra någon konstintresserad besviken. Med runt 150 konstverk är det i alla fall den största samlingen i världen av Magrittes konst. Utställningen är kronologiskt uppdelad och sträcker sig över tre våningsplan. Här finns några av hans mest kända målningar, även om många andra återfinns på andra museum, men det är den kronologiska översikten av hela hans produktion som är det mest spännande. Magritte var en produktiv konstnär som började på 20-talet att måla i kubistisk anda. I mötet med den italienska konstnären Giorgio de Chirico upptäckte han det surrealistiska måleriet, den stil som han är mest känd för. Ett grönt äpple, ett svart plommonstop, ett paraply, är vardagliga föremål som återkommer i Magrittes målningar och som blivit hans signum. Ofta är titeln på hans verk lika oväntade som motivet. Under söndagsmiddagarna visade han nämligen upp sina nya verk för sina vänner, som då hjälpte honom att välja titel. För Magritte var måleriet en form av poesi, där ord och bild samverkade och skapade nya perspektiv på vardagen.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

På 40-talet tröttnade Magritte plötsligt på att måla surrealistiskt. Något oväntat började han istället att måla i impressionistisk anda som Renoir. Han gör tavlor som "Skörden" från 1943 som föreställer en naken kvinna ute i naturen med en röd och en grön arm, ett blått och ett gult ben och en kropp i lila. Hans färgexperiment eskalerade i slutet av 40-talet och man undrar vad det hade lett fram till i slutändan om han fortsatt i samma riktning. De får vi nu aldrig veta, för på 50-talet återvänder Magritte till det surrealistiska måleriet som med tiden gjorde honom världsberömd. På det nya Magritte museet i Bryssel är det just denna spännande konstnärliga utveckling som kan följa från början till slutet.

Mathias Jansson

 

Ur arkivet

view_module reorder

En svensk antisemitisk historia

Boken Lurifaxiana tillhör de råaste antisemitiska texter som publicerats på svenska. Med titeln Lurifaxiana ville författaren säga att boken handlade om lurifaxarna, det vill säga judarna. Det var inte skämtsamt ...

Av: Mikael Mogren | Essäer om samhället | 16 februari, 2009

Människor lever i bubblor

Socialpsykologiskt är detta ingenting nytt; där kallas bubblorna för primära och sekundära grupper. Jag lever naturligtvis själv, och har framförallt levt, i bubblor. Under de senaste, säg, 20 åren har ...

Av: Carsten Palmer Schale | Gästkrönikör | 09 juli, 2016

I Pousettes värld: en poet

Det är en konst att vara enkel. Erik Pousette skalar av det överlagrade och står kvar med de stringenta orden i dess ursprungliga skepnader. Han litar på dem. Behöver inte ...

Av: Benny Holmberg | Litteraturens porträtt | 23 maj, 2012

Skilda rörelser på landet och i staden Intervju med regissören Radu Mihaileanu

Det finns några filmer som har en enorm vikt på grund av deras sociala patos, ofta större än dess tekniska möjligheter. I Sverige fann man den allra första av denna ...

Av: Roberto Fogelberg Rota | Scenkonstens porträtt | 24 januari, 2012

Abrishami synagogan.  Belysning  symboliserar den eviga låga som alltid brinner på offeraltarna

Framme vid en av Teherans många judiska bönehus

Till skillnad från de arabiska länderna har Iran fredat sina judiska församlingar. Sedan 1948 har över 800 000 judar emigrerat och förvisats från sina länder i Mellanöstern och Nordafrika; inte ...

Av: Text och foto: Tarja Salmi-Jacobson | Essäer om religionen | 08 februari, 2017

Trio Brantelid Härenstam Sparf

Nicolò Paganini kontra Robin Bengtsson

I stället för melodifestivalen har Björn Gustavsson ägnat lördagskvällen åt att skriva om Paganini.

Av: Björn Gustavsson | Björn Gustavsson | 11 mars, 2017

Jag har slutat prata om Gud eftersom jag tycker synd om honom. Intervju…

Mohamed Omar är poet, essäist och debattör. Han har varit hyllad i många år innan han tog väldigt radikala positioner inte bara mot Israels politik i Palestina utan också mot ...

Av: Guido Zeccola | Litteraturens porträtt | 26 juli, 2012

Avtäckandet

Det tillstånd av förhöjd verklighetskänsla som kan uppnås genom att man, i ensamhet och företrädesvis under en längre tid, tillåter sig att till fullo ge sig hän åt tillvaron i ...

Av: Mattias Lundmark | Agora - filosofiska essäer | 02 oktober, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.