Åminnelse. Warszawapaktens arméer Tjeckoslovakien

För 45 år sedan, den 21 augusti 1968, invaderade Warszawapaktens arméer Tjeckoslovakien och kväste det spirande experiment som antog den för dåvarande styrande makthavare den kraftigt provocerande benämningen, ”socialism med ...

Av: Vladimir Oravsky | 21 augusti, 2013
Essäer om samhället

Dansk humor enligt redaktören Claus Christensen

Bäste Claus Christensen, Tack för länken till din artikel om filmkaraktären Zelko och om undertecknad. Den verkar vara åtminstone 8 månader gammal och jag undrar varför du inte bekantade mig med den ...

Av: Vladimir Oravsky | 02 april, 2009
Gästkrönikör

Herreglud, julkalendern tar redan slut.

24/ 24. Frisk jul! Eller god jul rätt upp i stussen på etablissemanget, som Dante Sjöboda uttryckte saken 2003 i Svenska dagbladets jultipsande om sin då starkaste läsning, en soppboka ...

Av: Stefan Hammarén | 24 december, 2012
Stefan Hammarén

Den arbetslöse i vildmarken

Få svenska filmer som jag har sett har varit så lyckade som Losers. I händelsernas centrum står en kvinna i yngre medelåldern, Karin (Isabella Von Saenger). Hon arbetar med en ...

Av: Roberto Fogelberg Rota | 31 december, 2013
Filmens porträtt

Det nya Magritte museet i Bryssel



altMitt i hjärtat av Bryssel ligger det nya René Magritte museet som invigde den 2 juni 2009. Man undrar vad Magritte själv skulle säga om placeringen vid Place Royal, det kungliga torget. Ett torg där Godfry av Bouillon, den första korsriddaren, står och vakar över de vita neoklassicistiska byggnaderna från slutet av 1700-talet. Magritte tillhörde nämligen de belgiska surrealisterna. En konströrelse som var i mot det mesta i sin samtid, den borgerliga smaken, kyrkan, religionen och samhällets konservativa konventioner. Politiskt sett stod Magritte, som många andra surrealister långt till vänster, och han var med i det kommunistiska partiet. Det känns därför lite paradoxalt att Magritte museet nu ligger inhyst i det som en gång i tiden var den kungliga lotterimyndigheten.

Allt är nu inte vad det ser ut att vara. Museet påminner om Magrittes berömda målning av en pipa med texten "Ceci n'est pas une pipe" (det här är ingen pipa). Visst ser det ut som en pipa, men försök att stoppa den med tobak och röka den, då inser du att det bara är en bild av en pipa. Den neoklassicistiska fasaden är också bara en bild, för när besökaren kommer in i byggnaden möter han ett toppmodernt museum med en ren, avskalad interiör i mörkgrått. I utställningsrummen finns inga fönster och ljuset är dämpat.

Tanken är att skapa en mystisk atmosfär där fantasin ska kunna få fritt spelrum. Så speciellt fantasifullt känns nu inte den permanenta utställningen utan snarare ganska traditionell i sin utformning. Man skulle ha önskat att utställningen varit lika kreativ som marknadsföringen inför invigningen. På Youtube finna en trailer om invigningen som på ett intressant sätt leker med Magrittes konstnärskap. Logotypen för museet visar hur fasaden dras undan som en ridå och bakom ridån ser man en av Magritttes berömda målningar, "Empire of lights" med ett hus i natten upplyst av en ensam gatlykta. Inför invigningen har man också lekt med torget och i fönstren runt torget placerat en blå himmel med vita fluffiga moln. Den typiska Margritte-himlen återfinns också i en animerad version i några av fönstren på själva museet, där man ser molnen röra sig vertikalt.

Själva museet lär trots sin traditionella utformning inte göra någon konstintresserad besviken. Med runt 150 konstverk är det i alla fall den största samlingen i världen av Magrittes konst. Utställningen är kronologiskt uppdelad och sträcker sig över tre våningsplan. Här finns några av hans mest kända målningar, även om många andra återfinns på andra museum, men det är den kronologiska översikten av hela hans produktion som är det mest spännande. Magritte var en produktiv konstnär som började på 20-talet att måla i kubistisk anda. I mötet med den italienska konstnären Giorgio de Chirico upptäckte han det surrealistiska måleriet, den stil som han är mest känd för. Ett grönt äpple, ett svart plommonstop, ett paraply, är vardagliga föremål som återkommer i Magrittes målningar och som blivit hans signum. Ofta är titeln på hans verk lika oväntade som motivet. Under söndagsmiddagarna visade han nämligen upp sina nya verk för sina vänner, som då hjälpte honom att välja titel. För Magritte var måleriet en form av poesi, där ord och bild samverkade och skapade nya perspektiv på vardagen.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

På 40-talet tröttnade Magritte plötsligt på att måla surrealistiskt. Något oväntat började han istället att måla i impressionistisk anda som Renoir. Han gör tavlor som "Skörden" från 1943 som föreställer en naken kvinna ute i naturen med en röd och en grön arm, ett blått och ett gult ben och en kropp i lila. Hans färgexperiment eskalerade i slutet av 40-talet och man undrar vad det hade lett fram till i slutändan om han fortsatt i samma riktning. De får vi nu aldrig veta, för på 50-talet återvänder Magritte till det surrealistiska måleriet som med tiden gjorde honom världsberömd. På det nya Magritte museet i Bryssel är det just denna spännande konstnärliga utveckling som kan följa från början till slutet.

Mathias Jansson

 

Ur arkivet

view_module reorder

Bibliskt mörker och Samuel Becketts

"Knappt hade Watt stigit in över mr Knotts tröskel förränhan såg att det inte var så mörkt i huset som han först hade trott.Det brann ett ljus i köket."  Samuel Beckett ...

Av: Hans-Evert Renérius | Övriga porträtt | 17 september, 2013

Robert Frank, Stones & Cocksucker Blues

Att använda låtar av Rolling Stones i filmer har prövats med framgång. Mest minnesvärda exempel är väl scenen där Martin Scorsese låter Robert DeNiros figur Johnny Boy göra entré i ...

Av: Peter Ejewall | Essäer om musik | 06 december, 2017

Lindellhallen. Lage Lindell. Formspråk.

Inom arkitektur talar man om en stereotom känsla som åsyftar volymen, en distanslöshet, en öppenhet. Den må vara subjektiv, alla tolkar vi rum olika, men den är också bestämmande för det ...

Av: Allan Persson | Essäer om konst | 01 februari, 2012

Om Chalmersspex

Chalmersspexet räknas till en av Sveriges största amatörteaterföreningar och går att härleda tillbaka till 1948 då det första studentspexet i Chalmers regi sattes upp, Bojan.Ett Chalmersspex handlar enligt utsago alltid ...

Av: Kajsa Ljusegren | Kulturreportage | 05 maj, 2016

Lisa Olsson, bärnsten från Östersjön.

Att göra sand till guld

Lisa Olsson bor nära havet, hon lever nära naturen, bara med några steg är hon ute på blomsterängen och med några älgakliv är hon vid den underbara sandstranden i Ystad ...

Av: Bo Bjelvehammar | Essäer om konst | 11 mars, 2017

Intervju med Gail Carriger, författaren bakom Själlös, första boken i serien om Alexia…

Jag möter Gail på förmiddagen på Hotell Hansson i Stockholm över ett par koppar English Breakfast. Hon är chict klädd i knallrött, en vitmönstrad femtiotalsklänning med full kjol och en ...

Av: Jessika Ahlström | Litteraturens porträtt | 22 april, 2012

Paret Myrdal på resa.

Rasbiologin och de goda svinslagen

Vad är en perfekt människa? Något om 20:e seklets syn på människa, växter och djur.

Av: Annakarin Svedberg | Porträtt om politik & samhälle | 05 februari, 2015

Mircea Cartarescu och den rumänska litteraturens okända historia

Hertha Müllers nobelpris i litteratur ifjol har ökat intresset för Rumänien och landets kultur, men vad finns förutom Müller för en svensk publik? Rumäniens främsta författare Mircea Cartarescu besöker Sverige ...

Av: Waldemar Ingdahl | Litteraturens porträtt | 01 juni, 2010

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.