Om utdanning og danning

Tematikken for herværende essay er, i vid forstand, moralfilosofi, det vil si at det er om hva en bør streve etter å realisere, hva som er høyverdig og hva som ...

Av: Thor Olav Olsen | 17 september, 2009
Agora - filosofiska essäer

Andy Warhol, Velvet Underground och Ron Nameth

I samband med att Fotografiska i Stockholm i början av 2011 visar en utställning om Andy Warhols (och Velvet Undergrounds) "Exploding Plastic Inevitable"-show 1966-1967 tillåter vi oss här en liten ...

Av: Carl Abrahamsson | 12 januari, 2011
Konstens porträtt

Bergman, Fellini och Liv Ullman

Ett konstnärligt möte mellan Sverige och Italien

Den italienske kritikern och dokumentaristen Silvano Console om Ingmar Bergman och Federico Fellini.

Av: Silvano Console | 28 november, 2017
Essäer om film

En arbetslägenhet i Stockholm

- Varför ser man aldrig dig i en mjukt stoppad möbel i tv? Är du bitter? - Jag har undrat med vilken saklig motivering Dagens Nyheter, Expressen, Kulturradion och så vidare ...

Av: Peter Lucas Erixon | 04 januari, 2010
Utopiska geografier

Lim-Johan- Hjärtats målare



Det finns målare som inte har någonting gemensamt med dagens eller gårdagens konst och som skapar sina verk utan att bekymra sig om andras uppfattning eller de populära stilidealen, bildskapare som inte vet vad perspektiv, komposition eller anatomi är för någonting, men som ändå går till historien som stora konstnärer. Dessa äkta naivistiska konstnärer beskriver verkligheten genom att ta fram sin inre värld eller uppfattning av och reaktion på verkligheten.




 

 

Konsten har aldrig inskränkt sig till enbart den synliga verkligheten. Ofta har den överskridit gränserna för det normgivna och hamnat i det fantastiska och okontrollerbara. Jean Dubuffet menade att den sanna konsten finns hos de utstötta, avvikande, oskolade och missanpassade. Art-brut såg han som ett extremfall av den romantiska konstnärsrollen. Hos den äktnaive konstnären lever verklighet och bildföreställning i en enhet, ett slags identitet som man också kan finna hos barn och primitiva folk.

Annons:

Det talas idag om särlingen i konsten, han som inte målar vare sig för framgången eller för rikedomen. Dikten och bilden kan vara just den nödvändiga kommunikation som öppnar portarna till det friskaste i människan. De naiva målarna bildar ingen riktning inom den moderna konsten. Obekymrat och spontant skapar de sant naiva målarna ur sitt hjärtas längtan.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Särlingskonst är en konstterm, ibland synonym med folkkonst eller naiv konst för att beskriva konst som görs av personer utan formell konstnärlig utbildning som inte har någon kontakt med det etablerade konstlivet eller som aktivt valt att stå utanför. På franska skapade den franske konstnären Jean Dubuffet begreppet art brut som betyder ungefär rå konst men i meningen obearbetad, närmare källan för att beskriva denna typ av konst. Dubuffet fokuserade dock främst på konst skapad av mentalsjuka patienter, men särlingen finns mitt ibland oss. Fröding, Hill och Josephsson är några diktare i ord och bild som lärt oss att inga knivskarpa gränser finns mellan friskt och sjukt i konsten.Den äkta särlings- eller outsiderkonstnären, kännetecknas framför allt av en spontan kreativitet. Det är en konstnärlig aktivitet, obunden av andra människor. Den utgår från det egna jaget ungefär som dagdrömmande. Så beskriver litteraturprofessor Roger Cardinal outsiderkonstens eller särlingskonstens speciella dynamik och karaktär. Konst gjord av särlingar utmärker sig av att bli betraktad som konst i efterhand och konstnärskapet är ofrivilligt, eftersom konstnären inte själv skapar i bemärkelse att det är konst.

Lim- Johan, eller som han egentligen heter Johan Erik Olsson, är en av de största särlings- konstnärerna i vårt land. Han räknas till drömmarna och visionärerna inom den naiva svenska konsten. Namnet Lim- Johan fick han därför att hans farfar var från Lima i Dalarna. Boken Lim-Johan- ett levnadsöde, skrivenav Hans Lidmanär långt mer än en konstnärsbiografi, den är ett dokument om en konstnärsvilja som trotsar alla hinder, en betydande skildring om ett tragiskt livsöde och om en enkel man med öm omsorg om allt levande. Författaren ger läsaren ett gripande porträtt av en ömtålig, originell personlighet, vars särart han förstått och av en medmänniska som han själv sedan barndomen har minnesbilder av som den hånade byfånen, som efter sin död uppfattas som en stor och märklig konstnär. Att Lim-Johan blivit känd av en större publik är helt och hållet Hans Lidmans förtjänst.

Johan Erik föddes 1865 i Ovanåkers socken i västra Hälsingland. Föräldrarna var stränga, arbetsamma och sparsamma. Deras gudstro var stark och straffet för den som inte passade in var hårt. Fadern hade omänskligt stora fordringar på den kraftigt byggde sonen som gjorde att denne redan i unga år blev avogt sinnad mot sin far, vilket höll i sig livet ut. Modern däremot var han varmt fästad vid och när hon avled lät han gjuta en gravvård som han ofta besökte.

Året efter rekryttjänst insjuknade Lim-Johan i scharlakansfeber. Bristfällig vård och komplikationer ledde till nervfeber och religiösa grubblerier och han skickades till Uppsala mentalsjukhus där han vistades i åtta år. Främsta orsaken till sjukdomsutbrottet bottnade, enligt journalanteckningar, i olämplig uppfostran, illa anpassad miljö och eventuellt någon kärlekshistoria. Från tjugoårsålder var Lim-Johans liv en enda lång mardröm, skriver Lidman. Hans sinnessjukdom ledde till att han vid arvskiftet efter modern blev kyrkobokförd som mindre vetande och omyndigförklarad.

Vid återkomsten bygger han en liten stuga utanför Kyan, norr om Edsbyn och försörjer sig som dräng på olika gårdar. Han tillverkar laggkärl och slöjdar, liggande hundar i nära nog naturlig storlek blir sen ett av hans vanligaste sniderier. Dessutom börjar han måla. Hans längtan efterskönhet och kärlek tar gestalt i fantastiska målningar. Men både Lim-Johan och de tavlor han målade var föremål för allmänt åtlöje. När livet blev alltför svårt, när han hörde glåpord och hånfulla skratt runt om sig flydde han in i drömmens värld. Där fick han vara i fred, där kunde ingen störa honom. Men det var säkerligen inte bara flykten undan en ond omvärld, som förde honom in i måleriet. Han tycktes också ha starkt behov att ge utlopp för sina drömmar. Men detta förstod inte hans omgivning. Han hade ingen att anförtro sig åt. Och så låste han in sig och tog till penseln. Då lättade trycket, då kunde han hänge sig åt den längtan som brann inom honom. I måleriet fann han en fullödig utrycksform för sina tankar, drömmar och visioner. Säkert är det denna starka inlevelse som gör att hans bästa målningar äger en konstnärlig styrka som griper och förvånar, men som givetvis inte kan förstås av människor som själva saknar möjlighet att fly in i en annan värld, sådana som är blinda för sagans och drömmens oskattbara värden.

Konsten har aldrig inskränkt sig till enbart den synliga verkligheten. Ofta har den överskridit gränserna för det normgivna och hamnat i det fantastiska och okontrollerbara. Jean Dubuffet menade att den sanna konsten finns hos de utstötta, avvikande, oskolade och missanpassade. Art-brut såg han som ett extremfall av den romantiska konstnärsrollen. Hos den äktnaive konstnären lever verklighet och bildföreställning i en enhet, ett slags identitet som man också kan finna hos barn och primitiva folk.

Lim-Johan iakttog och gestaltade sin hembygds flora och fauna med poetisk inlevelse. Allt vad han målade bär det naivas prägel. Men i hans måleri finns även drag som är rent primitiva. Mest framträdande är att perspektiv och naturalistisk skala saknas. När han målar ett kaffedrickande par framför en tornprydd och palatsliknande villa, återger han kopparna i profil medan faten ses uppifrån. Detta är stildrag som går igen hos franska modernister som Braque och Picasso. På en av de minsta tavlorna finns en gumma som matar en duva. Duvan är nästan lika hög som gumman, ärtorna är nästan lika stora som gummans händer. Genom sådana perspektiviska förskjutningar kan skillnaden mellan stort och smått bli mycket suggestiv. Kompositinen är förbluffande enkel, den för tanken direkt in i sagans bisarra värld.

 

I poeten Lillpers lyrik utgör bildkonsten en viktig inspirationskälla. I en av sina diktverk har hon analyserat flera av Lim-Johans målningar. Dessa har bidragit med stoff till bl.a. dikterna ”Kungajakten” och ”Kaffe utan dopp”. Vad var det då som lockade henne att skriva dessa dikter? Den första impulsen utgick sannolikt från Lim-Johans bilder men även hans personlighet och livsöde kan ha fängslat henne. En beröringspunkt mellan Lillpers och Lim-Johan utgör rötterna i Dalarna. Det provinsiella draget i hennes författarskap har ofta framhävts och kärleken till djur och natur liksom förtrogenheten med gammaldags smålantbruk delar hon med denne råstarke skogsluffare. Solidaritet med allt levande och känslan av samhörighet med hela skapelsen förenar honom med Lillpers liksom lusten att fånga och detaljskarpt gestalta det enkla livet.

Ur hans fattiga och torftiga vardag spirade en längtan efter det storslagna och förnäma. ”Slottet i saknadens dalar” heter en av hans tavlor (med anspelning på en rad i Karlfeldts dikt ”Längtan heter min arvedel). Och ”Saknad saknad” är också namnet på den svit Lillpers tillägnat Lim-Johan. Vad han saknade framstår uppenbart i Lidmans biografi: kärlek, ett normalt liv i medmänsklig närhet, intellektuell stimulans, förståelse för sin konst- och givetvis pengar. Han hade inte råd att köpa riktiga dukar och pannåer utan fick nöja sig med gamla säckar eller kartongstycken som han ibland bemålade på både fram-och baksidan. Djur finns med i snart sagt alla Lim-Johans bevarade tavlor och man kan beklaga förlusten av hans största och finaste djurbilder som förstördes.

Hans Lidman skriver:

 

”Här, i en lagårdskammare målade han en stor tavla, två meter lång och halvannan meter hög. Tavlan var full med vilda och tama djur-nötboskap, älgar, harar. De vilda djuren var dock i majoritet. Där fanns vargar, björnar, lejon. Bonden i granngården blev konfunderad och frågade om inte de många vilda djuren skulle äta upp de tama, de värnlösa. Då sa Lim-Johan med full övertygelse:” De här … de här är Lustgården, sir du! De här är före Syndafallet”. Bonden som ställde frågan fick tavlan i present och hängde upp den i gårdens bryggstuga men barnen rev sönder den.

De vilda djuren spelade en viktig roll även i en annan förkommen tavla som målaren själv kallade ”Madonnan och Kristusbarnet”. Också den lär ha varit stor till formatet och Lidman beskriver den efter hörsägen så här: ” Jungfru Maria bar sitt barn tätt tryckt i famnen medan hon vandrade genom en djup och farlig skog, full av vilda djur. Men självfallet var alla djur mycket fredliga- man fick närmast uppfattningen att de var madonnans livvakt. En aning om arten av dessa härliga djur förmedlar en av Lim-Johans bevarade tavlor som föreställer en stor leopard bland exotiska växter. Den har jämförts med en annan naivists, Henri Rousseaus vilda djur. Tankarna går också till William Blakes berömda tiger, den som vittnar om den gudomliga skapelsens oskuldsfullt förfärliga skönhet. Som så ofta hos både Lim-Johan och Lillpers har de av saknaden drabbade avlägsnat sig så långt ifrån det de mistat att de inte längre vet vad det var. Kvar är saknaden som sådan. Men ytterst är det den paradisiska oskulden saknaden gäller, sorgen över skapelsens brustna enhet och människans främlingskap på jorden.

Från 1914 och något år in på 1920-talet kommer de flesta av Lim-Johans nu bevarade tavlor till. Efter den perioden förefaller det som om han fått tillräckligt utlopp för sin skönhetslängtan. Hans behov av dröm och fantasi mattas av och han börjar fotografera. Nu avbildar han verkligheten så som hans omgivning ser den. Han får beröm, han blir uppskattad och tjänar även en liten slant och får en smula självtillit. Många av Lim-Johans fotografier är idag omistliga tidsdokument. Han fotograferade en värld som för alltid är borta. Ofta tog han bilder från vardagens arbeten, som få andra fotografer tänkte på att bevara.

Lim-Johan målade tavlor som alla i hans omgivning fann tokiga, löjliga och oskickligt målade. Men varför skulle han då framhärda och gå alla emot? Anledningen var att han vägrade att bli som alla andra, han ville inte foga eller likrikta sig. Han ville skapa inifrån sig själv i stället för att låta skapa sig av och genom andra. Jag tror att alla människor är födda med en egenart, men jag tror inte att den kan bevaras och utvecklas om hon inte möter förstående kärlek från någon annan människa. Lim-Johan hade älskat sin mor som dog tidigt i hans liv, men han hade sin starka minnesbild inom sig av denna godhjärtade kvinna, som trots allt gett honom en lycklig barndom.

Den 12 oktober 2016 kunde man läsa i Gävleborgsposten: `” Sensationellt konstfynd - en återfunnen Lim – Johan tavla utanför Edsbyn. Älg och stövare” var namnet på den återfunna tavlan. Den fanns i tre bitar i en trossbotten under en husrenovering. Ovanåkersborna hade samlat in pengar för att kunna köpa tavlan så att den kunde hänga på Edsbyns museum. Senare meddelades att Edsbyn inte fick hem sin Lim-Johan – tavla. Den såldes på Bukowskis auktion till en utomstående för 500000 kr”.

Ytligt sett påminner Lim-Johan om den franske mästaren Henri Rousseau. Deras människor liknar varandra, djur och broar tecknas på samma sätt, blommor och träd stiliseras på besläktat vis. Också stadsbilderna är i stort sett likartade. Det är dock främst det naiva språket och den underbara förmågan att dikta som binder samman de båda konstnärerna. Men det finns också stora olikheter. Henri Rousseau är förankrad i den franska målartraditionen, hans måleri är utsökt artisteri, han är medveten om sin förmåga. Lim-Johan är en enkel skogskarl, han äger en folklig ursprunglighet, han säljer aldrig en tavla, han signerar aldrig. Och framför allt, han målar för att fly en vrång och smärtsam tillvaro, inlåst i sin stuga. Måleriet är för honom ett tvång, ett andligt livsvillkor. Hans konst är genomsyrad av den schizofrene enstöringens overkliga verklighet och ger uttryck för en upplevelsevärld bortom vackert och fult.

En del av galenskapens tragik är säkerligen ensamheten. En äkta konstnär måste förbli pionjär och riskera att förbli en vägröjare utan följeslagare. Svårigheten att göra sig förstådd är kanske en del av styrkan i de mentalsjukas konst. Eftersom de är galna lyssnar ingen på dem, men i sin konst kan de uttrycka sig ostört, förkunna sina idéer för omvärlden. De kan genom sin konst visualisera sina tankar. Den skapande människans särart är uppenbar. Även om Platon överdriver, när han kallar konstnärlig ingivelse för en ”gudomlig mani” så liknar den ändå ofta en källa, som springer fram ur personlighetens okända djup. Lim-Johan var en drömmare. Han levde helt i fantasins värld och gestaltade med visionär styrka sina upplevelser. Hur en helt oskolad enstöring kunnat måla en färgmässigt och underbar tavla som” Gumma med duva” är för mig en gåta. En av Lim-Johans mest magnifika målningar heter” Sjövik”- en mindre herrgård som i konstnärens fantasi växt ut till ett stort slott.

1944 dog Lim-Johan på ålderdomshemmet i Ovanåker. Hans liv hade varit djupt tragiskt. Den hårda uppväxten och bristen på förståelse från fadern, sjukdomen som fördunklade hans sinne och kvinnan som svek hade format honom. Han hade varit utnyttjad som arbetskraft och blivit betraktad som ett åtlöje och original vars konstalster saknade värde.

Minnesutställningen i Stockholm 1949 var den primära orsaken till att Lim-Johan blev känd och omtalad. Han hyllades som en diktare i färg. En annan remarkabel utställning där Lim- Johan representerades med fem målningar var världsutställningen i Basel 1961. Den utställningen jämte en utställning i Holland tillika med ett par tyska och holländska böcker har gjort honom känd världen över. Lim-Johan s verk finns på Moderna Museet, Gävle museum och i Edsbyns museum finns idag ett speciellt Lim-Johan rum med slöjdalster, fotografier, skulpturer och målningar.

”Att kunna fantisera ihop motiv och drömma sig till en sagovärld är en sak för sig, men att förmå ge sina fantasier form och förläna dem en konstnärlig uttrycksfullhet genom sådana kvalitéer som reda, rytm, rörelse och kolorism är en annan, och det är först då som det som kommer inifrån kan ges ett konstnärligt uttrycksvärde, som ett konstverk gör skäl för sin beteckning. Lim-Johan kunde det. Han var konstnär. (Philibert Humbla i boken Hälsingerunor 1948)

 

Lena Månsson

Ur arkivet

view_module reorder

Livsfarlig, livsnödvändig läsning (Om klassiker och kanon del I)

Varför läser jag klassiker?   Vad är en klassiker? Den mest allmänna och traditionella definitionen är att klassikerna, i likhet med kanon, betecknar "det utvalda och mönstergilla", och "att denna förebildlighet är ...

Av: Lidija Praizovic | Essäer om litteratur & böcker | 01 mars, 2010

Illustration Hebriana Alainentalo

Onåbar del 3 av Gabriella Olsson

Morgonen före förmiddagen då hon på pendeltåget sparkade ihjäl mannen som ofredade henne på Gare de Lyon hade hon på bussen till stationen sett en familj om tre personer. Mamma ...

Av: Gabriella Olsson | Utopiska geografier | 20 juli, 2015

Applåd!!!

Vad är det egentligen vi applåderar när vi applåderar? Är det själva framförandet, den specifika tolkning vi just fått lyssna till? Eller är det kanske verket i sig: kompositionen? Eller ...

Av: Björn Gustavsson | Björn Gustavsson | 10 februari, 2016

Bildkonst, scenkonst och film i samspel på Doc Lounge Varberg

Under torsdagskvällen den 11:e april strömmar opera, vald av kvällens DJ Sven Andersson, ur högtalarna innanför Teater Hallands väggar. Det är Doc Lounge Varberg som för tredje gången under året ...

Av: Simone Frankel | Essäer om konst | 16 april, 2013

Mary Wollstonecraft – med pennan som revolutionär kraft

Mary Wollstonecraft. Många miljoner människor har dött och glömts under de hundratrettio år som gått sedan hon begravdes. Men när vi läser hennes brev och lyssnar till hennes argument [...] ...

Av: Johanna Andersson | Essäer om litteratur & böcker | 08 december, 2008

Djurskyddsinspektören

Jag har en moderlig väninna som är omöjlig att ta en promenad med eftersom hon oavbrutet plockar daggmask för att rädda dem från vad hon tror är en säker död ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 26 oktober, 2013

Ur led är tiden – en betraktelse nu när vi ställt tillbaka klockan

När högertrafiken infördes klockan fem på morgonen den 3 september 1967 stod alla bilar stilla en kort stund, och körde sedan vackert över på andra sidan mot vad de var ...

Av: Ivo Holnqvist | Gästkrönikör | 31 oktober, 2017

Svarta Nejlikan, en spelfilm med fötterna i det förflutna.

Ulf Hultberg, Lisa Werlinder (Susanne) och Michael Nyqvist (Edelstam). Foto: Folkets bio Svarta Nejlikan, en spelfilm med fötterna i det förflutna. En film som är en modell av ett stycke förflutet ...

Av: Åsa Steinsvik | Kulturreportage | 03 augusti, 2007

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.