Erland Lagerroth - sökandet är vårt största äventyr

Trots sina åttiosju år är Erland Lagerroth en av våra mest entusiastiska sökare efter nya sätt att se på människan och hennes plats i kosmos. Man tänker sig att människor ...

Av: Antoon Geels | 25 mars, 2011
Essäer

Lindellhallen. Lage Lindell. Formspråk.

Inom arkitektur talar man om en stereotom känsla som åsyftar volymen, en distanslöshet, en öppenhet. Den må vara subjektiv, alla tolkar vi rum olika, men den är också bestämmande för det ...

Av: Allan Persson | 01 februari, 2012
Essäer om konst

Med försonande och förlåtande ögon

  Ingmar Bergman. Fotograf: Bengt Wanselius Med försonande och förlåtande ögon Tidningen Kulturen hedrar den beundransvärde filmaren, författaren och dramatikern Ingmar Bergman. Denna vecka porträtterar Crister Enander honom som författare. Nästa vecka presenterar ...

Av: Crister Enander | 07 augusti, 2007
Essäer om film

Det förlorade paradiset Om Marcel Prousts incestuösa madeleinekakor

Insvept i klädbylten sittande i sin mentala krypta i den korkvadderade sängkammaren arbetar den sjuke Marcel Proust nätterna igenom med sitt mästerverk. Sönderhostad av en tuberkulös hosta, drogad av tunga ...

Av: Benny Holmberg | 26 juli, 2010
Essäer om litteratur & böcker

Foto Matti Paavonen

Mitt bibliotek och den långa vägen dit




När jag ännu inte kunde läsa fick jag höra uppläst den bibliska berättelsen om Josef i årskurs 1. Han såldes av sina avundsjuka bröder till arabiska köpmän och av ödet blev han den egyptiske faraos högra hand och i slutändan räddade han sin fars familj och sina elva bröder från en svår hungersnöd som hade kunnat bli döden för det judiska släktet. Jag blev genast fången av Josefberättelsen. Den fanns i min läsebok på lågstadiet då jag gick i folkskolan i Kallios (Berghäll) stadsdel i Helsingfors.




 

 

Biblioteket var också min mammas tillflyktsort när min pappa drack. Hon hade inte nerver, som hon sa, att sitta hemma och vänta på min pappa när han kom hem från krogen och yvdes. Biblioteket låg ju bara en stenkast från vår bostad och då kunde hon förskingra sina tankar med böckerna. Konst och arkeologi och andra bildböcker blev hennes favoriter.

Annons:

På den tiden genomsyrades all undervisning av den bibliska etiken. Så gott som alla barn kom från arbetarfamiljer; senare blev det uteslutande arbetarklassens barn som blev kvar i folkskolan när de ”andra” gick över till realskolan.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Josefberättelsen hade gått rakt in i mitt hjärta. Jag ville kunna läsa den själv men jag blev helt villrådig när jag inte kunde. Läraren skulle förstås inte läsa om den, även om jag skulle ha vågat be henne göra det. Hemma fanns det inga sagoböcker så mina föräldrar slapp läsa sagor för mig. Jag hade som alla hem den groteska bilderboken Pelle Snusk som ett varnande exempel på ett olydigt barn och vad som kan hända ett sånt missfoster om han inte låter klippa sina naglar. Fingertopparna kapades av helt enkelt, blodet rann, men så behövde man heller inte sköta dem längre. Efter första genomgången bläddrade jag aldrig mer i den. Men nu ville jag höra om Josefs öde igen och jag vädjade till min mamma att läsa den ur Bibeln. Jag kan ännu idag med ett leende sinne föreställa mig vad som försiggick i mammas huvud. Hennes barn ber henne läsa i Bibeln, det vore helt ogudaktigt att vägra! Så, motvilligt letade hon fram berättelsen och läste den för mig vid läggdags. Jag var hänförd. Nästa kväll bad jag mamma att läsa berättelsen igen. Nu kände hon inför vår Herre att hon gjort sin plikt och sa bestämt nej. Då var den saken klar.

Hur skulle jag nu få den uppläst för mig? På vår gård bodde 68familjer och ungefär lika många barn. Paula skulle kunna läsa för mig! Hon var äldre och kunde läsa. Jag tog hem läseboken från skolan och gick in i hennes trappuppgång och satte mig på trappsteget och väntade tills Paula skulle dyka upp efter sin skoldag. Paula kom och jag frågade henne. Vilken lycka, hon gjorde det utan invändningar. Dessutom gjorde hon det så ofta jag ville. Jag visste inget om hennes skolschema, men det var värt att sitta i trappan och vänta.

En dag gav min mammas arbetsgivare, en skrädderiägare, en bok till mig. Då kunde jag läsa men jag hade inget intresse för böcker och därför fick boken ligga länge innan jag tog itu med den. Det blev sedan en överraskande positiv upplevelse, jag läste om den genast. Mina kamrater hade börjat gå i biblioteket i närheten, Kallios bibliotek, och en dag följde jag med. Jag lånade Gösta Knutssons Pelle Svanslös. Efter den första boken läste jag de följande tio till. Och jag läste dem om och om igen. Och alltid kände jag att den elake Måns aldrig blev nog straffad för sin elakhet mot Pelle Svanslös. Och när det gick bra för Pelle sög jag i mig texten.

Kallios bibliotek blev min bildningsskola. Den vackra interiören blev som ett helgedom och jag bara älskade mitt bibliotek. Alla dessa hyllor från barnavdelningen till de vuxnas avdelningar blev en svindlande resa från asfalterade bakgårdar till den stora världen. Biblioteket sprängde alla gränser och begränsningar som jag hade känt av, men inte kunnat sätta fingret på.

Biblioteket var också min mammas tillflyktsort när min pappa drack. Hon hade inte nerver, som hon sa, att sitta hemma och vänta på min pappa när han kom hem från krogen och yvdes. Biblioteket låg ju bara en stenkast från vår bostad och då kunde hon förskingra sina tankar med böckerna. Konst och arkeologi och andra bildböcker blev hennes favoriter.

Mina kamrater har i vuxen ålder berättat att i biblioteket gavs en sagotimme i veckan. Där satt småttingar knäpptysta i halvring hos sagotanten och sjönk in i sagornas förtrollande världar. På den tiden fanns inte socialrealistiska sagor. Själv kände jag inte till sagostunderna, däremot satt jag som klistrad vid radion när alla barns egen Markus-setä (farbror) ledde Barnens timme (1926–1956) som han alltid avslutade med en uppmaning: ”Kom ihåg barnen att äta upp er morgongröt!”. En barndomsvän till mig minns att bibliotekets sagoböcker hade omslag av bakplåtspapper för att skydda boken mot små lortiga fingrar. En annan minns tystnaden och den sakrala stämningen som pelarna och takkupolen ingav. Alla mina vänner blir lyriska när vi tänker på vår gamla ”bibla”.

I växande ålder började jag sitta på bibliotekets klätterpallar och läsa vid hyllorna som stod på balkongavsatsen till stora kupolsalen. Där fanns facklitteratur, religion, humaniora och filosofi. Det är där jag blev humanist efter avslutad 8-årig folkskola. Idag ser jag att man ställt fram små bord och stolar där uppe. Romanerna stod både på entréplanet och en trappa upp och bland dem minns jag starkast Jack London, Joseph Conrad och Antoine De Saint-Exupéry. Sedermera flyttade jag till Stockholm men jag har fortfarande ett lånekort till Kallios bibliotek för att kunna använda internet då jag i Helsingfors.

Kallios bibliotek som representerar senare jugendstil med detaljer från klassicismen byggdes 1912. Det är Finlands första biblioteksbyggnad som byggdes med kommunala medel.

Biblioteket grundades egentligen redan 1889som Sörnäs folkbibliotek och var inhyst i Sörnäs Folkhem vars syfte var att ge bildning till boenden på arbetarstadsdelen och ge dess invånare uppbyggliga fritidssysslor. Byggnaden låg då på Tavastvägen, ett stort trähus på vars plats idag pryder en park.

Vid en större renovering av biblioteket 1991sanerade man vinden som idag är avdelningen för barnlitteratur. Där finns också ett trivsamt lekhörn, och inte att glömma en skötplats för spädbarn och ett avgränsat utrymme för krypande barn. Ibland ordnas arrangerade happenings för att roa barnen i sin egen miljö av böcker och musikskivor. Nytt för mig är att det i biblan även visas något som heter ”BabyKino” (=babycinema), bio för föräldrar med bebisar. Till biljetten hör en ledig sits bredvid där man kan placera babykorg och andra tillbehör. Bion är helt anpassad för föräldrars och barnens behov där ingen behöver känna att störa andra. Filmerna är avsedda för föräldrar men är alltid barntillåtna och självklart kan barn i alla åldrar vara med.

 

 

Text och foto:Tarja Salmi-Jacobson

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

”Jag kommer att förverkliga barnhemmet ”

”Jag kommer att förverkliga barnhemmet ” Varje enkrona i vårt land gör reklam för Nisti Stêrks hyllade revy För Sverige i tiden som åter spelas i Stockholm. På Maxim bjuder hon ...

Av: Agneta Tröjer | Filmens porträtt | 09 oktober, 2007

"Att skriva är att verka..." En palestinsk intellektuell som försökt ta sitt ansvar

Jag visste inte att han nyligen hämtat sig efter hjärninfarkt och lungcancer-operation. Sedan den där julidagen har jag hunnit möta Abdel-Qader Yassine några gånger. Och när jag väl kommit över ...

Av: Pia Brimstedt | Övriga porträtt | 06 oktober, 2013

Slutet i Blå Tornet

I juni 1911 kom August Strindberg fram till att hans dödsår borde vara 1912. Den slutsatsen drog han genom att kombinera årtal ur sitt liv. I ett brev till den ...

Av: Kurt Bäckström | Essäer om litteratur & böcker | 13 Maj, 2012

Ungdomlig revolt i bildningsromanen

Om Wilhelm Meisters läroår av Goethe Goethe på landet i Italien. Johann Heinrich Wilhelm Tischbein, 1786 Det är sent 1700-tal och den tyske köpmanssonen Wilhelm Meister vill bryta sig loss från sin ...

Av: Elin Schaffer | Essäer om litteratur & böcker | 07 april, 2008

Frances Hodgson Burnett

Du kan aldrig finna samma trädgård två gånger

Trädgården. Drömmen om den egna täppan. Paradiset på jorden. Edens lustgård eller Candides lustfyllda odlande i Voltaires upplysningsroman. Har du en boksamling och en trädgård så har du allt!

Av: Belinda Graham | Essäer om litteratur & böcker | 16 juli, 2017

Hämta andan och anden i Wien

Wienarna hämtar andan på söndagarna. Efter en veckas hård stress är det en utmärkt idé. På Heldenplatz möts lokalbefolkningen och turisterna som med kameror på magen eller mobiltelefoner i händerna ...

Av: Lilian O. Montmar | Resereportage | 29 oktober, 2013

Jag drömde om Cornell…igen

Egentligen är det en ganska osannolik historia. En tjugosjuårig försäljare av designade textilier råkar av en slump få syn på en collageroman av Max Ernst, La Femme 100 têtes, blir ...

Av: Gilda Melodia | Gilda Melodia | 16 januari, 2017

Ben Jonson Senaste statsmannaropet

Britten Ben Jonson (1572-1637) skrev satirer och komedier, som länge gjorde honom minst lika uppskattad som Shakespeare. En av dem uppfördes av Shakespeares trupp. Jonson formulerade sig någon gång ganska snålt ...

Av: Ben Jonson | Utopiska geografier | 29 juli, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.