Reformvänlig munk söker nunna för äktenskap

Det var i Eisleben det hände: Det är knappt man kan urskilja kyrktornen på St. Andreakyrkan. Dimman ligger tät. Ändå var det här som det började. I en sömning småstad ...

Av: Mathias Jansson | 08 november, 2011
Resereportage

Denna dag ett liv Essä i fragment

En humanism. Självkännedom, insikten om det existensiellt lika som förutsättning, tillsammans med psykologisk fantasi och inlevelse. Inte vara en ovanpå flytande ”humanitarian”, utan använda sin erfarenhet för att förstå vad ...

Av: Gunnar Lundin | 06 november, 2013
Essäer

Mikael Enchell. Foto Cata Portin

Filosemiten Mikael Enckell

”Vad du icke vill att din nästa skall göra dig, det skall du icke göra honom. Det är hela Toran, allt annat är tillämpningar. Gack och studera!” ”Om icke ...

Av: Gunnar Lundin | 02 oktober, 2016
Agora - filosofiska essäer

Kulturförbittring II

Eftersom de värden som vi har haft hittills alltså drar sina slutliga följden, eftersom nihilism utgör den yttersta logiska slutsatsen av våra stora värden och ideal - eftersom vi måste ...

Av: Freke Räihä | 30 december, 2010
Essäer om litteratur & böcker

Maria på verandan

Bland änglar hos en ärkeängel i Lärkstan



Rösten är Maria Baczynskis öde. Den egna rösten, andras röster. Solo och körer. Teatrar och salonger. Rösten leder hennes uppmärksamhet in i människors utveckling, i deras möjligheter, hinder eller frihet.




Maria Baczynski

Maria Baczynski

 

”Det är otroligt det du skrivit.”

Till min häpnad berättar hon i sitt svar på facebook att hon gjort en shamanresa med en rysk shaman där örnen uppenbarade sig, samt fått en sköldpadda av en superhealer från Polen. Enligt grekisk mytologi uppfann Hermes (Mercurius hos romarna. Planeten med samma namn sägs styra Tvillingarnas tecken)– han med de bevingade sandalerna - lutan när han lekte med ett skal från en sköldpadda. Och var örnen i själva verket en ibis-fågel – vars huvud ofta bärs av Thot, Hermes Egyptiska motsvarighet?

Denna Shaman – med örnblicken och sköldpaddans tålmodiga gång – startade, 1998 ”Skeppar Karls salong.” Ett kulturcentrum i Stockholm Gamla Stan med sin egen etablering och hög konstnärlig kvalité. De kända artisterna uppträdde liksom de ännu inte kända och duktiga amatörer.
Buddhistiskt tempel i New Delhi

Buddhistiskt tempel i New Delhi

Annons:

Det är föreställning på Livrustkammaren i Stockholm. Hösten 2016

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

”Drottningarna –återupprättelsen” är skapad av Ingela Karlsson, Maria Baczynski, Vladimir Dikanski och Pia Wedar, designern. Det handlar om de båda renässansdrottningarna Elisabet I av England och hennes kusin, Mary Stuart av Scotland. Ingela Karlsson är styckets författare, samt uppträder som Englands Elisabet I. Vladimir Dikanski, högutbildad i St Petersburg, är styckets regissör.

Maria Baczynski, i vackert lila, framställer Mary Stuart. Hon sjunger. -Gå inte, tystna inte! tänker jag där jag sitter bland publiken. Men hon tystnar och går. Eller försvinner bakom en skärm. När hon återkommer sjunger hon igen och stannar blott alltför kort. Nåja, underbart är kort, det vet vi ju.

När jag efter föreställningen passerar henne där hon står upptagen i ett samtal, dristar jag mig att störa med en komplimang för hennes röst, varpå jag hastigt drar mig undan. Hoppas det inte var påfluget, men det kan väl aldrig vara fel att ge sin ärliga uppskattning, tänker jag.

Det går några månader

Jag skriver om föreställningen, nämner Maria, men fokuserar på partnern, Ingela, textförfattaren och medspelaren. Min artikel om Ingela Karlsson

” Från världens scener” publicerades i TK 3e mars 2017. Ingela och Maria har bakom sig tjugo års samarbete.

Den där rösten har berört mig, så jag googlar och knappar fram såväl röst som information. Jag finner tre Schubert-sånger på you-tube och lyssnar om och om igen. Jag finner också att hon är röstpedagog, driver Skeppar Karls Salong, håller workshops, ibland tillsammans med bästisen, skådespelerskan Ingela Karlsson.

När jag nästa gång ser henne dyker hon upp ur underjorden

Jag sitter på en stentrappa i en främmande farstu ur stånd att resa mig. Armen hänger slak, skadad. Jag har ingen kontakt med min arm. Meningen var att jag skulle bevista en konsert med sångerskan Solveig Faringer där Maria var värd och presentatör. Adress: Baldersgatan i kvarteret Sånglärkan i Lärkstaden. Men jag blev nedslagen redan i dörren, tappade balansen och föll i trappan. Jag ropar, och upp ur underjorden dyker en liten änglaskara.

”Du skall inte vara rädd,” försäkrar änglarna mig. ”Det är inte så farligt som du tror.” Änglarna har också jobbat i sjukvården. De vet. De har sett. En ängel hjälper mig på fötter, och jag planerar färden ned i underjorden, där konserten skall äga rum. Men trappan ser farlig ut, och jag sjunker ned med insikten att jag nog måste ge upp mina planer. De knappar på sina telefoner och ringer sjukvårdsupplysningen. Bör jag åka till sjukhus? Eller hem? Eller rentav kunna stanna på konserten?

Det är då hon dyker upp, ärkeängeln Maria, ärkeängeln Ingelas kollega i himmelska scenen. Hon har en gloria av blonda lockar, hennes närvaro känns vänlig, trygg och ansvarstagande. Också hon har, förutom allt annat, erfarenhet av sjukvård. -Tänkte du gå på konserten? Från mitt elände på stentrappan berättar jag vem jag är och varför jag kommit. -Jo, jag har intresserat mig för röster, så jag tänkte skriva om det. Då undrar hon om det är jag som skrivit så ”fantastiskt” om Ingela, och jo så är det ju. -Som kände Indira Gandhi? Ja, så är det ju också. _-Jag har 23 brev från henne hemma hos mig. Jag tänkte skriva om röster, säger jag, hur vi påverkas, i synnerhet sopranrösten. Så jag tänkte att det här vore ett bra tillfälle. Höger hand har återfått något av sin kraft, och jag klarar att gripa tag om ledstången. Kan det hänga samman med Marias helande närvaro?

Min artikel hade arbetsnamnet:

”Rösten som illusion, tyranni och njutning”. Ett utgångsläge var operans sopranroller, där publiken gråter och tror att hjältinnan tragiskt dör (Violetta, Mimi, Isolde m fl.) trots att de vet att hon efter sitt frånfälle kommer fram för att tacka för stormande applåder och brava-rop

Jag överväger, nästan på allvar, att sittande studsa ned för trappstegen, men inser överkursen, varpå det slutar med att Maria ledsagar mig till taxin, bär min ryggsäck, klappar om, tröstar, önskar god bättring.

Maria Baczynski är ljudterapeut, röstpedagog, sångerska och sånglärare

Jag satt en eftermiddag i hennes hem på Lidingö. Efter läcker lunch i köket kom kaffet fram i salongens behagliga dunkel. Bakom henne lyste våren genom fönstrens persienner, och jag gick med henne genom livet. Hur kom hon på det? Hon är utbildad musicalartist, har sjungit i Oskarsteterns kör och musikdramatiska körer. Hon har studerat 80 poäng musikvetenskap och 40 poäng teatervetenskap på Stockholms universitet. ”Var och en har sin egen unika röst. Att sjunga i kör är inte detsamma som att sjunga som alla andra. Det är att sjunga som just den du är. Det är lite svårt att beskriva. Jag kallar det den individuella kören.”

När hon studerade på Kulturama blev hon plockad, berättar hon. ”Det gick till så.” Hon plockades till Oscarsteaterns kör. Där plockades hon fram till näst intill solisterna, men just som karriären skulle till att lyfta, blev hon gravid, gift med en journalist, och livet tog en annan vändning. Från en pärm tar Maria fram sådant som skrivits om hennes verksamhet. Ofta intresserat, men kanske inte så välskrivet. ”Maria säger att sex-chakrat kan öppnas genom toning”. Hon viftar lite avfärdande över tidningen.

Hon har också framträtt i TV och radio. Jag får med mig två belysande artiklar som hon menar kan tas på allvar.

Sången Läker!” är rubriken på ett föredrag

Det refereras av journalisten Lisbeth Axelsson.

-Mina elever har berättat om minskad värk i rygg och huvud, samtidigt har de upplevt en större självkänsla och en ökad livslust. ”

I föredraget nämner Maria tibetanernas över – och undertoner, mantrasånger och indianernas helande ljud.

En arikel (av Elvira Hellsten) i Moderatkvinnornas magasin skildrar Marias arbete som röstcoach:

Använd din röst!

”Rösten är en del av personligheten och ett kraftfullt verktyg i politiken.”

Maria går över gränser.

Så kan hennes väg tyckas ömsom krokig, ömsom rak.

Hon ville inte utbilda sig till logoped, eftersom det riskerat att låsa hennes utveckling.

-Jag jobbar med tibetanska rörelser, chakrabalansering och chanting, berättar hon.

Hur fann hon den tibetanska yogan utan att ha varit i kontakt med tibetaner?

Hur fann hon kunskapen om chakran – våra psyko-fysiska energicentra, utan att ha varit i kontakt med indiska traditioner, som t.ex. Ayur-veda?

Vad jag förstår av hennes gungande berättelse handlar det delvis om Osho – på den tiden kallad Bhagwan - och hans rödklädda Sanyassins, som satte färg på vår värld under sent 1900-tal.

Indiska gurun Osho/ Bhagwan – detta religiösa universal-geni, som kunde tala om alla traditioner, religioner, från zen till vipassana till kristendom till Mohindas Gandhi och, ja, till ayur-veda och tibetansk kultur. Som frigjorde människor från inre knutar och själsliga kramper, bara genom att tillåta, och som menade att vi alla kan bli upplysta här och nu.

Vi kan ju kalla det för livets egen nödvändighet, som när någon uppfinner en bro för att gå över en strid ström. Vi kan ju kalla det för möten med de människor som just då behövde det just hon har att ge. Vi kan också kalla det shamanens väg, där personliga trauman ger kunskap.

Hennes beskrivning av hur hon behandlar är konkret och direkt.

-Jag älskar att hjälpa människor att finna sina naturliga röster

Var och en av de tibetanska yoga-rörelserna är förknippade med ett chakra eller en organ-funktion. De har sin ton, sitt ljud, sin färg. Maria aktiverar både genom att själv tona och genom elevens egen toning och visualisering. Ibland, berättar hon, sveper hon in dem i färgade tyger. ”För att ge den rätta färgen.”

Hon bär kärlekens urkraft

och kunskapen från det djupa Ingenstans där all verklig kunskap blir till. Att se henne och lyssna är att ta del av ett flöde. Hennes berättelse bär, oavlåtlig, denna prägel. Sann kunskap uppstår. Den finns bara när den blir till ur sin egen nödvändighet. Som när katten oväntat vaknar upp ur den mest avspända vila för att sätta efter ett byte eller undkomma närgångenhet.

Maria Baczynski är ett junibarn, ett älskligt midsommarbarn, född då dagarna är långa och nätter knappast finns. Kring hennes fötter blommar det och fjärilarna fladdrar.

Solen står i tvillingarna och månen i jungfrun, konstaterar jag snabbt, enligt tabellerna. Hon är väl en gammal shaman, funderar jag. Undrar i vilka kulturer. Svaret kommer som inre filmer.

Främst i mongoliet där hon red över stepperna och i Sydamerikas djungler där hon härmade insekter, klättrade i träd och samlade nektar. Även Afrika, med trummor.

Livsmålet är öppenhet och kreativitet.

Hennes kraftdjur är örnen och sköldpaddan. Jag ser dem i tystnaden sedan jag lagt mig för att sova.

Hennes sol står mittemot vinterbarnet Ingelas sol i Skyttens tecken.

Maria bekräftar

”Det är otroligt det du skrivit.”

Till min häpnad berättar hon i sitt svar på facebook att hon gjort en shamanresa med en rysk shaman där örnen uppenbarade sig, samt fått en sköldpadda av en superhealer från Polen. Enligt grekisk mytologi uppfann Hermes (Mercurius hos romarna. Planeten med samma namn sägs styra Tvillingarnas tecken)– han med de bevingade sandalerna - lutan när han lekte med ett skal från en sköldpadda. Och var örnen i själva verket en ibis-fågel – vars huvud ofta bärs av Thot, Hermes Egyptiska motsvarighet?

Denna Shaman – med örnblicken och sköldpaddans tålmodiga gång – startade, 1998 ”Skeppar Karls salong.” Ett kulturcentrum i Stockholm Gamla Stan med sin egen etablering och hög konstnärlig kvalité. De kända artisterna uppträdde liksom de ännu inte kända och duktiga amatörer.

På marken finner sköldpaddan några röster, tydligen tappade.

Av vem? Vilka? Hon kikar upp mot örnen för att få hjälp. Örnen dyker ned, hämtar upp rösterna och lägger dem på sköldpaddans skal. Snart står en kör på skalet. Den sjunger. Hennes egen röst går upp i höga C.

Jag vet inte varför Maria kommer till mig i just denna symbolik. Men det gör hon. Astrologin har sitt eget språk, visualiseringarna har sitt språk. De senare har alltid funnits hos mig som en självklar tillgång, inte alltid accepterad av en förståndigare omgivning. Liknande med astrologin, som de bättre förstående kallar pseudovetenskap. Med en fnysning, alltså.

Hon sjöng för världens barn och ljusets barn. På lyxkryssare och i kyrkor

Som utbildad artist dansade och sjöng hon, men insåg att hon måste välja. När hon valt sången, kom uppdragen. Att sjunga för världens barn på lyxkryssare innebar resor jorden runt.

Hon är flitig, samvetsgrann och nyfiken

Jag backar till inledningen på Livrustkammaren och Drottningarnas Återupprättelse

Det var där, i okt 2016, jag drogs med till den blå dimensionen ”där inget ont kan hända”, som Ingela skrev i programmet. Aha, tänkte jag. Äntligen! Någon som vågar passera denna förståndighetens gräns och ge sig in för att gestalta ett förnekat område. Gud finns måhända inte, men människans inre liv finns, och förtjänar att tas på allvar. Av oss. Ja, vem skall annars göra det? Ingela och Maria gav den form och gestalt. En dimension som vi är såväl omgivna som genomflutna av..

Den blå scenen – vad är det?

Historiens musa kan tyckas stel och oböjlig. Det som har skett har skett. Har det? På Livrustkammaren öppnar Ingela Karlsson, som författare, en annan möjlig väg. Elisabet I av England och Mary Stuart, drottning av Scotland var kusiner. Pjäsen beskriver det väl kända historiska skeendet. Två drottningar ställs mot varandra – Elisabet av England och Mary Stuart av Scotland. De konkurrerade om makten. Mary Stuart var Elisabet I:s fånge under decennier, varefter Elisabet slutgiltigt undertecknade hennes dödsdom. Dramat har beskrivits otaliga gånger i böcker, på film. –”vi kallar den himmelska scenen, där vi själva bestämmer skeendet och dess utgång,” skriver Ingela.

Kan man göra så?

Ja, det kan man, och det handlar inte om det vi kallar konstens frihet, önsketänkande, fria fantasier eller dröm. De handlar om livet. ”Historien kunde ha tagit en annan vändning.”

I den blå dimensionen kan vi placera det, som vi annars inte vet vad vi skall göra av. Det handlar om den dimension bortom ord och begrepp som vi, var och en av oss, bär djupast inne. Det är lätt att kalla det ”orealistiskt” eller dröm. Dröm, ja. Där ligger drömmarna, ibland tätt hoppackade, ibland svävande i ogripbara danser och rörelser utan mål eller riktning. Eller, enligt en indiskt filosofisk uppfattning: Vi i väst misstar oss när vi tror att drömmen skulle handla om inbillning, eller tolkas enligt det vakna medvetandet. I drömmandet går vi i drömmens värld, och skall inte tolkas eller jämföras med något annat.

Jag menar att det handlar om en verklighet som vi inte helt begriper. Ett uppenbarande, vi inte vågar tro på, trots att det är vi själva som bär och bärs av denna verklighet. I föreställningen ser jag för första gången i vår kultur ”drömmen” tagen på allvar, som ett slags öververklighet i sin egen rätt. I den blå scenen förekommer inga svek. I historien, däremot, som vi fått läsa den, svek Elisabet I sin kusin och signerade hennes dödsdom.

Livet är just frihet, önskningar, fantasi och dröm

Alltför sällan, dock, lyfter vi upp oss själva ovanför marken. Eller: vi använder inte livets möjligheter. Kanske för att vi inte ser dem. Kanske för att vi inte vågar tro. Den blå scenen lyfter oss ur trivialiteten till vårt eget sanna jag. Vi kan vända himlen upp och ned. Liksom jorden.

Min artikel ,”Från världens scener”, handlade om Ingela, som jag knappt kände. Någon framställde en ”blå scen”, ett himmelskt förlopp på en svensk scen. Någon trädde ut ur tiden. Vågade. Själv hade jag sedan länge levt ”de blå scenerna” någon annan stans än i Sverige. Det sägs ju att vårt land är världens mest sekulariserade. Men det är inte religionen jag söker. Inte ”andligheten.”

Det är anden. Den djupa livsnärvaron.

Jag har tänkt en hel del kring denna ”blå scen”

Den blå dimensionen går utöver våra mänskliga gränser, som vi i dag känner dem. Den går utöver religioner, hierarkier, strukturer, filosofier, övertygelser, trosbekännelser, språk, böner traditioner och cermonier. Den går ut över tiden. Den går utöver våra fem sinnen, även det sjätte. Ogripbar som kvantfysik av den otränade.

Men våra fem sinnen kan hjälpa oss att hitta dit. I bortom-språket.

Du finner inte anden i ett arkiv. Du finner den inte i religionen.

Vårt  offentliga rum ser väldigt konstigt ut

Dagligen kan vi, i debatten, höra om religionens död och dess bristande betydelse. Andlighet är ett fult ord. Statskyrkan har blivit Svenska kyrkan, och kristendomen har ett slags givet utrymme.

New Age bevärdigas med ord som flum, bluff, vidskepelse och lurendrejeri.

Få intresserar sig för det cykliska tänkande – enligt vedisk filosofi- som givit upphov till uttrycket. (Vi befinner oss i kali yoga – den svarta yogan – på cirkelns lägre båge, som långsamt börjar stiga.) Efter den svarta perioden kommer den gryning som inleder den Gyllene Kalpan (tidsåldern).

Vi finner liknande beskrivning i de norröna uppfattningarna. Efter Ragnarök börjar en ny tidsålder, en bättre värld. Guden Balder – son till Oden och Frigga, föds.

Jag slogs på Baldersgatan, i dörren. Maria återkommer gång på gång till symboliken. Balder är den ”vita guden” som bär med sig en ny tid. Han är den ljusa vackra guden som inget levande vill skada. Ändå blir hans saga komplicerad, eftersom det finns ett enda undantag. Balders blinde bror Höder lockas att skjuta av en pil (av mistel)som tar Balders liv.

Hur förhåller vi oss till det vi kallar främmande kulturer?

Jag har levt bland tibetaner i Himalaya.

När jag bodde i Tilokpur, ca tusen meter över havet, och fyra timmars resa från Dalai Lamas residens i Dharamsala, kunde jag dagligen lyssna till nunnornas sång och recitation. De satt i tempelbyggnaden på golvet vid låga bord där texten låg. Enligt den visualiserade de gudarna. Detta var deras dagliga uppgift.

I minnet sitter jag på marken bakom templet och ser ut över bergen med dess toppar, dalar och högt belägna sjöar. Nunnorna sjunger.

Jag såg solen komma fram över gröna berg, lyssnade på deras cymbaler, hörde deras klockor vid gryning och skymning, deltog i tempelrecitationer och sjöng med i deras mantrasång.

Varje morgon kom en ung kvinna över knaggliga stigar till mig i gästhuset. På huvudet bar hon en röd plasthink från vilken hon levererade vatten från en bergskälla nära hennes by.

I en Stockholmsförort omvandlades en villa till ett tempel

Salongen blev ett tempelrum med ornamenterade pelare enligt traditionen (Karmapa Kagyu, röda mössans sekt) från Tibet, liksom altaret med dess sju vattenfyllda kopparskålar och heliga färgglada bakverk. (torma)

Besökande lamor reste hit från sin indiska exil. De hade med sig avlånga böcker med texter på tibetanska. Dessa hade ibland en undertext med engelsk transformation..

Folk kom och satt på mattor i tempelrummet. Deras ytterkläder placerades i högar vid ingången. Skorna togs av och staplades.

De sjöng och reciterade från textböckerna på ett språk som få av dem förstod. Det var hyllningar till gröna och vita Tara, alla Budhors Moder, det var hyllningar till Chenrezig, medkänslans herre, det var hyllningar till Dorje Sempa, som håller orättvisor borta.

Den gudomliga energin skulle, i meditation, uppfylla det mänskliga sinnet. Recitationens korta melodislinga upprepades om och om igen. Till slut löddes rösterna samman till en enda hög ton.

Faran av att följa en guru. Eller nödvändigheten

Du följer som ett barn. Mästaren har sagt. Du får karameller (prashad).

Mästaren visar Vägen. Du lever på ashramet och respekterar alla regler. Du lyssnar på Mästaren och deltar i darshan (betraktande). Du sjunger mantran och utför seva (tjänster). Du avstår från världen och blir rik i anden.

Blir du? Ja, det blir du. Hur länge?

Jag var buddhist. Men inspirationen försvann i konventionen. På Sri Lanka såg jag lekmännen placera blommor på altaret. De skulle läggas enligt ett visst mönster tillsammans med rökelse och gåvobössans slantar. Bhante – chefsmunken – satt på högsta stolen, och lekmännen kröp på knä när de gick fram till honom. Han skrattade lite överseende när min meditationslärare förklarade att hon tagit högsta ordinationen i Hongkong.

Jag tar fram mina gamla tibetanska meditationsböcker och läser i texterna. Tibetanska, engelska, svenska. Jag reciterar halvhögt. Texterna tycks mig ha förlorat sin essens, om de någonsin haft någon. En av texterna vädjar, upprepande, till heliga Drölma, ber om hennes nåd, hennes närvaro, hennes förlåtelse. Ber om hennes hjälp att upprätthålla dygden. En annan text frammanar bilden av den perfekta Chenrezig, iklädd siden och prydd med juveler.

En guru eller tradition blir som föräldrar

Men en dag har du vuxit upp.

Nio dagar satt Gotama under trädet och nådde slutet på alla livscykler. Det som kom att kallas hans lära präglar fortfarande stora delar av världen.

Traditionerna avlöser varandra. Existerar sida vid sida, ramlar in eller ut i varandra som ryska dockor eller rör som placeras inne i andra rör. Det går inte. Tillvarons essens kan inte fångas. Frihetens fågel kan inte bindas, än mindre förklaras.

Lyfta ur tiden förändrar vi historien

Ett känt historiskt skeende kan få ett nytt ljus. Ett helt annat ljus. Blev inte Mary Stuart avrättad på sin kusins befallning? Fruktade de inte varandra? Handlade det inte om maktkampens obarmhärtiga rädsla? Om religionen? Påven och kungen i fejd. Historien pressar oss. Den vill tvinga oss på knä. Himlen har andra avsikter. Där reser du dig mot historien och blir människa. I vårt samtal förklarar Maria för mig, att i den ”himmelska scenen” möts de båda drottningarnas själar i kärlek och tilltro.

Den blå dimensionen har inga gränser, ingen struktur

Hur kan den då beskrivas? Kan den beskrivas? Jag kan se religioner som ett mänskligt försök att skapa gränser i det gränslösa. Jag kan se vetenskapen som försök att blockera våra tankar, men också att ge dem mening och struktur. Jag kan se våra tankar som den stora möjligheten att skapa och skapa om våra villkor.

Jag har mött människor som säger sig kunna tala med änglar, och människor som menar att de fått budskap från sina avlidna anhöriga. Allt kräver allvar och respekt, allt är innehåll i det liv vi kallar mänskligt. Ingela Karlsson, Maria Baczynski och Vladimir Dikanski visar i sin föreställning på Livrustkammaren, att tiden är ett maskspel ett maktspel och att vi, människorna, har en urkraft utöver tiden, utöver makten, långt bortom masken, om vi nu bara förstår att använda den.

Vi är mer än våra kroppar, som jag brukar tänka. Men tar vi inte hand om kroppen, dör anden. Tar vi inte hand om anden, dör kroppen.

Jag har tränat och undervisat i Tai Chi, och praktiserat och givit instruktioner i Vipassana/mindfulness, gjort pilgrimsresor till de plaster Buddha sägs ha verkat, studerat kroppens chakran hjälpt människor att minnas tidigare liv – eller förlösa inre bilder, visualisera, samt, med symbolers och intuitionens hjälp, hantera det nuvarande.

(Talar här våra fördomar eller vår öppenhet? Tidigare liv kan här vara rött skynke. I andra kulturer en självklarhet.)

Vi måste gå den blå vägen. Hur skall vi annars komma fram?

Maria Baczynski har funnit en väg – jag kallar den ”röstens väg” till sina medmänniskor på klotet. Hon lyssnar och väcker självhelandet med röstens/ljudets hjälp. Utan elevernas gensvar blir det förstås ingenting. Men det kommer. ”De kallar mig Mama Mia på stan.” Hon beskriver: ”Ljudens former i kroppens håligheter och vätskor tillsammans med färgvisualisering förändrar strukturer och cellminnen som kan ha stagnerat. En helande process börjar.”

 

När jag lämnar Livrustkammaren efter att ha sett ”Återupprättelsen” har vägen jämnats. En märklig konkret, overklig verklig upplevelse. Trottoaren jag gick på när jag kom var full av ojämnheter. Dessa är nu borta.

 

 

Annakarin Svedberg

Ur arkivet

view_module reorder

Brev från Sverige - till Susan Sontag, in memoriam

I. Susan. Jag är i Sverige. Tiden går ifrån och hinner i kapp. Efter att första gången ha sett Duett för kannibaler (1969) var min tanke att kritiken, med undantag ...

Av: Peter Lucas Erixon | Litteraturens porträtt | 18 december, 2007

Varför skrev De Geer inte 'fitta' på fanan? En konst- och kulturessä

När konstnären Carl Johan De Geer 1967 skrev det köttiga substantivet 'kuken' på svenska fanan begick han inte bara rikssymbolsbrott utan också det mera könsmaktsteoretiska brottet aktiv manschauvinism som förpassade ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om konst | 05 Maj, 2012

Loserförfattarfabrikens bläckdirektören in spe personporrträttet

  Nöring, f. övrigt avlägset anförvantande(skrivmaskins)bandet till den förmögna och oresonliga familjen Stoff, bläckdirektör in spe för Loserförfattarfabrikens vidräkning, ur den självanställningsregistreingsmaskinen finns noterat 1650 dyker patronymen Nöring (Stoff) opp i annalerna, parentesens betydelse än ...

Av: Stefan Hammarén, Christofer Nöring | Stefan Hammarén | 25 mars, 2013

Louise Brooks, varken ängel eller hora

Louise Brooks? Bland Hollywoods legender har hon sjunkit i glömskan.Louise Brooks kom från Kansas. Som barn studerade hon dans och piano, det ryktas att hennes mor var en underbar pianist ...

Av: Guido Zeccola | Essäer om film | 10 februari, 2012

Vanitas och andra existentiella dataspel

Döden är alltid närvarande i dataspel. En energimätare som hastigt faller, en symbol som blinkar till i övre hörnet och försvinner. Du kan bli skjuten, knivhuggen, bränd, sprängd eller överkörd ...

Av: Mathias Jansson | Essäer | 25 september, 2010

Wittgensteins förhållningssätt mellan poesi, filosofi och musik

Han betraktar henne och ser hennes ansikte, som om vore det täckt av en tunn ljus slöja, knappast verklig. Han är böjd över sig själv, det intet som väntar, han ...

Av: Göran af Gröning | Agora - filosofiska essäer | 12 mars, 2017

Tomas Tranströmer. Foto: Andrei Romanenko Wikipedia

”Och trasten blåste på de dödas ben med sin sång”

Tomas Tranströmer har gått ur tiden. Mitt hjärta sörjer en av världens mest betydande poeter. När en poet dör blir världen fattigare. Hur många verkliga poeter kan mänskligheten visa under ...

Av: Benny Holmberg | Litteraturens porträtt | 27 mars, 2015

Vem är Jørgen Leth?

Tillfällena när den danske filmaren och skribenten Jørgen Leth kommit på tal i svensk media är lätträknade, detta trots att han nog får räknas till en av de största levande ...

Av: Per Brunskog | Konstens porträtt | 19 juli, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.