Att spela sig fram till ett inre lugn

Daniel Westerlund är en mångfacetterad man. Han är verksam som skribent och förläggare, men även som musiker och kompositör. Det som överraskar mig när jag lyssnar på hans dubbel ...

Av: Guido Zeccola | 02 mars, 2009
Musikens porträtt

Månskensstråk över svenska Pommern

Det är i slutet av oktober. Stranden ligger nästan öde. Vågorna rullar långsamma och tunga mot stranden med sitt dova ljud. I horisonten tornar en hotande molnbank upp sig, men ...

Av: Mathias Jansson | 05 november, 2010
Kulturreportage

Brott och straff 3 Lagens bokstav - Rättens andliga märg

Bor Gud i lagboken? Domarreglerna menade så. Men hur kunde Guds ande trängas i lagarna vid sidan av ett tungt mandat givet till folket? Det var en fråga som endast ...

Av: Benny Holmberg | 11 november, 2009
Essäer om konst

Tack så mycket för elden

F. Scott Fitzgerald är framför allt känd för sin roman ”Den store Gatsby”, som räknas som ett av försöken att skriva ”den stora amerikanska romanen”. Fitzgerald och hans hustru Zelda ...

Av: F. Scott Fitzgerald | 27 mars, 2013
Kulturreportage

8 000 tecken om Tornedalen



Skriv något om Tornedalen, sa han, Gregor Flakierski. Nästa nummer av Tidningen Kulturen ska handla om Norrbotten och vi vill att du skriver något om Tornedalen. Jag lovar att skriva och åker någon dag senare till Haparanda för att hälsa på en god vän. I bakhuvudet finns de 8 000 tecknen. Hur ska jag bäst förvalta dem? 8 000 tecken om Tornedalen, denna del av landet som jag är så djupt förankrad i och som min släkt har bott i under hundratals år.

starmeal.jpg
 illustration: Joakim Ceder

Min vän bjuder mig på lunch på Cape East, restaurangen som ligger på Sveriges östligaste fastlandspunkt. Vi äter renstek och dricker tranbärsjuice och tittar ut mot Finland och grannstaden Torneå. Varje gång jag besöker de här trakterna tänker jag att jag borde besöka Torneå oftare, lära mig mer om staden som ju en gång, innan gränsen drogs 1809 också var centralort för svenska Tornedalen. Jag minns ett besök som min Haparandavän och jag gjorde en gång på den gamla kyrkogården i Torneå. Hon visade mig de många gravstenarna med ryska namn, tydliga spår av den ryska tiden när Finland hörde till Ryssland och vi i svenska Tornedalen således hade Ryssland som närmsta granne.

När jag lämnar Haparanda åker jag förbi IKEA som blivit en symbol för den nya tiden i Tornedalen. Nu tror vi inte längre att strömmen av utflyttare ska fortsätta, nu finns det förhoppningar om det motsatta, att Tornedalen ska blomstra och utvecklas. Jag minns första besöket på IKEA, hur glad jag blev över personalens namnskyltar där det också fanns små flaggor som visade vilka språk de talade; svenska, finska, ryska och samiska. Hur det kändes som om någon förstått att ta tillvara det som är Tornedalens rikedom, det mångkulturella.  Här möts olika språk och folkgrupper, blir till en mustig gryta som ger god näring till människosjälen.

Jag fortsätter norrut, passerar de bördiga jordbruksbygderna i södra Tornedalen, där man kan tro att man befinner sig i Skåne. När jag närmar mig Övertorneå blir det mera kuperat men också här är landskapet otroligt vackert; älven, bergen och så ljusen från Finland på andra sidan. Hela vägen hem följer jag Torneälven och nästan hela tiden har jag Finland på andra sidan älven.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

I Övertorneå passerar jag Tornedalens Folkhögskola, det som också en gång var en symbol, men inte för det mångkulturella utan för spridning av svensk kultur i finskspråkiga trakter.

Jag är så glad över att vi lever i en annan tid nu, där flerspråkighet ses som en tillgång och där också svenskarna sakta men säkert börjar komma till insikt om att Sverige aldrig varit homogent i kulturellt och språkligt hänseende, att det i vårt land alltid även talats andra språk än svenska.

I Övertorneå finns också en vacker gammal träkyrka. Hade det inte varit så sent hade jag gått in och tittat på de medeltida helgonbilderna av trä som finns därinne. De som en gång fanns i Särkilax kapell och sedan spreds ut över nejden i islossningen 1615, som också förstörde kapellet, men som så småningom återfanns ute på slåtterängarna och fick ett hem i en kyrka igen. Särkilax kapell var på sin tid den kristna kyrkans nordligaste kapell och omnämns i skrift så tidigt som 1482. Jag stod en gång ensam i Övertorneå kyrka och tittade på en av helgonbilderna, den unika skyddsmantelmadonnan (i hela världen finns bara ett tiotal liknande madonnor) och kände en sån frid inombords. Så där som man kan göra när man läser en dikt av Tomas Tranströmer till exempel.

I Övertorneåtrakten bodde en annan stor diktare, Antti Mikkelinpoika Keksi, han som skaldade om den svåra islossningen i Lainio- och Torneälvar 1677. Keksi är den äldste, till namnet kände, diktaren i finsk litteratur.

Kanske är det inte så konstigt att Tornedalen kan stoltsera med två Augustprisvinnare, Mikael Niemi och Katarina Kieri. (Kieri har visserligen vuxit upp i Luleå men båda föräldrarna kommer från Tornedalen.) Det är inte bara Keksis fantastiska verk, skrivet på Kalevalameter, som vi fått ärva. I Tornedalen finns också en rik skatt av gamla ramsor och sånger och ordstäv.  Säkert har denna skatt fortplantat sig genom generationerna och påverkat människors språk oavsett om de talat svenska eller tornedalsfinska. Något annat som jag tror haft stor betydelse är den laestadianska väckelsen där timslånga predikningar fortfarande är vanliga. Orden har varit och är viktiga. Ibland när jag själv varit ute och läst dikter så har jag tänkt på det, att människor här är så vana vid att lyssna till orden.

Innan jag kommer till Pajala åker jag förbi Kengis där just Laestadius var verksam de sista åren. Från predikstolen där ljöd hans ord över dalen, frälste människorna och fick dem att avstå från det våldsamma supandet. Kanske har vi Laestadius att tacka för att vi överhuvudtaget finns kvar här. Kanske hade folk supit ihjäl sig för längesen annars.

I Kengis låg också järnbruket, världens nordligaste, som drog till sig folk från när och fjärran. Valloner och svenskar, samer och finnar och så alla de från byarna runt omkring.

Någon mil längre norrut, när jag passerat Pajala, finns avtagsvägen till Kaunisvaara där man  också hoppas på järnet. Förhoppningarna är stora om att hitta malm värd att bryta. Tanken är alldeles svindlande. Skulle det öppnas en gruva bara några mil från min by och i den trakt där vi så länge sett byarna tömmas på människor. När man vuxit upp med tank­en att allt här kommer att försvinna och dö ut är dessa nya tankar alldeles omtumlande. Och vad kommer det att innebära? Jobb, massor av jobb, nya bostäder, satsningar på infrastrukturen, och framförallt, framtidstro. Tänk att kunna känna framtidstro!

Jag fortsätter norrut på vägen mot Kiruna och Gällivare, två andra orter som bidrar till framtidstro i Norrbotten. LKAB går bättre än nånsin förr. En annan god vän som arbetar där berättar att vinsten är nästan 1 miljon i timmen. Summor så stora att de är nästan omöjliga att ta till sig.

Till Kiruna och Gällivare åker jag inte den här gånge­n. I Junosuando tar jag av mot Kangos, min lilla by i världen. Här är jag hemma. Här, där jag hör både päivää och buoris i affären för i denna lilla tornedalska by har många också samiskt påbrå. Under besöket hos min vän i Haparanda ser vi Ann-Christine Haupts fina film Min mormor och jag som handlar om hennes mormor Maria som flyttade till just Kangos från sin skogs­samiska miljö i grannbyn Keräntöjärvi. Hon kokade blodkorv och blodpalt och längtade ständigt till sina samiska rötter. Om henne har Ann-Christine gjort en både poetisk och jordnära film, som jag omedelbart tog till mitt hjärta.

Förra sommaren fick jag besök av en god vän från Jämtland. Det är som att vara i ett annat land sa han efter att vi kört omkring i Tornedalen i några dagar. Och han kunde inte sluta förundras över att bilarna trots allt hade svenska registreringsskyltar. Detta måste alltså ändå vara Sverige.

Mona Mörtlund 

Ur arkivet

view_module reorder

Resan till frihet

Resan till frihet Avrättningen av Saddam Hussein ställer viktiga frågor. Vad göra med den mänskliga ondskan? Måste den avrättas, eller är det möjligt att bli mer mänsklig? En ung kvinna flyger ...

Av: Mikael Mogren | Essäer om konst | 01 februari, 2007

 Hunter Jonakin “Jeff Koons Must Die!!!“ (2011)

Jeff Koons måste dö!!! och andra arkadspels baserade konstverk

En gång i tiden fanns de överallt. De fyllde spelhallar, köpcentrum och gatukök med sina blinkande lampor och lockande, pockande ljud. Arkadspelen var under 1980-talet spelintresserade ungdomars enarmade banditer, där ...

Av: Mathias Jansson | Konstens porträtt | 13 oktober, 2017

Bokstavskombinationer – inte bara av godo

Diagnoserna har förlorat sin betydelse, i den mening att den målar in människor i hörn. De tycks fungera som viloplatser och försvarsmodeller inför påverkan utifrån. Människor ursäktar sig gentemot det ...

Av: Barbro Bruun | Essäer | 13 oktober, 2013

Dikter av Daniel Westerlund

Dikter av Daniel Westerlund vi var i dessa gående vi kom att nyktra till när dom som kallade nytt stoff kallade dom vi var i våra identiteter när vi samtidigt försökte solidifiera ...

Av: Daniel Westerlund | Utopiska geografier | 26 januari, 2007

Karin Victorin

… hootchy kootchy-dansare som baserade sina danser på magdans och andra orientaliska danser sågs först 1893 i Chicago … – Ur Burlesque – and the New Bump-n-Grind Av Michelle Baldwin. Karin Victorin Hootchy Kootchys ...

Av: Agneta Tröjer | Övriga porträtt | 11 september, 2007

Franz Werfel, fotograferad av Carl van Vechten, 1940. (Wikipedia)

Franz Werfels Die vierzig Tage des Musa Dagh.

Franz Werfels roman om folkmordet på armenierna och om hur en spillra av dem räddades undan tack vare ett franskt fartyg kom ut sent i november 1933, trots att hans ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer om litteratur & böcker | 28 Maj, 2015

Bo Setterlind

Bo Setterlind på Nya Zeeland

Den 24 augusti 1973 fyllde Bo Setterlind femtio år. Inför födelsedagen blev han intervjuad i pressen. Bland annat av K. A. Adrups artikel i Dagens Nyheter framgick att han tänkte ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer om litteratur & böcker | 11 december, 2016

Ord som fötts ur tystnaden

Lämnar åter över en handfull av mina dikter, alla burna sina egna känslostormar. Dock, ligger alla avstånd nära i en växelverkan mellan subjekt/objekt, du som jag. Men låt mig först ...

Av: Göran af Gröning | Utopiska geografier | 23 oktober, 2016

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.