Malmö stadsbibliotek med den nyare tillbyggnaden Ljusets kalender. Foto: Anna Nyman

Minnen från en barndoms stad

I en längre text låter Harriet Svensson, ordförande i Proust-sällskapet, minnena från sin barndom i Malmö flöda fritt. Inför läsaren skapar hon en bild av den barndom hon bär med ...

Av: Harriet Svensson | 24 juni, 2015
Essäer om litteratur & böcker

Till Tibets Folk

  Vi förstår bara genom att jämföra Allt som inte kan jämföras förstår vi inte Allt som är enastående förstår vi inte Vi förstår bara genom att jämföra Därför förstår vi ...

Av: Vagn Lundbye | 09 mars, 2009
Utopiska geografier

dr Krabba

Janne Karlsson, född 1973 och bosatt i Linköping med mina två söner. Har arbetat inom vården i 20 år, men sade upp mig 2010 för att satsa helhjärtat på tecknandet. Då ...

Av: Janne Karlsson | 03 oktober, 2011
Kulturen strippar

Krönika från Maspalomas 3

Lyssnar mycket på Olle Adolphson dessa dagar. Charlotta delar min förtjusning. Tänker på ett par i Jönköping när jag hör Sängen. Återkommer till det. Nu i stället till den stora ...

Av: Christer B Johansson | 27 september, 2012
Gästkrönikör

8 000 tecken om Tornedalen



Skriv något om Tornedalen, sa han, Gregor Flakierski. Nästa nummer av Tidningen Kulturen ska handla om Norrbotten och vi vill att du skriver något om Tornedalen. Jag lovar att skriva och åker någon dag senare till Haparanda för att hälsa på en god vän. I bakhuvudet finns de 8 000 tecknen. Hur ska jag bäst förvalta dem? 8 000 tecken om Tornedalen, denna del av landet som jag är så djupt förankrad i och som min släkt har bott i under hundratals år.

starmeal.jpg
 illustration: Joakim Ceder

Min vän bjuder mig på lunch på Cape East, restaurangen som ligger på Sveriges östligaste fastlandspunkt. Vi äter renstek och dricker tranbärsjuice och tittar ut mot Finland och grannstaden Torneå. Varje gång jag besöker de här trakterna tänker jag att jag borde besöka Torneå oftare, lära mig mer om staden som ju en gång, innan gränsen drogs 1809 också var centralort för svenska Tornedalen. Jag minns ett besök som min Haparandavän och jag gjorde en gång på den gamla kyrkogården i Torneå. Hon visade mig de många gravstenarna med ryska namn, tydliga spår av den ryska tiden när Finland hörde till Ryssland och vi i svenska Tornedalen således hade Ryssland som närmsta granne.

När jag lämnar Haparanda åker jag förbi IKEA som blivit en symbol för den nya tiden i Tornedalen. Nu tror vi inte längre att strömmen av utflyttare ska fortsätta, nu finns det förhoppningar om det motsatta, att Tornedalen ska blomstra och utvecklas. Jag minns första besöket på IKEA, hur glad jag blev över personalens namnskyltar där det också fanns små flaggor som visade vilka språk de talade; svenska, finska, ryska och samiska. Hur det kändes som om någon förstått att ta tillvara det som är Tornedalens rikedom, det mångkulturella.  Här möts olika språk och folkgrupper, blir till en mustig gryta som ger god näring till människosjälen.

Jag fortsätter norrut, passerar de bördiga jordbruksbygderna i södra Tornedalen, där man kan tro att man befinner sig i Skåne. När jag närmar mig Övertorneå blir det mera kuperat men också här är landskapet otroligt vackert; älven, bergen och så ljusen från Finland på andra sidan. Hela vägen hem följer jag Torneälven och nästan hela tiden har jag Finland på andra sidan älven.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

I Övertorneå passerar jag Tornedalens Folkhögskola, det som också en gång var en symbol, men inte för det mångkulturella utan för spridning av svensk kultur i finskspråkiga trakter.

Jag är så glad över att vi lever i en annan tid nu, där flerspråkighet ses som en tillgång och där också svenskarna sakta men säkert börjar komma till insikt om att Sverige aldrig varit homogent i kulturellt och språkligt hänseende, att det i vårt land alltid även talats andra språk än svenska.

I Övertorneå finns också en vacker gammal träkyrka. Hade det inte varit så sent hade jag gått in och tittat på de medeltida helgonbilderna av trä som finns därinne. De som en gång fanns i Särkilax kapell och sedan spreds ut över nejden i islossningen 1615, som också förstörde kapellet, men som så småningom återfanns ute på slåtterängarna och fick ett hem i en kyrka igen. Särkilax kapell var på sin tid den kristna kyrkans nordligaste kapell och omnämns i skrift så tidigt som 1482. Jag stod en gång ensam i Övertorneå kyrka och tittade på en av helgonbilderna, den unika skyddsmantelmadonnan (i hela världen finns bara ett tiotal liknande madonnor) och kände en sån frid inombords. Så där som man kan göra när man läser en dikt av Tomas Tranströmer till exempel.

I Övertorneåtrakten bodde en annan stor diktare, Antti Mikkelinpoika Keksi, han som skaldade om den svåra islossningen i Lainio- och Torneälvar 1677. Keksi är den äldste, till namnet kände, diktaren i finsk litteratur.

Kanske är det inte så konstigt att Tornedalen kan stoltsera med två Augustprisvinnare, Mikael Niemi och Katarina Kieri. (Kieri har visserligen vuxit upp i Luleå men båda föräldrarna kommer från Tornedalen.) Det är inte bara Keksis fantastiska verk, skrivet på Kalevalameter, som vi fått ärva. I Tornedalen finns också en rik skatt av gamla ramsor och sånger och ordstäv.  Säkert har denna skatt fortplantat sig genom generationerna och påverkat människors språk oavsett om de talat svenska eller tornedalsfinska. Något annat som jag tror haft stor betydelse är den laestadianska väckelsen där timslånga predikningar fortfarande är vanliga. Orden har varit och är viktiga. Ibland när jag själv varit ute och läst dikter så har jag tänkt på det, att människor här är så vana vid att lyssna till orden.

Innan jag kommer till Pajala åker jag förbi Kengis där just Laestadius var verksam de sista åren. Från predikstolen där ljöd hans ord över dalen, frälste människorna och fick dem att avstå från det våldsamma supandet. Kanske har vi Laestadius att tacka för att vi överhuvudtaget finns kvar här. Kanske hade folk supit ihjäl sig för längesen annars.

I Kengis låg också järnbruket, världens nordligaste, som drog till sig folk från när och fjärran. Valloner och svenskar, samer och finnar och så alla de från byarna runt omkring.

Någon mil längre norrut, när jag passerat Pajala, finns avtagsvägen till Kaunisvaara där man  också hoppas på järnet. Förhoppningarna är stora om att hitta malm värd att bryta. Tanken är alldeles svindlande. Skulle det öppnas en gruva bara några mil från min by och i den trakt där vi så länge sett byarna tömmas på människor. När man vuxit upp med tank­en att allt här kommer att försvinna och dö ut är dessa nya tankar alldeles omtumlande. Och vad kommer det att innebära? Jobb, massor av jobb, nya bostäder, satsningar på infrastrukturen, och framförallt, framtidstro. Tänk att kunna känna framtidstro!

Jag fortsätter norrut på vägen mot Kiruna och Gällivare, två andra orter som bidrar till framtidstro i Norrbotten. LKAB går bättre än nånsin förr. En annan god vän som arbetar där berättar att vinsten är nästan 1 miljon i timmen. Summor så stora att de är nästan omöjliga att ta till sig.

Till Kiruna och Gällivare åker jag inte den här gånge­n. I Junosuando tar jag av mot Kangos, min lilla by i världen. Här är jag hemma. Här, där jag hör både päivää och buoris i affären för i denna lilla tornedalska by har många också samiskt påbrå. Under besöket hos min vän i Haparanda ser vi Ann-Christine Haupts fina film Min mormor och jag som handlar om hennes mormor Maria som flyttade till just Kangos från sin skogs­samiska miljö i grannbyn Keräntöjärvi. Hon kokade blodkorv och blodpalt och längtade ständigt till sina samiska rötter. Om henne har Ann-Christine gjort en både poetisk och jordnära film, som jag omedelbart tog till mitt hjärta.

Förra sommaren fick jag besök av en god vän från Jämtland. Det är som att vara i ett annat land sa han efter att vi kört omkring i Tornedalen i några dagar. Och han kunde inte sluta förundras över att bilarna trots allt hade svenska registreringsskyltar. Detta måste alltså ändå vara Sverige.

Mona Mörtlund 

Ur arkivet

view_module reorder

Intervju med Anne Riitta Ciccone

Tidningen Kulturens Roberto Fogelberg Rota har träffat regissören Anne Riitta Ciccone med anledning av filmen "Il prossimo tuo" (Din nästa) från 2008, en film om tre berättelser i tre olika ...

Av: Roberto Fogelberg Rota | Filmens porträtt | 21 oktober, 2010

Älskade HANS-ÅKE

De hade varit och sett en film på Filmstaden ; Solstorm. Den var inte så bra som de förväntat sig efter boken. Klockan 20.55 satte de sig på en buss mot ...

Av: Ingalill Enbom | Utopiska geografier | 25 januari, 2010

imperiet år 337 när Konstantin dog

Mats Waltrè ur romanen: Vota X - Konstantin och Sol Invictus

Några kapitlen i urval ur Mats Waltrès historiska roman om Konstantin: Vota X - Konstantin och Sol Invictus

Av: Mats Waltrè | Utopiska geografier | 30 juli, 2016

Interiör från Egon Schieles sommarbostad i Cesky Krumlov. Foto: Mathias Jansson

Egon Schiele bortjagad från sitt sommarhus

Egon Schiele betraktas som en av konstens "bad boy". Han hade en förkärlek för att måla av unga flickor i erotiska positioner och när det kom ut att han anlitade ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 20 september, 2015

Habsburgarnas olyckskorpar

Habsburgarnas imperium, Österrike-Ungern, hade under sina glansdagar femtioen miljoner invånare som talade fjorton olika språk. Krönikan berättar att även kejsarinnan av Österrike råkade ut för andeväsen. I min dokumentärroman "Kärlek ...

Av: Lilian O. Montmar | Allmänna reportage | 17 Maj, 2009

Piratbyrån och vänner

Piratbyrån och vänner ställer ut på Furtherfield Gallery i London. Det är den första retrospektiva utställningen med Piratbyrån som trots att det inte är någon renodlad konstnärsgrupp redan har medverkat ...

Av: Mathias Jansson | Konstens porträtt | 05 juni, 2014

Tolv aforismer om lögnen

I. Illusionen att du kan klara dig med en lögn är falsk.  II. Inget annat väsen förökar sig med sådan snabbhet och effektivitet. Lögnen förökar sig exponentiellt.  III. Lögnen är maktens ivrigaste ...

Av: Oliver Parland | Essäer | 21 augusti, 2011

En dystopisk hjälte i var mans hand

Pennans makt är starkare än svärdet. Hur ofta har vi inte hört den slitna frasen utan att djupare reflektera över innebörden? Pennan, en symbol för det skrivna ordet, ett överlägset ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om litteratur & böcker | 17 december, 2009

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.