Att dela ensamheten med Alice Munro

Alice Munro är en skicklig stilist som skildrar det vardagliga livet. Ungefär så har det sagts. Men vad är det där stilistiska och vad är det för liv? För 1800-talets stora ...

Av: Christina Kall | 23 oktober, 2013
Litteraturens porträtt

Veckan från hyllan Vecka 21 - 2012

Egentligen hade jag tänkt skriva om vår statsministers rasistiska uttalanden. Men då nåddes jag av meddelandet att Carlos Fuentes hade dött. Och då kändes Reinfeldts korkade rasism lika stort som ...

Av: Gregor Flakierski | 19 Maj, 2012
Veckans titt i hyllan

Lost in translation: på jakt efter energiövergången

Nomina si nescis, perit et cognitio rerumCarolus Linnaeus Tillhör världen dem som stiger upp tidigt? Tisdagen den 23 april 2013, just när dagen gryr för somliga och natten tar slut för ...

Av: Marc Guerrien | 14 juni, 2013
Reportage om politik & samhälle

Analys av Kvasirmyten

1. Sammanfattning av innehållet i Kvasirmyten Enligt Snorres tolkning i Skaldskaparmál var mjöden en produkt av freden mellan asar och vaner. För att befästa freden spottade bägge parter i ett kar ...

Av: Kristian Pella | 25 mars, 2012
Essäer om religionen

8 000 tecken om Tornedalen



Skriv något om Tornedalen, sa han, Gregor Flakierski. Nästa nummer av Tidningen Kulturen ska handla om Norrbotten och vi vill att du skriver något om Tornedalen. Jag lovar att skriva och åker någon dag senare till Haparanda för att hälsa på en god vän. I bakhuvudet finns de 8 000 tecknen. Hur ska jag bäst förvalta dem? 8 000 tecken om Tornedalen, denna del av landet som jag är så djupt förankrad i och som min släkt har bott i under hundratals år.

starmeal.jpg
 illustration: Joakim Ceder

Min vän bjuder mig på lunch på Cape East, restaurangen som ligger på Sveriges östligaste fastlandspunkt. Vi äter renstek och dricker tranbärsjuice och tittar ut mot Finland och grannstaden Torneå. Varje gång jag besöker de här trakterna tänker jag att jag borde besöka Torneå oftare, lära mig mer om staden som ju en gång, innan gränsen drogs 1809 också var centralort för svenska Tornedalen. Jag minns ett besök som min Haparandavän och jag gjorde en gång på den gamla kyrkogården i Torneå. Hon visade mig de många gravstenarna med ryska namn, tydliga spår av den ryska tiden när Finland hörde till Ryssland och vi i svenska Tornedalen således hade Ryssland som närmsta granne.

När jag lämnar Haparanda åker jag förbi IKEA som blivit en symbol för den nya tiden i Tornedalen. Nu tror vi inte längre att strömmen av utflyttare ska fortsätta, nu finns det förhoppningar om det motsatta, att Tornedalen ska blomstra och utvecklas. Jag minns första besöket på IKEA, hur glad jag blev över personalens namnskyltar där det också fanns små flaggor som visade vilka språk de talade; svenska, finska, ryska och samiska. Hur det kändes som om någon förstått att ta tillvara det som är Tornedalens rikedom, det mångkulturella.  Här möts olika språk och folkgrupper, blir till en mustig gryta som ger god näring till människosjälen.

Jag fortsätter norrut, passerar de bördiga jordbruksbygderna i södra Tornedalen, där man kan tro att man befinner sig i Skåne. När jag närmar mig Övertorneå blir det mera kuperat men också här är landskapet otroligt vackert; älven, bergen och så ljusen från Finland på andra sidan. Hela vägen hem följer jag Torneälven och nästan hela tiden har jag Finland på andra sidan älven.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

I Övertorneå passerar jag Tornedalens Folkhögskola, det som också en gång var en symbol, men inte för det mångkulturella utan för spridning av svensk kultur i finskspråkiga trakter.

Jag är så glad över att vi lever i en annan tid nu, där flerspråkighet ses som en tillgång och där också svenskarna sakta men säkert börjar komma till insikt om att Sverige aldrig varit homogent i kulturellt och språkligt hänseende, att det i vårt land alltid även talats andra språk än svenska.

I Övertorneå finns också en vacker gammal träkyrka. Hade det inte varit så sent hade jag gått in och tittat på de medeltida helgonbilderna av trä som finns därinne. De som en gång fanns i Särkilax kapell och sedan spreds ut över nejden i islossningen 1615, som också förstörde kapellet, men som så småningom återfanns ute på slåtterängarna och fick ett hem i en kyrka igen. Särkilax kapell var på sin tid den kristna kyrkans nordligaste kapell och omnämns i skrift så tidigt som 1482. Jag stod en gång ensam i Övertorneå kyrka och tittade på en av helgonbilderna, den unika skyddsmantelmadonnan (i hela världen finns bara ett tiotal liknande madonnor) och kände en sån frid inombords. Så där som man kan göra när man läser en dikt av Tomas Tranströmer till exempel.

I Övertorneåtrakten bodde en annan stor diktare, Antti Mikkelinpoika Keksi, han som skaldade om den svåra islossningen i Lainio- och Torneälvar 1677. Keksi är den äldste, till namnet kände, diktaren i finsk litteratur.

Kanske är det inte så konstigt att Tornedalen kan stoltsera med två Augustprisvinnare, Mikael Niemi och Katarina Kieri. (Kieri har visserligen vuxit upp i Luleå men båda föräldrarna kommer från Tornedalen.) Det är inte bara Keksis fantastiska verk, skrivet på Kalevalameter, som vi fått ärva. I Tornedalen finns också en rik skatt av gamla ramsor och sånger och ordstäv.  Säkert har denna skatt fortplantat sig genom generationerna och påverkat människors språk oavsett om de talat svenska eller tornedalsfinska. Något annat som jag tror haft stor betydelse är den laestadianska väckelsen där timslånga predikningar fortfarande är vanliga. Orden har varit och är viktiga. Ibland när jag själv varit ute och läst dikter så har jag tänkt på det, att människor här är så vana vid att lyssna till orden.

Innan jag kommer till Pajala åker jag förbi Kengis där just Laestadius var verksam de sista åren. Från predikstolen där ljöd hans ord över dalen, frälste människorna och fick dem att avstå från det våldsamma supandet. Kanske har vi Laestadius att tacka för att vi överhuvudtaget finns kvar här. Kanske hade folk supit ihjäl sig för längesen annars.

I Kengis låg också järnbruket, världens nordligaste, som drog till sig folk från när och fjärran. Valloner och svenskar, samer och finnar och så alla de från byarna runt omkring.

Någon mil längre norrut, när jag passerat Pajala, finns avtagsvägen till Kaunisvaara där man  också hoppas på järnet. Förhoppningarna är stora om att hitta malm värd att bryta. Tanken är alldeles svindlande. Skulle det öppnas en gruva bara några mil från min by och i den trakt där vi så länge sett byarna tömmas på människor. När man vuxit upp med tank­en att allt här kommer att försvinna och dö ut är dessa nya tankar alldeles omtumlande. Och vad kommer det att innebära? Jobb, massor av jobb, nya bostäder, satsningar på infrastrukturen, och framförallt, framtidstro. Tänk att kunna känna framtidstro!

Jag fortsätter norrut på vägen mot Kiruna och Gällivare, två andra orter som bidrar till framtidstro i Norrbotten. LKAB går bättre än nånsin förr. En annan god vän som arbetar där berättar att vinsten är nästan 1 miljon i timmen. Summor så stora att de är nästan omöjliga att ta till sig.

Till Kiruna och Gällivare åker jag inte den här gånge­n. I Junosuando tar jag av mot Kangos, min lilla by i världen. Här är jag hemma. Här, där jag hör både päivää och buoris i affären för i denna lilla tornedalska by har många också samiskt påbrå. Under besöket hos min vän i Haparanda ser vi Ann-Christine Haupts fina film Min mormor och jag som handlar om hennes mormor Maria som flyttade till just Kangos från sin skogs­samiska miljö i grannbyn Keräntöjärvi. Hon kokade blodkorv och blodpalt och längtade ständigt till sina samiska rötter. Om henne har Ann-Christine gjort en både poetisk och jordnära film, som jag omedelbart tog till mitt hjärta.

Förra sommaren fick jag besök av en god vän från Jämtland. Det är som att vara i ett annat land sa han efter att vi kört omkring i Tornedalen i några dagar. Och han kunde inte sluta förundras över att bilarna trots allt hade svenska registreringsskyltar. Detta måste alltså ändå vara Sverige.

Mona Mörtlund 

Ur arkivet

view_module reorder
Gunnar Lundin

Gunnar Lundin. Gerontion

Ur "Poeten och bibliotekarien", Gunnar Lundins nya diktsvit.

Av: Gunnar Lundin | Utopiska geografier | 17 augusti, 2015

Tintins skapare Georges Remi "Hergé" blir 100 år

Tintins skapare Georges Remi "Hergé"  blir 100 år I år skulle Tintins skapare Georges Remi, mera känd som Hergé, ha fyllt 100 år. Sjöhistoriska museet i Stockholm firar med utställningen "Tintin ...

Av: Mohamed Omar | Essäer om litteratur & böcker | 01 mars, 2007

Eckermann och Goethe

  Den unge Johann Peter Eckermann är på väg att möta sitt öde. Själv tror Eckermann att han ska göra en kort visit i Weimar för att få träffa Goethe. Hans ...

Av: Crister Enander | Litteraturens porträtt | 03 juni, 2009

”Till alla säger jag förlåt” – En betraktelse om döendet i tiden

I vår framåtrusande samtid blir legender snart till myt, myten vår lösryckta historia, historien en verklighet utan grund för empirin, som en frånvarande empati där drömmarna ingår som jagande element ...

Av: Göran af Gröning | Övriga porträtt | 30 november, 2013

Svartmässa på Bragegatan 15 i Malmö

En kväll i början av oktober kunde man uppleva en Black Metal performance på Skånes Konstförening i Malmö. Det var den Wienbaserade konstnären Yuki Higashino som utförde en performance där ...

Av: Mathias Jansson | Kulturreportage | 22 november, 2011

"Kinas terrakottaarmé" på Östasiatiska i Stockholm

"Det var Chi Hoang Ti,kung av Tsin,"Ur "Muren och böckerna" av Evert Taube Det var aldrig meningen att de skulle utföra några krigiska bedrifter, dessa tusentals soldater som skapades på kejsaren ...

Av: Birgitta Milits | Kulturreportage | 11 september, 2010

Universum

Då Oden mötte Mefistofeles

Jag upplever i den norröna mytologin en enorm melankoli. Den norröna mytologin är ett drama, en pågående kris, en gudomlig tragedi. För gudarna är otillräckliga, men det är inte bara ...

Av: Eirik Storesund | Agora - filosofiska essäer | 07 oktober, 2015

Petrus de Dacia och Kristina av Stommeln

Medeltiden betraktades länge som en mörk och dyster period i mänsklighetens historia. Det finns en rad bidragande faktorer som har hjälpt till att stärka denna bild. Uppfattningen hos medeltidsmänniskan var ...

Av: Lena Månsson | Essäer om religionen | 21 Maj, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.