Omöjliga intervjuer. Nikanor Teratologen intervjuar Archilochos

De omöjliga intervjuerna är en artikelserie där huvudrollen spelas av de döda. Döda författare, bildkonstnärer, filosofer, poeter, regissörer, musiker, tonsättare, skådespelare, men också historiska personligheter, mytomspunna gestalter, gudar och släktingar ...

Av: Nikanor Teratologen | 09 juli, 2012
Övriga porträtt

Royal Nizam of Hyderabad Osman Ali Khan

Hyderabad

Om Nizamen av Hyderabad hade ställt sig på rebellernas sida under Sepoysupproret 1857 hade historien tagit en annan vändning och engelsmännen drivits ut ur Indien. Men han förblev lojal och ...

Av: Ivo Holmqvist | 28 oktober, 2017
Essäer om politiken

Danskarna möblerar om på operan i Köpenhamn

Först så möblerade man om från det gamla till det nya operahuset, sedan möblerar man om i operorna också. Den första ommöbleringen var ett genidrag, det nya operahuset tål både ...

Av: Ulf Stenberg | 29 november, 2010
Reportage om scenkonst

 On Kawara på Twitter

Bloggar på avigan och twitterkonst

Det finns miljontals bloggar runt om i världen fyllda med politiska åsikter, existentiella funderingar, skvaller, vardagsnoteringar, sex och spam, så varför skulle inte även världens mest kända New Media-konstnärer, Joan ...

Av: Mathias Jansson | 26 februari, 2016
Essäer om konst

Kvinna, 1969. Foto: Anne Edelstam

Det sprakar av färger på Waldemarsudde



Vardagslivets poesi kallas utställningen (t.o.m 4 juni 2017) med verk av den spanske surrealisten Joan Miró - en av 1900-talets mest uppmärksammade konstnärer. Besökaren möter skulpturer, tavlor och affischer med poetiska titlar som kittlar fantasin.




Hennes majestät, 1967. Foto Anne Edelstam

Hennes majestät, 1967. Foto Anne Edelstam

 

Mirós fria sinne skiner igenom samtliga skulpturer. De är för det mesta sammansättningar av olika saker han hittat: en sko blir en hatt, ett cykelstyre en kropp, ett hjul ett ansikte… Miró var dåtidens kanske mest ekologiske skulptör. Återvinning blev hans märkesvara. Under trettiotalet tillhörde hans skulptur/objekt det surrealistiska universum med konstruktioner i trä och stål. 1940-41 upptäckte han keramik och utvecklade det tillsammans med sin barndomsvän Artigas. Vissa mindre objekt lät han sedan gjuta i brons.
De vackra blondinerna drar till sig fjärilar, 1967.Anne Edelstam

De vackra blondinerna drar till sig fjärilar, 1967.Anne Edelstam

Annons:

Moderna Museet visade en retrospektiv av spanjoren för snart tjugo år sedan, men denna utställning på Prins Eugens Waldemarsudde koncentrerar sig på hans sena produktion från och med 1960-talet fram till hans död. Tematiken är tvådelad varav den första uppmärksammar de triviala objekt han samlat och sammanställt (vilka delvis visas upp i montrar) för att bilda sina skulpturer till vilka han ofta skapat poetiska titlar som till exempel: De vackra blondinerna drar till sig fjärilar. Poesin är aldrig långt borta i Mirós konst.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

I den andra delen gestaltas hans affischkonst vilken ger uttryck för konstnärens sociala engagemang för frihet och mot förtryck. Genom affischkonsten och grafiken kunde Miró nå en bredare publik vilket var något han eftersträvade för att nå ut med sitt budskap riktat framförallt mot Francoregimens diktatur.

Joan Miró i Ferrà(1893-1983)

född i Barcelona, var en katalansk målare, skulptör och keramiker. 1920 flyttade han till Paris men han fortsatte att resa tillbaka till Katalonien under somrarna. Miró gifte sig 1927 med Pilar på Mallorca och några år sedan föddes deras dotter. Han blev erkänd internationellt som surrealist och nyskapare med barnasinnet intakt, men även som den katalanska stolthetens företrädare. Miró ogillade den konventionella målartekniken som han ansåg vara ett sätt att stödja det borgerliga samhället på. Istället deklarerade han att han ”mördade måleriet” genom sitt annorlunda sätt att skapa på.

Mirós fria sinne skiner igenom samtliga skulpturer. De är för det mesta sammansättningar av olika saker han hittat: en sko blir en hatt, ett cykelstyre en kropp, ett hjul ett ansikte… Miró var dåtidens kanske mest ekologiske skulptör. Återvinning blev hans märkesvara. Under trettiotalet tillhörde hans skulptur/objekt det surrealistiska universum med konstruktioner i trä och stål. 1940-41 upptäckte han keramik och utvecklade det tillsammans med sin barndomsvän Artigas. Vissa mindre objekt lät han sedan gjuta i brons.

Skulpterandet kom att ta över målningen alltmer i den andra delen av hans liv. Mellan hans femtionde och nittionde år tillverkade han över 500 skulpturer och 400 keramik föremål. ”Det är i skulpterandet som jag skapar en riktig fantasivärld. Måleriet förblir mera konventionellt”, erkänner katalanen själv. I denna tredimensionella form återskapar Miró inte världen lika mycket som han förtrollar den. Hans överrumplande poesi får mina atomer att explodera av glädje. När han börjar måla skulpturerna, 1967, i starka, primära färger, blir det en sann hymn till livet.

Med samarbetet med Fondation Maeght (i södra Frankrike) som började 1948, blev hans skulpturer monumentala, vissa av dessa pryder platser runt om i världen, varav en kvinnofigur visas på Waldemarsudde. Sedan skapades Fundació Joan Miró,vackert beläget strax utanför Barcelona, vilken har samarbetat med Kristianstads konsthall inför denna utställning.

Under en dryg halvtimmes film kan besökaren följa Mirós kreativa process, med dess oförklarliga, plötsliga, instinktiva och efemära spontaneitet. Jag bevittnar hans nästan rituella spel mellan fantasin och de vardagliga objekten innan de blir till skulpturer med namn som Månfågeln eller Kvinnan med rufsigt hår. Poesin återfinns i dess benämningar.

I butiken på vägen ut blir jag frestad att köpa diverse presenter med Mirómotiv och en rikt illustrerad katalog men, denna gång, nöjer jag mig med minnets gåvor och det är inte dumt det heller.

 

Anne Edelstam

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Den fenomenale Klaus Rifbjerg

Den femtonde december fyller Klaus Rifbjerg åttiotvå år. Om Svenska Akademien ska ge honom ett Nobelpris fem dagar tidigare får de snart bestämma sig. Han blir inte yngre även om ...

Av: Ivo Holmqvist | Litteraturens porträtt | 12 mars, 2013

Klassisk homeopati – medicin & filosofi och om konsten att bli botad från…

Varje vetenskaplig sanning har en motsanning. När Svenska Tandläkarförbundet säger att vi behöver fluor för att få starka, friska tänder finns det oberoende forskning som visar att nervgiftet fluor bryter ...

Av: Stefan Whilde | Stefan Whilde | 01 juli, 2014

Dikten – enskilt geni eller kollektiv kraft?

Hur har synen på diktandet och konsten förändrats från romantikens dagar fram till nu? Med denna essä vill jag genom tre lyriska författarskap från skilda tidsepoker jämföra tre olika diktverk: ...

Av: Gustav Borsgård | Essäer om litteratur & böcker | 01 oktober, 2012

En drömsk stund i Loulou d’Akis värld

Att betrakta verkligheten är ett återkommande tema i Loulou d'Akis arbete. Genom sina bilder låter hon betraktaren tolka och skapa sin egen sanning. Något som kan tyckas självklart för en ...

Av: Anna Mezey | Essäer om konst | 20 november, 2008

Veckans från Grekland

Det är ekonomisk kris i Grekland, för att uttrycka det milt, landet står på randen till konkurs. Orsaken sägs vara att grekerna har levt över sina tillgångar och tillskansat sig ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 26 juni, 2011

Melker Garay. Foto: Gian-Luca Rossetti

Skymning och mörker hos Melker Garay

Ivo Holmqvist har läst en klärobskyr novellsamling. En essä om Melker Garays senaste bok "Fågelskrämman".

Av: Ivo Holmqvist | Essäer om litteratur & böcker | 03 november, 2015

Hund och katt --- livskamrater till döds? Crister Enander om husdjuret

Kattmamman och Kattpappan kallade vi dem. Några andra namn hade de inte. Ingen sade någonsin något annat. Men Kattmamman och Kattpappan visste alla vilka de var. Mannen hade en ständigt ...

Av: Crister Enander | Essäer | 30 juli, 2012

Tystnaden i kosmos

Första gången jag ledde en julotta hörde jag tystnaden i kosmos. Över mittgången brann bågar av trä med levande ljus. Heidenstam hade ristat på en tegelplatta i golvet.  illustration: Berit ...

Av: Mikael Mogren | Essäer om samhället | 18 december, 2007

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts