Malin Bergman Gardskär

Jag medicinerar, därför finns jag

Jag har inget emot alternativa behandlingsmetoder även om jag inte sträcker mig alltför långt inom dess ramar i hopp om att finna bot och bättring. Nej, jag vill slå ett ...

Av: Malin Bergman Gardskär | 18 september, 2015
Gästkrönikör

Han gör det här för att han måste

Musikartist, radiopratare, skribent och nu senast programledare för SVTs "Filmkrönikan". Navid Modiri har hunnit med mycket.  Till hösten släpper han en tredje skiva tillsammans med bandet Gudarna.

Av: Tim Sterner | 25 juli, 2008
Musikens porträtt

Det är vår..!

Snön smälter blöt på marken. Kommit små vårblommor, Krokus eller Snödroppe. Dagarna blir långa nu, skönt att va ute mer. Solen värmer mycket mer. Varmare luft, det är härligt. Knopparna på träden ...

Av: Suzan Yassine | 11 april, 2011
Utopiska geografier

Freddie Wadling avled den 2 juni 2016 sextiofyra år gammal. Foto: Michael Winnerholt.

Själssångaren

Peter Sjöblom berättar om minnen, musiken och sorgen efter Freddie Wadlings bortgång.

Av: Peter Sjöblom | 06 juni, 2016
Musikens porträtt

Bangladesh

Inga Olofson – försök till ett äreminne. Och en kram



En kvinna skrev till mig. Det är många år sedan nu, och det handlade om Indien. Hon hade läst mina artiklar om, bl.a., möten med Indira Gandhi, resor i landet och vistelser i slummen.




 

 

Inga Olofson (1923-2008) var utsänd av sin organisation. Från iland till uland. Hon var kristen, feminist och angelägen om kvinnors hälsa, utbildning, välfärd i de länder hon besökte. Det fanns, då, ett slags självklarhet i västvärldens tro på framåtskridande och industriell utveckling, utbildning och vetenskap.

Annons:

Hon presenterade sig som Inga Olofson, biträdande generalsekreterare i KFUK-KFUM. Hon hade, bl.a. arbetat i Indien och Bangladesh.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Vi blev vänner och umgicks sporadiskt men nödvändigt. Ja, nödvändigt för de erfarenheter vi hade av Indien. Olika men lika. Gemensamma men på skilda håll. Vi pratade mycket. Hon berättade.

Två skrifter av henne – God morgon Sol (1974), dagbok från Bangladesh, och Ett tumavtryck,(1979) från hennes erfarenheter i Indien, hör till de skatter som ramlat fram ur mitt mer eller mindre improviserade hemma-arkiv.

”När man kommer tillbaka från en tids utlandstjänst möts man ofta av frågan – ”Hur har det varit?” eller – ”Hur har du haft det?

Vad svarar man på det?

Det har ju inte varit. Det är fortfarande, manhardet alltjämt och tycks inte komma i ifrån det. ”

Så börjar hennes Dagbok från Bangladesh, ”God morgon Sol” , 35 sidor kort och utgiven av SIDA 1974.

Jag minns mitt sista möte med Inga. Slumpartat och på en perrong. Hon berättade att hon var sjuk och att medvetande och minne sviktade alltmer.

Det var på 80-talet.

Min inställning till bistånd är minst sagt kluven,

för att inte säga splittrad. Kluvenheten/splittringen har djupnat med åren. Jag reste och levde i ett postkolonialt Indien, fortfarande präglat av brittiska värderingar och dess sociala strukturer. Eller djupnat? Den har djupnat och läkt. Sedan en indisk regering – Janata – på 90-talet undanröjt mycket av bistånd och utländska projekt, är jättelandet Bharat på väg att resa sig på stadiga elefantben med oblyga trumpetstötar över en häpen omvärld. Det kallas ”tigerekonomi”, och världen måste ge sig och ge erkänsla.

Inga Olofson (1923-2008) var utsänd av sin organisation. Från iland till uland. Hon var kristen, feminist och angelägen om kvinnors hälsa, utbildning, välfärd i de länder hon besökte. Det fanns, då, ett slags självklarhet i västvärldens tro på framåtskridande och industriell utveckling, utbildning och vetenskap.

Inga beskriver situationen som möter henne i Bangladesh som ”kaotisk”.

Miljön är het, ökenartad, kackerlackorna trivs. Landet drabbat av fattigdom, naturkatastrofer och rigid religiositet.

Hon fann den hjälp som strömmade in i landet genom, delvis, olika FN-organ, ineffektiv och oberäknelig. Många gånger stjälp mer än hjälp. Framför allt fann hon bristande förmåga eller intresse att kommunicera med landets invånare på deras villkor och i deras tankevärld. Infrastrukturen åtgärdades, men kom inte befolkningen tillgodo. Mat lassades in, men svälten avhjälptes inte.

Hon fann att många hade hög utbildning, men det handlade mer om brittisk lärdom på engelska än kunskap om landet på bengali, det egna språket.

Befolkningen, som det i grunden gällde, hade hamnat i bakgrunden.

Lyhörd och öppen förstår hon

Den inhemska kulturen med dess värderingar måste gälla. ”För vad har jag egentligen att erbjuda? Är det säkert att mina värderingar och idéer är värda att kopieras?”

”Det gäller att vara passiv på ett mycket aktivt och engagerat sätt” beskriver Inga den roll som situationen i landet kräver. Arbetssättet bland folket här blir mycket annorlunda mot vad hon lärt och varit van som ungdomsledare i Sverige.

Hon går baklänges eller sidledes in i en process som hon hemma skulle hanterat på ett helt annat sätt. Våra planeringsmetoder, vårt beslutsfattande, är en främmande värld i Bangladesh. Ingenting stämmer, och hon beväpnar sig med ”tålamod, humor och glädje.”

Hon inser också, att långa och många dagar utan skenbar aktivitet, i långa loppet kan bära frukt.

När förtvivlan äter henne ber hon till sin gud: ”Hjälp mig mogna så att jag ser vägen.”

Jag grips av häpnad och ett slags respektfull ömsinthet när jag läser hur hon strävar att gå utanför sina egna gränser, hur hon, i plåga, smärta och den förvirring som hon delar med sin omgivning finner

”---andra sidor av människolivet som ligger utanför mina kulturella värderingar och där jag är främling … oförmögen att uppfatta nyanserna …”

Erfarenheten spräcker hennes drömmar

Människor är inte goda. Ondska och avund regerar på ett sätt hon inte visste var möjligt.

Hon frågar sig, om det är makten som gör att människor blir utan förbarmande.

Hon finner högutbildade människor som har svårt att förmedla sina kunskaper på praktisk nivå. En akademiskt utbildad kvinna, som sysslar med näringslära, saknar till och med förmåga att tillämpa kunskaperna på sina egna barn. Dessa lider av tydlig näringsbrist med uppsvullna magar och rödaktigt hår.

I fortsättningen är det just matvanorna som granskas och utvecklas. Inte ens det bästa riset är tillräckligt för att bygga upp hälsa och kraft. När dieten utökas med grönsaker och proteiner, blir det också lättare att både arbeta, studera, och sköta den vardagliga rutinen.

Inga själv acklimatiseras. Jag har kallat detta för att indianiseras under mina resor i landet. Hur saker o ting liksom hittar sin egen lösning om vi bara inte pressar, insisterar eller envisas. Hur allting är möjligt i det omöjliga landet.

Slutraderna i häftet berättar:

”Jag är nöjd med mina 12 kvadratmeter, kackerlackorna och det sega getköttet. ----På något sätt lever jag varje minut, fungerar inte som en maskin utan som en människa. ---Tycks tåla värmen ganska bra.”

Ett tumavtryck

Ja, lite vanvördig blir jag. Är det vårt –västerlandets – avtryck i Indien? Hur som helst är det titeln på Inga Olofsons bok om ”Kvinnor i utvecklingsarbete.”

Vad har hänt? Boken ”Ett tumavtryck- vem kan läsa det?” kom ut 1979, under en tid då utvecklingsarbete fortfarande kunde vara en global angelägenhet. Boken berättar om organisationer, eldsjälar, entusiasm, förtvivlan, övervunna motstånd, mussteg framåt. Förlag: Skeab/Verbum.

Vid mitt senaste besök i Indien – 2015 - fick jag mitt rum dagligen städat av en kvinna i vacker sari och blommor i håret. Hon hade två döttrar. Det var inte bra. ”Daughter not good. Son is good.” Men döttrarna gick i college, sa hon.

Hemgift är fortfarande en verklighet för indiska familjer. Förbud mot detta hjälper inte. Jag träffade en chaufför som berättade, att han genom sitt arbete i utlandet kunnat spara ihop till sina fem äldre systrars hemgift innan han själv hade kunnat gifta sig.

Landet har fri abort.

Ett ”änkehus” i Kalikot, får jag veta av mina indiska vänner, fungerar som billig bordell. Unga kvinnor som gifts bort med gamla män, framlever, sedan mannen dött, som änkor sina dagar som lätt tillgängliga sexslavar. Detta i dagens värld.

Indiska regeringen uppmanar besökande kvinnor från andra delar av världen att klä sig så att de inte frestar männen. En anledning till detta lär vara att våldtäkterna ökar.

En svensk film, underhållande och romantisk: ”Delhis vackraste händer”, skildrar bl.a. en förmögen mans unga vackra hustru. Fullkomligt uttråkad är hon instängd i äktenskapets villkor. Mannen vill ha total kontroll. Jag såg filmen 2016.

Inga Olofson arbetade inom en organisation med globalt nätverk

Den var och är självständigt livaktig på många håll i världen, inte minst Indien. De projekt hon besökte var både initierade och utvecklade av indier. Hon skriver om möten, fattigdomens vardag, utvecklingens möjligheter, frihet och personligt ansvar.

Reflekterande över sin roll undrar Inga om hon har något att komma med? Själv finner jag, med årens perspektiv, att själva företeelsen kan andas osundhet, beskäftighet och överlägsna klappar på axeln. Mina minnen av Inga Olofson är dock enbart positiva. Hon såg ju också tendensen till det osunda i mycket av hjälparbetet.

Hennes texter beskriver livaktiga samarbeten och dynamisk projektutveckling där näringslära, hälsolära och läskunnighet har stor plats. Från öken, smuts, hetta, lerhyddor och sjukdomar till väl fungerande centra för hälsa och kunskap.

Hon var en speciell person, engagerad, iakttagande, lätt att prata med. Våra samtal kändes då, som ett slags livsnödvändighet i det svenska landet.

Gräsrötter

”Ainamoti står på trappan när jag stiger ur bilen med mina väskor och kassar. Hon skyndar fram emot mig och jag känner hur det drar i armarna att få krama om henne, att få uttrycka hur glad jag är att se henne igen.

Men jag vet inte om man gör så med en analfabet tjänstekvinna i Bangladesh. Strunt i det, tänker jag men hinner inte tänka tanken ut förrän hon kramar om mig och sen gör de alla likadant ”

Läser jag på s 64, där Inga skildrar sitt återbesök i Dacca.

Vidare beskriver hon sig vara så omtumlad efter resan att hon inte hunnit uppfatta att hon nu befann sig i föreningens eget hus. Kvinnorna uttrycker glädje och stolthet över vad de åstadkommit, och att de inte länge behöver någon utländsk rådgivare. Nu står de på egna ben och ett Craftcentre utvecklas med kursverksamhet och utveckling i byarna.

Jag minns en egen kram med Inga. Det var sommar. Hon följde mig till bussen efter ett besök, och mitt på vägen, i skymningsljuset innan bussen skulle komma, sträckte vi armarna mot varandra och landade i kramen.

Inga Olofson presenterar oss för Charabarti – en pionjär.

Hennes man dog sjutton år tidigare i samband med en översvämning. Charbarti blev änka med två döttrar. Hon sålde sin jord för att få till hemgiften. De som borde ha hjälpt henne svek.

Shanti, en projektledare, besöker Charabartis by. Långt bort i utkanten finner hon ett fattigt och vattenskadat hus, som omöjligt kan hysa någon människa. Men jo. Där bor Charabarti.

I sin utarmning visade sig Charabarti vara den enda som kunde tala klarspråk och berätta om sin och kvinnors sutiation. Hon hade inget att förlora.

Efter samtalet med Charabarti ordnade Shanti ett möte på torget. Männen bjöds in. Dessa avbröt henne snart och bad henne ta en paus medan de hämtade sina hustrur. Detta blev ett avstamp för det ”Hoppets Center” som skulle komma att hjälpa kvinnorna till ett bättre liv.

Trots sitt elände, nämns Charabartis namn med vördnad.

Att vara biståndsarbetare hade sitt pris. De var inga änglar. De var människor, kvinnor och män, med mänskliga reaktioner, förväntan, hopp och besvikelser, också på det personliga planet. De reagerade på såväl klimat som sociala omständigheter, språkförbistringarnas missförstånd och andra mer eller mindre omöjligheter.

Inga Olofson funderar, i slutordet, över vad hon lärt sig

Tiden i Indien och Bangladesh gav insikter. Först och främst, påpekar hon, har hon lärt sig att kvinnor är ”en nyckelresurs i ett u-lands utveckling.”

Jag reagerar på denna depersonalisering och utilisering, nyttighetstänkade om kvinnor, en attityd som var vanlig i efter koloniseringsspår.

Här tar mitt eget tänkande en annan väg.

Vad skulle denna ”nyckelresurs” användas till? Utveckling? Och vad innebär, i så fall, denna utveckling? För vem eller vilka? För kvinnorna? Alltså skulle de vara sin egen resurs? Det är nog faktiskt så jag själv tänker. Livet är till för livets skull, inte för att nyttjas, betjäna eller för något slags utveckling.

Detta om resurser är ett konstigt tänkande, i grunden kluvet och hämmande och lämnar oss vilsna och utanför vår egen verklighet.

Mina egna frågor rör sig kring fattigdomens orsak. Hur blev det så? Varför så mycket öken i Indien, landet som tidigare var täckt av täta skogar och gröna fält? Varför så många uttorkade flodbäddar, där vatten tidigare strömmade fritt? Många menar att det handlar om girighet och maktfullkomlighet.

Frågor hopar sig och svaren uteblir.

Jag fann ett brev i mina arkiv. Bortglömt. Det bär indiska Premiärministeriets stämpel. Inga och jag hade planer på ett gemensamt projekt i N Delhi, med Indira Gandhis godkännande och stöd. Vart tog det vägen? Ingas hälsa försämrades, och Indira Gandhi blev, 1984, sina livvakters offer.

Sverige våndas, 2017, i mångkulturen

Tiggarna från Rumänien sitter utanför butikerna, T-banorna, överallt där det finns plats. En städfirma som jag anlitar anställer tiggare och invandrare. De kommer hem till mig och städar så dammtussarna förpassas till sin egen himmel.

Vårt sociala skyddsnät fungerar så där. Många, inte minst äldre och ensamstående föräldrar, har svårt att få ändarna att mötas. Människors hälsa äventyras av krav, sömnbrist, stress, dåliga matvanor. Många pratar, lösningarna uteblir eller krampar och brister.

Inga Olofson representerar i grunden ett globalt tänkande. De s.k. uländernas problem närmar sig mer eller mindre oundvikligt, våra egna stränder. Också de bästa av projekt bär förgänglighetens prägel. Inom vårt lands gränser har vi sett rasism, utanförskap, fördomar mot avvikare av alla slag, sterilisering av dem som inte ansågs värdiga att fortplanta sig, maktövergrepp och ovilja till ansvar hos berörda myndigheter. Också bland de senare hamnar ansvariga i skruvstäd, som hindrar dem att agera fritt och rimligt.

I maj år 2015 gjorde Indien sitt första statsbesök i vårt land

Dess president var här. I sambandet sände DN sin chefredaktör till Indiska regeringens representant i Delhi för en intervju. Frågor ställdes om Bofors, mutor och skandal. Indien svarade med hot om att inställa statsbesöket. Dessutom: ”Å, jag har visst förväxlat Sverige med Schweiz.”

Jag har, i dag, en hel del erfarenhet av Indien med dess kulturella arv. Detta kan tyckas hamna avlägset från Inga Olofsons arbete inom KFUK -KFUM. Jag menar emellertid att de representerar en väsentlig del av bakgrunden till hennes verksamhet.

Aurobindo, Auroville, gurus och ashram, yoga och meditation riskerar fortfarande att hamna på det icke- seriösa planet i den offentliga debatten. Men folk reser, får sin egen uppfattning, kommer tillbaka hem, reser igen till Indien och glömmer inte.

Där är vi.

 

 

 

Annakarin Svedberg

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder
Vladimir Oravsky

Några meningar om något som du är välbekant med men som du av…

Många, riktigt många, hörde av sig som en reaktion på mina rader betitlade ”Hur och varför jag minns Ingvar Holm”. Så här kunde reaktionerna lyda: ”… Jag fick Ulf Gran i ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 20 februari, 2017

Vem är rädder för vargen här?

Jakob (1785 – 1863) och Wilhelm Grimm (1786 – 1859) hör till 1800-talets stora europeiska kulturpersonligheter. De var språkforskare, sagosamlare, bibliotekarier och upptäckare och påverkade sin samtid genom att bana ...

Av: Lilian O. Montmar | Essäer | 24 februari, 2012

ICA och de svarta kärnfria druvorna

Som boende mitt emellan Jönköping och Linköping i Ödeshög har vi en oerhörd bas, två rätt så stora och starkt växande städer med högskola respektive universitet. Häromdagen var jag på sammanträde ...

Av: Per-Inge Planefors | Gästkrönikör | 15 januari, 2014

Wittgenstein och civilisationen

”Den tidigare kulturen kommer att bli en ruinhög och till slut en askhög, men andar kommer att sväva över askan” Ludwig Wittgenstein (1889-1951) är, hur man än ser på saken, en ...

Av: Carsten Palmer Schale | Agora - filosofiska essäer | 20 december, 2012

En resa till dagens ände. Om Denise Mina

Himlen ligger som ett lock över staden. Det är grått och kallt, vinden viner vasst och snålt genom gatorna och ett isande regn tycks falla vareviga dag. Här härskar nöden ...

Av: Crister Enander | Litteraturens porträtt | 02 augusti, 2010

Finns det liv på Mars?

Bilden av planeten Mars har förändrats under det senaste århundradet. Denna mystiska planet som tyckes gömma många mysterier är idag inte lika intressant för gemene man. Men det kan komma ...

Av: Alexander Sanchez | Essäer | 24 september, 2011

Alexander Fleming Penicillinets upptäckare

Alexander Fleming, föds6 augusti1881, och växer upp tillsammans med sju syskon på fårfarmen Lochfield i Darvel, Skottland.Han gifter sig 1915 med Sarah Marion McElroy. De får sonen Robert Alexander Fleming är ...

Av: Kjell Ekborg | Kulturreportage | 28 april, 2014

G.K.Chesterton (1874-1936) Dikter i översättning av Erik Carlquist

G.K.Chesterton (1874-1936) är mest känd för sina berättelser om Fader Brown, den okarismatiske prästen som löser svåra detektivgåtor genom sina teologiska insikter. Själv konverterade Chesterton till katolicismen 1922. Chesterton var dessutom ...

Av: G.K.Chesterton | Utopiska geografier | 12 augusti, 2014

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.