Bevissthetsfilosofi

Bevisstheten som grunnkategori Diskursen om bevisstheten er tvetydig; den kan stå for systematiske undersøkelser av bevisstheten, dens struktur og dens fenomen, eller den kan dreie seg om relasjonen mellom vår tilgang ...

Av: Thor Olav Olsen | 05 januari, 2015
Agora - filosofiska essäer

Storpolitiken i änkefru Hjorths sängkammare Storpolitik och rena Almedalen i Örebro 1812

”Ryssland och England gick in i en sängkammare hos änkefru Hjorth på Storgatan i Örebro och slöt fred.” Det låter som en absurdistisk pjäs men är faktiskt vad som hände den ...

Av: Staffan Skott | 08 april, 2014
Kulturreportage

Hurra för Drottningen

Den 23 december kommer svenska flaggor hissas upp som om det var Juldagen, men så är det ej, anledningen är att vi firar H.M. Drottning Silvias 71:e födelsedag. Grattis. På den ...

Av: Vladimir Oravsky | 22 december, 2014
Gästkrönikör

Nedslag bland svenska klassiker som blivit film

“Kostymdrama” är i sig ett ord som förpliktigar. Man tänker direkt på påkostade brittiska filmer som vinner Oscars i stil med The King’s Speecheller Gosford Park. Eller så tänker man ...

Av: Belinda Graham | 09 december, 2013
Gästkrönikör

Ingen konst för taxar



asamk.jpg
 Olle Bærtlings Asamk, förslag till skulptur på Sergels torg,
Stockholm, 1961. Ej genomförd.
Skalenligt fotomontage av Albin Dahlström/Moderna Museet.

Ingen konst för taxar

– Carlsund och Baertling i storformat

Det är en händelse som ser ut som den tanke den förmodligen också är, att Otto G Carlsund och Olle Baertling visas samtidigt på Liljevalchs Konsthall och Moderna Museet i Stockholm.

Det handlar om två ledande svenska konkretister vars bildvärldar skiljer sig markant åt men där man ändå kan tala om ett visst släktskap. Å ena sidan Carlsunds distinkta och ibland figurativa former och å den andra Baert­lings non-figurativa, öppna och expansiva. Men de förenas i abstraktionen, i en konst som enbart föreställer sig själv.

En kritiker i en morgontidning skrev för en tid sedan att deras konst nu ”dammats” av, vilket är en något skumögd kommentar om en konst som inte samlat så mycket som ett dammkorn. Det finns i så fall i ögonen på betraktaren. Men modernismen är numera lovligt byte, som det verkar, även om det rör sig om det kanske bästa i den vägen som åstadkommits på svensk botten. Som inte har förlorat ett uns av sin lyster och slagkraft.

Carlsund var tidigt ute, han tillhör pionjärerna. Baertling kom senare och kunde bygga vidare på Carlsunds positioner, även om han kom att gå en alldeles egen väg, egen inte bara i Sverige utan även internationellt. Han är för övrigt (tillsammans med Öyvind Fahlström) den ende svenske konstnär under nittonhundratalet med internationell räckvidd som har haft något verkligt nytt att komma med. Carlsund byggde vidare på det han lärt sig i Paris.

Carlsund hade det motigt att bli erkänd i det provinsiella svenska konstlivet, liksom modernismen överhuvud, inte bara inom bildkonsten. Han dog dessutom (1948) samtidigt som det höll på att vända för den konkretistiska konsten genom 1947 års män, en vändning som Baertling hade glädje av några år senare, när han debuterade som professionell konstnär, även om han som Carlsund omgående begav sig till Paris. Carlsund hade under tjugotalet studerat för Fernand Léger, och där fått de avgörande kubistiska impulserna samt skaffat sig många vänner inom de konkretistiska konstnärsleden. Detta gjorde att han till Stockholmsutställningen 1930 lyckades låna ihop ett stort antal verk av bland andra Léger, Arp, Mondrian och Van Does­burg. Men han var för tidigt ute, man gjorde tummen ned. Han sålde nästan ingenting och katastrofen var ett faktum, han var barskrapad, även om det fanns flera kritiker som uttryckt sig i positiva ordalag. Han tog en kortare paus i sitt avantgardistiska måleri och ägnade sig åt skisser för muralmålningar, som dock aldrig uppfördes.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Baertlings konstnärsbana är däremot spikrak efter det han lämnat bankmannajobbet och blivit professionellt verksam konstnär. Flera uppmärksammade utställningar i Paris och New York upptog mycket av hans tid. Och han var nog till en början mer känd i dessa städer än han var här hemma. Han höll sig utanför grupperingar och kotterier och litade enbart till sina egna ingivelser, vilket som sagt skulle bära långt. Hans inre drivkrafter var starka och han visste tidigt vad han ville med sitt måleri, sätta det i samklang med tidens dynamiska och utopiska maskineri. Här finns kanske också en beröringspunkt mellan de två, Carlsund var en ingenjörsnatur som ville få sin konst att fungera i det offentliga rummet.

Det är en sann njutning att vandra runt i de båda utställningarna, ytterst välhängda – och i Baertlings fall på sina ställen högt hängda, ”jag gör inte konst för taxar” – och kompletterade med två utsökta kataloger, där texter och bilder håller hög standard. Jag minns min ”första Baertling”, en målning som gjorde ett outplånligt intryck på mig när jag mötte den på sextiotalet på institutionen för estetik i Uppsala, Teddy Brunius gamla institution. Han har skrivit om Baertling i olika sammanhang och är en verklig kännare. Så det är inte så konstigt att den målningen hängde där den hängde.

Jag kan inte komma ihåg den i detalj. Jag har ett grafiskt blad Yuak, som påminner om den, om det inte rent av är den, och är som alla Baertlings bilder tydlig i sitt färg- och formspråk, den mumlar knappast utan tilltalar en direkt och utan förställning och fungerar som reningsbad för synsinnet. Den har en begränsad, nedtonad färgskala i violett, ljusgrönt och ”baertlingvitt”, det vill säga en svagt ljusblå ton; egentligen är Baertlings färger högst egensinniga och saknar tydlig anknytning till den vanliga färgskalan, eftersom han ville hålla bilden ”ren” från alla yttre referenser. Titlarna är också abstrakta. Vertikala svarta linjer (svagt böjda) avgränsar färgfältens stående trianglar med öppna ändar, där trianglarna fullbordas utanför bilden.

Det enkla är det svåra. För övrigt är hela utställningen full av bilder som bekräftar detta, tidiga och sena, fulländade bilder och dito skulpturer som byggs upp av de svarta linjerna från målningarna i spikraka och spretiga tentakler som griper omkring sig i luftrummet. Sorgesamt är det att konstatera att Stockholm 1961 gick miste om en sådan ytterst raffinerad och spektakulär skulptur, 84 meter hög, på den öppna platsen framför Kulturhuset, vid Sergels torg, där det skitiga och konstlösa glasåbäke som hamnade där istället knappast gör någon glad.

Baertlings konkretioner har något av musik över sig (eller trevallars carambole med stötlinjerna markerade). Så också flera av Carlsunds bilder som har musik i titlarna, Fuga i blått, Tonernas sekvens och Tonens vibration.  Musiken är ju det abstraktas konst ”par preference”, föreställer bara sig själv och har därmed stora likheter med Baertlings och delar av Carlsunds konst. Jag kan också tänka mig att koppla ihop den med några bestämda tonsättare. I Baertlings fall med György Ligeti och Jan W Morthenson och i Carlsunds med J. S. Bach och Igor Stravinskij. Men de står naturligtvis på egna ben. Så sätt fart på era egna och konstatera faktum, innan ”dammet” samlar sig.

Ulf Stenberg

Ur arkivet

view_module reorder

Veckan från hyllan. Vecka 10 -2013

Efter att ha varit bortrest i två veckor undrar jag efter hemkomsten vad som har hänt under min bortavaro. Som vanligt visar det sig att det har inte hänt något ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 02 mars, 2013

Nigredo

I.   All denna vakna tid tillbringad i andra människors mardrömmar i denna värld av sinnrikt vävda lögner i de svarta pelarnas skuggor vid kanten av den öppna massgraven   Det är som om ett svart hål fötts fram ...

Av: Sven Andrè | Utopiska geografier | 08 november, 2010

Georges Simenon

Maigret kommer tillbaka – svarta döden direkt!

Det är inne just nu att använda ordet retro som försäljningsargument. Vi gjorde det nyss när vi lade ut en del Rörstrandsporslin från sextiotalet på blocket – allt såldes nästan ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer om litteratur & böcker | 11 november, 2016

Natur och kultur mer samhöriga än vi tror . Byggmästaren som bygger våra…

  Speculum veritatis Titeln på Brian Goodwins bok från 2007, Nature's Due. Healing Our Fragmented Culture, är inte helt lätt att översätta. "Nu är det naturens tur!" (Nature is due) är ett ...

Av: Erland Lagerroth | Essäer om litteratur & böcker | 23 april, 2009

Nedslag bland svenska klassiker som blivit film

“Kostymdrama” är i sig ett ord som förpliktigar. Man tänker direkt på påkostade brittiska filmer som vinner Oscars i stil med The King’s Speecheller Gosford Park. Eller så tänker man ...

Av: Belinda Graham | Gästkrönikör | 09 december, 2013

Jean Vigo

Apropå Jean Vigo

Vem minns inte sekvensen i Francois Truffauts ”De 400 slagen”, där en skolklass är ute och joggar med gymnastikläraren i spetsen och det vid varje gathörn smiter iväg några killar ...

Av: Ulf Stenberg | Essäer om film | 29 januari, 2016

Jubeldårar

Åter ser man hur bra förlag riktigt läser manuskript, de vet inte ens om de läser. Visst kan man ju ana att de inte orkar läsa manuskripten, med minsta motståndets ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 11 december, 2013

Om sjelen. Del II

Platon, som var elev av Sokrates og læreren til Aristoteles, tenkte og skrev om menneskesjelen. Ifølge konsepsjonen en finner hos Platon, gis det hos mennesket visse intellektuelle og moralske evner og ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 25 mars, 2014

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.