Vincent van Gogh och orientalismen – Del 2

Vincent van Gogh var japonist – inte orientalist. I artonhundratalets Japan finner man en konst som skiljer sig väsentligt från den västerländska. Den typ av japansk konst som här är ...

Av: Allan Persson | 31 december, 2012
Essäer om konst

Giuseppe De Nittis (1846-84) – Italienskt Londonmåleri

Sedan konstmuseet Petit Palais i Paris för några år sedan öppnats efter en genomgripande renovering, har en rad intressanta, bortglömda konstnärskap fokaliserats i välgjorda utställningar, ofta i ett internationellt samarbete ...

Av: Eva-Karin Josefson | 10 augusti, 2012
Essäer om konst

Special: Pride

    Foto: Sofie Nikolajsen Bergh.  Special: Pride   Essäer - Religion Queer Jihad Religionshistorikern Simon Sorgenfrei utforskar en problematik som sälla­n diskuterats i våra tidningar: homosexualitet och islam. Sedan tio år tillbaka finns det ...

Av: Agneta Tröjer & Sarah Degerhammar & Mårten Björk & Simon Sorgenfrei | 03 augusti, 2007
Reportage om politik & samhälle

Det litterära utövandet är ultraviola

"Problemet med att vara utmanande som människa, litterärt eller på något annat transgenitalt vis, är att viljan ofta vänder sig utåt i sitt sökande, istället för att, som ett spegelglas ...

Av: Freke Räihä | 06 juli, 2010
Essäer

Ingen konst för taxar



asamk.jpg
 Olle Bærtlings Asamk, förslag till skulptur på Sergels torg,
Stockholm, 1961. Ej genomförd.
Skalenligt fotomontage av Albin Dahlström/Moderna Museet.

Ingen konst för taxar

– Carlsund och Baertling i storformat

Det är en händelse som ser ut som den tanke den förmodligen också är, att Otto G Carlsund och Olle Baertling visas samtidigt på Liljevalchs Konsthall och Moderna Museet i Stockholm.

Det handlar om två ledande svenska konkretister vars bildvärldar skiljer sig markant åt men där man ändå kan tala om ett visst släktskap. Å ena sidan Carlsunds distinkta och ibland figurativa former och å den andra Baert­lings non-figurativa, öppna och expansiva. Men de förenas i abstraktionen, i en konst som enbart föreställer sig själv.

En kritiker i en morgontidning skrev för en tid sedan att deras konst nu ”dammats” av, vilket är en något skumögd kommentar om en konst som inte samlat så mycket som ett dammkorn. Det finns i så fall i ögonen på betraktaren. Men modernismen är numera lovligt byte, som det verkar, även om det rör sig om det kanske bästa i den vägen som åstadkommits på svensk botten. Som inte har förlorat ett uns av sin lyster och slagkraft.

Carlsund var tidigt ute, han tillhör pionjärerna. Baertling kom senare och kunde bygga vidare på Carlsunds positioner, även om han kom att gå en alldeles egen väg, egen inte bara i Sverige utan även internationellt. Han är för övrigt (tillsammans med Öyvind Fahlström) den ende svenske konstnär under nittonhundratalet med internationell räckvidd som har haft något verkligt nytt att komma med. Carlsund byggde vidare på det han lärt sig i Paris.

Carlsund hade det motigt att bli erkänd i det provinsiella svenska konstlivet, liksom modernismen överhuvud, inte bara inom bildkonsten. Han dog dessutom (1948) samtidigt som det höll på att vända för den konkretistiska konsten genom 1947 års män, en vändning som Baertling hade glädje av några år senare, när han debuterade som professionell konstnär, även om han som Carlsund omgående begav sig till Paris. Carlsund hade under tjugotalet studerat för Fernand Léger, och där fått de avgörande kubistiska impulserna samt skaffat sig många vänner inom de konkretistiska konstnärsleden. Detta gjorde att han till Stockholmsutställningen 1930 lyckades låna ihop ett stort antal verk av bland andra Léger, Arp, Mondrian och Van Does­burg. Men han var för tidigt ute, man gjorde tummen ned. Han sålde nästan ingenting och katastrofen var ett faktum, han var barskrapad, även om det fanns flera kritiker som uttryckt sig i positiva ordalag. Han tog en kortare paus i sitt avantgardistiska måleri och ägnade sig åt skisser för muralmålningar, som dock aldrig uppfördes.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Baertlings konstnärsbana är däremot spikrak efter det han lämnat bankmannajobbet och blivit professionellt verksam konstnär. Flera uppmärksammade utställningar i Paris och New York upptog mycket av hans tid. Och han var nog till en början mer känd i dessa städer än han var här hemma. Han höll sig utanför grupperingar och kotterier och litade enbart till sina egna ingivelser, vilket som sagt skulle bära långt. Hans inre drivkrafter var starka och han visste tidigt vad han ville med sitt måleri, sätta det i samklang med tidens dynamiska och utopiska maskineri. Här finns kanske också en beröringspunkt mellan de två, Carlsund var en ingenjörsnatur som ville få sin konst att fungera i det offentliga rummet.

Det är en sann njutning att vandra runt i de båda utställningarna, ytterst välhängda – och i Baertlings fall på sina ställen högt hängda, ”jag gör inte konst för taxar” – och kompletterade med två utsökta kataloger, där texter och bilder håller hög standard. Jag minns min ”första Baertling”, en målning som gjorde ett outplånligt intryck på mig när jag mötte den på sextiotalet på institutionen för estetik i Uppsala, Teddy Brunius gamla institution. Han har skrivit om Baertling i olika sammanhang och är en verklig kännare. Så det är inte så konstigt att den målningen hängde där den hängde.

Jag kan inte komma ihåg den i detalj. Jag har ett grafiskt blad Yuak, som påminner om den, om det inte rent av är den, och är som alla Baertlings bilder tydlig i sitt färg- och formspråk, den mumlar knappast utan tilltalar en direkt och utan förställning och fungerar som reningsbad för synsinnet. Den har en begränsad, nedtonad färgskala i violett, ljusgrönt och ”baertlingvitt”, det vill säga en svagt ljusblå ton; egentligen är Baertlings färger högst egensinniga och saknar tydlig anknytning till den vanliga färgskalan, eftersom han ville hålla bilden ”ren” från alla yttre referenser. Titlarna är också abstrakta. Vertikala svarta linjer (svagt böjda) avgränsar färgfältens stående trianglar med öppna ändar, där trianglarna fullbordas utanför bilden.

Det enkla är det svåra. För övrigt är hela utställningen full av bilder som bekräftar detta, tidiga och sena, fulländade bilder och dito skulpturer som byggs upp av de svarta linjerna från målningarna i spikraka och spretiga tentakler som griper omkring sig i luftrummet. Sorgesamt är det att konstatera att Stockholm 1961 gick miste om en sådan ytterst raffinerad och spektakulär skulptur, 84 meter hög, på den öppna platsen framför Kulturhuset, vid Sergels torg, där det skitiga och konstlösa glasåbäke som hamnade där istället knappast gör någon glad.

Baertlings konkretioner har något av musik över sig (eller trevallars carambole med stötlinjerna markerade). Så också flera av Carlsunds bilder som har musik i titlarna, Fuga i blått, Tonernas sekvens och Tonens vibration.  Musiken är ju det abstraktas konst ”par preference”, föreställer bara sig själv och har därmed stora likheter med Baertlings och delar av Carlsunds konst. Jag kan också tänka mig att koppla ihop den med några bestämda tonsättare. I Baertlings fall med György Ligeti och Jan W Morthenson och i Carlsunds med J. S. Bach och Igor Stravinskij. Men de står naturligtvis på egna ben. Så sätt fart på era egna och konstatera faktum, innan ”dammet” samlar sig.

Ulf Stenberg

Ur arkivet

view_module reorder

Livsmotet

Forord Å ha et liv å føre forlanger mye mot – livsmot. Om vi knytter an til den melankolske dikterfilosofen Martin Heidegger, så kjenner ingen av oss til hvordan livet var ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 24 november, 2014

Det sceniska rummet. Ett sommarminne

Artikelserien Sceniska rum undersöker de sceniska rummen i vår verklighet, vår icke-verklighet och allt däremellan. Serien försöker ge oss nya perspektiv på vad dessa sceniska rum är, vad de innebär och var de finns. Genom undersökningen försöker vi förstå förutstättningarna för deras existens ...

Av: Anna Nyman | Reportage om scenkonst | 27 augusti, 2012

Stjärnhängningen

”Lite till höger Eva”, Erika höll varsamt i stjärnan och kände dess värme fortplanta sig i sin tunna, men ändamålsenligt formade kropp. ”Annars blir pappa arg.” Orden var inte särskilt allvarligt ...

Av: Robert Halvarsson | Utopiska geografier | 25 december, 2013

Å ha et filosofisk liv å føre

Innledning For meg innebærer livet mitt ikke bare at livet er mitt eget, og ingen annens, eller at jeg har et liv å føre. ‘Å ha et liv å føre’ betyr ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 28 oktober, 2013

Janne Karlssons satyr

Jag heter Janne Karlsson, född 1973 och bosatt i Linköping med mina två söner. Jag är förmodligen Sveriges mest refuserade serietecknare. Möjligen beror detta lite på att jag förmodligen även är sveriges ...

Av: Janne Karlsson | Utopiska geografier | 06 december, 2010

Internationell Filmfestival i Amsterdam

Amsterdam är en levande stad full av kreativitet och mångfald. Detta blir extra tydligt en vecka om året då International Documentary Film Festival Amsterdam (IDFA) hålls och staden fylls av ...

Av: Natalija Sako | Kulturreportage | 29 november, 2012

Uppsala reggaefestival 2011

På Uppsala reggaefestival samlas mångkultur från alla olika åldrar för att förenas i baktakt. Reggaen inger en atmosfär som lägger sig över hela festivalområdet och publiken tycks glömma både tid ...

Av: Moa Hjärtström och Liv Nordgren | Allmänna reportage | 11 augusti, 2011

Bild Hebriana Alainentalo

Den plågade postmoderna kroppen

Kroppen är smickrad, tränad, ibland plågad (av oss) i tron på dennes onödighet och på den totala övertygelsen om sin icke återuppståndelse. Vi konstruerar vår kropp för att den ska likna ...

Av: Guido Zeccola | Essäer om samhället | 01 november, 2016

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.