Hur mår din själ?

"Hur mår du?" säger jag och ler lite låtsascoolt. Men så - helt plötsligt, exakt när jag ska få mitt svar, står allt still: det är som om tiden stannar ...

Av: Sara Shams | 05 mars, 2009
Gästkrönikör

C'est la vie!

Vår granne, vi kan kalla henne Ewa, huvudsakligen för att hon hette så, levde fram till sin 12-årsålder hos en familj som slog och skändade henne från morgon till kväll ...

Av: Vladimir Oravsky | 07 september, 2013
Gästkrönikör

Slå i glasen och låt oss lustiga vara

Jag har haft mina uppgörelser med julen. Jag har barrikaderat mig, dragit ur telefonjacket, hyrt en stuga i ödemarken, sjukskrivit mig efter att frivilligt smittat ner mig med vinterkräksjuka. Jag har ...

Av: Stefan Whilde | 06 december, 2011
Stefan Whilde

Gunnar Lundin

Prosadikter av Gunnar Lundin

Gunnar Lundin är tillbaka med en skönlitterär text

Av: Gunnar Lundin | 17 maj, 2017
Utopiska geografier

Ingen konst för taxar



asamk.jpg
 Olle Bærtlings Asamk, förslag till skulptur på Sergels torg,
Stockholm, 1961. Ej genomförd.
Skalenligt fotomontage av Albin Dahlström/Moderna Museet.

Ingen konst för taxar

– Carlsund och Baertling i storformat

Det är en händelse som ser ut som den tanke den förmodligen också är, att Otto G Carlsund och Olle Baertling visas samtidigt på Liljevalchs Konsthall och Moderna Museet i Stockholm.

Det handlar om två ledande svenska konkretister vars bildvärldar skiljer sig markant åt men där man ändå kan tala om ett visst släktskap. Å ena sidan Carlsunds distinkta och ibland figurativa former och å den andra Baert­lings non-figurativa, öppna och expansiva. Men de förenas i abstraktionen, i en konst som enbart föreställer sig själv.

En kritiker i en morgontidning skrev för en tid sedan att deras konst nu ”dammats” av, vilket är en något skumögd kommentar om en konst som inte samlat så mycket som ett dammkorn. Det finns i så fall i ögonen på betraktaren. Men modernismen är numera lovligt byte, som det verkar, även om det rör sig om det kanske bästa i den vägen som åstadkommits på svensk botten. Som inte har förlorat ett uns av sin lyster och slagkraft.

Carlsund var tidigt ute, han tillhör pionjärerna. Baertling kom senare och kunde bygga vidare på Carlsunds positioner, även om han kom att gå en alldeles egen väg, egen inte bara i Sverige utan även internationellt. Han är för övrigt (tillsammans med Öyvind Fahlström) den ende svenske konstnär under nittonhundratalet med internationell räckvidd som har haft något verkligt nytt att komma med. Carlsund byggde vidare på det han lärt sig i Paris.

Carlsund hade det motigt att bli erkänd i det provinsiella svenska konstlivet, liksom modernismen överhuvud, inte bara inom bildkonsten. Han dog dessutom (1948) samtidigt som det höll på att vända för den konkretistiska konsten genom 1947 års män, en vändning som Baertling hade glädje av några år senare, när han debuterade som professionell konstnär, även om han som Carlsund omgående begav sig till Paris. Carlsund hade under tjugotalet studerat för Fernand Léger, och där fått de avgörande kubistiska impulserna samt skaffat sig många vänner inom de konkretistiska konstnärsleden. Detta gjorde att han till Stockholmsutställningen 1930 lyckades låna ihop ett stort antal verk av bland andra Léger, Arp, Mondrian och Van Does­burg. Men han var för tidigt ute, man gjorde tummen ned. Han sålde nästan ingenting och katastrofen var ett faktum, han var barskrapad, även om det fanns flera kritiker som uttryckt sig i positiva ordalag. Han tog en kortare paus i sitt avantgardistiska måleri och ägnade sig åt skisser för muralmålningar, som dock aldrig uppfördes.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Baertlings konstnärsbana är däremot spikrak efter det han lämnat bankmannajobbet och blivit professionellt verksam konstnär. Flera uppmärksammade utställningar i Paris och New York upptog mycket av hans tid. Och han var nog till en början mer känd i dessa städer än han var här hemma. Han höll sig utanför grupperingar och kotterier och litade enbart till sina egna ingivelser, vilket som sagt skulle bära långt. Hans inre drivkrafter var starka och han visste tidigt vad han ville med sitt måleri, sätta det i samklang med tidens dynamiska och utopiska maskineri. Här finns kanske också en beröringspunkt mellan de två, Carlsund var en ingenjörsnatur som ville få sin konst att fungera i det offentliga rummet.

Det är en sann njutning att vandra runt i de båda utställningarna, ytterst välhängda – och i Baertlings fall på sina ställen högt hängda, ”jag gör inte konst för taxar” – och kompletterade med två utsökta kataloger, där texter och bilder håller hög standard. Jag minns min ”första Baertling”, en målning som gjorde ett outplånligt intryck på mig när jag mötte den på sextiotalet på institutionen för estetik i Uppsala, Teddy Brunius gamla institution. Han har skrivit om Baertling i olika sammanhang och är en verklig kännare. Så det är inte så konstigt att den målningen hängde där den hängde.

Jag kan inte komma ihåg den i detalj. Jag har ett grafiskt blad Yuak, som påminner om den, om det inte rent av är den, och är som alla Baertlings bilder tydlig i sitt färg- och formspråk, den mumlar knappast utan tilltalar en direkt och utan förställning och fungerar som reningsbad för synsinnet. Den har en begränsad, nedtonad färgskala i violett, ljusgrönt och ”baertlingvitt”, det vill säga en svagt ljusblå ton; egentligen är Baertlings färger högst egensinniga och saknar tydlig anknytning till den vanliga färgskalan, eftersom han ville hålla bilden ”ren” från alla yttre referenser. Titlarna är också abstrakta. Vertikala svarta linjer (svagt böjda) avgränsar färgfältens stående trianglar med öppna ändar, där trianglarna fullbordas utanför bilden.

Det enkla är det svåra. För övrigt är hela utställningen full av bilder som bekräftar detta, tidiga och sena, fulländade bilder och dito skulpturer som byggs upp av de svarta linjerna från målningarna i spikraka och spretiga tentakler som griper omkring sig i luftrummet. Sorgesamt är det att konstatera att Stockholm 1961 gick miste om en sådan ytterst raffinerad och spektakulär skulptur, 84 meter hög, på den öppna platsen framför Kulturhuset, vid Sergels torg, där det skitiga och konstlösa glasåbäke som hamnade där istället knappast gör någon glad.

Baertlings konkretioner har något av musik över sig (eller trevallars carambole med stötlinjerna markerade). Så också flera av Carlsunds bilder som har musik i titlarna, Fuga i blått, Tonernas sekvens och Tonens vibration.  Musiken är ju det abstraktas konst ”par preference”, föreställer bara sig själv och har därmed stora likheter med Baertlings och delar av Carlsunds konst. Jag kan också tänka mig att koppla ihop den med några bestämda tonsättare. I Baertlings fall med György Ligeti och Jan W Morthenson och i Carlsunds med J. S. Bach och Igor Stravinskij. Men de står naturligtvis på egna ben. Så sätt fart på era egna och konstatera faktum, innan ”dammet” samlar sig.

Ulf Stenberg

Ur arkivet

view_module reorder

Vita Frun och andra gengångare

Varje europeisk adelsfamilj med anseende verkar ha sitt eget slottsspöke. Överallt på slotten bultas, knackas och hånskrattas det. De äldsta spökhistorierna härstammar från 1100-talet, men tron på gengångare hade sin ...

Av: Lilian O. Montmar | Allmänna reportage | 21 maj, 2009

Andrzej Wajda 1974

Några ord om Andrzej Wajdas konst med lång hållbarhet

Den 9 oktober 2016 dog Andrzej Wajda nittio år ung och han var aktivt skapande in i det sista. Förutom allt konstnärligt och politiskt och organisatoriskt och utbildningsmässigt annat, regisserade ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 13 oktober, 2016

Porrslinsblomman

Av min okända och förvackra porrslinsblomma. De toaornas fler tvenne antal på det. Vuxit innan i en lavoar vara, ser man brunt envist kvar det lavoariska havets tidvattensbevis. Dessa varit ...

Av: Stefan Hammarèn | Stefan Hammarén | 21 oktober, 2010

Varför gnäller männen?

– Det är svårt att tala om män som offer, sade Jens Liljestrand. – Jamen vad beror det på, frågade Belinda Ohlsson. Och längre kom de inte, trots att de drog över ...

Av: Håkan Lindgren | Kulturreportage | 28 september, 2011

Från penselhår till pixelporr – en essä om pornografi i konsten

Hur många unga pojkar slet inte ut sin joystick på 80-talet i dunkla pojkrum framför en flimrande TV-skärm? Det var inte bara plattformsspel och shoot-em-up spel som visades på skärmarna ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 22 december, 2012

Grattis Sverige

När medicine doktor Naděžda Kavalírová dog 93 år gammal i början av 2017, förlorade Förbundet av politiska fångar i Tjeckien (Konfederace politických vězňů České republiky) och Institutet för studier av totalitära regimer (Ústav pro studium ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 11 februari, 2017

Jubeldårar

Åter ser man hur bra förlag riktigt läser manuskript, de vet inte ens om de läser. Visst kan man ju ana att de inte orkar läsa manuskripten, med minsta motståndets ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 11 december, 2013

Omöjliga intervjuer. Bertil Falk intervjuar Aurora Ljungstedt

De omöjliga intervjuerna är en artikelserie där huvudrollen spelas av de döda. Döda författare, bildkonstnärer, filosofer, poeter, regissörer, musiker, tonsättare, skådespelare, men också historiska personligheter, mytomspunna gestalter, gudar och släktingar ...

Av: Bertil Falk | Litteraturens porträtt | 11 mars, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.