Jag ropar

Jag ropar en varm tunga öppnar en sångs tillblivelse Har i vändpunkten ropet som är ett direkt tilltal där randen av fuktighet möter . En tunga söker en mun En blick är funnen I ett stenröse en röst begraven ...

Av: Hebriana Alainentalo | 11 januari, 2007
Utopiska geografier

Kurt Peter Larsen har tappat minnet

Den danske författaren Kurt Peter Larsen, översatt till engelska, polska, tjeckiska, svenska, tyska, holländska... och vars pjäs "AAAHR!!!" blev utsedd till vinnare av den världsomfattande dramatävlingen utlyst av International Playwrights ...

Av: Vladimir Oravsky | 22 oktober, 2008
Gästkrönikör

14. Kjell

Kjell öppnade locket på brödburken. Därinne låg ett allt för stort mörkt bröd som borde ätits upp för länge sedan. Det var hårt och fullt med gryn och skal som ...

Av: Kjell | 16 mars, 2012
Lund har allt utom vatten

Barnet Felicia

Efter att ha läst åtskilliga recensioner, krönikor och intervjuer angående boken Felicia försvann vill jag nu genom egen läsning skapa mig en förståelse av texten och det tänker jag göra ...

Av: Else-Britt Kjellqvist | 17 januari, 2012
Essäer om litteratur & böcker

Ingen konst för taxar



asamk.jpg
 Olle Bærtlings Asamk, förslag till skulptur på Sergels torg,
Stockholm, 1961. Ej genomförd.
Skalenligt fotomontage av Albin Dahlström/Moderna Museet.

Ingen konst för taxar

– Carlsund och Baertling i storformat

Det är en händelse som ser ut som den tanke den förmodligen också är, att Otto G Carlsund och Olle Baertling visas samtidigt på Liljevalchs Konsthall och Moderna Museet i Stockholm.

Det handlar om två ledande svenska konkretister vars bildvärldar skiljer sig markant åt men där man ändå kan tala om ett visst släktskap. Å ena sidan Carlsunds distinkta och ibland figurativa former och å den andra Baert­lings non-figurativa, öppna och expansiva. Men de förenas i abstraktionen, i en konst som enbart föreställer sig själv.

En kritiker i en morgontidning skrev för en tid sedan att deras konst nu ”dammats” av, vilket är en något skumögd kommentar om en konst som inte samlat så mycket som ett dammkorn. Det finns i så fall i ögonen på betraktaren. Men modernismen är numera lovligt byte, som det verkar, även om det rör sig om det kanske bästa i den vägen som åstadkommits på svensk botten. Som inte har förlorat ett uns av sin lyster och slagkraft.

Carlsund var tidigt ute, han tillhör pionjärerna. Baertling kom senare och kunde bygga vidare på Carlsunds positioner, även om han kom att gå en alldeles egen väg, egen inte bara i Sverige utan även internationellt. Han är för övrigt (tillsammans med Öyvind Fahlström) den ende svenske konstnär under nittonhundratalet med internationell räckvidd som har haft något verkligt nytt att komma med. Carlsund byggde vidare på det han lärt sig i Paris.

Carlsund hade det motigt att bli erkänd i det provinsiella svenska konstlivet, liksom modernismen överhuvud, inte bara inom bildkonsten. Han dog dessutom (1948) samtidigt som det höll på att vända för den konkretistiska konsten genom 1947 års män, en vändning som Baertling hade glädje av några år senare, när han debuterade som professionell konstnär, även om han som Carlsund omgående begav sig till Paris. Carlsund hade under tjugotalet studerat för Fernand Léger, och där fått de avgörande kubistiska impulserna samt skaffat sig många vänner inom de konkretistiska konstnärsleden. Detta gjorde att han till Stockholmsutställningen 1930 lyckades låna ihop ett stort antal verk av bland andra Léger, Arp, Mondrian och Van Does­burg. Men han var för tidigt ute, man gjorde tummen ned. Han sålde nästan ingenting och katastrofen var ett faktum, han var barskrapad, även om det fanns flera kritiker som uttryckt sig i positiva ordalag. Han tog en kortare paus i sitt avantgardistiska måleri och ägnade sig åt skisser för muralmålningar, som dock aldrig uppfördes.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Baertlings konstnärsbana är däremot spikrak efter det han lämnat bankmannajobbet och blivit professionellt verksam konstnär. Flera uppmärksammade utställningar i Paris och New York upptog mycket av hans tid. Och han var nog till en början mer känd i dessa städer än han var här hemma. Han höll sig utanför grupperingar och kotterier och litade enbart till sina egna ingivelser, vilket som sagt skulle bära långt. Hans inre drivkrafter var starka och han visste tidigt vad han ville med sitt måleri, sätta det i samklang med tidens dynamiska och utopiska maskineri. Här finns kanske också en beröringspunkt mellan de två, Carlsund var en ingenjörsnatur som ville få sin konst att fungera i det offentliga rummet.

Det är en sann njutning att vandra runt i de båda utställningarna, ytterst välhängda – och i Baertlings fall på sina ställen högt hängda, ”jag gör inte konst för taxar” – och kompletterade med två utsökta kataloger, där texter och bilder håller hög standard. Jag minns min ”första Baertling”, en målning som gjorde ett outplånligt intryck på mig när jag mötte den på sextiotalet på institutionen för estetik i Uppsala, Teddy Brunius gamla institution. Han har skrivit om Baertling i olika sammanhang och är en verklig kännare. Så det är inte så konstigt att den målningen hängde där den hängde.

Jag kan inte komma ihåg den i detalj. Jag har ett grafiskt blad Yuak, som påminner om den, om det inte rent av är den, och är som alla Baertlings bilder tydlig i sitt färg- och formspråk, den mumlar knappast utan tilltalar en direkt och utan förställning och fungerar som reningsbad för synsinnet. Den har en begränsad, nedtonad färgskala i violett, ljusgrönt och ”baertlingvitt”, det vill säga en svagt ljusblå ton; egentligen är Baertlings färger högst egensinniga och saknar tydlig anknytning till den vanliga färgskalan, eftersom han ville hålla bilden ”ren” från alla yttre referenser. Titlarna är också abstrakta. Vertikala svarta linjer (svagt böjda) avgränsar färgfältens stående trianglar med öppna ändar, där trianglarna fullbordas utanför bilden.

Det enkla är det svåra. För övrigt är hela utställningen full av bilder som bekräftar detta, tidiga och sena, fulländade bilder och dito skulpturer som byggs upp av de svarta linjerna från målningarna i spikraka och spretiga tentakler som griper omkring sig i luftrummet. Sorgesamt är det att konstatera att Stockholm 1961 gick miste om en sådan ytterst raffinerad och spektakulär skulptur, 84 meter hög, på den öppna platsen framför Kulturhuset, vid Sergels torg, där det skitiga och konstlösa glasåbäke som hamnade där istället knappast gör någon glad.

Baertlings konkretioner har något av musik över sig (eller trevallars carambole med stötlinjerna markerade). Så också flera av Carlsunds bilder som har musik i titlarna, Fuga i blått, Tonernas sekvens och Tonens vibration.  Musiken är ju det abstraktas konst ”par preference”, föreställer bara sig själv och har därmed stora likheter med Baertlings och delar av Carlsunds konst. Jag kan också tänka mig att koppla ihop den med några bestämda tonsättare. I Baertlings fall med György Ligeti och Jan W Morthenson och i Carlsunds med J. S. Bach och Igor Stravinskij. Men de står naturligtvis på egna ben. Så sätt fart på era egna och konstatera faktum, innan ”dammet” samlar sig.

Ulf Stenberg

Ur arkivet

view_module reorder

Salvador Dalís gåta

En av Moderna Museets många dyrgripar är Wilhelms Tells gåta. Salvador Dalí målade den år 1933 och museet köpte den 1967. Det är en stor oljemålning på duk, cirka två ...

Av: Birgitta Milits | Kulturreportage | 15 december, 2009

Krönika från Maspalomas 2

 Hade borgarna kunnat vinna valet 2006 om inte Persson-Nuder redan börjat talla på välfärden? Nej, inte om det funnits något vettigt reformförslag, något som kommit eftersatta grupper till godo. Tandvårdsreform ...

Av: Christer B Johansson | Gästkrönikör | 24 september, 2012

Någon förklarade världen. Han kallades Buddha

Det finns ett träd med hjärtformade blad och ovanligt lång spets. Det kallas Bodhi-träd. Bodhi betyder upplysning. En munk satte sig under ett sådant träd med löfte att inte resa ...

Av: Annakarin Svedberg | Essäer om religionen | 14 mars, 2017

Gösta Ekman

Den store Gösta Ekman - Alla tiders störste svenske skådespelare

”De som givit sitt liv medan de levat, kan inte dö”. - Gösta Ekman 1890 - 1938. Störst, bäst och vackrast. När Gösta Ekman begravdes den 18 januari 1938 i Stockholm följdes ...

Av: Belinda Graham | Scenkonstens porträtt | 11 september, 2017

Roland Barthes

Roland Barthes och den tidlösa autarkin

Roland Barthes, som föddes för precis 100 år sedan och dog 1980, etablerade sig som ledande fransk intellektuell med den litteraturteoretiska essän "Litteraturens nollpunkt" (1953), en position som bara förstärktes ...

Av: Arne Melberg | Litteraturens porträtt | 18 december, 2017

Rapport från Stockholms genrefilmfestival ”Monsters of Film”

Från 8:e till 12:e oktober 2014 iscensattes den andra upplagan av Monsters of Film-festivalen i Stockholm, en genrefilmfestival där skräck, fantasi, provokation, surrealism, konst och framförallt monster får plats. Festivalen ...

Av: Marco De Baptistis | Essäer om film | 25 oktober, 2014

"Bilderna finns där jag är..."

"Bilderna finns där jag är..." Ett samtal med Gunnar Smoliansky. Text & foto: Carl Abrahamsson Fotografen Gunnar Smoliansky är aktuell med inte mindre än tre utställningar under hösten 2006. Det stillsamt poetiskt ...

Av: Tidningen Kulturen | Konstens porträtt | 29 september, 2006

Ngugi Wa Thiong'o. Foto: Daniel Anderson

Kenyansk författare i helt porträtt

Kenyanska författaren Ngugi Wa Thiong'o ges nu ut i ny svensk upplaga på Modernista. De tre romanerna ”Floden mellan bergen”, ”Om icke vetekornet” och ”Djävulen på korset” skildrar alla den ...

Av: Simon Olofsson | Essäer om litteratur & böcker | 29 oktober, 2014

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.