Bebådelse av  Hebriana Alainentalo

Rösten som sångens öde

Denna text, vars form och struktur nödvändigtvis är fragmentets, handlar om rösten. Rösten som osynlig del av kroppen. Rösten i sina materiella uttrycksformer. Rösten som begrepp, men också röst i ...

Av: Guido Zeccola | 06 februari, 2017
Essäer om musik

26. Ines

Ur intimitetsboken.   Nummer: 1. Datum: 12/10 1938 Datum för händelsen: 24/5 1938 Plats: Skeppargatan, Stockholm. Person: Karin B Händelse: Jag var hemma hos Karin med anledning av hennes fredsarbete. Jag skulle eventuellt genomföra en fredskonferens och ville ...

Av: Ines | 08 juni, 2012
Lund har allt utom vatten

Om Lars Wivallius Klagevisa över denna torra och kalla vår

Gott majregn giv, lät dugga tätt ner, lät varm dagg örterna fukta.Oss torkan bortdriv, lät frosten ej merDe späda blomsteren tukta.Var nådig, var rådig!För dem jag ber,Som Herran tjäna och frukta.Ur ...

Av: Birgitta Milits | 31 Maj, 2013
Essäer

En månad i Kirgizistan

Klockan är ca halv fem på morgonen. En man ligger livlös och övergiven mitt på gatan. Det är fortfarande mörkt ute. Jag är på väg från Manas flygplats till huvudstaden ...

Av: Åsa Gustafsson | 01 september, 2011
Resereportage

Ingen konst för taxar



asamk.jpg
 Olle Bærtlings Asamk, förslag till skulptur på Sergels torg,
Stockholm, 1961. Ej genomförd.
Skalenligt fotomontage av Albin Dahlström/Moderna Museet.

Ingen konst för taxar

– Carlsund och Baertling i storformat

Det är en händelse som ser ut som den tanke den förmodligen också är, att Otto G Carlsund och Olle Baertling visas samtidigt på Liljevalchs Konsthall och Moderna Museet i Stockholm.

Det handlar om två ledande svenska konkretister vars bildvärldar skiljer sig markant åt men där man ändå kan tala om ett visst släktskap. Å ena sidan Carlsunds distinkta och ibland figurativa former och å den andra Baert­lings non-figurativa, öppna och expansiva. Men de förenas i abstraktionen, i en konst som enbart föreställer sig själv.

En kritiker i en morgontidning skrev för en tid sedan att deras konst nu ”dammats” av, vilket är en något skumögd kommentar om en konst som inte samlat så mycket som ett dammkorn. Det finns i så fall i ögonen på betraktaren. Men modernismen är numera lovligt byte, som det verkar, även om det rör sig om det kanske bästa i den vägen som åstadkommits på svensk botten. Som inte har förlorat ett uns av sin lyster och slagkraft.

Carlsund var tidigt ute, han tillhör pionjärerna. Baertling kom senare och kunde bygga vidare på Carlsunds positioner, även om han kom att gå en alldeles egen väg, egen inte bara i Sverige utan även internationellt. Han är för övrigt (tillsammans med Öyvind Fahlström) den ende svenske konstnär under nittonhundratalet med internationell räckvidd som har haft något verkligt nytt att komma med. Carlsund byggde vidare på det han lärt sig i Paris.

Carlsund hade det motigt att bli erkänd i det provinsiella svenska konstlivet, liksom modernismen överhuvud, inte bara inom bildkonsten. Han dog dessutom (1948) samtidigt som det höll på att vända för den konkretistiska konsten genom 1947 års män, en vändning som Baertling hade glädje av några år senare, när han debuterade som professionell konstnär, även om han som Carlsund omgående begav sig till Paris. Carlsund hade under tjugotalet studerat för Fernand Léger, och där fått de avgörande kubistiska impulserna samt skaffat sig många vänner inom de konkretistiska konstnärsleden. Detta gjorde att han till Stockholmsutställningen 1930 lyckades låna ihop ett stort antal verk av bland andra Léger, Arp, Mondrian och Van Does­burg. Men han var för tidigt ute, man gjorde tummen ned. Han sålde nästan ingenting och katastrofen var ett faktum, han var barskrapad, även om det fanns flera kritiker som uttryckt sig i positiva ordalag. Han tog en kortare paus i sitt avantgardistiska måleri och ägnade sig åt skisser för muralmålningar, som dock aldrig uppfördes.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Baertlings konstnärsbana är däremot spikrak efter det han lämnat bankmannajobbet och blivit professionellt verksam konstnär. Flera uppmärksammade utställningar i Paris och New York upptog mycket av hans tid. Och han var nog till en början mer känd i dessa städer än han var här hemma. Han höll sig utanför grupperingar och kotterier och litade enbart till sina egna ingivelser, vilket som sagt skulle bära långt. Hans inre drivkrafter var starka och han visste tidigt vad han ville med sitt måleri, sätta det i samklang med tidens dynamiska och utopiska maskineri. Här finns kanske också en beröringspunkt mellan de två, Carlsund var en ingenjörsnatur som ville få sin konst att fungera i det offentliga rummet.

Det är en sann njutning att vandra runt i de båda utställningarna, ytterst välhängda – och i Baertlings fall på sina ställen högt hängda, ”jag gör inte konst för taxar” – och kompletterade med två utsökta kataloger, där texter och bilder håller hög standard. Jag minns min ”första Baertling”, en målning som gjorde ett outplånligt intryck på mig när jag mötte den på sextiotalet på institutionen för estetik i Uppsala, Teddy Brunius gamla institution. Han har skrivit om Baertling i olika sammanhang och är en verklig kännare. Så det är inte så konstigt att den målningen hängde där den hängde.

Jag kan inte komma ihåg den i detalj. Jag har ett grafiskt blad Yuak, som påminner om den, om det inte rent av är den, och är som alla Baertlings bilder tydlig i sitt färg- och formspråk, den mumlar knappast utan tilltalar en direkt och utan förställning och fungerar som reningsbad för synsinnet. Den har en begränsad, nedtonad färgskala i violett, ljusgrönt och ”baertlingvitt”, det vill säga en svagt ljusblå ton; egentligen är Baertlings färger högst egensinniga och saknar tydlig anknytning till den vanliga färgskalan, eftersom han ville hålla bilden ”ren” från alla yttre referenser. Titlarna är också abstrakta. Vertikala svarta linjer (svagt böjda) avgränsar färgfältens stående trianglar med öppna ändar, där trianglarna fullbordas utanför bilden.

Det enkla är det svåra. För övrigt är hela utställningen full av bilder som bekräftar detta, tidiga och sena, fulländade bilder och dito skulpturer som byggs upp av de svarta linjerna från målningarna i spikraka och spretiga tentakler som griper omkring sig i luftrummet. Sorgesamt är det att konstatera att Stockholm 1961 gick miste om en sådan ytterst raffinerad och spektakulär skulptur, 84 meter hög, på den öppna platsen framför Kulturhuset, vid Sergels torg, där det skitiga och konstlösa glasåbäke som hamnade där istället knappast gör någon glad.

Baertlings konkretioner har något av musik över sig (eller trevallars carambole med stötlinjerna markerade). Så också flera av Carlsunds bilder som har musik i titlarna, Fuga i blått, Tonernas sekvens och Tonens vibration.  Musiken är ju det abstraktas konst ”par preference”, föreställer bara sig själv och har därmed stora likheter med Baertlings och delar av Carlsunds konst. Jag kan också tänka mig att koppla ihop den med några bestämda tonsättare. I Baertlings fall med György Ligeti och Jan W Morthenson och i Carlsunds med J. S. Bach och Igor Stravinskij. Men de står naturligtvis på egna ben. Så sätt fart på era egna och konstatera faktum, innan ”dammet” samlar sig.

Ulf Stenberg

Ur arkivet

view_module reorder

Edmund Husserls Experience & judgment. Om erfarenhet, omdöme och andra fenomenologiska grundbegrepp …

 Foucault är bland annat känd för att ha förutspått hur århundradet skulle bli deleuzianskt, men med tanke på Husserl-arkiven i Leuvens utgåva av Husserliana. Edmund Husserl Gesammelte Werke om 42 ...

Av: Allan Persson | Agora - filosofiska essäer | 30 april, 2012

Om Lars Wivallius Klagevisa över denna torra och kalla vår

Gott majregn giv, lät dugga tätt ner, lät varm dagg örterna fukta.Oss torkan bortdriv, lät frosten ej merDe späda blomsteren tukta.Var nådig, var rådig!För dem jag ber,Som Herran tjäna och frukta.Ur ...

Av: Birgitta Milits | Essäer | 31 Maj, 2013

Queer Tango och Tantrisk Buddhism

Sex är nog inte mänsklighetens bästa ämne. Konstigt och märkvärdigt kan det tyckas, efter som sex ju betingar själva vår existens. Men så har också, under epokernas gång, sådana filosofier ...

Av: Annakarin Svedberg | Essäer om religionen | 02 april, 2011

Hawaii - ett paradis eller en illusion?

Hawaiis tropiska och avlägsna öar är för de flesta människor förknippat med paradiset på jorden. Långa, milslånga sandstränder med vajande palmer, solsken och ständigt leende människor med blommor runt halsen ...

Av: Linda Johansson | Resereportage | 06 april, 2009

Å leve i forbindelsen. Del I

Slik jeg har skrevet om disse anliggender tidligere(i TK), så undersøkte såvel W. Dilthey(1833-1911) som W. Schapp(1884-1965), hver på sin måte, det de forstod som 'livssammenhengen', det vil si at ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 19 oktober, 2012

Vad jag till sist kommit fram till

Vad jag till sist kommit fram till i alla dessa studier, allt detta tänkande, är att världen inte styrs av en Gud, men den är heller inte ett mekaniskt, deterministiskt ...

Av: Erland Lagerroth | Agora - filosofiska essäer | 28 november, 2014

Gilda Melodia

Ett avantgarde av missfoster

Den andliga fronten som under 1900-talet kämpade mot den moderna teknokratins destruktiva metoder existerar inte längre sedan något årtionde tillbaka. I svetsfogen mellan "usura" och en globalism som är totalitarismens ...

Av: Gilda Melodia | Gilda Melodia | 25 Maj, 2016

Den stora resan

Den vilda och hemlösa karaktären hos den sista resan i detta liv kan inte sublimeras. Döden infinner sig som ett otajmat avbrott med prägeln av ett mörkt mirakulum. Den kommer alltid ...

Av: Eugenio Trías | Agora - filosofiska essäer | 05 januari, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.