Benjamin 28

Av: Håkan Eklund | 25 februari, 2012
Kulturen strippar

Bigert & Bergström

Isklockan klämtar för klimatet

Tidningen Kulturens Mathias Jansson om klimatet och konsten.

Av: Mathias Jansson | 31 januari, 2016
Essäer om konst

Samurajestetiken

När Moses, Jesaja och andra Bibelns Profeter talar om ljud och oro från kroppens inre överensstämmer detta med japanernas gamla tro att själen har sin boning i människans mage. Det ...

Av: Bo I. Cavefors | 03 februari, 2013
Essäer om religionen

E.L. Doctorow. Foto: Mark Sobczak. Wikipedia

E. L. Doctorows Amerika. Del 2

Andra delen av Ivo Holmqvists essä-porträtt om E. L. Doctorows.

Av: Ivo Holmqvist | 02 augusti, 2015
Litteraturens porträtt

Rönnbär Foto Marcus Bornestav

Rönn (och Oxel)



Det svenska namnet rönn tros helt enkelt betyda röd, eller att ”bli röd”, att rodna, att ”rönna”.




Oxellöv. Oxel är en nära släkting till rönn FotoCarl Lindman

Oxellöv. Oxel är en nära släkting till rönn FotoCarl Lindman

 

De av läsarna som är erfarna odlare känner till hur viktigt det är att ibland odla en gröngödslingsgröda med djupt rotsystem för att hämta upp näringsämnen från de understa jord- och lerlagren. Borago (Gurkört) och vallört är exempel på populära arter med denna egenskap. Även om vi inte är vana att tänka på våra skogslevande växter på samma sätt så förhåller det sig naturligtvis så även med dem. Rönnen borde alltså – i ett mer naturligt system – spela en ganska viktig roll då den både får ett djupt rotsystem och dessutom växer upp och dör fort. Som om inte detta vore nog ruttnar den, trots sin hårda ved märkligt snabbt. Med andra ord återförs de näringsämnen som upphämtats från myllans mörker i ett ur skogligt perspektiv rasande tempo till förnan.
Sorbus aucuparia Foto Martin Olsson

Sorbus aucuparia Foto Martin Olsson

Annons:

Sorbus aucuparia. I likhet med så många andra växter så vittnar rönnens latinska namn om trädets egenskaper och användningsområden. Sorbus kommer av sorbre och betyder dricka. Aucuparia kommer av avis (fågel) och capere (taga), fågelfångaren. Dessvärre avser detta antagligen inte enbart att trädet självt om senhösten med sina rönndruveklasar attraherar en mängd fåglar, utan syftar snarare på den praktiska användningen man som människa kunde dra av detta förhållande. Linné, som också är den som givit trädet dess namn skriver att …

"bären sättas i doner, hwarmed foglar fångas".

En gång i tiden tros rönnen ha varit det vanligaste lövträdet i våra svenska skogar. Monokulturer av gran och tall, hormoslyr, underröjningar och en allmänt avog inställning under den senaste hundraårsperioden har dock radikalt ändrat på detta förhållande. På de flesta hyggen kan man trots detta finna rönnuppslag. Det är ett typiskt pionjärträd. Det växer fort och lever ett i trädsammanhang mycket kort liv. En hundraåring är att betrakta som mycket gammal, en döende femtioåring är fullt normal.

Antagligen har rönnen utvecklat denna korta och intensiva livscykel för att snabbt kunna skjuta upp på ett brandfält eller i någon nyöppnad stormlucka i skogen. Andra tecken som pekar i den riktningen är att den inte alls växer sig lika hög som många av sina konkurrenter, att den har djupa rötter samt ett både segt och hårt virke, alla egenskaper som förhindrar den att blåsa omkull eller brytas. Trädet verkar som gjort för att kunna slå rot och hinna före alla sina större och mer seglivade konkurrenter med förökningen.

Å andra sidan fixar denna envisa växt faktiskt ganska bra att växa i skugga också.

Låt oss vara lite utopiska och hoppas att vi i framtidens Sverige bedriver ett helt annat slags skogsbruk än vi gör nu. I den visionen har rönnen återigen klättrat upp på listan som ett av våra vanligaste träd. När man tar en skogspromenad är det minst lika ordinärt att springa på en gammal rönn som enbjörk eller asp.

Dess djupa rötter hjälper till att binda andra träd med ytligare rotsystem vid marken. Många fåglar, bland annat trastar, sidensvansar och alla skogshönsen (och naturligtvis också de arter som lever av dessa) kan äta sig mätta. Men rönnen erbjuder också boplatser åt flera fågelarter.

Nästan varenda svensk som äger lite mark, om det så bara är en villaträdgård, har någon gång satt upp en fågelholk. Men varför gör vi det egentligen? Varför kan inte pippisarna bara bo i skogen som andra djur? Tyvärr är det precis det de inte längre kan. En av många orsaker härtill är att det råder stor brist på ihåliga träd i våra marker. En gång i tiden spelade rönnen en i detta avseende viktig roll. Åldrande exemplar angrips ofta av stamröta och blir ihålig, vilket alltså utnyttjas av flugsnappare, rödstjärtar och flera olika mesar.

De av läsarna som är erfarna odlare känner till hur viktigt det är att ibland odla en gröngödslingsgröda med djupt rotsystem för att hämta upp näringsämnen från de understa jord- och lerlagren. Borago (Gurkört) och vallört är exempel på populära arter med denna egenskap. Även om vi inte är vana att tänka på våra skogslevande växter på samma sätt så förhåller det sig naturligtvis så även med dem. Rönnen borde alltså – i ett mer naturligt system – spela en ganska viktig roll då den både får ett djupt rotsystem och dessutom växer upp och dör fort. Som om inte detta vore nog ruttnar den, trots sin hårda ved märkligt snabbt. Med andra ord återförs de näringsämnen som upphämtats från myllans mörker i ett ur skogligt perspektiv rasande tempo till förnan.

Som snabbt vidrördes i början betyder Sorbus dricka. Detta har nog med stor sannolikhet att göra med att man använt bären till att göra rönnbärsdricka, öl, sprit, ja till väldigt många sorters drickjom. Rönnbären, som egentligen inte är några bär utan små äppelfrukter, måste ha varit eftertraktade då de var alldeles gratis, både i fråga om arbete och pengar. Till på köpet blir ju många rönnar så låga att frukten ansågs tillräckligt lättplockad för att därmed vara värd besväret.

Bruket att göra rönnbärsdricka levde kvar länge och har väl först under senare år börjat falla ur bruk. Min mor gjorde fortfarande dricka när jag var liten, och jag har själv gjort det vid något tillfälle. Det blir en underbar dryck. Den recensionsfras som kommer mig till mötes är ”Saft för vuxna”. Perfekt balans mellan sötma, syrlighet och – ja faktiskt – beska.

Rönnens brännvärde är högt. Faktiskt bättre än den i de här sammanhangen så omhuldade björken. För oss som eldar med ved skulle rönnen kunna fylla en mycket större roll än den gör. Med tanke på att det är ett av de få träd som både växer fort och blir mycket hårt – d.v.s. har en hög densitet – vore det faktiskt mycket dumt av oss att inte ägna den ett större intresse. Visserligen kommer rönnar sällan ens i närheten av att bli så grova som björkarna, men det den tappar i kvantitet tar den lätt igen med kvalitet och hastighet. Och det finns säkert fler som likt mig vilka själva sågar sin årliga ved som tycker att de där stora björkstockarna är alldeles för otympliga att hantera. Även om rönnen som träslag betraktat per volymenhet naturligtvis är ännu tyngre så blir ju aldrig stockarna så stora att de utgör någon större ryggskottsrisk.

Trots dessa fördelar måste jag dock på grund av den allmänna bristen på rönn avråda från att använda detta träslag som bränne. De fåtaliga äldre trädindivider som ännu gömmer sig i våra marker är av för stor betydelse både som levande och döda för allehanda bärätare och barkgnagare, mossor och lavar för att vi ska kunna kosta på oss att elda med dem.

På grund av sin kvalitet som hårt, segt och starkt begagnades rönnen förr i tiden mycket som slöjdvirke till utsatta delar i olika bruksföremål. Hjulekrar, skaft av olika slag och räfspinnar kunde ofta vara gjorda av rönne. Än idag kan slöjdare och möbelsnickare betala bra pengar för fint rönnvirke, inte minst nere på kontinenten. Att det inte används mer beror enligt källor inom virkesbranschen på brist i tillgången sågbar stock.

Det här är ett vanligt fenomen i vårt land. Skogsägarna odlar och kalhugger pappersfiber och lågkvalitetsvirke åt en storindustri som dessutom betalar dåligt, när man istället kunde plocka ut många olika sorters högkvalitativt och högbetalande virke från ständigt beskogade skiften.

Låt mig ge ett exempel på detta och som dessutom rör just rönnen: För några år sedan fick en av mina vänner ett anbud om 900 Euro från en tysk virkesuppköpare om han kunde få ihop ett lass skandinavisk rönn. 900 Euro motsvarar i skrivande stund drygt 8200 kr. Detta är ganska mycket mer än man får för ett lass massaved eller ens för fint sågtimmer. Virkesuppköparens entusiastiska glöd falnade dock ganska fort då min vän tvingades förklara för denne att det nog knappast går att få tag i rönn från Sverige – trots att vår landmassa egentligen borde utgöra dess centrala utbredningsområde.

 

Rönnen har länge spelat en viktig roll i vår skandinaviska kultur. Åtminstone så långt tillbaka som till hednisk tid har trädet inneslutits i en air av magi (antagligen mycket längre, men vi har ju inga uppteckningar från t.ex. bondestenålder). Trädet som var heligt kallades ”Tors hjälp” då det en gång hade räddat Tor och Loke från att drunkna i en flod. Det finns till och med vissa som menar att dess namn inte alls syftar på färgen röd utan har med de förlatinska runorna att göra. Detta är dock lite tveksamt. Resonerande som detta luktar alltid lite 1800-talsk nationalromantik och få om några moderna lingvister verkar hålla med.

Hur om helst har den hedniska uppfattningen om trädets helighet, dess förmåga att skydda den som på ett hedervärt sätt begagnar sig av det, levt kvar mycket länge, ja ända in på 1900-talet: Rönnkäppar kunde skydda mot trolldom, och bruksföremål som innehöll en del rönn ansågs hålla bättre. En båt med någon del rönn ansågs gå fri från storm och grund, ett lieorv där kanske ett handtag var gjort av rönn skulle aldrig sikta fel. Jag har själv sett en sista spillra av detta uråldriga bruk då jag var uppe och hälsade på en vän i norra Värmland. På en tomt som angränsade till min väns stod en gammal övergiven lada. Som den oförbätterlige snokare jag är smet jag in och fann där en gammal fin yxa som jag stal. Väl ute i ljuset fann jag att det i dess handgjorda skaft fanns inborrat en liten plugg av rönn. Som extra krydda på berättelsen bör också nämnas att bara någon timme senare, när vi satt och fikade på vännens uteplats, så rasade hela ladan ihop med ett väldigt brak framför våra ögon. Hade månne den magiska kraften som fanns bunden min lilla rönnbit fått ladan att stå längre än den bort?

Sorbus Intermedia som är oxelns latinska namn betyder ”intermediator” eller ”mitt emellan” och syftar på att man misstänker att trädet kan vara en korsning mellan rönn och vitoxel (eller någon annan mer sydeuropeisk oxelvariant). Det kan mycket väl vara så att oxeln är det svenskaste av alla våra träd. Medan alla andra arter som vi förknippar med vår svenska trädflora vandrat hit runt Bottenviken, kommit som frön i någon fågels träck eller som drivande sticklingar på vågorna, så verkar faktiskt oxeln uppstått här. Dess huvudsakliga utbredningsområde är runt Östersjön samt i södra Norge, men med något som liknar ett sorts epicentrum i sydöstra Sverige.

Arten är dock, trots sin potentiella unika svenskhet, inte speciellt vanlig. Om man drar en linje mellan Oslo och Stockholm så kan man säga att man under detta imaginära streck lite då och då kan råka springa på en eller annan oxel. Ovanför strecket är den sällsynt. Om man finner den där så är det företrädesvis längs norrlandskusten.

Oxelns nära släktskap med rönnen är väldigt tydligt. De delar en mängd karaktäristika såsom t.ex. vedens hårdhet. Den har också använts på liknande sätt av oss människor: hjulekrar, block och trissor. Ett område där de två träden dock inte minner om sitt syskonskap är tillväxtsättet. Oxeln växer ganska långsamt. Trädet kan dessutom bli stort, upp till 20 meter med en krona som kan uppmäta 30 meters vidd. (Föreställ er den blomningen.) Den grövsta stam som man känner till mätte fem meter i omkrets.

Ett modernt användningsområde för oxeln skulle kunna vara inom s.k. agroforestry. Begreppet agroforestry, eller skogsjordbruk, betecknar en icke-konventionell jordbruksmetod som är på stark frammarsch världen över och innebär att man kombinerar odling av skördegrödor eller betesmark med träd- och buskplantager. Tanken är att träden bl.a. ska skänka grödorna lä från vinden, binda kväve, kol och fukt i jorden, att de ska gynna pollinerare, fåglar som äter skadeinsekter o.s.v.

Oxeln har en del egenskaper som skulle kunna göra den intressant i dessa sammanhang. Den blommar och är alltså bra för våra pollinatörer, den ger bär vilket gynnar fågellivet och kanske viktigast av allt i just det här sammanhanget: den kan planteras tätt och hållas nere som en vindskyddande häck samtidigt som den behåller de två tidigare egenskaperna.

Till allt snacket om oxeln som ett mellanting mellan rönn och vitoxel bör dock fogas att forskarna inte håller riktigt så hårt på det där med arter längre. Vi är vana att tänka oss arterna som en sorts sektioner med väggar emellan. I varje sektion finns en viss sorts liv med klart definierade gränser mot allt annat liv. ”Detta är en björk”, ”detta är en gran”, en rönn, en oxel. Men naturen fungerar inte riktigt så. Allting flyter samman. Livet sitter ihop med allt annat liv som omger det. De livsuttryck vi är vana vid och kallar för arter är produkter av mutationer och korsningar av och mellan andra arter i ett oändligt led bakåt genom de geologiska åldrarna.

Går man bara tillräckligt långt tillbaka på livets familjeträd så är ju till och med vi människor och träden släkt med varandra. En gång delade sig Livet i två nya grenar på detta familjeträd, djur och växt skildes åt. Men dessförinnan var vi alltså ett och samma. Därför bli det där med oxeln som ett mellanting mellan rönn och centraleuropeisk vitoxel något missvisande. Vid samtal med Arne Anderberg på Naturhistoriska riksmuseet får jag veta att man under exkursioner i svenska och norska oxelmarker kan finna enstaka individer som är omöjliga att artbestämma. Är detta en klippoxel, en norskoxel eller en oxel? Gränserna är så flytande att de faktiskt inte riktigt finns. På naturhistoriskas nätsida Den virtuella floran anges att oxeln ”Förr ansågs [...] vara ett mellanting mellan rönn(S. aucuparia) och vitoxel(S. aria).” Ett mellanting mellan två normativa begrepp alltså. Men om det inte finns några normativa begrepp finns det heller inga mellanting. Allting flyter.

Alldeles oavsett allt detta så verkar det vara så att den evigt föränderliga trädnatur som vi i vardagligt tal kallar oxel kanskehar sitt ursprung i vårt land.

 

 

 

Johannes Söderqvist

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ur arkivet

view_module reorder

Erland Lagerroth - sökandet är vårt största äventyr

Trots sina åttiosju år är Erland Lagerroth en av våra mest entusiastiska sökare efter nya sätt att se på människan och hennes plats i kosmos. Man tänker sig att människor ...

Av: Antoon Geels | Essäer | 25 mars, 2011

”Jag tycker, det är alldeles ljust omkring mig”

Stockholmsutställningen 1930 var, som en av romanfigurerna i Eyvind Johnsons Krilon-serie uttrycker det, ”den tydliga, klara början till en ny och finare värld.” En paviljong på utställningen hette Svea Rike ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer om litteratur & böcker | 26 november, 2017

Ingela Lind  Foto Bengt Oberger

Den övermodiga Ingela Lind

Man kan kanske tycka att Ingela Lind valt en onödigt defensiv undertitel till sin senaste essäsamling ”Övermod” som just kommit på Atlantis: ”utsvävningar och lätta stycken”. Visserligen förekommer det en ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer om litteratur & böcker | 21 augusti, 2016

Måndagarna med Maria

Det är sent på dagen. Ändå lyser solen skarpt, obarmhärtigt. Dess strålar sticker vasst i ögonen. Maria Wines mörka och omisskännliga glasögon, aningen kattlika, skyddade som alltid denna poesins och ...

Av: Crister Enander | Essäer om litteratur & böcker | 27 december, 2010

Statue of Buddha, Polonnaruwa, Sri Lanka

Moder Jord, Tibet och alla papporna

Det heter Fädernesland. Det heter Moder Jord. Modern är en och fäderna många. La ma betyder stor moder. I Tibetansk tradition är lama en andlig lärare – oftast munk, oftast ...

Av: Annakarin Svedberg | Kulturreportage | 18 juli, 2016

Musikkrönika i maj

”Vad gäller kulturturism är Tyskland ledande i Europa”, sa Petra Hedorfer, chef för det tyska turistrådet, när hon talade vid årets tyska turistmässa, som hölls i anrika kulturstaden Weimar – ...

Av: Björn Gustavsson | Gästkrönikör | 27 maj, 2015

Inge Schiöler – Den västsvenske färglyrikern

Stränderna stiger i evig renhet ner pärlemorsvala av sandsom i var skiftande minsta skärva serspeglat himmelens land. Mångfald, enhet är stigen ingen går,ljus som bretts ut av en handsom allt att tyda ...

Av: Thomas Notini | Konstens porträtt | 09 januari, 2013

Den italienska tragikomedin. Intervju med Giorgio Vasta

Giorgio Vasta föddes i Palermo för 42 år sedan. Han har bott och arbetat i Turin i 16 år och efter flera vistelser utomlands, bl.a. i Finland och på Island ...

Av: Guido Zeccola | Litteraturens porträtt | 15 mars, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.