Sorgen finns ju där tillgänglig hela tiden.Intervju med Regina Lund

Stormvinden i solstrålens mitt, den mångbegåvade multikonstnären och renlevnadsivraren Regina Lund – ständigt lika aktuell – släpper den 7 december sin diktsamling Laserstrålar på Kalla Kulor förlag. Det är knappast ...

Av: Freke Räihä | 14 november, 2011
Övriga porträtt

Illustration: Hebriana Alainentalo

Onåbar del 4 av Gabriella Olsson

Hon vinglade och höll sig i väggar och möblemang. ”Var Jean-Pierre din och Pé-Pés son?” frågade Gilles. Han upprepade frågan tills han tröttnat. Hon hade inga svar att ge. Hennes ...

Av: Gabriella Olsson | 27 juli, 2015
Utopiska geografier

Benjamin 16

Håkan Eklund OM BENJAMIN Benjamin är en serie skapad och ritad av kulturella mångsysslaren Håkan Eklund. Det handlar om en-rutingar och serien används ofta av skaparen för att belysa dumma företeelser i allas ...

Av: Håkan Eklund | 03 december, 2011
Kulturen strippar

En färd mot utplåning*

"Bland den moderna vetenskapens största bedrifter vet jag få som inte utnyttjats för att mörda eller lemlästa", konstaterade den framstående österrikisk-amerikanske biokemisten Erwin Chargaff dystert för 20 år sedan. Som ...

Av: Abdel-Qader Yassine | 14 januari, 2010
Essäer om samhället

Ask



En essäserie om våra svenska träslag. Del 1 Asken




 

 

Asken Yggdrasil var på en och samma gång både hela världens vårdträd och världen själv. Trädet var en bild av människan, människan en bild av trädet. De första människorna som Oden och hans bröder skapade hette till och med Embla och Ask. Ja, de skapades för övrigt ur två bitar drivved, en av alm och en av ask.

Annons:

Ask veit eg standa,

heitir Yggdrasill,

hár baðmur, ausinn

hvíta auri;

þaðan koma döggvar

þær er í dala falla,

stendur æ yfir grænn

Urðarbrunni.

 

En ask vet jag stånda,

den Yggdrasil heter,

ett väldigt träd,

överöst av vita sanden.

Därifrån kommer daggen

som i dalarna faller,

den står evigt grön

över Urdarbrunnen.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

- Völuspá (Valans spådom), ur Edda.

Det berättas att en av de åtgärder som Karl den Store vidtog i sitt kristnande av Nordeuropa var att låta hugga ner så många av de lokala hedniska folkens heliga träd som möjligt. En sorts medeltida psykologisk krigföring, fullt i stil med när idag Daesh bränner kyrkor och kulturarv, som när Sovjet eller USA bombat moskéer. Av allt att döma var sådana här rövarmetoder lika verkningsfulla då som nu. Hedendomen föll. Folkstammarna, deras seder och bruk, fölltillsammans med de träd de vördat så högt. Men till vissa avlägsna nordgermanska avkrokar nådde aldrig den charlemagneska ”missionen”: Här överlevde den gamla seden att helga träden ytterligare något hundratal år, och det är en av anledningarna till att vi än idag kan njuta av ovanstående rader som Valan yttrade till Oden.

Alla har vi väl någon gång haft ett förhållande till ett särskilt träd. Ett stort och majestätiskt ett, vars eviga närvaro där på gårdstunet haft en förmåga att lugna ner oss, och som kommer att stå kvar långt efter det att vi är borta. Ett litet nygrott ett, som vi vill ägna vårt liv åt att se bli större. Beroende på träslag och jordmån kanske det hinner nå sina tidiga tonår innan det är dags för oss kortlivade barn av Heimdall (Fotnot: 1.) att kasta in handduken. Det är överhuvudtaget inte svårt att förstå hur träden kunde komma att bli symboler för trygghet, långt liv, en värld i balans – att de fick bli själva världsaxeln.

En urtida bild av Undergången (världens såväl som den personliga) i vår kultursfär är en yxa som står vid foten av ett träd. Betänk hela traditionen med vårdträd. Ett bruk som lever än idag, trots tusen år av kristendom. Visst känner man fortfarande ett visst – för att inte säga ganska stort – obehag när en sådan stam bestämmer sig för att inte orka kämpa emot höstblåsten mer, eller när den där galne grannen får för sig att ta fram motorsågen, ofta med hänvisning till att ”Det blir så skuggigt och så många löv att kratta”. Det är just de där djupa mytologiska sedimenten som rörs upp inom oss. Vi drabbas av en för den moderna och rationella människan svårförklarlig oro. Förr trodde man på de flesta håll att det var ett mycket illavarslande tecken om vårdträdet stöp.

Asken Yggdrasil var på en och samma gång både hela världens vårdträd och världen själv. Trädet var en bild av människan, människan en bild av trädet. De första människorna som Oden och hans bröder skapade hette till och med Embla och Ask. Ja, de skapades för övrigt ur två bitar drivved, en av alm och en av ask.

Att det ”råkade” bli just asken (Fraxinus excelsior) som blev världsträdet i nordisk myt är antagligen inte någon slump. Förutom att trädet med åren ofta får ett vördnadsbjudande utseende så var också användningsområdena många. Det påstås bland annat att medeltidens fransmän och tyskar kallade våra skandinaviska förföräldrar vikingarna för ”Ascomanni”. ”Askmännen”, eller ”De som kommer i båtar byggda av ask”. På de brittiska öarna kallades våra nordiska långskepp för ”Aesc” - ask.

Men asken föredrogs inte enbart som båtvirke. Träslaget är speciellt på det sättet att det är ovanligt segt. Föreställ er en tid innan vare sig plast eller gummi och ni inser snabbt nyttan av ett material som är slitstarkt, hårt och böjligt på samma gång. Dessa egenskaper gjorde det till ett eftertraktat möbelvirke. Inte för att det var lätt som alen, men för att ben och detaljer kunde göras smäckra men ändå uthärda påfrestningarna av ett par generationer människors dagliga bruk. Inte heller när man ska göra sig ett par skidor vill man ha ett klumpigt virke. Spjut och pilbågar tillverkades också ofta i ask, såväl som lieorv, räfsor, slädar, hjulaxlar, spad- och yxskaft.

Trädets fornnordiska namn, askr, avsåg symptomatiskt nog inte enbart själva trädet, utan kunde också betyda båt, spjut, skål eller krigare (Fotnot 2.).

Idag brukas askvirket inom diverse böjträkonstruktioner (som t.ex. möbler), bandyklubbor med mera, och ända fram till för bara något tiotal år sedan utgjordes huvuddelen av nästan alla tennisracket-ramar av ask. Vanligast är den kanske ändå under våra fötter, som parkettgolv. Men för en gammal rocker som mig är dock dess tveklöst viktigaste moderna användningsområde att man bygger elgitarrer av det.

Inom permakulturstänkandet spelar askens löv en roll som kompost- eller täckningsmaterial. Daggmaskarna – som ju är trädgårdsmästarens bästa vänner - älskar asklöv, vilket innebär att de bryts ner till jord fort. De lämpar sig med andra ord, förutom på komposten, utmärkt att vintertäcka odlingsbäddar med.

Tillsammans med lind och alm var asken förr i tiden ett av våra vanligaste hamlingsträd. Det var ju ofta ont om foder. Många gårdar var dessutom för små för att kunna bära upp ett helt vinterförråd av torkat gräs. Några foderträd kunde göra hela skillnaden. Idag, med askskottsjukan härjandes, kan det vara lite riskabelt att kapa av hela toppen på ett träd för att skapa ett hamlingsträd, men förr var detta bruk utbrett. Inte sällan började man också med att forma ett träd redan när det var helt ungt. Det finns askar som överlevt ett hårt hamlingsbruk i åtminstone 400 år. Visserligen klarar alen av att man går hårt fram med den, aspen skjuter nya rotskott hela tiden och eken ger otroligt mycket löv, men de saknar alla en viktig kvalitet som asken tydligen har, nämligen att djuren också gillar dess smak. Dessa egenskaper - tillsammans med en enastående förmåga att kring det gamla snittet skjuta nya skott, en förmåga som bara verkar få stå tillbaka för linden - gjorde asken till ett mycket viktigt foderträd.

Det kan synas märkligt att asken och inte tallen eller något annat vanligare träd fått stå modell för så mycket i nordisk myt och historia. Men då förstår man inte hur mycket mer förekommande asken var i äldre tider. Trots att vi människor kommit att stå den så nära så är det faktiskt vi som trängt undan den. Asken föredrar att växa på kalkrika, bördiga jordar, vilket gjort att den hamnat mitt i skottlinjen – eller snarare yxlinjen – för bondesamhällets utbredning. Just de marker som är askens, är också bondens. Kanske är det till och med så att asken varit en aktiv bidragare till att dessa jordar är just så bördiga som de är. Dess löv skapar när de år efter år faller till marken och multnar en jord som nästan är att likna vid fin kompost. En jord som gjord för fler askar – och vete.

När det gäller trädens sexualliv så delas de precis som så många andra växter in i tvåbyggare och sambyggare, eller dioika och monoika som det också kallas. Tvåbyggarna, till vilka asken räknas är sådana träd där de enskilda individerna har ett specifikt han- eller honkön. På sambyggarträd sitter både han och honblommor på samma individ. Asken är dock något av en trickster i sammanhanget eftersom den i enstaka fall kan uppträda som sambyggare (Fotnot 3.). Ibland kallas asken för kungsträdet eftersom den ”kommer sist till bjudningen”. Talesättet kommer sig av att dess löv slår ut sist bland alla träd. Detta har sin orsak i att den är vindpollinerad. I likhet med t.ex. hasseln så blommar asken innan lövsprickningen och dess pollen färdas sedan på luftvågorna till nästa träd, som förhoppningsvis är av motsatt kön. Hade den samtidigt burit en massa löv skulle dessa vara i vägen för pollenet och inverka menligt på fortplantningen. Asken räknas till syrenväxterna, och detta kan man se om man iakttar dess blommor som sitter i klasar liknande dem hos syrenen. De största skillnaderna de två trädens blommor emellan kommer sig av att asken anpassat sig till vindpollinering medan syrenen inriktat sig på att locka till sig insekter.

Precis som lönnen och dess lösnäsefrön så är askens frö – som egentligen är en nöt - försedd med en några centimeter lång vinge avsedd att svepas iväg av vinden så att inte den nya plantan skjuter upp direkt under moderträdet.

Asken är alltså inte som t.ex. sälgen en viktig foderväxt för våra bin och humlor, men det finns naturligtvis många andra arter som är knutna till dess väl och ve. Tillsammans med sälgen är asken vårt mest annorlunda träd. Det vill säga att det inte har några direkt nära släktingar bland de andra skogsträslagen. Detta betyder också att många av de arter svampar, insekter, fåglar o.s.v som bundit sig till just asken i brist på ask inte kan hitta en likvärdig art att husera i. När det gäller ädellöv (Fotnot 4.) generellt så är hälften av alla rödlistade vedlevande arter beroende av dessa träd. Inom denna grupp är asken visserligen relativt artfattig, men har som sagt istället ett antal arter som är helt specialiserade på just den. Men viktigast av allt i det här sammanhanget är att asken själv är rödlistad.

Förutom att vi människor trängt undan den från de frodiga marker den tycker om att bebo så har i stort sett hela Sverige på senare år drabbats av den så kallade askskottsjukan. En svampinfektion som är att likna vid en trädpandemi. Många av våra träd har under åren råkat ut för liknande angrepp, men de har sällan varit av en sådan absolut omfattning, och dessutom behöver flera av dessa infektioner en värdorganism – som t.ex. en skalbagge – vilken bär med sig sjukan från en trädindivid till en annan. Askskottsjukan, Chalara fraxinea, sprids istället med vinden och kan därför transportera sig väldigt långa sträckor. Ja, den gängse teorin om hur den tagit sig till Skandinavien är faktiskt att den blåst hit från Östeuropa.

En åtgärd man absolut inte ska företa sig är att såga ner angripna eller döda träd. Både skogsägareföreningar och somliga entreprenörer har förordat denna påstått kirurgiska metod, som med största sannolikhet gör mer skada än nytta. För det första påskyndar det utdöendet och för det andra minskar det den redan alldeles för snålt tilltagna andelen död askved i våra skogar. Om vi istället brukar lite gammeldags sund slutledningsförmåga kan vi däremot anta att alla våra olika europeiska trädslag redan genomlevt flertalet ”pandemier”, utan vår hjälp. Och de finns ju fortfarande kvar, eller hur.

Forskare har beräknat att någonstans mellan en tredjedel och upp till hälften av Europas befolkning dog när digerdöden härjade som värst under senmedeltiden. Men man är också så gott om säker på att en ganska stor del av befolkningen var naturligt immun mot ”den svarta döden” - Yersinia pestis. Detta ledde naturligt till att fler immuna barn föddes och att den fruktansvärda sjukdomens svallvågsliknande härjningar efter några hundra år började mattas av. På samma sätt har man sett att det finns enskilda askar som står friska och krya mitt i ett sjukdomsdrabbat bestånd. Skulle du ha en sådan tur att du på din mark har ett eller flera friska träd kan hjälpa till med att återställa den svenska askstammen genom att kontakta Sveriges lantbruksuniversitet, SLU. Eventuellt kan de vara intresserade av att komma och ta ympved från dina träd i syfte att sprida dessa friska kloner över landet.

Själv är jag dock inte så oroad av askskottsjukan i sig. Om bara träden fick lov att växa i fred skulle naturen med största sannolikhet ordna upp det hela på egen hand. De friska träden skulle överleva och på några ynka århundraden vore antagligen situationen så gott som återställd. För mig är människan fortfarande det största problemet just eftersom vi trängt undan asken från dess förstahandsjordar. Utan någon större tvekan vågar jag påstå att det skulle finnas fler motståndskraftiga askar om det också in alles fanns fler askar. Det är först och främst på grund av att vi redan så grovt decimerat askbestånden i vårt land som askskottsjukan kommit att bli ett verkligt hot.

Om du kan hjälpa asken så gör det. Men kolla med länsstyrelse eller lämplig biolog först. Det verkar vara alltför lätt för oss människor att inbilla oss att vi förstår hur ett ekosystem fungerar, att vi får för oss att gå in och förbättra naturen. Det är förvånansvärt lätt att skada ett system som man egentligen satt sig i sinn att hjälpa. Visst kan man ta bort några skuggande granar för att hjälpa en ask på traven, men om man inte vet vad man gör riskerar man att t.ex. döda en naturvärdesgran bara för att lite senare upptäcka att asken är sjuk och snart kommer att vara död i alla fall. Det, enligt min åsikt, viktigaste man kan göra är att låta asken ta plats. Det är ju trots allt världsträdet vi snackar om här. Vore det inte en förfärlig olycka, både på ett reellt som på ett rent symboliskt plan, om denna grå frände trängdes undan och dog bort från vår skandinaviska halvö.

 

 

 

 

 

FOTNÖTTER:

1: Heimdalls barn är människorna - för den som inte är så inne på nordisk myt.

2: Krigare: Kan det ha att göra med spjutet, som ju var av ask?

3: Sambyggarna, de monoika växterna kallas också ibland för enbyggare eller mångbyggare. Intressant också att det även inom växtvärlden finns individer där det här med kön inte är så självklart.

4: Till ädellöv i Sverige räknas ask, alm, lönn, lind, avenbok, bok, skogsek och fågelbär.

 

 

 

Johannes Söderqvist

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Episoder från Jerusalem: episod 1

Jag bor i Jerusalem. Smålands Jerusalem. Mellan de två Jerusalemer är det nästan ingen skillnad, förutom att den ena ligger i Småland. Kan du gissa vilken? En av de riktigt påtagliga ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 14 september, 2013

VIPPARE tag plats!

En av sommaren begivenheter var en VIP-resa den 9 augusti sträckan Kalmar – Emmaboda tur och retur med två mellanliggande stopp Nybro och Örsjö. Regionen och kommunerna samt den starka ...

Av: Per-Inge Planefors | Gästkrönikör | 12 augusti, 2014

Craig Taylor: Londoners

Metoden är enkel men effektiv: man låter folk prata på om egna erfarenheter, några stickrepliker behövs knappast för att hålla igång berättarflödet. Så får man, med varsam redigering och trivialiteterna ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer om litteratur & böcker | 07 augusti, 2012

August och kvinnorna

Johan August Strindberg var sinnligt lagd med anlag för impotens. Impotensen kom sig av ett sedan barndomen inlärt dåligt självförtroende. I skuggan av fadern Carl Oscar, doktor Kapffs skrifter om ...

Av: Stefan Whilde | Essäer om litteratur & böcker | 14 maj, 2011

Anna Fredén. En dikt

Jag är en typisk sängskrivare som helst läser Ann Jäderlund och Pia Tafdrup. När min man sitter med hörlurarna på för att lyssna och skriva så ligger jag i sängen med ...

Av: Anna Fredén. | Utopiska geografier | 06 oktober, 2014

Sammetsnässlan kategorika

(i natt kl. c. 5.20 blev jag klar med min definition av sammetsnässlan, och man ska fan inte börja skriva efter klockan 3, sedan somnade jag som en död trots ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 11 februari, 2013

Sosialetikk. Del II

For å komme på sporet av grunnlaget for autentiske yrkesvalg, har en å tenke videre enn å oppholde seg ved de ytre sanser, for nå er det om ‘mening’. For ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 08 februari, 2014

Julvandring i underjorden

Det här är Västerlandet. Solen har gått ner i väster, och det är mörkt. Förmodligen är det Europa det är fråga om. Ja, så är det. Europa och Stockholm, stockarnas ...

Av: Percival | Utopiska geografier | 15 december, 2008

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts