av Caspar David Friedrich

Götterdämmerung!

Charles-Valentin Alkans op. 27, ”Le chemin de fer”, hör till de många musikaliska tolkningarna av järnvägsresandets fart och fläkt. Det är mindre direkt ljudhärmande än avgångsvisslan och ångpuffarna i H ...

Av: Ivo Holmqvist | 22 november, 2017
Essäer om litteratur & böcker

Svensk Musikvår 17-20 mars 2016.

Kraftsamling för nutida svensk konstmusik

Efter närmare 25 år återuppstod festivalen Svensk Musikvår, 17-20 mars 2016. I Stockholm kunde man lyssna till framföranden av 250 musiker och närmare 50 svenska tonsättare. En riktig kraftsamling för ...

Av: Thomas Wihlman | 26 mars, 2016
Musikens porträtt

Varför denna människoindelning?

Något det talas mycket om den senaste tiden är införandet av ordet ”hen”. Detta ska ersätta orden han och henne så att vi tilltalar alla på samma sätt. Jag är nog ...

Av: Emma Holmén | 19 april, 2012
Gästkrönikör

Ralph Waldo Emersons två filosofier

Vem läser Ralph Waldo Emerson idag i Sverige? De sista seriöse läsarna av honom var Ekelund och Geijerstam. Sedan har det varit tyst om den amerikanske filosofen. Ändå har han ...

Av: Bo Gustavsson | 10 november, 2013
Agora - filosofiska essäer

Dali Atomicus av Philippe Halsman Foto Wikipedia

Miljoners miljarder bilder…



Adjektivet ”ikonisk” som knappt ens är försvenskat sprider sig med löpeldens hastighet. Nu senast är hundra fotografier som tidskriften Time samlat ”ikoniska”, dvs. alltigenom välkända. Bilder virvlar runt oss varje dag, många känner vi så väl igen att vi knappt noterar dem längre, och vissa har vi säkert blivit immuna mot. Annat var det förr. Man får en aning om hur bildfattigt livet var ännu kring förra sekelskiftet när man bläddrar i gamla gulnade tidningslägg. Dagstidningarnas förstasidor togs upp av textannonser, där fanns inga bilder, och om några förekom inne i tidningen var det tidningstecknarnas förtjänst.

 


 

Från slutet av 1880-talet blev kameror överkomliga i pris, tack vare George Eastmans Kodak i Rochester i Upstate New York. Och så rullade det på, för min del med en liten lådkamera avlöst av en Rolleicord spegelreflex som min far hade inhandlat 1937, med 6x6 negativ, och så en Pentax (24x36) som jag köpte på sextiotalet och som jag for runt i världen med, fram till min digitala kamera nu, och min iPad.

Annons:

Vad de kastat ner på skissblocket under en rättegång skar sedan hantverksskickliga xylografer in i ändträ.

Konsten att fotografera är inte ny, den första bilden togs för nästan tvåhundra år sedan. Länge var det på grund av den långa exponeringstiden en omständlig process att bli förevigad. På den franske pionjären Nadars foton från Paris skymtar knappast några människor – de fanns där men stod inte stilla länge nog för att fastna på glasplåten. Och i ateljéerna hade man ett särskilt nackstöd så att den som skulle få sitt porträtt taget verkligen satt still under hela förloppet. När Frans G. Bengtsson ännu bara var rättarens lille påg på Rössjöholms gods i nordvästra Skåne för gott och väl hundra år sedan kände han bara till en apparat, mors stora mangel vars väldiga stenrullarna pressade samman lakan.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

När så hans föräldrar tyckte att han borde fotograferas förklarade de vad som förestod, han skulle möta en fotograf med en apparat. Av det barndomsminnet blev den klassiska essän "Min debut hos fotografen", i samlingen "För nöjes skull". När han fraktas till ateljén för att få sin bild tagen skriker han som en gris på väg till slaktbänken. Väggarna därhemma var fullhängda med kabinettsfotografier på avlidna släktingar. Hur kunde hans föräldrar vara så hjärtlöst grymma att de ville låta en man platta till honom i sin apparat och sedan klistra upp honom på en bit kartong - ett öde liktydigt med döden? Men bilden blev tagen och kom upp på väggen, och rättarens Frans överlevde, lätt skamsen över sin ogrundade skräck.

Häromdagen hittade jag ett vackert gammalt kabinettsfoto (i ett format som också kallas visitkortsfoto), taget av Emil Clausen i hans ateljé på andra våningen av Frederiksberggade 34 i Köpenhamn, den del av Strøget som är närmst Raadhuspladsen. Fyra unga damer ser in i kameran, den längst till vänster med en viss sturskt självmedvetenhet. En i kvartetten känner jag igen, hon som har den vackraste håruppsättningen. Det är min mormors syster som tidigt tog sig till Danmark där hon blev sjukgymnast. Kanske var också de andra tre på fotot förhoppningsfulla svenskor som ville slå sig fram i Kongens By, arbetsvandringar över Sundet var vanliga redan då.

Vidare funderar jag på varför Henrik Ibsen i sitt drama "Vildanden" lät dagdrömmaren Hjalmar Ekdahl ha just fotografering som yrke? Kanske för att med särskilt eftertryck poängtera hur världsfrånvänd han är i det vardagliga, en riktig luftmensch som ska bryta genom med en epokgörande uppfinning (fast först en bajer och en cigarr). Det är hans dugliga och tåliga hustru Gina som håller igång ateljén, assisterad av deras dotter Hedvig som har svag syn. Det är en ganska grym historia, med inslag av naturalismens ärftlighetsdiskussion. Det slutar illa när Hjalmars barndomsvän Gregers Werle blandar sig i det hela, alltför idealistisk.

Det var ingen slump att Ingmar Bergman lånade efternamnet Ekdahl åt sin levnadsglada teaterfamilj i "Fanny och Alexander". Både filmens biskop och pjäsens Werle är benhårda sanningssägare – sådana ska man akta sig för. Annorlunda är det i Jan Troells klokt eftertänksamma film "Maria Larssons eviga ögonblick", om arbetarhustrun som något av de första åren på 1900-talet vinner en kamera på ett lotteri. Hon tänker pantsätta den men övertalas av en vänlig fotograf att börja använda den, och så visar det sig förstås att hon har särskild fallenhet för det, och hon öppnar fotoateljé.

Från slutet av 1880-talet blev kameror överkomliga i pris, tack vare George Eastmans Kodak i Rochester i Upstate New York. Och så rullade det på, för min del med en liten lådkamera avlöst av en Rolleicord spegelreflex som min far hade inhandlat 1937, med 6x6 negativ, och så en Pentax (24x36) som jag köpte på sextiotalet och som jag for runt i världen med, fram till min digitala kamera nu, och min iPad. Det är mycket enklare, men det var roligt att framkalla först filmerna i en burk, sedan hänga dem på tork, och så sätta in negativet i en förstoringsapparat och gå igång med hela processen i mörkrummets rödljus: kopiering, framkallning, brytbad, fixering, torkapparat (Antonionis film "Blow-Up" har en spännande sådan sekvens).

Vi omges av bilder, och vi omger oss med bilder. Jag hade under en del år min gång över bron mitt inne i Gent i Belgien, längs tre ståtliga medeltida katedraler (i en av dem finns den fantastiska altartriptyken "Lammets tillbedjan"). På den bron flockades varje tid på dygnet turisterna, de flesta var nog japaner, och ständigt fotograferande de varandra och sig själva, och alltid var de lika snabba att kolla resultatet på bildrutan. Omgivningen kunde de uppleva först i andra hand, med sig själva i centrum. Och så är det förstås: vi litar minst lika mycket på bilder som på våra egna ögon.

"Family of Man", fotoutställningen som Edward Steichen satte samman 1955, är full av välkända bilder, redan från omslagets flöjtspelande peruan (och med länkar till mängder av medverkande fotografer):

https://en.wikipedia.org/wiki/The_Family_of_Man

Här är länken till de hundra "ikoniska" fotografierna på Times lista, och till historierna bakom dem:

http://100photos.time.com/

Ivo Holmqvist

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder
Mediation i Tibet. Bild: Guido Zeccola

Asiens helande inverkan

Varför har discipliner från Asien en botande (helande) inverkan på oss?

Av: Nina Michael | Gästkrönikör | 07 juli, 2015

Malin Bergman Gardskär

Det är inte svenska folket det är synd om

Människor runt om i världen tvingas fly från sina hem, liv och familjer i hopp om att finna en trygghet bortanför sin egen landsgräns. Vi borde vara tacksamma över det ...

Av: Malin Bergman Gardskär | Gästkrönikör | 17 augusti, 2015

Nu står chefen på scenen

Roger Westberg. Foto: Erika HesselgrenSom sextonåring avslutade han sin första karriär, då som filmare. I dagarna står han på Boulevardteaterns scen och river av 40 roller på en dryg timme ...

Av: Erika Hesselgren | Scenkonstens porträtt | 22 oktober, 2008

Västerngenrens reformer och möjligheter – 1950-1990. Del 2

Artikelserien Sceniska rum undersöker de sceniska rummen i vår verklighet, vår icke-verklighet och allt däremellan. Serien försöker ge oss nya perspektiv på vad dessa sceniska rum är, vad de innebär och var de finns. Genom undersökningen försöker vi ...

Av: Fredrik Stomberg | Essäer om film | 02 juli, 2013

Några Dikter av Sven André

Resenärerna   Klockan halv fem i begynnelsen det gröna språket - fågelsången som en flock andhämtande osagdheter i den uppdämda morgontimmen talande till oss dessa spräckta ansatser:

Av: Sven André | Utopiska geografier | 17 maj, 2010

Now is the Time, Art and Theory in the 21st Century

Konsten är alltid, i sitt ständiga försök att förstå och förklara, hylla eller kritisera, på ett eller annat sätt en produkt av sin samtid. Därför måste man för att förstå ...

Av: Ida Thunström | Kulturreportage | 18 december, 2009

Stefan Alldén

(Sur)realistiska sagor

En vacker blomma blev en gång planterad på en äng. En människa som höll av den så. Fler och fler kom och betraktade och beundrade. Med tiden blev den bara ...

Av: Stefan Alldén | Gästkrönikör | 27 december, 2015

Ofelia 1898 akvarell av Frances MacDonald

Det drömda mötet som idé

I BLM:s decembernummer från 1953 ställdes några frågor till läsekretsen – fast bara författare svarade – om vilken diktad gestalt man helst velat träffa. En underbar idé, enligt min mening ...

Av: Carsten Palmer Schale | Gästkrönikör | 19 juli, 2016

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.