William Blake  Inferno

Djuren har ingen talan

Djuren som vi gjort till våra slavar vill vi inte tänka på som våra jämlikar. (Charles Darwin 1838)

Av: Lena Månsson | 13 oktober, 2016
Reportage om politik & samhälle

Psykotexten, del 3

Innan jag somnar har det åtskilliga gånger drabbat mig. Klotblixtar lägger sig som en mullrande hinna och börjar viska minnen; ofta när vi besökte honom på rummet i den slutna avdelningen ...

Av: Johann von Fritz | 16 oktober, 2013
Essäer

Gabi Gleichmann ”Att uppfatta en sak riktigt och missförstå samma sak utesluter inte…

Vägar går genom gräset och orter ligger här och där. Till vad nytta är dessa uppbyggda? Och liknar aldrig varandra? Och är oräkneligt många? Varför växlar skratt, gråt och bleknande? Vad gagnar allt oss detta ...

Av: Göran af Gröning | 30 september, 2014
Essäer om litteratur & böcker

Kärlek = 120kr

Han sa att han älskade mig och tog mig i hand, två gånger. Sedan tog jag min cykel och gick ut från Möllevångens lilla livsmedelsbutik. Kassörskan hade bevisligen uppmanat mig ...

Av: Fredrik Rubin | 27 januari, 2011
Gästkrönikör

Nyateism



Helt plötsligt nådde två nya titlar marknaden. I september 2015 publicerade Dangerous Little Books CJ Werleman’s ”The New Atheist Threat: The Dangerous Rise of Secular Extremists”. I oktober samma år gav Oxford University Press ut Stephen LeDrew’s ”The Evolution of Atheism: The Politics of a Modern Movement”. Även om dessa båda böcker skiljer sig kraftigt åt till stil och ton, har de mycket gemensamt såväl tematiskt som ifråga om aktualitet. Båda är närmast nödvändiga att läsa för den som söker alternativ till ”ateismrörelsen”.

 

Aggressiviteten, rötterna, konsekvenserna


 

Som det förefaller var den förste individen i den moderna västerländska historien, som vi med visst eftertryck kan kalla ateist, den franske katolske prästen Jean Meslier (1664-1729), som vid sin död efterlämnade de memoarer som avslöjade att han egentligen var, eller hade blivit, en person som inte alls trodde på de bibliska berättelserna eller de katolska dogmerna, utan tvärtom kände antipati emot. Omvänt var han en stark förkämpe för rättvisa åt de fattiga, och dedicerade också sin bok till massan av bönder och arbetare (mer än 100 år innan Marx´och Engels kommunistiska manifest, 1848!) Särskilt kritisk var han till det privata ägandet.

Annons:

CJ Werleman är en australisk journalist och polemisk debattör som numera lever i USA. Tidigare var han en av förgrundsfigurerna inom just ateismen, och skrev en rad anti-religiösa böcker, men bröt för inte så länge sedan tvärt med denna mission, efter att han insett att "The New Atheism" i sig själv har utvecklats till en farlig fundamentalistisk tankefåra, mer än värd – ja, nödvändig - att kritisera.

Vad händer – och vad här hänt, kan man här i Arktis då möjligen fråga sig. Nyateismen (engelska: New Atheism) är ett begrepp och en rörelse som lanserades i början av 2000-talet (2004, 2005, 2007) av ett antal framträdande debattörer inom den ateistiska rörelsen. Rörelsen är religionskritisk, och menar bland annat att toleransen mot religion inte bara skall tonas ner utan tvärtom skall kritiseras med alla medel.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Vad som alltså kommit att kallas för den nya ateismen, eller helt enkelt nyateismen, har rönt avsevärd uppmärksamhet, om än i begränsade kretsar, även i Sverige. Emellertid är nyateismens kritik av religionen knappast ny. Det anmärkningsvärda är istället det påtagligt aggressiva tonfallet och det definitiva avfärdandet av all religion, som vore man som kritiker själv ängslig för något. Själva termen den nya ateismen myntades annars i en artikel i tidskriften Wired alldeles i början av vårt millennium och fick snabbt stort genomslag. De personer som främst förknippas med fenomenet är Sam Harris, Richard Dawkins, Christopher Hitchens och Daniel Dennett. Med en anspelning på Uppenbarelseboken har dessa ibland erhållit epitetet de fyra ryttarna. I motsats till äldre generationers religionskritiker ser de nya ateisterna inte något positivt alls i religionen, oftast inte ens dess förmåga att erbjuda människor tröst. De regelbundna aggressionsutbrotten är för övrigt så till den grad anmärkningsvärda att vi, som någon uttryckt det, "kanske borde ha en ateismpsykologi, precis som vi har en religionspsykologi".

Mycket mindre ljus har i Sverige kastats över de kristna svaren på nyateismen. I USA och England har det varit annorlunda. Svaren har dels riktat in sig på det aggressiva tilltalet, dels den påfallande bristen på nyheter, dels (och enligt min mening främst) den nya ateismens bristande historiska förankring och flata attityd visavi världsordningen, konsekvenserna av det egna ställningstagandet eller den egna bristen på ställningstagande.

Hitchens har yttrat att "religion skall bemötas med förlöjligande, hat och förakt". Han (och Dawkins) går alltså avsevärt längre än tidigare religionskritiker (som Marx och Freud som erkände positiva aspekter hos religionen), och har odlat en förnuftsdyrkan, som för den oinvigde ter sig sjuklig. Den aggressiva hållningen har för övrigt vunnit internationell anklang, och en ny form av "hatisk humanism" har sett dagens ljus; delvis även hos oss.

Allt detta detta kan nu förefalla märkligt ur ett europeiskt, i synnerhet svenskt, perspektiv, där religionen sedan länge har spelat en undanskymd roll. Vi har ju under många år etablerat en mer eller mindre officiell syn på religionen som en utdöende företeelse. I takt med moderniseringsprocessen skulle den försvinna. Vidskepelserna skulle utplånas av vetenskapens och den upplysta rationalismens framsteg. Så har inte skett. Religionssociologer som Peter L. Berger, som på 1960-talet förutspådde religionens undergång, har bytt ståndpunkt och talar nu om avsekulariseringen som ett väsentligt fenomen. Så också numera Jürgen Habermas (och andra). Majoriteten av mänskligheten är religiös; det lever nu fler religiösa människor än under hela den föregående världshistorien. Västeuropa utgör visserligen ett undantag, i synnerhet Skandinavien. Den västeuropeiska religiositeten i stort har avtagit, men inte i förväntad takt.

Vad som bl.a. uppmärksammats i USA är den moderna ateismens gradvisa högervridning. En händelseutveckling som är fantastisk med tanke på att ateismen har sina rötter i socialismen, revolten mot den etablerade makten och en strävan efter social rättvisa.

Klassfrågan är därför av största intresse att analysera för den som vill syna den sekulära rörelsen närmare i sömmarna. Det är exempelvis mycket fascinerande, om än nedslående, att kunna konstatera, att så få ateister, även bland dem som säger sig slåss för social rättvisa, har något egentligt att säga om kapitalismen. När gick en svensk socialdemokrat, eller för den delen en etablerad kulturkofta, senast och på allvar till storms mot kapitalismen?

Ja, förbigåendet bland nästan alla hög-profilerade ateister och nyateister, av detta specifika och avgörande problem, med bäring på flertalet andra väsentliga problem, är mer än irriterande och illavarslande. Några av oss har dock varit inne på detta under några år nu (Läs HA). En fruktbar avhandling om ateismen och den ekonomiska orättvisan kunde exempelvis med fördel kunna inkludera en någorlunda detaljerad historisk bakgrund till klassfrågan.
Ateismen föddes praktiskt taget av politiskt radikala intellektuella under 1800-talet. Ateisterna av idag är dock ofta förvånande obekymrade för de socialt deklasserade och socialismen (Löven, Sturmark, Ulvaeus, kulturkoftorna?). Legeringen av högerbetonad politik och ateism är därför ett kraftigt brott mot den traditionella ateismens politiska inriktning. "The London Secular Society" (senare "The National Secular Society") grundades i London 1851. Organisationen blev en viktig komponent inom den arbetarrörelse som då kämpade för de ideal som vi nu idag ofta associerar med sekulär humanism.

Som det förefaller var den förste individen i den moderna västerländska historien, som vi med visst eftertryck kan kalla ateist, den franske katolske prästen Jean Meslier (1664-1729), som vid sin död efterlämnade de memoarer som avslöjade att han egentligen var, eller hade blivit, en person som inte alls trodde på de bibliska berättelserna eller de katolska dogmerna, utan tvärtom kände antipati emot. Omvänt var han en stark förkämpe för rättvisa åt de fattiga, och dedicerade också sin bok till massan av bönder och arbetare (mer än 100 år innan Marx´och Engels kommunistiska manifest, 1848!) Särskilt kritisk var han till det privata ägandet.

Och på motsvarande sätt utvecklade sig oftast historien under de därpå två och ett halvt seklen – omvänd till ateismen blev man ofta en stark kritiker av sådant som slaveri, kolonialism, girighet, ekonomisk exploatering osv. och en tillskyndare av rättvisa, proletariatets frigörelse (Diderot, poeten Shelleys Queen Mab, 1813, socialliberalen Mill, Marx, anarkisten Mikhail Bakunin och så vidare – fram till exempelvis Sartre och dennes "Existentialismen är en humanism", som tillägnades revolutionära och anti-kapitalistiska intressen. Denna socialistiska, och ateistiska, humanism delades för övrigt under 1900-talet också av många amerikaner och inflyttade amerikaner, såsom Charlotte Perkins Gilman, Albert Einstein, John Dewey, Lorraine Hansberry, Erich Fromm, Stephen Jay Gould, Kurt Vonnegut och Howard Zinn.

Låt oss till detta foga några korta noteringar om språk. Den bland humanister populära frasen "my country is the world, and my religion is to do good" härstammar från "The Rights of Man" av Thomas Paine (en deist, men så nära ateist man realistiskt sett kunde komma under slutet av 1700-talet). Den engelske socialisten Holyoake myntade ordet "Secularism" år 1851, Uttrycket "No God, No Masters," formulerades i början av 1900-talet av den radikala fackföreningsrörelsen "Industrial Workers of the World" i USA.

Förr var alltså den organiserade ateismen ofta en radikal kraft som kämpade mot orättvisa socioekonomiska villkor. Idag ser det istället, globalt sett, ut som om de tidigare barrikadateisterna ersatts med vad LeDrew kallar"evolutionary neoliberal apologetics." (Stephen LeDrew's "The Evolution of Atheism: The Politics of a Modern Movement" (2015, s. 20).

Nu kan man ju tro att denna historia borde ha en mycket grundläggande betydelse för dagens ateister. Men. 2014 presenterade en grupp statsvetare vid Princeton University en studie som bekräftade att merparten av dagens amerikanska politik är ett verk av den ekonomiska eliten "while mass-based interest groups and average citizens have little or no independent influence." Med andra ord, som forskningen nu i decennier visat, har demokratin i USA ersatts av en högst privilegierad oligarki. Men när de statsvetenskapliga rönen tränger sig in i den politiska debatten hävdar nästan alltid ateistiska skribenter att de tror på den liberala demokratin - samtidigt som de märkligt nog ändå förbigår de vetenskapliga beläggen för att demokratin är död eller döende. Paradoxen är sålunda häpnadsväckande kan ju vän av ordning tycka.

När LeDrew pekar på ateisters vurm för "Det heliga förnuftet" skriver han som replik att "What was morally wrong with the religion of no religion that was briefly institutionalized during the French Revolution, as [Thomas] Paine argues, was not that it was too profane but that it was too ortodox."
Vad som särskilt intresserar honom är därvid att dagens ateistiska fundamentalism gör sig skyldig till samma felslut som den ortodoxa kristendomen ofta gjort. Det vill säga, att "atheism, in many quarters anyway, had become intolerant and vicious. But there are many ways of being orthodox besides chopping off the heads of large numbers of fellow citizens who don't agree with you. Today atheist movement demonstrates this in many ways, but none more clearly than in providing, as Luke Savage put it a year ago 'a smokescreen for the injustices of global capitalism'."
Och: "According to new research findings, the 400 richest Americans now have more wealth than the bottom 61 percent of the population and the richest 03 percent of families own more than twice as much as the bottom 90 percent combined. /../ Thus, to organized atheism, preoccupied with starry-eyed visions of the supreme reign of science, the aforementioned history, worsening inequality and growing human misery, the socioeconomic and political bases of terrorism, the intimate link between socioeconomic wellness and secularization—none of it matters. /.../These days, the movement sides with the oppressors".

Mainstream ateismen stöder därmed vad Curtis White kallar "the most massively destructive social system in human historycapitalism and capitalistmilitarism."
Men hur i h-e kan detta komma sig? Ateister är väl förnuftiga och rationella så att det förslår, och måste väl vara motståndare till kapitalismens väckelse-lära på samma sätt som de är motståndare till all form av religion? Och exempelvis troende kristna måste väl ändå var flummiga romantiker, som i grunden bör stödja kapitalismens väl och ve? Nej, så enkelt är det naturligtvis inte, även om man som förströdd tänkare nog oftast tror detta.

Kristen socialism, exempelvis, är ett begrepp som i stort används för kristna vänsteranhängare, som betecknar sig både som kristna och socialister, och som även betraktar de båda begreppen som anknutna till varandra på något sätt. Kristna socialister drar paralleller mellan vad som har karakteriserats som ett budskap av egalitarism och motstånd till etablissemanget från Jesus sida. Man menar, med hänvisning till det kristna evangeliet, att han agiterade mot sin tids religiösa auktoritet, och framhöll mycket av innehållet i modern socialistisk praktik.

Omvänt: Lena Anderssons kolumn i Dagens Nyheter (10/3-13) har rubriken "Kostnaden för avskaffad kapitalism". Hon för där ett resonemang om kapitalismen som garanti för individens frihet. Hon deklarerar sig således som absolut pro-kapitalist. Lena Andersson är republikan och ateist. Därför uppfattade jag hela tiden henne som politiskt radikal. En felbedömning. Självklart kan man vara både ateist och republikan och samtidigt anhängare av kapitalismen som ekonomiskt system. Hon skriver: "Men till skillnad från både genomtänkta och slentrianmässiga antikapitalister föredrar jag en värld där det finns girighet och egennytta framför att förkasta de individuella fri- och rättigheter som kapitalism uppstår ur."

Vilka är då mina egna erfarenheter, kan man nog i just denna notat fråga sig? Jag är aktiv inom fredsrörelsen, miljörörelsen och (V). Och troende kristen. De flesta av mina närmaste vänner har ungefär samma politiska åsikter som jag, samtidigt som de är ateister. "No big deal" kan jag tycka. Och jag är personligen av den åsikten. Jag respekterar alla åsikter, som inte på ett eller annat sätt är fascistiska, rasistiska eller antropocentriska. Ja, även dem, faktiskt, om där finns utrymme för dialog.

Men så tycker långt ifrån alla. Tvärtom faktiskt. När jag sålunda – vilket det så käckt heter numera - betraktar mitt Facebook-flöde ser jag ju det. Och vad som gör mig mest förskräckt, är just det som denna text tog upp redan i början: det aggressiva tilltalet, om jag hävdar min religiösa ståndpunkt. Nu gäller detta väl inte bara det religiösa, det gäller även om människor som jag inte helt delar politiskt åsikt med – men då oftast, faktiskt, bara intill den punkt när vi etablerat en sorts civiliserad dialog. Nej, det är främst i religionsfrågan utbrotten bryter fram, som ur en existentiellt vibrerande vulkan. Märkligt.

Carsten Palmer Schale

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Konsten är för mig extrem anti-vardag. En intervju med Martin Tistedt

Martin Tistedt är en bland de bästa av Vertigos författare. Han skiftar mellan dröm och mardröm i det han skriver. Hans senaste roman heter Vår och där har drömmen ingen ...

Av: Guido Zeccola | Litteraturens porträtt | 25 maj, 2014

Vad är det nu i mig som brister

Det fanns en tid då jag drömde, då jag vaknade upp mitt i natten med häftigt bultande hjärta kall av svett och ångest, uppfylld av märkliga drömlika bilder känslan av att inte veta och ...

Av: Susann Wilhelmsson | Utopiska geografier | 12 oktober, 2009

Peyote-scenen, foto Gençer Yurttaş

Istanbuls viktigaste klubb

När man talar om Istanbuls oberoende musikscen måste man prata om Peyote, stadens viktigaste och äldsta klubb. Peyote har fått sitt namn från kaktusen som är välkänd för sina psykedeliska ...

Av: Aylin Ünal | Essäer om musik | 26 november, 2016

Människorna och språken

Två miljoner år sedan: enkla stenverktyg men ingen konst och inget språk, helt enkelt för att struphuvudets anatomi ännu inte medger det. 150 tusen år sedan: homo sapiens sapiens med ...

Av: Tomas Löthman | Essäer om samhället | 03 december, 2010

Tonsättaren Lucio Garau och livets stora gåvor

  Lucio Garau är en tonsättare från Sardinien i Italien som har komponerat många verk som speglar musiken och ljuden från hans hemtrakter. Inte så mycket för folkmusiken i sig, utan ...

Av: Guido Zeccola | Musikens porträtt | 04 maj, 2011

Jag tänker på en liten flicka

Jag tänker på en flicka. En flicka som är bara nio år och som tycker om att hoppsaskutta, leka med Barbie och läsa sagor av Astrid Lindgren och Maria Gripe ...

Av: Jessica Johansson | Jessica Johansson | 17 november, 2011

Ett ständigt misslyckande – dataspelens berättarstruktur inspirerar filmvärlden

Det ständiga misslyckandet är grunden för dataspelets berättarstruktur. Precis som i film och litteratur har ofta dataspel ett linjärt berättande. Huvudpersonen ska ta sig från berättelsen början till slutet genom ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om film | 24 september, 2014

Vem är rädder för vargen här?

Jakob (1785 – 1863) och Wilhelm Grimm (1786 – 1859) hör till 1800-talets stora europeiska kulturpersonligheter. De var språkforskare, sagosamlare, bibliotekarier och upptäckare och påverkade sin samtid genom att bana ...

Av: Lilian O. Montmar | Essäer | 24 februari, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.