Japansk, expressiv seriekultur i Sverige

Manga är ett intressant fenomen. Det handlar om en import från Japan, som hos oss i första hand tilltalar barn och ungdom. I Japan lär manga vara långt mycket mer ...

Av: Bertil Falk | 20 februari, 2011
Essäer om litteratur & böcker

Kim Larsson - SS/opiat/ambientia

Kim Larsson bor i Stockholm och är redaktör på nättidskriften Eremonaut, sjösatt 2010. Hans har tidigare studerat teatervetenskap, litteraturvetenskap och filmvetenskap, och är fil. mag. med filmvetenskap som huvudämne. De motvilligt ...

Av: Kim Larsson | 18 juni, 2012
Utopiska geografier

Ernst Rydén. Dikter

Jag heter Ernst Rydén, 21 år gammal. Jag flyttade nyss från Stockholm till Lund. Mitt skrivande uppstod i skolbänken på tråkiga lektioner, det såg bättre ut att stirra in i ...

Av: Ernst Rydén | 07 april, 2014
Utopiska geografier

Regissör Elisabet Ljungar, Gabriel Souvanen (Jean-Martin Charcot) och Charlotta Larsson (Blanche Wittman) Foto: Göran Jarmar

En annalkande urpremiär: intervju med operaregissören Elisabet Ljungar

Norrlandsoperans uruppförande av den nyskrivna operan ”Blanche och Marie”, tonsatt av Mats Larsson Gothe och regisserad av Elisabet Ljungar, närmar sig. Amanda Lodding ringde upp Elisabet för en pratstund om ...

Av: Amanda Lodding | 24 september, 2014
Musikens porträtt

Lars Gyllensten Foto lars Olsson cc by sa 3.0

Att vara på plats i sitt eget liv



Det är märkligt att vissa av parnassens och debattens giganter kommer, ser och sedan – helt plötsligt – tycks försvinna. Ett sådant sorgligt öde tycks mig drabbat den store, mångsidige, produktive och djupsinnige Lars Gyllensten (1921-2006); strålande författare tvärs över olika genregränser, stridbar debattör, existentialist, läkare och akademiledamot. Han fanns där, i strålkastarljuset, och försvann som en hallucination. Men hans verk finns ju kvar, och mycket finns att erinra.

 


 

Lars Gyllenstens "Baklängesminnen" (1978) är en passande, höstligt lågmäld bok att börja med. Där finns inga starka variationer i känsloläget; stilla och övervägt flyter orden och satserna fram i ett melankoliskt tonläge. Boken har en djup grundstämning, präglad av människolivets tragik och sorg.

Annons:

"Att växa upp till människa är att lära sig tala och tänka och tycka, och varifrån kommer våra ord och meningar om inte ur det allmänna? Inte ens ordet 'jag' är medfött eller skapat av barnet självt – det är de närmaste som lär honom till och med att skilja sin egen person från de andras. Det är de andra, som lär honom vad han får göra och bör göra och kan göra; när man får döda och när man inte får döda och vilka man får döda. Hur skulle någon kunna skriva några regler för staten, när till och med de ord varmed han skriver sina regler är statens lån till honom, och när de regler efter vilka han skriver sina 'nya' regler bara är ogräs, som vuxit upp i någon vrå av allmänningen, där han råkar befinna sig, ur samma mark som han förbannar?" (så resonerar huvudpersonen senator Bhör i "Senatorn. En melodram. En bildningsroman. En bildningsmelodram. Bokförlaget Aldus/Bonniers, Stockholm 1965, s. 30).

Låter resonemanget på något sätt bekant? Befryndat? Besläktat. Visst gör det. Gyllensten ägnade hela sitt författarskap åt att behandla grundläggande livsfrågor. Han kallade själv sitt författarskap för "existentiell grundforskning" och hade Søren Kierkegaard som sin främsta och viktigaste förebild. Om honom skriver han bland annat i essäsamlingen Nihilistiskt credo (1964).Trolösheten och skepsisen mot alla ideologier är temat för romaner som Sokrates död, novellerna i Desperados och essäerna i Nihilistiskt credo. Gyllensten utforskade de mänskliga livsvillkoren i rad filosofiska och experimentella böcker som Carnivora och Senilia. Verk som Kains memoarer, Lotus i Hades och Diarium spirituale karaktäriseras av collageartade prosafragment. Palatset i parken anknyter till Orfeus-myten och I skuggan av Don Juan till Don Juan-gestalten (jfr Kierkegaards huvudestet, Johannes, i Enten-Eller).

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

I DN hette det efter Gyllenstens död 2006 bl.a.: "Vad skådade detta öga? Några ser det som en begränsning att Gyllenstens långa författarskap kretsade kring en och samma fråga, men vad vore hans verk utan denna envisa vilja att gå till grunden med existensens gåta. I sin sista bok, "Med andras ord, och egna" (2004) formulerade han saken så: "Vad i all sin dar är meningen med denna tvivelaktiga, tragikomiska men också underbara tillvaro? Vad ska livet användas till?"
Det är samma fråga som han ställde mer anspråksfullt i sin debutbok "Moderna myter"(1949), där han talar om "naivitetens bankrutt": hur leva meningsfullt när alla gudar, system och program gjort bankrutt, när det inte längre finns några idéer som är värda vår tro?".

Och Micheles Kind skriver i sin dödsruna (Blaskan, 2006): "I en av Lars Gyllenstens romaner och tänkeböcker så skriver han någonting i stil med att 'mina tankar är som ruiner', (i) vilken bok kommer jag inte ihåg men det är lite av hans tankar. För få författare och vetenskapsmän har med sådan iver diskuterat dom existentiella frågorna angående tro och vetenskap.

I alla fall så ordagrant som honom. Lars Gyllenstens essäer och tankeböcker är filosofisk prosa med ett starkt moraliskt budskap riktat till oss alla att vi skall förstå vår belägenhet som människa och född på jorden. Det var hans moral som fick Lars, Kerstin Ekman, Knut Ahnlund och Werner Aspenström att gå ur svenska akademin för att denna institution av ren feghet inte vågade ha en åsikt om dödsdomen av Salman Rushdie 1989".
Efter att mycket intensivt ha sysslat med Kierkegaard under några år, och med starka hågkomster från mötena med Gyllenstens verk, återvänder jag nu därför– hösten 2016 – till honom.

Lars Gyllenstens "Baklängesminnen" (1978) är en passande, höstligt lågmäld bok att börja med. Där finns inga starka variationer i känsloläget; stilla och övervägt flyter orden och satserna fram i ett melankoliskt tonläge. Boken har en djup grundstämning, präglad av människolivets tragik och sorg. Den är lugn, men det är också ett vibrerande liv i den, en stark upplevelse av tomrummet mellan människans möjligheter och hennes förmåga att förverkliga dem: det existentiella grundproblemet. Mellan tillvaron som den kunde vara och som den är. Han skriver:

"Hur många av oss har varit med om sina liv? /.../ Och ur många gånger var jag på plats i det, som jag brukar kalla för mitt liv?"

Ofta lever vi förstrött, som Kierkegaards omedelbarhetsmänniska, är hjälplösa offer för de opportuna, för låsta åsikter, för modemeningar och modetycken, för karriärismens blåslampa. Bakom finns ångesten och rädslan – och att det tycks oss alltför svårt att leva egentligt. Så antar jag att man kan tolka Gyllenstens "att inte vara på plats". Men Gyllensten moraliserar inte, hans bok är inte polemisk, såsom hans essäer oftast är, där han gisslar lögnen och opportunismen i vårt s k kulturliv och våra massmedia. Den sidan av hans verksamhet bör vi vara tacksamma för, men tonen i "Baklängesminnen" är helt annorlunda: den bär på ett milt saktmod.

Några kan väl vara "mer på plats" än många andra, och klyftan mellan möjlighet och verklighet kan vara mindre djup. Men dessa några bör nog inte förhäva sig. Också när de visat någon sorts självständig kraft har de ytterst varit gynnade av lyckan – av turen. Detta tror jag också är Gyllenstens mening, när han skriver, att man skall "vara varsam mot människorna", och då tänker på de många, också på dem som på grund av olika omständigheter – och där är alltid omständigheter – mycket sällan varit "på plats i sina liv", men desto oftare levt i förströddhet.

"Jag hyser stor aktning för människorna. De har det inte lätt – också om det kan tyckas som om de lyckades göra det mycket lätt för sig, för det mesta. Vi lever bland våra fantasier och hugskott, eller nödlögner – och i dem yppar sig en högst hårdhänt, skapande och obarmhärtig verklighet, som vi aldrig kan undkomma."

Själv är författaren i hög rad på plats i denna bok; jag tänker särskilt på det han skriver om gamla människor. Den allmänmänskliga tragiken framträder väl tydligast hos dem, i deras situation, som har livet bakom sig och står slutet nära. Dessa partier, som fyller upp mycket av boken, är intensivt präglade av ett medkännande och samkännande, varsamt och osentimentalt, men djupt allvarligt. Man kunde tala om en gripande verkan, men det är svårt att finna ord som passar – de är alltför grova. Bokens berättare nås av ljudet från grannarnas urmodiga radioapparater, och de gamla pensionärernas högtidsstunder blir också högtidsstunder för honom själv: "Vad bryr jag mig om gudstjänsten eller om gud!? Men jag bryr mig om de andras iver att bry sig om!" Att bry sig om är också att vara på plats – eller kan åtminstone vara det.

Boken är naturligtvis skickligt skriven, men det är inte det skickliga jag i förstone kommer att tänka på. Den är en roman, står det på titelbladet, men den beteckningen verkar klumpig med tanke på allt som ryms i den genren. Jag skulle snarare vilja kalla den för livsbetraktelser. Det är är klart, att man kan uppleva den estetiskt, som konst, men den väsentliga betydelsen måste vara en annan, en mer stadigvarande. På mig verkar den som en uppfordran och en självrannsakan. Den sticker en nål i samvetet. Och där finns en bön:

"O Herre Gud Fader. Du som inte finns – låt oss, som inte heller finns, förstå och förbarma oss över alla oss, som lever så självklart vid sidan om oss själva! Förskona oss från förtvivlan och från det grymma föraktet".

Utanför mitt skrivarfönster målar den Gud som finns eller inte finns med klara, röda och gula, färger. En granne, som är pensionär,vandrar med små steg mot den gröna brevlådan, för att än en gång konstatera att den är tom. Många fönsterögon är nu blinda, och stenrösets malande käftar tränger sig på.

Det är tid för begrundan och kontemplation. Det är gott att återvända till den ständigt aktuelle Lars Gyllensten. Denne "uomo universale", som förutom att vara på plats i sitt eget liv också gjuter nytt liv i praktiserad existentialism, riktar sin genomträngande blick mot oss och ställer oss till svars.

Carsten Palmer Schale

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Jag njuter av ljudet ner en el-maskin dividerar (beaktat, men återbruka?

Knappt kunnat sova den här veckan. Varit så orolig. Sett hemska bilder framför mig och även nattmara där mina skrivmaskinsvalser slungas ut i trafikkaoset och strittat rakt in som kilar ...

Av: Stefan Hammarèn | Stefan Hammarén | 22 april, 2013

Mystika djup ”I denna ljuva sommartid”

Paul Gerhardt, tysk diktare, lärare och präst."I denna ljuva sommartid" är hans mest sjungna psalm: Paul Gerhardt är namnet på det tyska språkområdets 1600-talsdiktare framför andra. Under 2008 firades fyrahundraårsjubiléet ...

Av: Mikael Mogren | Essäer om litteratur & böcker | 19 oktober, 2008

Paradoxer och ortodoxer inom svensk lärarutbildning

Anders Zorn Då lärarutbildningen är ett brinnande ämne för närvarande, kunde det vara intressant med några inblickar i denna utifrån ett lärarperspektiv. Jag ska här dra nytta av Tidningen Kulturens obundna ...

Av: Hans Färnlöf, docent | Essäer om samhället | 21 april, 2008

Melker Garay. Foto: Gian-Luca Rossetti

Melker Garay. Gud finns bortom Gud.

Melker Garay är en mångfacetterad författare som Tidningen Kulturen har bland sina medarbetare. I allt från filosofiska berättelser till hyllade novellsamlingar har Melker Garay, född 1966 i Chile och boende ...

Av: Guido Zeccola | Litteraturens porträtt | 12 augusti, 2015

En intervju med Aija Terauda

Många europeiska skådespelerskor har prövat lyckan i Hollywood, men ofta (med undantag möjligen av Marlene Dietrich och Greta Garbo) har de blivit kända för vissa stereotypiska roller. De mest kända ...

Av: Roberto Fogelberg | Filmens porträtt | 21 augusti, 2011

Elsa Grave och grabbarna Om poetissors plats bland kulturens alfahannar

De berömde henne, åtminstone enligt vissa baksidestexter. Olof Lagerkrantz, poet och DNs kulturredaktör; Karl Vennberg, poet och Aftonbladets kulturredaktör. Elsa Grave var, enligt den elitistiska jargongen, ”betydande”. Detta var under ...

Av: Annakarin Svedberg | Essäer om litteratur & böcker | 26 november, 2013

Frida Andersson, ”Ett hjärta av guld”. Foto och grafik: Julia Ingo.

Intervju: Frida Andersson

En och annan finlandssvensk artist, skådespelare eller annan kulturarbetare söker sig till Sverige, kanske främst för att nå en större publik. En av dem är sångerskan och låtskrivaren Frida Andersson.

Av: Thomas Wihlman | Musikens porträtt | 25 april, 2016

Jonas Wessel: Ett meddelande från prinsessan Månuggla

  … med grön hud för 800 år sedan. Deras kroppsvätskor kan producera halvrasavkommor … i kosmos. Mörk är mockan som mejar ner … som en skörd. Var hälsade. Jag är ...

Av: Jonas Wessel | Utopiska geografier | 23 september, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.