Rosa Luxemburgs martyrium

I förordet till antologin Röster om Rosa Luxemburg (1998) berättar Göran Greider om hur det gick till när Rosa Luxemburg mördades den 15 januari 1919. Fyra soldater kommer för att ...

Av: Mohamed Omar | 07 januari, 2014
Essäer om politiken

Yrkestrubadurernas 40-årsjubileum. Intervju med Pierre Ström

  YTF, Yrkestrubadurernas förening, bildades 1971. Initiativtagare var bland andra Fred Åkerström (föreningens förste ordförande), Cornelis Vreeswijk, Finn Zetterholm, Bengt Sändh, Pierre Ström, Lars Göransson och Torgny Björk. På den svenska ...

Av: Johannes Flink | 28 februari, 2011
Musikens porträtt

Stilbild ur The PIcture of Dorian Gray (1945

Den hemsökta målningen

Dorian Gray önskar sig evig ungdom, men hans önskning har ett pris. Hans kropp förblir evigt ung medan hans själ blir allt mer depraverad. I centrum för Oscar Wildes roman ...

Av: Mathias Jansson | 14 december, 2015
Essäer om konst

Bokmässan 2017 med Bildning, Luther, Röster från Irland och den blåvita 100-åringen 

Bildning - detta är årets tema på Bokmässan i Göteborg. Man passar bland annat på att fira 500-års jubileet av reformationen, en process som präglat europeisk historia och som ledde ...

Av: Belinda Graham | 28 september, 2017
Kulturreportage

Lars Gyllensten Foto lars Olsson cc by sa 3.0

Att vara på plats i sitt eget liv



Det är märkligt att vissa av parnassens och debattens giganter kommer, ser och sedan – helt plötsligt – tycks försvinna. Ett sådant sorgligt öde tycks mig drabbat den store, mångsidige, produktive och djupsinnige Lars Gyllensten (1921-2006); strålande författare tvärs över olika genregränser, stridbar debattör, existentialist, läkare och akademiledamot. Han fanns där, i strålkastarljuset, och försvann som en hallucination. Men hans verk finns ju kvar, och mycket finns att erinra.

 


 

Lars Gyllenstens "Baklängesminnen" (1978) är en passande, höstligt lågmäld bok att börja med. Där finns inga starka variationer i känsloläget; stilla och övervägt flyter orden och satserna fram i ett melankoliskt tonläge. Boken har en djup grundstämning, präglad av människolivets tragik och sorg.

Annons:

"Att växa upp till människa är att lära sig tala och tänka och tycka, och varifrån kommer våra ord och meningar om inte ur det allmänna? Inte ens ordet 'jag' är medfött eller skapat av barnet självt – det är de närmaste som lär honom till och med att skilja sin egen person från de andras. Det är de andra, som lär honom vad han får göra och bör göra och kan göra; när man får döda och när man inte får döda och vilka man får döda. Hur skulle någon kunna skriva några regler för staten, när till och med de ord varmed han skriver sina regler är statens lån till honom, och när de regler efter vilka han skriver sina 'nya' regler bara är ogräs, som vuxit upp i någon vrå av allmänningen, där han råkar befinna sig, ur samma mark som han förbannar?" (så resonerar huvudpersonen senator Bhör i "Senatorn. En melodram. En bildningsroman. En bildningsmelodram. Bokförlaget Aldus/Bonniers, Stockholm 1965, s. 30).

Låter resonemanget på något sätt bekant? Befryndat? Besläktat. Visst gör det. Gyllensten ägnade hela sitt författarskap åt att behandla grundläggande livsfrågor. Han kallade själv sitt författarskap för "existentiell grundforskning" och hade Søren Kierkegaard som sin främsta och viktigaste förebild. Om honom skriver han bland annat i essäsamlingen Nihilistiskt credo (1964).Trolösheten och skepsisen mot alla ideologier är temat för romaner som Sokrates död, novellerna i Desperados och essäerna i Nihilistiskt credo. Gyllensten utforskade de mänskliga livsvillkoren i rad filosofiska och experimentella böcker som Carnivora och Senilia. Verk som Kains memoarer, Lotus i Hades och Diarium spirituale karaktäriseras av collageartade prosafragment. Palatset i parken anknyter till Orfeus-myten och I skuggan av Don Juan till Don Juan-gestalten (jfr Kierkegaards huvudestet, Johannes, i Enten-Eller).

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

I DN hette det efter Gyllenstens död 2006 bl.a.: "Vad skådade detta öga? Några ser det som en begränsning att Gyllenstens långa författarskap kretsade kring en och samma fråga, men vad vore hans verk utan denna envisa vilja att gå till grunden med existensens gåta. I sin sista bok, "Med andras ord, och egna" (2004) formulerade han saken så: "Vad i all sin dar är meningen med denna tvivelaktiga, tragikomiska men också underbara tillvaro? Vad ska livet användas till?"
Det är samma fråga som han ställde mer anspråksfullt i sin debutbok "Moderna myter"(1949), där han talar om "naivitetens bankrutt": hur leva meningsfullt när alla gudar, system och program gjort bankrutt, när det inte längre finns några idéer som är värda vår tro?".

Och Micheles Kind skriver i sin dödsruna (Blaskan, 2006): "I en av Lars Gyllenstens romaner och tänkeböcker så skriver han någonting i stil med att 'mina tankar är som ruiner', (i) vilken bok kommer jag inte ihåg men det är lite av hans tankar. För få författare och vetenskapsmän har med sådan iver diskuterat dom existentiella frågorna angående tro och vetenskap.

I alla fall så ordagrant som honom. Lars Gyllenstens essäer och tankeböcker är filosofisk prosa med ett starkt moraliskt budskap riktat till oss alla att vi skall förstå vår belägenhet som människa och född på jorden. Det var hans moral som fick Lars, Kerstin Ekman, Knut Ahnlund och Werner Aspenström att gå ur svenska akademin för att denna institution av ren feghet inte vågade ha en åsikt om dödsdomen av Salman Rushdie 1989".
Efter att mycket intensivt ha sysslat med Kierkegaard under några år, och med starka hågkomster från mötena med Gyllenstens verk, återvänder jag nu därför– hösten 2016 – till honom.

Lars Gyllenstens "Baklängesminnen" (1978) är en passande, höstligt lågmäld bok att börja med. Där finns inga starka variationer i känsloläget; stilla och övervägt flyter orden och satserna fram i ett melankoliskt tonläge. Boken har en djup grundstämning, präglad av människolivets tragik och sorg. Den är lugn, men det är också ett vibrerande liv i den, en stark upplevelse av tomrummet mellan människans möjligheter och hennes förmåga att förverkliga dem: det existentiella grundproblemet. Mellan tillvaron som den kunde vara och som den är. Han skriver:

"Hur många av oss har varit med om sina liv? /.../ Och ur många gånger var jag på plats i det, som jag brukar kalla för mitt liv?"

Ofta lever vi förstrött, som Kierkegaards omedelbarhetsmänniska, är hjälplösa offer för de opportuna, för låsta åsikter, för modemeningar och modetycken, för karriärismens blåslampa. Bakom finns ångesten och rädslan – och att det tycks oss alltför svårt att leva egentligt. Så antar jag att man kan tolka Gyllenstens "att inte vara på plats". Men Gyllensten moraliserar inte, hans bok är inte polemisk, såsom hans essäer oftast är, där han gisslar lögnen och opportunismen i vårt s k kulturliv och våra massmedia. Den sidan av hans verksamhet bör vi vara tacksamma för, men tonen i "Baklängesminnen" är helt annorlunda: den bär på ett milt saktmod.

Några kan väl vara "mer på plats" än många andra, och klyftan mellan möjlighet och verklighet kan vara mindre djup. Men dessa några bör nog inte förhäva sig. Också när de visat någon sorts självständig kraft har de ytterst varit gynnade av lyckan – av turen. Detta tror jag också är Gyllenstens mening, när han skriver, att man skall "vara varsam mot människorna", och då tänker på de många, också på dem som på grund av olika omständigheter – och där är alltid omständigheter – mycket sällan varit "på plats i sina liv", men desto oftare levt i förströddhet.

"Jag hyser stor aktning för människorna. De har det inte lätt – också om det kan tyckas som om de lyckades göra det mycket lätt för sig, för det mesta. Vi lever bland våra fantasier och hugskott, eller nödlögner – och i dem yppar sig en högst hårdhänt, skapande och obarmhärtig verklighet, som vi aldrig kan undkomma."

Själv är författaren i hög rad på plats i denna bok; jag tänker särskilt på det han skriver om gamla människor. Den allmänmänskliga tragiken framträder väl tydligast hos dem, i deras situation, som har livet bakom sig och står slutet nära. Dessa partier, som fyller upp mycket av boken, är intensivt präglade av ett medkännande och samkännande, varsamt och osentimentalt, men djupt allvarligt. Man kunde tala om en gripande verkan, men det är svårt att finna ord som passar – de är alltför grova. Bokens berättare nås av ljudet från grannarnas urmodiga radioapparater, och de gamla pensionärernas högtidsstunder blir också högtidsstunder för honom själv: "Vad bryr jag mig om gudstjänsten eller om gud!? Men jag bryr mig om de andras iver att bry sig om!" Att bry sig om är också att vara på plats – eller kan åtminstone vara det.

Boken är naturligtvis skickligt skriven, men det är inte det skickliga jag i förstone kommer att tänka på. Den är en roman, står det på titelbladet, men den beteckningen verkar klumpig med tanke på allt som ryms i den genren. Jag skulle snarare vilja kalla den för livsbetraktelser. Det är är klart, att man kan uppleva den estetiskt, som konst, men den väsentliga betydelsen måste vara en annan, en mer stadigvarande. På mig verkar den som en uppfordran och en självrannsakan. Den sticker en nål i samvetet. Och där finns en bön:

"O Herre Gud Fader. Du som inte finns – låt oss, som inte heller finns, förstå och förbarma oss över alla oss, som lever så självklart vid sidan om oss själva! Förskona oss från förtvivlan och från det grymma föraktet".

Utanför mitt skrivarfönster målar den Gud som finns eller inte finns med klara, röda och gula, färger. En granne, som är pensionär,vandrar med små steg mot den gröna brevlådan, för att än en gång konstatera att den är tom. Många fönsterögon är nu blinda, och stenrösets malande käftar tränger sig på.

Det är tid för begrundan och kontemplation. Det är gott att återvända till den ständigt aktuelle Lars Gyllensten. Denne "uomo universale", som förutom att vara på plats i sitt eget liv också gjuter nytt liv i praktiserad existentialism, riktar sin genomträngande blick mot oss och ställer oss till svars.

Carsten Palmer Schale

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Edgar Varèse – en ljudets mästare och befriare

Vi upplever nu en tid när det ekonomiska tänkandet ramar in våra liv som ofta saknar meningsfullt innehåll. Konstens kraftkälla, som Varèse såg som en huvudrollsinnehavare, behövs mer än någonsin. Vem ...

Av: Percival | Musikens porträtt | 04 augusti, 2012

Ulf Stenberg ur Den gamle stinsen DEL 5

Korta berättelser av Ulf Stenberg från boken Den gamle stinsen.

Av: Ulf Stenberg | Utopiska geografier | 10 Maj, 2017

Vilhelm Moberg- En väldig grep i sin samtids kompost

Det finns en andaktsfull helighet i omnämnandet av författaren Vilhelm Moberg, en sakral vördnad för den väldige smålänningen där epiteten och metaforerna kring författaren tycks har rötter fotade rakt ned ...

Av: Benny Holmberg | Litteraturens porträtt | 23 augusti, 2010

Simon O Pettersson. Den tübingska estetdöden

Friedrich Schlegel skriver i ett fragment: ”Nur derjenige kann ein Künstler sein, welcher eine eigne Religion, eine originelle Ansicht des Unendlichen hat.“ Jag tror detta är en korrekt uppfattning. Poesi ...

Av: Simon O Pettersson | Utopiska geografier | 03 mars, 2014

Skolan i Aten av Rafael

Jag läser som jag vill och funderar som jag tänker

De lärda må tvista med de olärda om vad som kan vara god litteratur. Kan det möjligtvis vara så, att läsandet av vissa böcker höjer såväl känsla som intellekt ...

Av: Annakarin Svedberg | Essäer om litteratur & böcker | 10 september, 2015

Veckan från Hyllan. Vecka 39, 2012

Sverige regeras av ”Det nya arbetarpartiet”. Deras huvudkonkurrent är det gamla arbetarpartiet. Lite märkligt att de två största partierna vill kalla sig för arbetarpartier, nya eller gamla, när de samtidigt ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 22 september, 2012

Mauro Luppichini. Arktis

Mauro Luppichini är en italiensk författare. Han har dock bott i Sverige i fem decennier och arbetat bland annat som bibliotekarie i Uppsala. Men han har alltid skrivit och publicerat ...

Av: Mauro Luppicchini | Utopiska geografier | 02 december, 2013

Landet som är vårt land är sig inte längre likt

Landet som är vårt land har förändrats, och förändrats i grunden. Jag tror det började med Kjell-Olof Feldt, en gång finansminister vid Ingvar Carlssons sida. Minns ni hur han allvarligt ...

Av: Crister Enander | Essäer om samhället | 17 oktober, 2010

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.