Distributionssvårigheter har gjort att den officiella premiären av Green Inferno är uppskjuten.

Kannibalmyten som kolonial skrämselsaga

Hollywood återanvänder succérecept som aldrig förr. Med anledning av Eli Roths nya, ännu inte släppta kannibalfilm "Green Inferno", är det på sin plats att bena ut hur kannibaler brukar representeras ...

Av: Anders Nilsson | 02 mars, 2015
Essäer om film

Amanda Svensson foto Khashayar Naderehvandi

De kvinnliga författarna går i täten

Jag tillhör de där hopplöst gammaldags som tycker att det inte skrivits någon riktigt bra svensk skönlitteratur sedan Sven Delblanc och Göran Tunström gick ur tiden. Delblanc dog 1992, Tunström ...

Av: Mats Myrstener | 23 januari, 2017
Essäer om litteratur & böcker

Miguel Cervantes 1547 1616

Shakespeares och Cervantes budskap till vår tid

Den 23 april 2016 är det 400 år sedan två av världslitteraturens främsta författare dog. Denna dag 1616 avled William Shakespeare i Stratford-upon-Avon och Miguel de Cervantes i Madrid. Vid ...

Av: Bo Gustavsson | 23 april, 2016
Litteraturens porträtt

Sprida konst med datavirus

Jag minns ett datavirus som drabbade min hemdator Amiga 500 i slutet av 80-talet. På skärmen kunde man läsa: “Something wonderful has happened Your AMIGA is alive !!! and, even ...

Av: Mathias Jansson | 11 april, 2014
Essäer om konst

Lars Gyllensten Foto lars Olsson cc by sa 3.0

Att vara på plats i sitt eget liv



Det är märkligt att vissa av parnassens och debattens giganter kommer, ser och sedan – helt plötsligt – tycks försvinna. Ett sådant sorgligt öde tycks mig drabbat den store, mångsidige, produktive och djupsinnige Lars Gyllensten (1921-2006); strålande författare tvärs över olika genregränser, stridbar debattör, existentialist, läkare och akademiledamot. Han fanns där, i strålkastarljuset, och försvann som en hallucination. Men hans verk finns ju kvar, och mycket finns att erinra.

 


 

Lars Gyllenstens "Baklängesminnen" (1978) är en passande, höstligt lågmäld bok att börja med. Där finns inga starka variationer i känsloläget; stilla och övervägt flyter orden och satserna fram i ett melankoliskt tonläge. Boken har en djup grundstämning, präglad av människolivets tragik och sorg.

Annons:

"Att växa upp till människa är att lära sig tala och tänka och tycka, och varifrån kommer våra ord och meningar om inte ur det allmänna? Inte ens ordet 'jag' är medfött eller skapat av barnet självt – det är de närmaste som lär honom till och med att skilja sin egen person från de andras. Det är de andra, som lär honom vad han får göra och bör göra och kan göra; när man får döda och när man inte får döda och vilka man får döda. Hur skulle någon kunna skriva några regler för staten, när till och med de ord varmed han skriver sina regler är statens lån till honom, och när de regler efter vilka han skriver sina 'nya' regler bara är ogräs, som vuxit upp i någon vrå av allmänningen, där han råkar befinna sig, ur samma mark som han förbannar?" (så resonerar huvudpersonen senator Bhör i "Senatorn. En melodram. En bildningsroman. En bildningsmelodram. Bokförlaget Aldus/Bonniers, Stockholm 1965, s. 30).

Låter resonemanget på något sätt bekant? Befryndat? Besläktat. Visst gör det. Gyllensten ägnade hela sitt författarskap åt att behandla grundläggande livsfrågor. Han kallade själv sitt författarskap för "existentiell grundforskning" och hade Søren Kierkegaard som sin främsta och viktigaste förebild. Om honom skriver han bland annat i essäsamlingen Nihilistiskt credo (1964).Trolösheten och skepsisen mot alla ideologier är temat för romaner som Sokrates död, novellerna i Desperados och essäerna i Nihilistiskt credo. Gyllensten utforskade de mänskliga livsvillkoren i rad filosofiska och experimentella böcker som Carnivora och Senilia. Verk som Kains memoarer, Lotus i Hades och Diarium spirituale karaktäriseras av collageartade prosafragment. Palatset i parken anknyter till Orfeus-myten och I skuggan av Don Juan till Don Juan-gestalten (jfr Kierkegaards huvudestet, Johannes, i Enten-Eller).

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

I DN hette det efter Gyllenstens död 2006 bl.a.: "Vad skådade detta öga? Några ser det som en begränsning att Gyllenstens långa författarskap kretsade kring en och samma fråga, men vad vore hans verk utan denna envisa vilja att gå till grunden med existensens gåta. I sin sista bok, "Med andras ord, och egna" (2004) formulerade han saken så: "Vad i all sin dar är meningen med denna tvivelaktiga, tragikomiska men också underbara tillvaro? Vad ska livet användas till?"
Det är samma fråga som han ställde mer anspråksfullt i sin debutbok "Moderna myter"(1949), där han talar om "naivitetens bankrutt": hur leva meningsfullt när alla gudar, system och program gjort bankrutt, när det inte längre finns några idéer som är värda vår tro?".

Och Micheles Kind skriver i sin dödsruna (Blaskan, 2006): "I en av Lars Gyllenstens romaner och tänkeböcker så skriver han någonting i stil med att 'mina tankar är som ruiner', (i) vilken bok kommer jag inte ihåg men det är lite av hans tankar. För få författare och vetenskapsmän har med sådan iver diskuterat dom existentiella frågorna angående tro och vetenskap.

I alla fall så ordagrant som honom. Lars Gyllenstens essäer och tankeböcker är filosofisk prosa med ett starkt moraliskt budskap riktat till oss alla att vi skall förstå vår belägenhet som människa och född på jorden. Det var hans moral som fick Lars, Kerstin Ekman, Knut Ahnlund och Werner Aspenström att gå ur svenska akademin för att denna institution av ren feghet inte vågade ha en åsikt om dödsdomen av Salman Rushdie 1989".
Efter att mycket intensivt ha sysslat med Kierkegaard under några år, och med starka hågkomster från mötena med Gyllenstens verk, återvänder jag nu därför– hösten 2016 – till honom.

Lars Gyllenstens "Baklängesminnen" (1978) är en passande, höstligt lågmäld bok att börja med. Där finns inga starka variationer i känsloläget; stilla och övervägt flyter orden och satserna fram i ett melankoliskt tonläge. Boken har en djup grundstämning, präglad av människolivets tragik och sorg. Den är lugn, men det är också ett vibrerande liv i den, en stark upplevelse av tomrummet mellan människans möjligheter och hennes förmåga att förverkliga dem: det existentiella grundproblemet. Mellan tillvaron som den kunde vara och som den är. Han skriver:

"Hur många av oss har varit med om sina liv? /.../ Och ur många gånger var jag på plats i det, som jag brukar kalla för mitt liv?"

Ofta lever vi förstrött, som Kierkegaards omedelbarhetsmänniska, är hjälplösa offer för de opportuna, för låsta åsikter, för modemeningar och modetycken, för karriärismens blåslampa. Bakom finns ångesten och rädslan – och att det tycks oss alltför svårt att leva egentligt. Så antar jag att man kan tolka Gyllenstens "att inte vara på plats". Men Gyllensten moraliserar inte, hans bok är inte polemisk, såsom hans essäer oftast är, där han gisslar lögnen och opportunismen i vårt s k kulturliv och våra massmedia. Den sidan av hans verksamhet bör vi vara tacksamma för, men tonen i "Baklängesminnen" är helt annorlunda: den bär på ett milt saktmod.

Några kan väl vara "mer på plats" än många andra, och klyftan mellan möjlighet och verklighet kan vara mindre djup. Men dessa några bör nog inte förhäva sig. Också när de visat någon sorts självständig kraft har de ytterst varit gynnade av lyckan – av turen. Detta tror jag också är Gyllenstens mening, när han skriver, att man skall "vara varsam mot människorna", och då tänker på de många, också på dem som på grund av olika omständigheter – och där är alltid omständigheter – mycket sällan varit "på plats i sina liv", men desto oftare levt i förströddhet.

"Jag hyser stor aktning för människorna. De har det inte lätt – också om det kan tyckas som om de lyckades göra det mycket lätt för sig, för det mesta. Vi lever bland våra fantasier och hugskott, eller nödlögner – och i dem yppar sig en högst hårdhänt, skapande och obarmhärtig verklighet, som vi aldrig kan undkomma."

Själv är författaren i hög rad på plats i denna bok; jag tänker särskilt på det han skriver om gamla människor. Den allmänmänskliga tragiken framträder väl tydligast hos dem, i deras situation, som har livet bakom sig och står slutet nära. Dessa partier, som fyller upp mycket av boken, är intensivt präglade av ett medkännande och samkännande, varsamt och osentimentalt, men djupt allvarligt. Man kunde tala om en gripande verkan, men det är svårt att finna ord som passar – de är alltför grova. Bokens berättare nås av ljudet från grannarnas urmodiga radioapparater, och de gamla pensionärernas högtidsstunder blir också högtidsstunder för honom själv: "Vad bryr jag mig om gudstjänsten eller om gud!? Men jag bryr mig om de andras iver att bry sig om!" Att bry sig om är också att vara på plats – eller kan åtminstone vara det.

Boken är naturligtvis skickligt skriven, men det är inte det skickliga jag i förstone kommer att tänka på. Den är en roman, står det på titelbladet, men den beteckningen verkar klumpig med tanke på allt som ryms i den genren. Jag skulle snarare vilja kalla den för livsbetraktelser. Det är är klart, att man kan uppleva den estetiskt, som konst, men den väsentliga betydelsen måste vara en annan, en mer stadigvarande. På mig verkar den som en uppfordran och en självrannsakan. Den sticker en nål i samvetet. Och där finns en bön:

"O Herre Gud Fader. Du som inte finns – låt oss, som inte heller finns, förstå och förbarma oss över alla oss, som lever så självklart vid sidan om oss själva! Förskona oss från förtvivlan och från det grymma föraktet".

Utanför mitt skrivarfönster målar den Gud som finns eller inte finns med klara, röda och gula, färger. En granne, som är pensionär,vandrar med små steg mot den gröna brevlådan, för att än en gång konstatera att den är tom. Många fönsterögon är nu blinda, och stenrösets malande käftar tränger sig på.

Det är tid för begrundan och kontemplation. Det är gott att återvända till den ständigt aktuelle Lars Gyllensten. Denne "uomo universale", som förutom att vara på plats i sitt eget liv också gjuter nytt liv i praktiserad existentialism, riktar sin genomträngande blick mot oss och ställer oss till svars.

Carsten Palmer Schale

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Sjuttio år sedan Kaj Munk mördades

Vem läser längre Kaj Munk, diktarprästen från det jylländska Vedersø? I Sverige är han i det närmaste bortglömd numera även om hans drama Ordet överlevt tack vare Carl Theodor Dreyers ...

Av: Ivo Holmqvist | Litteraturens porträtt | 04 januari, 2014

Svetlana Petrova “Edouard Manets Olympia med katten Zarathustra”

Virala memelingar-  min feta katt och andra kändisar i konsthistorien  

Det var många kändisar som avled under 2016 som David Bowie, Leonard Cohen, Prince och George Michael. För att definiera vem som är en kändis kan man idag räkna antal ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 20 januari, 2017

Ta mej – jag känner henne inte (eller varför man lämnar fb)

Alessia Niccolucci är en ung italiensk författarinna, med flera romaner, noveller och diktsamlingar bakom sig. Hon kan anses ha valt ”den kvinnliga kontinenten”, som Lacan hade kunnat säga, men varierar ...

Av: Alessia Niccolucci | Utopiska geografier | 24 september, 2012

Höjdpunkterna från musikåret 2013

Hur jag än vrider och vänder på det kommer 2013 alltid att vara täckt av den dystra hinna som Lou Reeds frånfälle lämnade efter sig. Det var som att ett ...

Av: Peter Sjöblom | Essäer om musik | 28 december, 2013

Hegel. Sin och vår tids vittne

Georg Wilhelm Friedrich HegelÄr det dags att omvärdera historien? Hegels klassiker Andens Fenomenologi har under hösten kommit ut på svenska (Thales förlag) . Anna-Lena Renqvist begrundar skälen för denna bortklippta ...

Av: Anna-Lena Renqvist | Agora - filosofiska essäer | 09 januari, 2009

Claude Simon - ordorgiernas mästare

Intrigen är inget och berättandet allt i Claude Simons vindlande textmassor. Det är textsjok som befinner sig bortom de gängse intrigvestibulerna och det vanliga a till ö harvandet i den ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om litteratur & böcker | 19 april, 2010

Nyåret 2014

”Välkommet, nyår, med mörker och mord och lögn, och dumhet, och flärd! Jag hoppas, du arkebuserar vår jord, en kula kan hon vara värd. Hon är orolig, som mången annan, Men allting blir lugnt, om ...

Av: Birgitta Milits | Gästkrönikör | 31 december, 2014

Ragnar Thoursie Foto Ulla Montan

Kråkorna skrattar ännu

Cecilia Persson om poeten Ragnar Thoursie

Av: Cecilia Persson | Litteraturens porträtt | 10 maj, 2016

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.