Ofelia 1898 akvarell av Frances MacDonald

Det drömda mötet som idé

I BLM:s decembernummer från 1953 ställdes några frågor till läsekretsen – fast bara författare svarade – om vilken diktad gestalt man helst velat träffa. En underbar idé, enligt min mening ...

Av: Carsten Palmer Schale | 19 juli, 2016
Gästkrönikör

Kulturradikalen Anna Charlotte Leffler

1873 uppfördes på Dramaten i Stockholm pjäsen ”Skådespelerskan”, som väckte ett stort gensvar hos publiken. Den var skriven av en ung debutant som ville vara anonym. Det utmanande med den ...

Av: Eva-Karin Josefson | 10 maj, 2014
Litteraturens porträtt

Tro og metaetisistisk kritisisme. Del III. Naturvitenskap og metafysisistisk livsfenomenologisme.

Innledning. Livsfenomenologismen er en filosofisk retning og som går ut på at livet har forrang framfor verden eller ego. Metafysisistisk livsfenomenologisme er en metafysisk skoleretning; den metafysisistiske livsfenomenologisme går ...

Av: Thor Olav Olsen | 07 juni, 2011
Agora - filosofiska essäer

Förlorad i det allslukande världsalltet

Poe dog 1849, 40 år gammal, efter att ha påträffats på en krog i Baltimore i ett förvirrat och medtaget tillstånd, iförd någon annans kläder. Vad han några dagar senare ...

Av: Nikanor Teratologen | 26 juni, 2012
Essäer om litteratur & böcker

Lars Gyllensten Foto lars Olsson cc by sa 3.0

Att vara på plats i sitt eget liv



Det är märkligt att vissa av parnassens och debattens giganter kommer, ser och sedan – helt plötsligt – tycks försvinna. Ett sådant sorgligt öde tycks mig drabbat den store, mångsidige, produktive och djupsinnige Lars Gyllensten (1921-2006); strålande författare tvärs över olika genregränser, stridbar debattör, existentialist, läkare och akademiledamot. Han fanns där, i strålkastarljuset, och försvann som en hallucination. Men hans verk finns ju kvar, och mycket finns att erinra.

 


 

Lars Gyllenstens "Baklängesminnen" (1978) är en passande, höstligt lågmäld bok att börja med. Där finns inga starka variationer i känsloläget; stilla och övervägt flyter orden och satserna fram i ett melankoliskt tonläge. Boken har en djup grundstämning, präglad av människolivets tragik och sorg.

Annons:

"Att växa upp till människa är att lära sig tala och tänka och tycka, och varifrån kommer våra ord och meningar om inte ur det allmänna? Inte ens ordet 'jag' är medfött eller skapat av barnet självt – det är de närmaste som lär honom till och med att skilja sin egen person från de andras. Det är de andra, som lär honom vad han får göra och bör göra och kan göra; när man får döda och när man inte får döda och vilka man får döda. Hur skulle någon kunna skriva några regler för staten, när till och med de ord varmed han skriver sina regler är statens lån till honom, och när de regler efter vilka han skriver sina 'nya' regler bara är ogräs, som vuxit upp i någon vrå av allmänningen, där han råkar befinna sig, ur samma mark som han förbannar?" (så resonerar huvudpersonen senator Bhör i "Senatorn. En melodram. En bildningsroman. En bildningsmelodram. Bokförlaget Aldus/Bonniers, Stockholm 1965, s. 30).

Låter resonemanget på något sätt bekant? Befryndat? Besläktat. Visst gör det. Gyllensten ägnade hela sitt författarskap åt att behandla grundläggande livsfrågor. Han kallade själv sitt författarskap för "existentiell grundforskning" och hade Søren Kierkegaard som sin främsta och viktigaste förebild. Om honom skriver han bland annat i essäsamlingen Nihilistiskt credo (1964).Trolösheten och skepsisen mot alla ideologier är temat för romaner som Sokrates död, novellerna i Desperados och essäerna i Nihilistiskt credo. Gyllensten utforskade de mänskliga livsvillkoren i rad filosofiska och experimentella böcker som Carnivora och Senilia. Verk som Kains memoarer, Lotus i Hades och Diarium spirituale karaktäriseras av collageartade prosafragment. Palatset i parken anknyter till Orfeus-myten och I skuggan av Don Juan till Don Juan-gestalten (jfr Kierkegaards huvudestet, Johannes, i Enten-Eller).

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

I DN hette det efter Gyllenstens död 2006 bl.a.: "Vad skådade detta öga? Några ser det som en begränsning att Gyllenstens långa författarskap kretsade kring en och samma fråga, men vad vore hans verk utan denna envisa vilja att gå till grunden med existensens gåta. I sin sista bok, "Med andras ord, och egna" (2004) formulerade han saken så: "Vad i all sin dar är meningen med denna tvivelaktiga, tragikomiska men också underbara tillvaro? Vad ska livet användas till?"
Det är samma fråga som han ställde mer anspråksfullt i sin debutbok "Moderna myter"(1949), där han talar om "naivitetens bankrutt": hur leva meningsfullt när alla gudar, system och program gjort bankrutt, när det inte längre finns några idéer som är värda vår tro?".

Och Micheles Kind skriver i sin dödsruna (Blaskan, 2006): "I en av Lars Gyllenstens romaner och tänkeböcker så skriver han någonting i stil med att 'mina tankar är som ruiner', (i) vilken bok kommer jag inte ihåg men det är lite av hans tankar. För få författare och vetenskapsmän har med sådan iver diskuterat dom existentiella frågorna angående tro och vetenskap.

I alla fall så ordagrant som honom. Lars Gyllenstens essäer och tankeböcker är filosofisk prosa med ett starkt moraliskt budskap riktat till oss alla att vi skall förstå vår belägenhet som människa och född på jorden. Det var hans moral som fick Lars, Kerstin Ekman, Knut Ahnlund och Werner Aspenström att gå ur svenska akademin för att denna institution av ren feghet inte vågade ha en åsikt om dödsdomen av Salman Rushdie 1989".
Efter att mycket intensivt ha sysslat med Kierkegaard under några år, och med starka hågkomster från mötena med Gyllenstens verk, återvänder jag nu därför– hösten 2016 – till honom.

Lars Gyllenstens "Baklängesminnen" (1978) är en passande, höstligt lågmäld bok att börja med. Där finns inga starka variationer i känsloläget; stilla och övervägt flyter orden och satserna fram i ett melankoliskt tonläge. Boken har en djup grundstämning, präglad av människolivets tragik och sorg. Den är lugn, men det är också ett vibrerande liv i den, en stark upplevelse av tomrummet mellan människans möjligheter och hennes förmåga att förverkliga dem: det existentiella grundproblemet. Mellan tillvaron som den kunde vara och som den är. Han skriver:

"Hur många av oss har varit med om sina liv? /.../ Och ur många gånger var jag på plats i det, som jag brukar kalla för mitt liv?"

Ofta lever vi förstrött, som Kierkegaards omedelbarhetsmänniska, är hjälplösa offer för de opportuna, för låsta åsikter, för modemeningar och modetycken, för karriärismens blåslampa. Bakom finns ångesten och rädslan – och att det tycks oss alltför svårt att leva egentligt. Så antar jag att man kan tolka Gyllenstens "att inte vara på plats". Men Gyllensten moraliserar inte, hans bok är inte polemisk, såsom hans essäer oftast är, där han gisslar lögnen och opportunismen i vårt s k kulturliv och våra massmedia. Den sidan av hans verksamhet bör vi vara tacksamma för, men tonen i "Baklängesminnen" är helt annorlunda: den bär på ett milt saktmod.

Några kan väl vara "mer på plats" än många andra, och klyftan mellan möjlighet och verklighet kan vara mindre djup. Men dessa några bör nog inte förhäva sig. Också när de visat någon sorts självständig kraft har de ytterst varit gynnade av lyckan – av turen. Detta tror jag också är Gyllenstens mening, när han skriver, att man skall "vara varsam mot människorna", och då tänker på de många, också på dem som på grund av olika omständigheter – och där är alltid omständigheter – mycket sällan varit "på plats i sina liv", men desto oftare levt i förströddhet.

"Jag hyser stor aktning för människorna. De har det inte lätt – också om det kan tyckas som om de lyckades göra det mycket lätt för sig, för det mesta. Vi lever bland våra fantasier och hugskott, eller nödlögner – och i dem yppar sig en högst hårdhänt, skapande och obarmhärtig verklighet, som vi aldrig kan undkomma."

Själv är författaren i hög rad på plats i denna bok; jag tänker särskilt på det han skriver om gamla människor. Den allmänmänskliga tragiken framträder väl tydligast hos dem, i deras situation, som har livet bakom sig och står slutet nära. Dessa partier, som fyller upp mycket av boken, är intensivt präglade av ett medkännande och samkännande, varsamt och osentimentalt, men djupt allvarligt. Man kunde tala om en gripande verkan, men det är svårt att finna ord som passar – de är alltför grova. Bokens berättare nås av ljudet från grannarnas urmodiga radioapparater, och de gamla pensionärernas högtidsstunder blir också högtidsstunder för honom själv: "Vad bryr jag mig om gudstjänsten eller om gud!? Men jag bryr mig om de andras iver att bry sig om!" Att bry sig om är också att vara på plats – eller kan åtminstone vara det.

Boken är naturligtvis skickligt skriven, men det är inte det skickliga jag i förstone kommer att tänka på. Den är en roman, står det på titelbladet, men den beteckningen verkar klumpig med tanke på allt som ryms i den genren. Jag skulle snarare vilja kalla den för livsbetraktelser. Det är är klart, att man kan uppleva den estetiskt, som konst, men den väsentliga betydelsen måste vara en annan, en mer stadigvarande. På mig verkar den som en uppfordran och en självrannsakan. Den sticker en nål i samvetet. Och där finns en bön:

"O Herre Gud Fader. Du som inte finns – låt oss, som inte heller finns, förstå och förbarma oss över alla oss, som lever så självklart vid sidan om oss själva! Förskona oss från förtvivlan och från det grymma föraktet".

Utanför mitt skrivarfönster målar den Gud som finns eller inte finns med klara, röda och gula, färger. En granne, som är pensionär,vandrar med små steg mot den gröna brevlådan, för att än en gång konstatera att den är tom. Många fönsterögon är nu blinda, och stenrösets malande käftar tränger sig på.

Det är tid för begrundan och kontemplation. Det är gott att återvända till den ständigt aktuelle Lars Gyllensten. Denne "uomo universale", som förutom att vara på plats i sitt eget liv också gjuter nytt liv i praktiserad existentialism, riktar sin genomträngande blick mot oss och ställer oss till svars.

Carsten Palmer Schale

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Whilde på sommar

Doktor Frederick Foster Hervey Quin var två steg från döden. En koleraepidemi hade brutit ut och Quin insjuknade med grymma plågor. Desperat tog han det homeopatiska medlet camphor, som Hahnemann hunnit ...

Av: Stefan Whilde | Stefan Whilde | 01 juni, 2014

Dikter av Sven André

Rivning   Långsamt ritar deras drömmar om bilden av det obeständigas landskap Några vinklar här Några rutmönster där Vad som är i vägen för de becksvarta pulsslagen bryts sönder till sin döda natur Vad som undslipper årens marsch mot Utopia står ...

Av: Sven André | Utopiska geografier | 07 december, 2009

Porkkala. Kusten 2009 Foto Matti Paavola

Porkalas parentes

Till september 1944 var Porkala mest känd som ett stycke vänlig skärgårdsnatur några mil utanför Helsingfors. Ett stycke havsomsusad nyländsk skärgård med blankpolerade klipphällar och martalls bevuxna kobbar. Längre inåt ...

Av: Rolf Karlman | Reportage om politik & samhälle | 15 juli, 2016

En rökares försvarstal

 En av mina väninnor försöker leva ett hälsosamt liv, för att må bra. Nu äter hon rätt, a la diet nya modellen och motionerar som sig bör. Hon springer varje ...

Av: Jenny Berggren Keljevic | Gästkrönikör | 30 december, 2013

Care Santos på Bokmässan i Göteborg 2014 Foto Per A J Andersson

Några reflektioner kring Care Santos prisbelönta roman Media vida

Elisabeth Tegelberg om Care Santos nya roman

Av: Elisabeth Tegelberg | Essäer om litteratur & böcker | 25 april, 2017

Pièta och den röda hästen

Thomas Notinis högintressanta uppsats här på sidan om Kasimir Malevitj fick mig att fundera över några bildminnen, det ena mitt eget, det andra min mors. Som ung glop för femtio ...

Av: Ivo Holmqvist | Övriga porträtt | 10 december, 2014

Julen är inte vad den alltid har varit

Det är lätt att tänka sig att julen är vad den är och att den alltid har varit vad den är idag.  Den klassiska sagan En julsaga av Charles Dickens beskriver ...

Av: Belinda Graham | Essäer om litteratur & böcker | 01 november, 2013

Paddington anländer till Paddington Station med en lapp runt halsen

Paddington - En björn för alla tider

Paddington är urtypen för den artige främlingen. Han kommer som flykting till Storbritannien med en lapp runt halsen och hittas av den snälla familjen Brown på en tågstation i London ...

Av: Belinda Graham | Gästkrönikör | 02 december, 2017

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.