Självmordsattacken i Stockholm. Några reflexioner

Den 11 december 2010 skakades Sverige av den första självmordsattacken i vårt land någonsin. Den irakisk-svenske terroristen Taimour Abdulwahab utlöste sin sprängladdning på Bryggaregatan i Stockholm. Hans plan var att ...

Av: Mohamed Omar | 28 juli, 2012
Kulturreportage

Skapandet och Jante

Vem är den där Jante? Jag tänker på hen just nu. Alla som bär på någon form av drömmar känner säkert igen sig: det är inte alltid lätt att själv ...

Av: Marja Beckman | 28 januari, 2014
Gästkrönikör

Hon drar pennan över världens kropp

Redan i sin boks huvudtitel har hon gjort oss till fåglar för att vi skall bli poetiska. llustration: Kristina T helin Att läsa dig - Helene Cixous Så många ord ...

Av: Eleonora Bru | 12 augusti, 2010
Essäer om litteratur & böcker

Talmud diskuteras av Carl Schleicher

Talmud som diskussionsform par excellence

Marcus Myrbäck om antologin Rum i Talmud (red: Bertil Adania, Artos 2002).

Av: Marcus Myrbäck | 20 februari, 2017
Essäer om litteratur & böcker

Afrikanska toner och skönsång på jazzfestivalen



jazzfest.jpg
Etienne Mbappé.

Afrikanska toner och skönsång på jazzfestivalen

I slutet av oktober gick jazzfestivalen i Umeå av stapeln. Det fanns åtta scener och framföranden för alla smaker, från skönsång med The Real Group till rockig jazz med Jojje Wadenius. Festivalen hölls på Norrlandsoperan och i Umeå Folkets Hus och det var fullt av musikälskande besökare och gästande musiker som trängdes i lokalerna.

Årets hedersgäst på festivalen var Marilyn Mazur, en amerikanska som bott större delen av sitt liv i Danmark. Redan som liten spelade hon piano, klassisk musik, och dansade balett; musiken var hennes stora passion. Den musikaliska karriären inledde hon som dansare med Creative Dance Theatre, men det dröjde inte länge förrän hon skapade sitt första band som kompositör och pianist – Zirenes, 1973. Sedan mitten av sjuttiotalet har hon arbetat som slagverkare och sångare i flera olika konstellationer. Hon är till största delen självlärd och det har gjort att hon vågat vandra längs nya musikaliska stigar. Som hedersgäst på Umeå jazzfestival fick hon ett av många erkännanden för sin långa karriär.

När Mazur tillfrågas vilken upplevelse hon vill ge publiken i Umeå svarar hon: ”lycka, nyfikenhet och skönhet, och energi, så klart!” Energi har hon själv på scenen så det räcker och blir över för publiken. Hon inspirerar till att röra sig och följa med i musikens krumsprång så att publiken ska kunna öppna sina sinnen för nya musikaliska utflykter. Hon beskriver sin musik som äventyrlig, färgsprakande, drömmande och romantisk. Jag skulle vilja tillägga full av lekfull energi. Hennes stil gör oss lyckliga.

På frågan om vilka influenser hon har för sin musik svarar hon lite flummigt ”Livet! Alla människor och erfarenheter av livet.” Följdfrågan blir då naturligt hur hon arbetar. Mazur berättade mer än gärna: ”Jag försöker fånga bilder och idéer i mitt huvud, känslor i kroppen, i musiken, när jag komponerar och när jag spelar.” Efter en bejublad konsert på festivalen är det nog många som vill höra mer av henne och tillfrågad om sina planer för det kommande året berättar hon om olika konstellationer, turnéer och jobb. I januari kommer hennes solo-CD och duo med Jan Garbarek ut. Mazur säger: ”Jag ser mycket fram emot den och hoppas publiken kommer att gilla den.”

Från New York gästas vi av Richard Bona och från Paris Etienne Mbappé, båda basister med sitt ursprung i Kamerun. Richard Bona kommer från ett litet samhälle i östra Kamerun där han tidigt började spela musik. Vid tjugotvå års ålder emigrerade han till Tyskland och senare till Frankrike där han kunde färdas djupare in i sitt musikaliska landskap. Under tiden i Frankrike spelade han med musiker som Jacques Higelin, Didier Lockwood, Manu Dibango och Salif Keita. Det har gett honom självförtroende på scenen och insikt i musikens väsen.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Nu undervisar han på New York University fastän han säger att man inte kan lära ut musik. Antingen finns känslan där eller så finns den inte, anser han. Själv kommer han från en lång tradition av musiker och det har gett honom känsla för ljud och ton. Musik måste höras och ses, det går inte att teoretisera, enligt Bona. I hans musik finns influenser från afro-beat, jazz, funk och bossa nova. Detta har gett honom smeknamnet ”The African Sting” och när man hör hans musik så förstår man varför. Bona säger att han bor i New York därför det är där han som musiker får mest stimulans och utmaning, men han anser att han kan ha ett bekvämare liv i Kamerun. ”Där behöver man inte jobba lika hårt”, säger han.

– Folk tar det lugnare, njuter av livet men i New York måste jag ständigt utvecklas och slipa mina färdigheter och bli en bättre musiker, säger han.

Etienne Mbappé är på turné och när jag sätter mig ner för att intervjua honom är han redan igång, orden strömmar ur honom. Han är taggad för sin spelning senare under kvällen och har massor av uppdämd energi som han ska slösa över publiken. Under intervjun med Mbappé kommer vi osökt in på mat och matlagning, Mbappé har en brinnande passion för mat. ”Det kommer från min mamma. Jag lagar alltid mat med Kamerunska kryddor”, säger han. ”Det återkommer i musiken, min bas är europeisk, men mina kryddor är från Kamerun.”
Mbappé säger att i Kamerun skapades hans känsla för takt och rytm och efter flytten till Frankrike, när han var i fjortonårsåldern, lärde han sig om harmonier. Blandningen av afrikanska rytmer och europeiska influenser från rock, pop, klassiskt och inte minst jazz, tycker han definierar hans sound. Han sjunger bara på sitt hemspråk douala och åker till Kamerun några gånger om året för att hämta inspiration. Han har en liknande bakgrund och inställning till musiken som Richard Bona. Han läste inte heller noter när han började spela musik. Mbappé menar att när man inte läser lär sig öronen och ögonen att söka av och minnas. ”Det visar sig i musiken, den flyter lättare, blir mer vågad”, säger han.

Två publikmagneter spelade samtidigt på festivalen, The Real Group och Jojje Wadenius. Det var två helt olika upplevelser, inte bara musikaliskt utan även fysiskt. The Real Group sjöng på stora scenen och lokalen var fullsatt. Många slöt sina ögon och böjde huvudet bakåt i sina stolar och lät sången förflytta dem till sina egna platser.

Jojje Wadenius spelade i en fullsmockad källarlokal med servering. Folk gick runt med sina ölglas och trängdes, det skapade den rätta jazziga känslan. Bandet började spela, musiken växte organiskt från scenen och publiken applåderade när det kändes rätt snarare än när man skulle göra det, musikerna njöt av att stå på scen. Det är mörkare, tajtare, tätare. Den trängre lokalen fick folk att mötas, ibland ofrivilligt, att interagera. Axlar gnids mot axlar, smalben stöts mot smalben, man känner värmen från kroppar och doften av varandra och kläder. Det blir festival. Vi upplever tillsammans och lyckas musikerna spela på det så blir det en stor upplevelse. Är det inte det här som är essensen av musikfestivaler? Annars skulle vi kunna sitta bekvämare hemma och lyssna på varsin CD. Är en festival en serie konserter eller är det en helt annan form att lyssna på musik? Att veta att andra spelningar och nöjen sker runt om i huset gör spelningarna intressantare. Jag kan när som helst tröttna, resa mig upp och vandra in i nästa, om jag får plats vill säga, för de mindre spelningarna som är de som man vill gå på är överfulla.

Under festivalen delade Balticgruppen ut sitt årliga stipendium till en jazzmusiker. I år tillföll stipendiet duon Wildbirds & Peacedrums som består av sångerskan Mariam Wallentin och slagverkaren Andreas Werlin. När de tilldelades priset bjöd de på en bejublad liten konsert med spröd sång ackompanjerad av triangel. Deras riktiga konsert hölls i ett litet fullpackat rum i Umeå Folkets Hus. Deras musik som framfördes med slagverk och cittra hade ett rått sound som balanserar mellan det klara och det skitiga. En balansakt som de klarade galant. Det var otroligt vackra sånger och Werlin bjöd på en fantastisk upplevelse med sitt känsliga trumarbete.

Calle Hedrén

Ur arkivet

view_module reorder

Att läsa mellan raderna

Fråga: Är pauserna (som ligger mellan raderna) platsen där man kommer ett steg närmre? Kanske är det så. Svårt att avgöra, gränsen blir ganska otydlig när varken viskningar eller rop och man ...

Av: Ida Thunström | Essäer om litteratur & böcker | 20 augusti, 2009

Veckan från hyllan, Vecka 12, 2012

Veckans heta debattämne är hår. Ska man ha eller inte ha, raka eller inte raka, visa eller dölja. Nya spännande ord som ”hårhatare” dyker upp i spalterna. Kommer frisör att ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 17 mars, 2012

Veckan från hyllan. Vecka 15-2013

S-kongressen har börjat. Nu kan alla ledarskribenter som har klagat på avsaknaden på borgerlig politik äntligen andas ut. Alliansens partier må vara visionslösa och initiativlösa, det spelar ingen roll, deras ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 06 april, 2013

Resa till Israel Mina ögon, mina öron. Min fantasi?

Det sägs att om tio personer ser en olycka uppfattar sällan det stora flertalet olyckan på samma sätt. Att detaljer försvinner och förvrängs är mer regel än undantag samtidigt som ...

Av: Fredrik Rubin | Resereportage | 18 november, 2009

Loserförfattarfabriken II

Efter någon tid här på författarparadiset visade det sig att jag blev rätt (plötsligt) sinnessjuk, med den allmänt taget osannolika diagnosen stressad sinnessjuk samt klyvd i åtta otrevliga personligheter, normalt ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 29 juli, 2011

Alhazred och Alhazen. H P Lovecraft och verkligheten bakom myten

Howard Phillips Lovecraft uppfann myten om Necronomicon och dess vansinnige författare Abdul Alhazred. På medeltiden levde en verklig arab som mycket väl kan ha inspirerat myten.  Abdul Alhazred var en ...

Av: Rickard Berghorn | Essäer om litteratur & böcker | 18 juli, 2008

Göran Palm. Foto Johan Ljungström Sverigesradio

”I detta måttligt glädjerika land…”

När fjärde och sista delen av Göran Palms ”Sverige – en vintersaga” kom för elva år sedan recenserades den i Sydsvenskan av Lasse Söderberg som tog till samma versmått, blankversen ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer om litteratur & böcker | 12 augusti, 2016

Tabubelagda ämnen utgångspunkt för Caramel

Libanesiska Nadine Labaki kom till Sverige och Stockholm filmfestival för att visa sin debutfilm Caramel. Och hon åkte hem med FIPRESCI-juryns utmärkelse för Bästa Film. Jag fick tillfälle att prata ...

Av: Jessica Drambo | Filmens porträtt | 06 mars, 2008

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.