Musik som minnesmärken

Om relationella ramverk, bilder av identitet, igenkännandets betydelse och tixotropiska förbindelser i konsten via den norske tonsättaren Lars Petter Hagen och hans tankedialog med den franske installationskonstnären Christian Boltanski ”På mange ...

Av: Stefan Thorsson | 09 mars, 2013
Essäer om musik

Illustration: Hebriana Alainentalo

Fantasi och mening

Kärleken har behov av verklighet.

Av: Tidningen Kulturen | 15 september, 2015
Melker Garay : Reflektioner

John Updike, rovdjursinstinkten och förloraren

Villa ligger invid villa. Likt rader av fyrkantiga lådor fyllda av välordnat och välartat medelklassliv i ändlösa rader. De välklippta gräsmattorna. De välkammade barnen. De skinande leendena. Männen som firar ...

Av: Crister Enander | 17 februari, 2009
Litteraturens porträtt

Bernadette och miraklet i Lourdes

Helgon finns i de flesta religioner och intresset för helgon har varit utbrett i alla tider. Inom olika kulturer har män och kvinnor betraktats som särskilt heliga och vördnadsvärda på ...

Av: Lena Månsson | 25 maj, 2014
Essäer om religionen

Afrikanska toner och skönsång på jazzfestivalen



jazzfest.jpg
Etienne Mbappé.

Afrikanska toner och skönsång på jazzfestivalen

I slutet av oktober gick jazzfestivalen i Umeå av stapeln. Det fanns åtta scener och framföranden för alla smaker, från skönsång med The Real Group till rockig jazz med Jojje Wadenius. Festivalen hölls på Norrlandsoperan och i Umeå Folkets Hus och det var fullt av musikälskande besökare och gästande musiker som trängdes i lokalerna.

Årets hedersgäst på festivalen var Marilyn Mazur, en amerikanska som bott större delen av sitt liv i Danmark. Redan som liten spelade hon piano, klassisk musik, och dansade balett; musiken var hennes stora passion. Den musikaliska karriären inledde hon som dansare med Creative Dance Theatre, men det dröjde inte länge förrän hon skapade sitt första band som kompositör och pianist – Zirenes, 1973. Sedan mitten av sjuttiotalet har hon arbetat som slagverkare och sångare i flera olika konstellationer. Hon är till största delen självlärd och det har gjort att hon vågat vandra längs nya musikaliska stigar. Som hedersgäst på Umeå jazzfestival fick hon ett av många erkännanden för sin långa karriär.

När Mazur tillfrågas vilken upplevelse hon vill ge publiken i Umeå svarar hon: ”lycka, nyfikenhet och skönhet, och energi, så klart!” Energi har hon själv på scenen så det räcker och blir över för publiken. Hon inspirerar till att röra sig och följa med i musikens krumsprång så att publiken ska kunna öppna sina sinnen för nya musikaliska utflykter. Hon beskriver sin musik som äventyrlig, färgsprakande, drömmande och romantisk. Jag skulle vilja tillägga full av lekfull energi. Hennes stil gör oss lyckliga.

På frågan om vilka influenser hon har för sin musik svarar hon lite flummigt ”Livet! Alla människor och erfarenheter av livet.” Följdfrågan blir då naturligt hur hon arbetar. Mazur berättade mer än gärna: ”Jag försöker fånga bilder och idéer i mitt huvud, känslor i kroppen, i musiken, när jag komponerar och när jag spelar.” Efter en bejublad konsert på festivalen är det nog många som vill höra mer av henne och tillfrågad om sina planer för det kommande året berättar hon om olika konstellationer, turnéer och jobb. I januari kommer hennes solo-CD och duo med Jan Garbarek ut. Mazur säger: ”Jag ser mycket fram emot den och hoppas publiken kommer att gilla den.”

Från New York gästas vi av Richard Bona och från Paris Etienne Mbappé, båda basister med sitt ursprung i Kamerun. Richard Bona kommer från ett litet samhälle i östra Kamerun där han tidigt började spela musik. Vid tjugotvå års ålder emigrerade han till Tyskland och senare till Frankrike där han kunde färdas djupare in i sitt musikaliska landskap. Under tiden i Frankrike spelade han med musiker som Jacques Higelin, Didier Lockwood, Manu Dibango och Salif Keita. Det har gett honom självförtroende på scenen och insikt i musikens väsen.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Nu undervisar han på New York University fastän han säger att man inte kan lära ut musik. Antingen finns känslan där eller så finns den inte, anser han. Själv kommer han från en lång tradition av musiker och det har gett honom känsla för ljud och ton. Musik måste höras och ses, det går inte att teoretisera, enligt Bona. I hans musik finns influenser från afro-beat, jazz, funk och bossa nova. Detta har gett honom smeknamnet ”The African Sting” och när man hör hans musik så förstår man varför. Bona säger att han bor i New York därför det är där han som musiker får mest stimulans och utmaning, men han anser att han kan ha ett bekvämare liv i Kamerun. ”Där behöver man inte jobba lika hårt”, säger han.

– Folk tar det lugnare, njuter av livet men i New York måste jag ständigt utvecklas och slipa mina färdigheter och bli en bättre musiker, säger han.

Etienne Mbappé är på turné och när jag sätter mig ner för att intervjua honom är han redan igång, orden strömmar ur honom. Han är taggad för sin spelning senare under kvällen och har massor av uppdämd energi som han ska slösa över publiken. Under intervjun med Mbappé kommer vi osökt in på mat och matlagning, Mbappé har en brinnande passion för mat. ”Det kommer från min mamma. Jag lagar alltid mat med Kamerunska kryddor”, säger han. ”Det återkommer i musiken, min bas är europeisk, men mina kryddor är från Kamerun.”
Mbappé säger att i Kamerun skapades hans känsla för takt och rytm och efter flytten till Frankrike, när han var i fjortonårsåldern, lärde han sig om harmonier. Blandningen av afrikanska rytmer och europeiska influenser från rock, pop, klassiskt och inte minst jazz, tycker han definierar hans sound. Han sjunger bara på sitt hemspråk douala och åker till Kamerun några gånger om året för att hämta inspiration. Han har en liknande bakgrund och inställning till musiken som Richard Bona. Han läste inte heller noter när han började spela musik. Mbappé menar att när man inte läser lär sig öronen och ögonen att söka av och minnas. ”Det visar sig i musiken, den flyter lättare, blir mer vågad”, säger han.

Två publikmagneter spelade samtidigt på festivalen, The Real Group och Jojje Wadenius. Det var två helt olika upplevelser, inte bara musikaliskt utan även fysiskt. The Real Group sjöng på stora scenen och lokalen var fullsatt. Många slöt sina ögon och böjde huvudet bakåt i sina stolar och lät sången förflytta dem till sina egna platser.

Jojje Wadenius spelade i en fullsmockad källarlokal med servering. Folk gick runt med sina ölglas och trängdes, det skapade den rätta jazziga känslan. Bandet började spela, musiken växte organiskt från scenen och publiken applåderade när det kändes rätt snarare än när man skulle göra det, musikerna njöt av att stå på scen. Det är mörkare, tajtare, tätare. Den trängre lokalen fick folk att mötas, ibland ofrivilligt, att interagera. Axlar gnids mot axlar, smalben stöts mot smalben, man känner värmen från kroppar och doften av varandra och kläder. Det blir festival. Vi upplever tillsammans och lyckas musikerna spela på det så blir det en stor upplevelse. Är det inte det här som är essensen av musikfestivaler? Annars skulle vi kunna sitta bekvämare hemma och lyssna på varsin CD. Är en festival en serie konserter eller är det en helt annan form att lyssna på musik? Att veta att andra spelningar och nöjen sker runt om i huset gör spelningarna intressantare. Jag kan när som helst tröttna, resa mig upp och vandra in i nästa, om jag får plats vill säga, för de mindre spelningarna som är de som man vill gå på är överfulla.

Under festivalen delade Balticgruppen ut sitt årliga stipendium till en jazzmusiker. I år tillföll stipendiet duon Wildbirds & Peacedrums som består av sångerskan Mariam Wallentin och slagverkaren Andreas Werlin. När de tilldelades priset bjöd de på en bejublad liten konsert med spröd sång ackompanjerad av triangel. Deras riktiga konsert hölls i ett litet fullpackat rum i Umeå Folkets Hus. Deras musik som framfördes med slagverk och cittra hade ett rått sound som balanserar mellan det klara och det skitiga. En balansakt som de klarade galant. Det var otroligt vackra sånger och Werlin bjöd på en fantastisk upplevelse med sitt känsliga trumarbete.

Calle Hedrén

Ur arkivet

view_module reorder
Tomas Tranströmer. Foto: Caj Westerberg

Postum lektion i konsten att arbeta med språket

Torsten Rönnerstrand om Tomas Tranströmers ”I arbetets utkanter”.

Av: Torsten Rönnerstrand | Essäer om litteratur & böcker | 30 december, 2017

Michel Houellebecq. Foto Phillippe Matsas

Vem lever lycklig i en tid som vår?

För några år sedan kunde man i den franska veckotidskriften Le nouvel Observateur läsa om den då senast inträffade politiska skandalen, när den åldrade ägarinnan till det stora parfymimperiet L’Oréal ...

Av: Claes-Magnus Hugoh | Essäer om litteratur & böcker | 09 februari, 2016

Våldet i fantasylitteraturen

Steven Ekholm synar våldet i några fantasyromaner från Sagan om ringen till Harry Potter. Om man skulle göra en hastig översyn av ungdomars läsning idag så är nog fantasylitteraturen den genre ...

Av: Steven Ekholm | Essäer om litteratur & böcker | 01 april, 2011

En strålande jul i Sverige Upplevd av Angelo Tajani

“Jul, jul, strålande jul...” - det tog flera år innan jag förstod dessa ords verkliga innebörd. Den svenska julen är verkligen enastående och dess fantastiska stämning borde spridas ut i världen. Det ...

Av: Angelo Tajani | Kulturreportage | 24 december, 2012

Goethe Farbkreis

Kungen av Kalifornien

Romanen är en parasitär form, en hybridexistens som Frankensteins monster, skriver Kristoffer Leandoer. Visst har den lånat ihop till sin form och gestalt av saga, fabel och skröna, men memoaren ...

Av: Kristoffer Leandoer | Essäer om litteratur & böcker | 23 september, 2017

Ingen elektronisk växtvärk i underjorden. Om Art’s Birthday

Många bitar faller på plats under den vecka i Stockholm då maskinisterna i Kraftwerk gör fyra fullsatta konserter på Cirkus och dessutom visar sin 3-D-installation 1 2 3 4 5 ...

Av: Curt Lundberg | Essäer om musik | 29 januari, 2014

Börft Records - kulturbärare i periferin

Ungefär samtidigt som syntpopen, emblematiskt representerad av Human Leagues platta ”Dare” och Depeche Modes debut, slog sina kommersiella lovar kring den skivköpande publiken, utvecklades en mindre för allmänheten mindre iögonenfallande ...

Av: Peter Sjöblom | Essäer om musik | 23 september, 2013

Hugo Ball

   Hugo Ball

Av: Stefan Hammarén | Essäer om litteratur & böcker | 12 oktober, 2006

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts