Ett museum för stulen konst

Ett konstverk kan försvinna på många sätt, och stöld har inte varit ovanligt i historien. Det finns många sätt att ta tillbaka verken på, och med hjälp av digitala tekniker ...

Av: Mathias Jansson | 15 juli, 2015
Essäer om konst

Ragnar och Alice ligger på utdragssoffan

På rygg ligger de och Ragnar håller i Alice' vänsterhand med sin högra. Stryker med långfingret sakta över hennes ringfinger. Efter en lång stund reser han sig. Han ...

Av: Theres K Agdler | 24 Maj, 2010
Utopiska geografier

Mäktiga män föredrar lantlig mat!

Winston Churchill är bland annat känd som den premiärminister som ledde Storbritannien till seger i andra världskriget. Han är också känd som författare, som Nobelpristagare i litteratur, som konstnär, som ...

Av: Belinda Graham | 04 mars, 2014
Allmänna reportage

Tiden som återvändsgränd

Snart bryter ett helt nytt år ut mitt bland oss. Vi vet inte vad det kommer att leda till, förutom själva ledan, men det sägs att det ska kallas 2011 ...

Av: Stefan Whilde | 28 december, 2010
Essäer

Levittown i Pennsylvania   1959

Magnolia och förgätmigej



Som jag nyss skrev handlar en av berättelserna i Robert McCloskeys ”Han hette Homer” om hur man byggde amerikanska sovstäder med expressfart, tack vare färdiga byggelement. I bild och text skildrade han hur det gick till: först en betongplatta, sedan kom en lastbil med de färdiggjutna väggarna, raskt upp med dem, och så taket på. Hundratals likadana hus blev färdiga och klara för inflyttning på nolltid, allt fixat med amerikansk fart. Det imponerade på mig när jag ung och mottaglig läste den boken första gången. Möjligen var det fortfarande en utopi när boken skrevs 1943, men inte många år senare blev det en verklighet.

Om amerikanska sovstäder, och svenska.


 

I juli 1948 byggde man trettio hus om dagen, och takten ökade till ett hus var sextonde minut. Det klarade man genom att tillämpa en variant av den löpande band-princip som Henry Ford infört vid sina fabriker i Detroit. Byggarna specialiserade sig och gick från hus till hus. 1951 hade man byggt färdigt på Long Island med drygt 17.000 hus, och i Pennsylvania 1958 med lika många. Invånarantalet har varit i stort sett samma genom åren, omkring 50.000 i varje Levittown. Man höll sig till en grundmodell som bara varierades mycket måttligt, nästan alla hus blev identiska.
William Levitt

William Levitt

Annons:

Den dynamiske byggmästaren William Levitt köpte upp mark i fyra delstater och skapade fyra städer med samma egocentriska namn, Levittown, den första på Long Island strax öster om Manhattan, strax därpå en andra i Pennsylvania, en tredje i New Jersey (sedan dess har namnet återgått till ortens ursprungliga, Willingboro), och en sista på Puerto Rico. Alla är så kallade "planned communities" där man tog ett helhetsgrepp. Vid första visningshelgen av utställningshusen kom trettiotusen besökare, och det tog bara två dagar att få hälften av husen uthyrda 1947 innan de ens hade börjat byggas (bostadsbristen bland återvändande soldater var akut).

I juli 1948 byggde man trettio hus om dagen, och takten ökade till ett hus var sextonde minut. Det klarade man genom att tillämpa en variant av den löpande band-princip som Henry Ford infört vid sina fabriker i Detroit. Byggarna specialiserade sig och gick från hus till hus. 1951 hade man byggt färdigt på Long Island med drygt 17.000 hus, och i Pennsylvania 1958 med lika många. Invånarantalet har varit i stort sett samma genom åren, omkring 50.000 i varje Levittown. Man höll sig till en grundmodell som bara varierades mycket måttligt, nästan alla hus blev identiska.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Länge var de auktoritärt styrda av William Levitt som hade rasistiska synpunkter på hur dessa mönstersamhällen skulle befolkas – av enbart vita. Ett hus såldes till en svart familj där hustrun, Daisy Myers, stod emot påtryckningarna att de skulle flytta. Hennes civilkurage gav efter en långdragen process utdelning i integration även om andelen afro-amerikaner fortfarande är lågt (hon har kallats en nordlig Rosa Parks, hon som 1955 vägrade att låta sig hunsas till sätena längst bak i den kommunala bussen i Montgomery, Alabama). Och när det 1979 var kris i de amerikanska relationerna till arabländerna blev det elaka bråk kring bensinstationerna i Levittown, Pa. Men annars i stort sett frid och fröjd.

Om den sortens amerikanska sovstäder visste jag intet när jag hade fått ett stipendium att läsa vid ett universitet i USA, för nu länge sedan. Jag förberedde mig bland annat genom att kuska runt i Uppland och ta diabilder av medeltida kyrkor och kalkmålningar, en av dem Härkeberga med Albertus Pictors bilder (som spelar en viss roll i Ingmar Bergmans film "Sjunde inseglet") och på Gotland, med alla lysande glasmålningar. Sådant hade man inte i den nya världen så det borde kunna gå hem när jag blev ombedd att hålla föredrag (det hade jag nog läst mig till i Adele Heilborns "Resor och studier i USA" som var full av användbara tips och råd).

Men jag passade dessutom på att ta tunnelbana ut till Vällingby och gå runt med kameran så att amerikanerna skulle få imponeras av hur en modern svensk satellitstad såg ut. Den hade invigts 1954 och var bara tio år gammal när jag traskade runt och tog mina bilder. Sven Markelius var den drivande kraften i denna tillämpning av Stockholms generalplan från 1952, och han tänkte sig inte en sovstad utan en så kallad ABC-stad där arbetsplatser, bostäder och centrum samsades (det är väl inte otänkbart att idéer från Ebenezer Howard och andra tidiga engelska förespråkare för Garden Cities fanns med planeringen, liksom Steen Eiler Rasmussens fingerplan för Stor-Köpenhamn). Tanken att något sådant modern och välplanerat kunde finnas i Amerika slog mig inte (det dröjde innan jag blev bekant med Lewis Mumfords och Jane Jacobs klassiska böcker om amerikanska städer och stadsplanering).

Nu ser jag att det sedan 1977 finns en bok som jämför Levittowns med just Vällingby, av David Popenoe: "The Suburban Environment: Sweden and the United States" (1977). Wikipedia-artikeln om Levittown, Pa, har en del att säga om namnen på gatorna. Det är lika välorganiserat och genomtänkt som allt annat i detta genomplanerade samhälle, i ett logiskt system så att man ska hitta rätt. Blom- och växtnamnen är många: "Some sections have their drive broken into multiple parts, with similar names. Forsythia Gate has Forsythia Drive North and Forsythia Drive South (...) Red Rose Gate, Forsythia Gate, and Snowball Gate are collectively known as "The Gates." (...) Magnolia Hill is on a prominent hill."

Det låter sällsamt bekant, och jag kommer nästan genast på varför. En klassisk novell av Willy Kyrklund, "Ångvälten", är en vänligt satirisk drift med stadsplanering i det välordnade svenska femtiotalet. Efter hand blir det en allt fränare historia. Man bygger hus ungefär som i Levittown, och lägger ut vägar. Ångvälten Julius är ett stort vidunder vars förare är slarvig. Han glömmer att dra åt handbromsen, med dödliga konsekvenser för snorige Severin ska det visa sig.

"Men Julius rullade vidare. Längs hela Krokusvägen körde den, korsade Rosenstigen, Förgätmigejstigen, Kaprifolstigen och Orkidéstigen, och när den kört hela Krokusvägen så hade den kommit tillbaka till korsningen med Solrosvägen, där den startade. Ty Krokusvägen hade sitt namn därav att den gick i krok. Då stannande Julius och förarn steg ur. - Nu går jag, sa han. Det är lördag i dag. Och så gick han. Och så gick barnen hem och åt middag."

Uppfinningsrikedomen när man hittade på namn på gatorna och vägarna i dessa sov- eller satellit- eller ABC-städer tycks ha varit lite begränsad på båda sidor Atlanten: i väster magnolia, i öster kaprifol. Den skicklige Willy Kyrklund behöver bara ett ord för att göra sig lustig över alla efterföljare till Birger Sjöbergs fantasilösa ingenjör Planertz vid ritbordet: krokus. Jag får nog kolla hos David Popenoe vem som gjorde studiebesök hos vem: William Levitt och hans team hos Sven Markelius, eller var det tvärtom?

Ivo Holmqvist

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Lakrits och benproteser. Tredje generation Skarabéerbok

Ett jamesjoycianskt ordflöde, strindbergskt egensinne och ett näst intill postnorénsk uttryck i den underliggande kärlekssagans navelexponerande privatexhibitionism och i övrigt något som i sina mest kroppsfilosofiska intimiteter kan liknas vid ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om litteratur & böcker | 16 juli, 2012

Viva Verdi!

Han anses ha samma avgörande betydelse för Italiens nationella identitet som de nationalromantiska författarna hade för de europeiska folkens befrielsekamp under 1800-talet. Giuseppe Verdi föddes för 200 år sedan den 10 ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 19 oktober, 2013

Hundens genius

"Jag fick order att inställa mig hos en kapten som sade att han inte ville ha en kvinnlig chaufför. Han tyckte inte om atmosfären, han ville inte ha en kvinnlig ...

Av: Lisa Gålmark | Essäer | 08 juni, 2014

Abbas Kiarostami Foto CC BY-SA 3.0

Att begravas: bildspråk i Kiarostamis Smak av körsbär

Abbas Kiarostami är en av Irans mest hyllade filmskapare. Med Smak av körsbär blev han belönad med Guldpalmen i Cannes för snart tjugo år sedan. Många som skrivit om filmen ...

Av: Sonya Helgesson | Filmens porträtt | 04 mars, 2016

Lux aeterna

Dödens kalla hand berörde mig   Hans finger träffade mitt öga   Att inte längre se den tanken tröstar föga berör den dig?

Av: Oliver Parland | Utopiska geografier | 31 Maj, 2010

Pirkko Lindberg pratar lika intensivt som hon skriver

Pirkko Lindberg. Foto Henry StrengPirkko Lindberg är en fascinerande författare och en fascinerande person, och det var därför med stor förväntan jag häromveckan räknade ned dagarna till vår planerade träff ...

Av: Björn Gustavsson | Litteraturens porträtt | 04 oktober, 2008

Ljuden i en indisk palmlund

Ljuden i en indisk palmlund Folke Rabe reser i södra Indien och fascineras av de tre största religionernas ljudbilder.

Av: Folke Rabe | Allmänna reportage | 04 september, 2006

Det humanistiska fotografiet

I jämförelse med sina generationskamrater, fotograferna Henri Cartier-Bresson och Robert Doisneau, har Willy Ronis (1910-2009) länge intagit en märkligt undanskymd plats i franskt kulturliv. Med den stora retrospektiva utställningen på ...

Av: Eva-Karin Josefson | Essäer om konst | 22 september, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.