Den sextionde filmfestivalen i Berlin, Berlinale, Europas mest vitala och viktiga

  60-årsjubilerande Berlinale, Berlins filmfestival, har varit en filmflod utan dess like i festivalens historia. Över 400 filmer har visats i festivalens sju sektioner med dess ännu fler undersektioner som visar ...

Av: Andreas Altermann | 22 februari, 2010
Kulturreportage

Pere Borrell del Caso pionjärverk

Konst utanför ramen

Konsten som alltid gör vad den kan för att spränga alla olika slags gränser, tycks stå villrådig inför den traditionella rektangulära ramen. Men det finns exempel på utbrytningsförsök ifrån både ...

Av: Mathias Jansson | 22 mars, 2015
Essäer om konst

Eva Dahlbeck

Torpardottern gör karriär i storstaden

Brita i grosshandlarhuset filmades efter ett manus av Harald Beijer, som även skrivit den framgångsrika boken. Här kontrasteras livet på landet med livet i staden och Sverige är ett land ...

Av: Belinda Graham | 17 september, 2016
Essäer om film

Älskade trädgårdar! - Nu blommar det i bokhyllan!

Det finns många sätt att uppleva trädgårdar på. Att arbeta i en trädgård (egen eller andras). Att laga mat från trädgården – och att äta ute. Att skapa en egen ...

Av: Belinda Graham | 29 Maj, 2013
Essäer om samhället

Dataspelet E.T Atari funna på en soptipp i New Mexico.

Dödliga böcker och filmer med förbannelser



Den sista kopian av stumfilmen London After Midnight (1927) brann upp 1967 men i TV-serien Whitechapel dyker den upp igen. Serien som gick i fyra säsonger mellan 2009 och 2013 handlar om ett polisdistrikt i Jack the Rippers gamla hemkvarter Whitechapel i London. Vi får i serien följa en udda skara utredare som löser mystiska fall som har en historisk anknytning till liknande mord i området. I säsong tre, i det sista avsnittet, möter vi en psykopat som rymt från en vårdanstalt. 
Ännu en förbannelse kring en förlorad artefakt har därmed besannas.
Det är inte bara gamla filmer och böcker som försvinner ur vår kulturhistoria. Utan även modernare material har ibland en tendens har gå upp i rök.
Stillbild ur filmen London After Midnight (1927)

Stillbild ur filmen London After Midnight (1927)

Annons:

Psykopaten är besatt av den amerikanska stumfilmsskådespelaren Lon Chaney som spelade i storroller som Ringaren i Notre Dame (1923), Fantomen på operan (1925) och så klart i London After Midnight. Det är den sistnämnda filmen som har drivit psykopaten i serien till vansinne och gjort så att han begått morden. När han fångas in av polisen sitter han och tittar på den försvunna filmen och ber sedan polisen att ta väl hand om den sista kopian.

Avsnittet i TV-serien har hämtat inspiration från en mordrättegång i London som ägde rum 1928. En man som var anklagad för att dödat en kvinna I Hyde Park hävdade att han hade blivit galen efter att han hade sett filmen London After Midnight. När han promenerade i parken hade han sett Chaneys karaktär bakom några buskar som hade hetsat honom att utföra dådet.

Försvunna kulturskatter har en tendens att få människor att dra på sig foliehatten och börja fundera på om det inte ligger någon konspiratorisk teori bakom försvinnandet. Det blir plötsligt rena rama Indiana Jones filmen eller Dan Brown romanen. Det skapas mytbildningar och att en och annan avskräckande förbannelse dyker upp kring de försvunna kulturobjekten är inte heller ovanligt. Om något så viktigt har försvunnit måste det innehålla något farligt som kan vara förenat med livsfara om man skulle upptäcka det igen.

Den japanska skräckfilmen Ringu (1998) handlar hur farligt en försvunnen videofilm kan vara. I centrum för handlingen finns ett videoband och alla som har tittar på videofilmen dör inom sju dagar. En reporter beslutar sig för att undersöka myten om det dödliga videobandet och gör misstaget att se filmen. Strax därefter ringer telefonen och en röst säger "Sju dagar". Reportern lyckas dock överleva förbannelsen genom att kopiera bandet och låta någon annan se det. Det är som om regissören Hideo Nakata vill säg att genom att kopiera filmen, det vill säga vår kultur, så kommer både filmen och vi att överleva i längden, men om vi inte sprider kulturen vidare kommer vi att dö med den. Eller så är det en humanistisk övertolkning från min sida och egentligen handlar det bara om att skräckfilmer kräver sina offer och att någon överlever bara är en garanti för att vi snart få se en uppföljare. Ringu har såklart fått både uppföljare och det har gjort amerikanska versioner av filmen.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

När det gäller förlorade stumfilmer så är London After Midnight rent krasst inget undantag, utan snarare regeln. Library of Congress i USA menar att runt 75 % av alla amerikanska stumfilmer som producerades under guldåldern 1894-1930 har gått förlorade till eftervärlden. En bidragande orsak är att man använde nitratfilmer som om de inte lagras rätt i värsta fall kan börja brinna eller smulas sönder till pulver. London After Midnight hör ändå till de få som man lyckats rekonstruera. Det var 2002 som man återskapade filmen genom att använda originalmanuset och fotografier tagna under inspelningen för att skapa en ny version. Många andra stumfilmer är för alltid försvunna.

Ungefär lika dåligt ställt som med stumfilmer är det med den antika litteraturen. Många verk har gått förlorade för eftervärlden och finns i bästa fall kvar som referenser eller enstaka citat i andra äldre verk. Om vi bara tar guldåldern inom den antika dramatiken så ska Aiskylos ha skrivit 90 pjäser varav endast 6 överlevt som trilogin Orestien där tragedin Agamemnon ingår, eller Aristofanes som skrev 40 komedier varav 11 bevarats däribland Lysistrate, vidare Euripides som skrev 90 pjäser varav 18 överlevt och så vidare. Det finns de som anser att kyrkans moraliska censurapparat ligger bakom att många antika texter har försvunnit eftersom de betraktades som farliga.

I romanen Rosens namn (1986) av Umberto Eco är det precis den förklaringen som ligger bakom de fruktansvärda mord som inträffar på ett kloster i norra Italien. Munken William av Baskerville kommer till klostret när ett självmord inträffar. William får i uppdrag att utreda saken och finner att man i biblioteket har en kopia av Aristoteles bok om komedi som anses gått förlorad till eftervärlden. Eftersom skrattet sägs tillhöra djävulen har bibliotekarien i klosterbiblioteket skyddat boken genom att förgifta sidorna så alla som läser i den dör. Förbjuden frukt smakar som sagt bäst och som flugor dras munkarna till boken och dör.

Ännu en förbannelse kring en förlorad artefakt har därmed besannas.

Det är inte bara gamla filmer och böcker som försvinner ur vår kulturhistoria. Utan även modernare material har ibland en tendens har gå upp i rök. Andy Warhol Films Jack Smith Filming Normal Love som kanske är den första filmen av popkonstnären Andy Warhol beslagtogs av NYP 1964 och har sedan dess varit försvunnen. Brittiska filminstitutet har en "most wanted" lista med 75 filmer mellan åren 1913 till 1983 som de saknar kopior av. Man kan fundera över vilka dataspel, Youtube-klipp, hemsidor och e-böcker som man kommer att göra listor av i framtiden och betrakta dem som försvunna? För även i vår digitala värld försvinner saker och ting.

Ett dataspel, som visserligen inte försvann helt, men som nästan försvann och där myten om spelet blev mer intressant är själva spelet är E.T. av Atari från 1982. Spelet skapade efter Steven Spielbergs berömda film om utomjordingen E.T. som blir kvarlämnad på jorden och som vill ha hjälp att ringa efter skjuts hem till sin egen planet. Under 1980-talet hade blivit allt vanligare att följa upp en populär film med ett dataspel och uppdraget gick till Howard Scott Warshaw på Atari, en känd och duktig programmerare som hade flera spelsuccéer bakom sig. Problemet låg alltså inte i Warshaws kunskaper om dataspel utan i att han bara hade fem veckor på sig för att få spelet klart till den lukrativa julförsäljningen. Spelet släpptes i tid men blev en riktig flopp och en ekonomisk katastrof för Atari. E.T. har av många utsetts som en av världens sämsta dataspel och plötsligt stod företaget där med miljoner spelkassetter som ingen ville köpa. Legenden säger att Atari dumpade och grävde ner alla spel på en soptipp i New Mexico.

År 2014 gjordes ett försök att hitta de begravda spelen och ett filmteam följde jakten vilket resulterade i dokumentären Atari - Game Over (2015). Man hittade en hel del spel både av E.T. men också andra titlar från Atari, så legenden visade sig vara sann. E.T. är fortfarande ett riktigt dåligt spel men myten om hur det försvann och hur det hittades kommer ändå att ge det en självklar plats i dataspelshistorien.

Man kan undra om det inte samma sak gäller även för många filmer och andra litterära verk?

Att själva myten om det förlorade verket egentligen är mer intressant än verket själv? För även om Aiskylos skrev 90 pjäser så betyder det inte att alla skulle vara mästerverk och läsvärda. Eller att alla stumfilmer som producerades på löpande band i Hollywood i början av förra seklet skulle vara av historisk betydelse. Men själva tanken att det bland allt detta vardagsgrus kan finnas ett guldkorn, en oupptäckt kulturskatt som skulle förändra vår historia gör att jakten fortsätter och myten fortsätter att växa. Och en dag kanske en komplett kopia av London After Midnight dyker upp på någon nätaktion eller i ett filmarkiv någonstans i världen.

Mathias Jansson

Ur arkivet

view_module reorder

Sann historia, tre generationer och ett Egypten med alla dess färger

Three Ladies in Cairo är en kombinerad släktkrönika och historisk vandring i ett Egypten som snabbt ändrar karaktär under den tid det tar för tre generationer att leva där. “True ...

Av: Belinda Graham | Essäer om litteratur & böcker | 29 april, 2014

Jag vill se statsministern klättra i träd

Pippi Långstrump älskar att klättra i träd och gå på händer. Men frågan är: Har någon sett Fredrik Reinfeldt gå på händer? Har han delat ut karameller till alla barnen ...

Av: Stefan Whilde | Stefan Whilde | 03 februari, 2011

Det litterära Estland storsatsa­r på sina författare

Foto: Teymor Zarre' Det litterära Estland storsatsa­r på sina författare Helga och Enn Nõu tar emot i sitt hus i Sunnersta i Uppsala. Och det syns verkligen att det bor ...

Av: Anna Franklin | Litteraturens porträtt | 16 oktober, 2007

Inget som tjänar livet kan vara förnedrande

Svaret på frågan om vad som är mystik, varierar från religion till religion, från en tid till annan tid. Kristen mystik ger, generellt sett, uttryck för den enskilda människans upplevelser ...

Av: Bo I. Cavefors | Essäer | 23 april, 2014

Näcken och scientismen

Kvällens gullmoln fästet kransa. Älvorna på ängen dansa,Och den bladbekrönta näckenGigan rör i silverbäcken. Liten pilt bland strandens pilarI violens ånga vilar,Klangen hör från källans vatten,Ropar i den stilla natten: "Arma gubbe! Varför ...

Av: Erland Lagerroth | Essäer om litteratur & böcker | 29 november, 2011

John O´Hara läst på nytt

T. S. Eliots diktcykel Det öde landet är så full av abstrusa allusioner att han fann för gott att lägga till några noter på slutet där läsaren får reda på varifrån en ...

Av: Ivo Holmqvist | Litteraturens porträtt | 26 februari, 2013

En rapsodi från Manhattan Del 2, Museer på East Side

American Museum of Natural History på 79 gatan West överraskar med nya friska erbjudanden. Vad sägs om en nattlig ficklampsexpedition som paleontolog bland 65 miljoner gamla Tyrannosarius rex? Tänk att ...

Av: Lilian O. Montmar | Resereportage | 20 april, 2009

Motsatserna natur-kultur på Kiasma

   Var finns den starka, uppkäftiga, berörande tredimensionella konsten idag? Skulptur, alltså. Om den tycks satt på undantag i Sverige, kan man söka den i Finland. Detta märkesår, då det gått ...

Av: Nancy Westman | Reportage om scenkonst | 01 juni, 2009

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.