Omöjliga intervjuer. Nikanor Teratologen intervjuar Archilochos

De omöjliga intervjuerna är en artikelserie där huvudrollen spelas av de döda. Döda författare, bildkonstnärer, filosofer, poeter, regissörer, musiker, tonsättare, skådespelare, men också historiska personligheter, mytomspunna gestalter, gudar och släktingar ...

Av: Nikanor Teratologen | 09 juli, 2012
Övriga porträtt

Royal Nizam of Hyderabad Osman Ali Khan

Hyderabad

Om Nizamen av Hyderabad hade ställt sig på rebellernas sida under Sepoysupproret 1857 hade historien tagit en annan vändning och engelsmännen drivits ut ur Indien. Men han förblev lojal och ...

Av: Ivo Holmqvist | 28 oktober, 2017
Essäer om politiken

Danskarna möblerar om på operan i Köpenhamn

Först så möblerade man om från det gamla till det nya operahuset, sedan möblerar man om i operorna också. Den första ommöbleringen var ett genidrag, det nya operahuset tål både ...

Av: Ulf Stenberg | 29 november, 2010
Reportage om scenkonst

 On Kawara på Twitter

Bloggar på avigan och twitterkonst

Det finns miljontals bloggar runt om i världen fyllda med politiska åsikter, existentiella funderingar, skvaller, vardagsnoteringar, sex och spam, så varför skulle inte även världens mest kända New Media-konstnärer, Joan ...

Av: Mathias Jansson | 26 februari, 2016
Essäer om konst

Greiða úr horni sem fannst í Vimose á Fjóni. Elsta rúnaristan

I runornas tid, del 2



Vad har du för relation till runor? Trodde väl det. En stor sten, formad som ett gotiskt fönster, med inristade tecken från vikingatiden. I Östergötland. Jodå. Det också. Men ämnet är betydligt större, och intressantare än så, och rentav ägnad en forskningsdisciplin: runologin. De senaste veckorna har jag fått detta klart för mig, och mitt intresse har ökat dramatiskt. Jag har av och till läst bland annat experten Lars Magnar Enoksens bok "Runor – Mästarens handbok" (Historiska Media, 2015). 

Ristningar och associationer


Den germanska folkvandringen hade störst betydelse för Västeuropa och infaller mellan åren 375 och 568. Årtalen reflekterar den vanliga indelningen att låta perioden inledas med hunnernas anfall mot ostrogoterna och avslutas med langobardernas infall i Italien. Bland övriga grupper som folkvandrat kan nämnas slaviska, bulgariska och ungerska stammar. De hade en avgörande betydelse för särskilt Östeuropas vidare historiska utveckling.
Stentoftenstenen, som använder j-runan som begreppsruna.

Stentoftenstenen, som använder j-runan som begreppsruna.

Annons:

Jag har här inte alls för avsikt att recensera eller detaljgranska "Runor" - det saknar jag helt kompetens för. Däremot skall jag försöka dela med mig av allehanda tankar som skjutit upp som svampar i mitt sinne under läsningen. Denna essä utgör del 2 av 2. Första delen: I runornas tid.

De äldre mytologierna och religionerna sinsemellan och i förhållande till runvärlden

Urval av ett dussintal gudar i den nordiska mytologin (av kanske ett 60-tal, beroende på hur man ser på halvgudar, jättar, personer som upphöjs till gudar och så vidare.)

  • Fjorgyn (Jord, Lödyn): Hon är jordens, åskans och regnets gudinna och allt som växer är hennes förtjänst. Tillsammans med Oden fick hon sonen Tor och hon är även mor till asadrottningen Frigg.
  • Frej: Njord är hans far och Freja hans tvillingsyster. Han är en av vanerna och bor tillsammans med ljusalverna i Alfheim. Frej bringar god årsväxt, fred, vällust och boskapslycka. Han är erotikens och fruktbarhetens främsta gud och kan styra över regn och solsken.
  • Frigg: Asarnas och asynjornas drottning, dotter till Fjorgyn och Odens hustru. Hon har vetskap om alla människors och gudars öden, men det är inte lätt att få henne att avslöja något om detta. Frigg är även äktenskapets och moderskapets gudinna.
  • Hel: Hon är dödsrikets gudinna. Halva hennes kropp är blå som ett lik, den andra har de levandes färg. Hon är dotter till Loke och jättekvinnan Angerboda vars namn betyder "hon som bådar sorg". Fenrisulven och Midgårdsormen är hennes bröder. Det underjordiska riket som hon härskar över bär hennes namn och där är allt lika dystert som gudinnan själv.
  • Hermod: Han är son till Oden och Frigg och den modige budbärare som rider från Asgård och dödsriket för att förhandla med dödsgudinnan om Balders liv.
  • Loke: Han har många sidor: Lustig, elak eller hjälpsam, allt beror på vilket humör han är på. Loke är slug som få och gillar att spela de andra gudarna spratt och att skapa dramatik i sina omgivningar. Han är son till Farbaute och Laufey och själv är han far till Narfe, Vale, Fenrisulven, Midgårdsormen och Hel. Dessutom har han fött den åttafotade hästen, Sleipner.
  • Nornorna - de tre ödesgudinnorna: Urd, Verdandi och Skuld är namnen på de tre som sitter vid Yggdrasils rötter och spinner världens öde. I den ordningen står de för det förflutna, det nuvarande och det kommande. Varje människa tilldelas vid födseln sitt livsöde av nornorna.
  • Oden: Han är den äldste och visaste av gudar och konung av Asgård. I sejd är han mästare och fick offra sitt öga för att vinna kunskap ur Mimers brunn. Frigg är hans maka och han har flera älskarinnor. Han har många barn, bland annat Balder, Tor, Hermod och Höder.
  • Sjöfn: Hon väcker åtrå kan tända den kroppsliga lusten hos både män och kvinnor.
  • Tor: Den vackra gården Bilskirne är den rödhårige, hetlevrade Tors hem. Han är son till Oden och Fjorgyn och Sif är hans hustru. Av gudar är han den starkaste av alla och han är jättesläktets största fiende. Med sin hammare Mjölner slår han ihjäl jättar och troll och då dundrar åskan över människornas värld. Tor tycker om mat och mjöd och råder också över jordbruk och goda skördar.
  • Ull: En skicklig skidåkare och pilbågeskytt, som har sitt hem i Ydalir, idegransdalarna. Han är jaktens gud och son till Sif.

Om detta finns det, minst, tre intressanta saker att säga. För det första att många gudar, i många religioner och mytologier, tycks ha många gemensamma drag. Att det således kanske finns ett universellt sätt att se på dessa företeelser. För det andra att det naturligtvis också finns några starkt lokala egenskaper hos vissa gudar. För det tredje – och mest intressant: har mytologierna påverkat varandra – direkt eller indirekt? Jordgudar, himmelsgudar, våldsamma åskgudar, fruktbarhetsgudar, erotiska gudar, ödesgudar, spågudar, dödsrikesgudar, budbärargudar, mångsidiga gudar, högstagudar med makor/makar, jaktgudar finns det således inte bara i asakretsen, utan också inom hinduismen, hos sumererna, assyrierna, babylonierna, egyptierna, grekerna, etruskerna, romarna och så vidare.

Oden och Frigg, exempelvis, kan jämföras med An och Inanna (Assyrien), Anu och Ishtar (Babylonien), Osiris och Isis (Egypten), Zeus och Hera (Grekland) och Jupiter och Juno (Romarriket). Och detsamma gäller för övriga gudar och deras egenskaper. Starka solgudar är dock koncentrerade till Egypten, skidgudar till Norden. Men direkt eller indirekt påverkan? När det gäller direkt påverkan mellan de öst- och västsemitiska gudarna, mellan dessa och grekerna, och vidare mellan dessa och romarna är saken klar. Ja, här finns många direkta samband. Några är för övrigt särskilt tydliga och intressanta – inte minst Ishtar-Astarte-Afrodite (Babylon, Fenicien, Grekland, Bibeln/Rom). Men från öst och syd till oss häruppe i Nord? Jag tror det. Inte minst är Zeus och Oden påtagligt lika. Hur kommer det sig?

Islam och vikingarna

Att vikingarna var duktiga, inte bara på att plundra och våldta (nåja, de var bönder också..., min anm), utan även på att navigera och bedriva handel, står klart vid ett besök på Björkö och Birka utanför Stockholm. Bland de fynd från utgrävningarna av Birka som visas i det museum man byggt på ön kommer en stor del av fynden från Indien, Bysans, Arabvärlden och Turkiet. Man har också hittat en stor mängd arabiska mynt, liksom en ring med den arabiska inskriften Allah. (http://religionsvetenskapligakommentarer.blogspot.se/2012/07/var-vikingarna-muslimer-eller.html)

Vikingarna bedrev ivrig handel med Orienten, och vissa tog även sold hos den bysantinske kejsaren i Konstantinopel. Tyvärr finns det inga andra samtida berättelser om dessa män än de kärva budskap runstenarna förmedlar.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Däremot har vi tillgång till en handfull mer eller mindre utförliga skildringar av möten mellan muslimer och vikingar – eller väringar – och muslimer i form av arabiska krönikor. Väringar, vilket betyder ungefär 'edsvuren', kallades främst de vikingar som tog tjänst i Bysans – al-baringar eller warang på arabiska. Några av dessa skildringar har samlats och kommenterats av historikern Stig Wikander i boken Araber, vikingar, väringar.

Cyklisk tidsuppfattning

Till de cirkulära världsreligionerna räknar vi hinduismen, buddhismen och sikhismen. De har alla sitt ursprung i Indien och buddhismen och sikhismen har hämtat mycket av sitt tankestoff från hinduismen som är den äldsta religionen av de tre – cirka 3600 år eller äldre. Buddhismen grundades cirka 500 år före vår tideräkning av en hindu som fann nya vägar till frälsning, medan sikhismen grundades av en hindu som influerades mycket av islam på 1500-talet.

Dessa tre världsreligioner skiljer dig från varandra på olika områden, men har också många gemensamma nämnare.

Tiden är inte linjär som i den nuvarande västerländska världsbilden; vi lever inte i en värld som en gång skapats och som en dag kommer att gå under, utan i en värld som skapas, upprätthålls, går under och skapas på nytt, om och om igen. Vår tillvaro i världen är inte heller en livslinje som börjar med födelse och slutar med död och en eventuell vidare existens i en annan dimension. Att dö innebär att man reinkarneras (återföds) igen. Världen och människan återföds ständigt. Detta eviga kretslopp kallas samsara.

I antikens tidsuppfattning är kairos ett krisögonblick, en kritisk punkt mellan två händelser, i motsats till Kronos, den linjära tiden.

Det norröna ordet världen kommer av verǫld, som bokstavligen betyder "människotid".
En påminnelse om att vår värld bara är en av många cykliska faser. Vår världsordning är inte den första, och inte heller den sista.

Vikingatiden och kristendomen

"Det var inte förrän i slutet av vikingatiden som kristendomen fick genomslag i Danmark, Norge och Sverige. Men detta faktum ska inte tolkas som om många vikingar inte hade kommit i kontakt med kristendomen tidigare. Många av de vikingar som bosatt sig utomlands hade övergått från hedendom till kristendom.

Danmark, som Skåne tillhörde, var det nordiska land som kristnades först. Det skedde cirka år 960 när Harald Blåtand (jfr Olof Skötkonung, min anm) var kung. Harald talar själv om att det var han som kristnade danskarna genom att resa en sten i Jellinge. På stenen står skrivet: 'Kung Harald lät göra denna sten till minne av sin fader Gorm och sin mor Tyra. Det var den Harald som vann för sig hela Danmark och Norge och gjorde danskarna kristna." - Källa

Nu var det ju dock inte så, att danskarna över en natt hux flux bytte religion. Nej, under ett par hundra år hade det funnits kristna missionärer i Danmark, och de andra nordiska länderna, som försökt övertyga om kristendomens förträfflighet. Det var först när kungen insåg vilka personliga fördelar det var för honom om Danmark blev kristet som han beslöt sig för att byta religion. Genom att låta sig kristnas så fick kung Harald nämligen kyrkan som bundsförvant i denna oroliga tid.
Att Danmark blev kristnat var även bra för kyrkan. De fick då fritt skicka ut missionärer i landet. Det byggdes många nya kyrkor, de första i trä, men från 1100-talet övergick man till att bygga i sten (som Morlanda kyrka, som ligger bara några kilometer ifrån där jag just nu sitter).

Stenkyrkan i Dalby byggdes redan på 1000-talet och står kvar än idag, renoverad och ombyggd vid olika tillfällen. I slutet av 1000-talet lär det ha funnits omkring 300 kyrkor i Skåne!

Asatro och kristendom

Under ett par hundra år var den gamla asatron och den nya kristendomen aktiva religioner sida vid sida i Danmark. Asatron påverkades av kristendomen, kanske mer än vad vi vill tro. Man kan till exempel misstänka att tanken om Valhall uppstått efter det att hedningarna hört talas om Paradiset.
Eftersom asatron hade flera olika gudar så blev den nya kristna guden bara en bland de andra. Efterhand så blev den kristna guden den viktigaste guden och slutligen den enda guden.

I asatron så hade de olika gudarna olika uppgifter. Där fanns Odenkulten som var krigisk och mansdominerad, och där fanns vanerkulten, vars gudar representerade hälsa, kraft och fruktbarhet.

Man kan säga att dessa olika gudar byttes ut mot helgon när kristendomen blev landets religion. De olika helgonen hade precis som asagudarna olika uppgifter.

Trots dessa likheter så skiljde sig de hedniska värderingarna mot de kristna. Istället för att dyrka fruktbarheten så skulle man nu leva kyskt och avhållsamt. De krigiska tankarna skulle bytas ut mot barmhärtighet. Inom asatron hade kvinnor utfört vissa kulthandlingar. Inom asatron ansågs nämligen inte kvinnor som "orena". Det var tvärtom inom kristendomen där endast männen fick bli präster.

Kvinnorna

Nordhuglostenen från Hordaland i Norge kan utförligt uttydas "jag, den kvinnliga andliga ledaren, sköter den rituella kommunikationen med gudamakterna och ingen trolldom kan skada mig".

Inskriptionen kan härledas till 400-talets första hälft eller tidigare. Tunestenen från Östfold i Norge, från ungefär samma tid - "tre döttrar delade arvet, de främsta av arvtagarna" - ger ett ovedersägligt bevis för forntidens kvinnliga arvsrätt. Stamtavlor (och antavlor) pekar också på att genealogin ofta redovisade släktled på spinnsidan likväl som på svärdssidan. Mödrar stod högt i kurs.

Kristendomen väl emottagen av kvinnor

Den nya kristna tron blev dock (åtminstone inledningsvis) väl emottagen av kvinnorna, speciellt Mariakulten. Det kan man se på många runstenar. Det kan vara det faktum att alla människor kom till Paradiset efter döden inom kristendomen som gjorde den nya religionen så populär bland kvinnorna.

I asatron så kom kvinnorna nämligen till Helheim (dödsriket), medan männen kom till Valhall där de återuppstod och fick festa med Oden varje dag. Kvinnorna återuppstod inte i Helheim, de skulle leva vidare genom sina barn. (Scocozza, Benito (red). Danmarkshistoriens hvem, hvad og hvornor. 1996. Sawyer, Birgit, Kvinnor och familj i det forn- och medeltida Skandinavien, 1992).

Bronsåldern är den första förhistoriska period som visar tydliga tecken på internationella förbindelser via handel. Handelsförbindelser upprätthölls av hövdingar och stormän, vilket bland annat syns i distributionen av bronsföremål. Jakten på dessa lockande metaller var, i kombination med de spännande upptäcktsresorna, det som försåg nordborna med nya attraktiva produkter. Av den guldlika bronsen som hade en låg smältpunkt kunde man gjuta vapen, verktyg och smycken.

Även om man under bronsåldern ej hade någon större kännedom om främmande länders kultur, så medförde handelsresornas varuflöden nya kulturimpulser.

När Sverige befann sig i slutet av yngre stenåldern, hade delar av Europa och Främre Orienten redan hamnat i vad som kallas kopparstenåldern och för cirka 3200 f.Kr. hade man där börjat experimentera med att legera koppar. Till en början användes arsenik vilket gav en spröd brons.

Därefter tillsattes tenn, en metall som förmodligen först hittades i Anatolien, varmed en betydligt bättre brons kunde framställas. Ungefär 2000 f.Kr. började bronsföremål i liten skala även tillverkas i Sverige. Av vetenskapshistoriska skäl har man dock placerat bronsålderns inledningsskede efter en senare samling föremål som kom cirka 1700 f.Kr.

Vid den nordiska bronsålderns början hade en ny kultur nått fram till Östersjöns sydöstra kust, kallad höggravskulturen. Förutom det imponerande gravskicket med storhögar förde den med sig nya hästdragna vagnar och stridsvagnar.

Något senare nådde andra indoeuropeiska kulturer fram till Indien i sydöst och till Takla Makan i nordöst, från vilka de berömda Takla Makan-mumierna kommer. Även i Östasien började man vid denna tid att använda brons som vid Gula floden i Kina och Ban Chiang i Thailand. I Sydostasien användes en annan teknik för bronstillverkning. Men det är inte helt omöjligt att tenn, som är mycket ovanligt och därför var värdefullt i Europa, letade sig fram ända från Östasien där det förekom betydligt rikligare redan under bronsåldern. I mesopotamiska skrifter nämns karavaner från öst med tenn.

Den första perioden av bronsåldern (1700-1500 f.Kr.) är ganska fattig på brons, och alla de föregående typerna av föremål från senneolitikum fanns kvar liksom bruket att bygga små och enkla hällkistor. Först vid övergången till period II runt 1500 f.Kr. kom det stora genombrottet för bronsåldern i Norden, vilket medförde att ett stort antal nya föremåltyper av brons och guld ersatte de föregående i flinta etc. Samtidigt krympte hällkistorna ännu mer och täcktes av en stor jordhög i södra Götaland och av runda stenar, bildade ett röse, i norra Götaland och längre norrut. Under period I men också senare förekommer importföremål både västerifrån, såsom Irland och England, och från många olika områden söderifrån.

Handeln tillsammans med de nya bronsvapnen gjorde hövdingarna mäktigare, vilket manifesteras i storhögarna. Kulturpåverkan var stark och snart uppfördes också imponerande storhögar i Sverige, som Kungagraven i Kivik. Handeln bestod förmodligen främst av import av metall och salt, medan bland annat bärnsten exporterades. Även i Sverige tycks hästen och vagnen haft stor betydelse, men framförallt var skeppen viktiga. De är återgivna på åtskilliga hällristningar och i skeppssättningar. Det är troligt att det var skeppen som möjliggjorde den för tiden med europeiska mått mätt, och med undantag av de grekiska öarna, tämligen utvecklade nordiska bronsålderskulturen. Handeln krävde också en valuta och förmodligen användes guld som hittats relativt rikligt från denna tid. Men ännu viktigare än handeln var förmodligen det varma klimatet som möjliggjorde en relativt hög befolkningstäthet även i Sverige.

Äldsta daterade bronsåldershuset i Bohuslän ligger i Munkedal på en plats som kallas finska barnhemmet. Platsen undersöktes av arkeologer från Bohusläns museum år 2005. Platsen ligger söder om det kända världsarvet med alla hällristningarna. Husets grundplan är inte större än 52 kvadratmeter och är ca 6x4 meter. Husen från denna tid gjordes av att en rad med stolpar grävdes ner i linje sk mittstolpar som bar upp taket. Därefter grävdes ett antal väggstolpar ned runt om och väggarna byggdes av vidjor och lera. En eldstad fanns oftast i en av ändarna på huset. I andra delar av sydskandinavien har hus med betydligt större dimensioner påträffats upp till 20-30 meter långa. Men detta är alltså det enda huset från äldre bronsålder i Bohuslän.

En vanlig fornlämningstyp i Norrland är de gravrösen som ligger som ett pärlband i kustlandet, nära den dåvarande strandlinjen. Det finns mer än 2 000 rösen längs hela Norrlandskusten, flest i Hälsingland, Medelpad och Ångermanland. De ligger på en höjd över havet som gör att de kan dateras till perioden 1200–700 f.Kr. Rösena har en inre konstruktion med en gravgömma som är mycket lik gravhögarna i Sydskandinavien under äldre och yngre bronsålder. De anses därför vara synliga spår av förbindelser mellan syd och nord under den aktuella perioden.

Klimatet blev successivt kallare och våtare under perioden 2000 till 500 f.Kr. och har sedan dess varit ungefär som dagens klimat. Granskogen är sedan denna tid dominerande i skogslänen.
En uppdelning mellan södra och norra Norrland skedde omkring 800 f.Kr., där den norra delen uppvisar ett markant östligt inslag i fyndmaterialet med bl.a. asbestkeramik av finsk typ. Asbestkeramik användes för metallurgi, bland annat bronsframställning, och har av vissa forskare associerats till en församisk kultur. På en fyndplats vid Kalix älv har även ämneskoppar återfunnits.

På 1000-talet f.Kr. hände något drastiskt kring Medelhavet. Utvecklingen började med en nedgång för den hettitiska kulturen, vilket snart följdes av den mykenska kulturen och de uråldriga egyptiska kulturerna. Man känner inte till orsaken, men en mindre klimatförsämring, vulkanutbrott, jordbävning eller brutna handelsförbindelser med drastiskt stigande tennpriser har föreslagits som möjliga förklaringar. En teori är att järnet, som redan vid denna tid länge varit känt, men hade sämre egenskaper än bronsen, började användas för att billigt utrusta lokala stridsstyrkor och att detta ändrade maktförhållandena. Ännu i den romerska armén skulle officerare utrustas med bronsvapen, medan fotfolket fick järnvapen.

Användningen av järn och delvis brustna handelsförbindelser skulle få konsekvenser i övriga Europa. I Centraleuropa övergick höggravskulturen till urnefältskulturen som tycks vara mindre aristokratisk. Urnegravarna kom också till Sverige, men nya storhögar som Hågahögen och Lugnarohögen anlades samtidigt och den nordiska bronsålderskulturen, liksom den asiatiska, bestod.

Efter en ny klimatförändring omkring 850 f.Kr.-760 f.Kr. och sedan ytterligare en plötslig klimatförändring omkring 650 f.Kr. tog bronsåldern snart slut. I Norden ersatte järnet successivt bronsen under 500-talet f.Kr., och från de kommande århundradena finns varken guldfynd eller storhögar. Redan omkring år 600 f.Kr. uppstod Jastorfkulturen i nuvarande norra Tyskland. Den har mycket tydliga likheter med den skandinaviska kulturen under förromersk järnålder. Huruvida denna kulturblandning sker genom utvandring eller annat kulturellt utbyte är inte klarlagt, men de båda förromerska kulturerna har båda drag av den tidigare nordiska bronsålderskulturen och i viss mån den kontinentaleuropeiska Hallstattkulturen.

Denna tids skandinaviska kultur antas vara upphovet till de nordgermanska kulturerna, Jastorfkulturen till de västgermanska. Söder om dessa fanns vid denna tid den keltiska La Tène-kulturen. Av okänd anledning tycks dock folken i Sverige ha varit isolerade i början av denna period. Gravfynden under det sista århundradet av den förromerska järnåldern började dock så smått innehålla guldföremål igen, vilket återigen tyder på kontakter och handel med kontinenten. Mot slutet av denna tid började även något vi kan känna igen som den samiska kulturen ta form.

500 fvt – 500 vt: Vad hände, mer exakt, då?

Folkvandringstiden

Folkvandringstiden är en historisk epok under järnåldern som karaktäriseras av att många olika folkstammar förflyttade sig över den europeiska kontinenten. Olika regioner har varit berörda av detta fenomen under olika tider, varför man inte kan ange en generell period för folkvandringstiden.

Den germanska folkvandringen hade störst betydelse för Västeuropa och infaller mellan åren 375 och 568. Årtalen reflekterar den vanliga indelningen att låta perioden inledas med hunnernas anfall mot ostrogoterna och avslutas med langobardernas infall i Italien. Bland övriga grupper som folkvandrat kan nämnas slaviska, bulgariska och ungerska stammar. De hade en avgörande betydelse för särskilt Östeuropas vidare historiska utveckling.

Folkvandringstiden brukar anses ha pågått från omkring 400 till omkring 550 i Sverige. Den föregicks av Romersk järnålder (från omkring vår tideräknings början till omkring 400) och efterföljdes av Vendeltiden (från omkring 550 till omkring 800).

Folkvandringstiden var en dynamisk period, med riksbildningar runtom i Sverige, pampiga kungagravar i form av gravhögar och imponerande gravgåvor som gav en försmak av gravfälten i de svenska Valsgärde och Tuna samt engelska Sutton Hoo under Vendeltiden. Vid denna tid grundades också många gårdar och mindre byar, som än idag gett ortnamn åt samhällen och städer. Enligt sagorna regerades svearna av Ynglingaätten.

Vikingatiden kan även ses som ett sista utslag av folkvandringstiden. Mellan det första seklet vt och tiden omkring 800 vt hade vi här i nörden någon typ av kontakt med resten av Europa och det vi idag kallar Mellersta östern.

Mellan år 800 och år 1100 – mellan Karl den store och Harald Blåtand (och Olof Skötkonung).

Karl den stores expansionism söder- och österut

Betänk blocket mellan Pyrenéerna och Schleswig-Holstein! Betänk Córdoba och Bagdad! Min tanke hisnar! Kulturella influenser utbyts i alla väderstreck!

På 700-talet var hotet mot framtiden i Västeuropa morernas erövringar. År 778, mitt under kriget med Sachsen, marscherade Karl den store över Pyrenéerna och in i det moriska emiratet Córdoba med alla soldater han kunde avvara. Alla städer och befästningar han anföll besegrade han (http://uppenbar.info/uppenbar/rev/Saragossa.html)

Karl den store kunde återvända och besegrade så även sachsare, som var ett nordostgermanskt folk och bayrare, som var ett sydtyskt folk. Karl en store erövrade Italien från Langobarderna år 774 och gjorde sig till herre där. Han erövrade senare även Katalonien i nordöstra Spanien fr. från Araberna år 795.

I öster utvidgade han sitt rike till floden Elbe, och nuvarande Österrike blev gränsmark mot avarer d.v.s. det som senare kom att heta Ungern och vender d.v.s. de västslaver som under medeltiden bodde i östra Tyskland vilkas attacker han avvärjde.

Vid sekelskiftet 800 övergår i Sveriges historia Vendeltiden till Vikingatiden och vi befinner oss i den nordeuropeiska järnåldern. I Central- och Sydeuropa ingår 800-talet i perioden kallad Tidig medeltid.

Ansgar

Under 800-talet pågår vikingarnas plundringståg och handelsresor längs Europas kuster och floder. Europas mäktigaste härskare, karolingerkungen Karl den store, dör 814 och några decennier senare splittras det stora Frankerriket. Ludvig den fromme, Karl den stores son, sänder munken Ansgar på missionsresa till Norden. Påven i Rom, en betydelsefull politisk aktör, är i ständig teologisk konflikt med Patriarken i Konstantinopel. Vid 800-talets slut befäster Bysantinska riket, under de makedonska kejsarna, sin ställning som en stormakt vid Medelhavsområdet och Svarta havet. Den viktigaste handelsvägen mellan Medelhavsländerna i väst och Kina i öst är sedan två sekler Sidenvägen.

Påven 

Påven och kyrkan hade en mycket stark ställning i Europa under medeltiden. Medeltidens människor i Europa var nästan uteslutande kristna och hade vanligtvis en gemensam syn på hur man skulle leva och vad som var viktigt i livet. Den dominerande föreställningen var att Gud hade skapat världen och låg bakom allt som skedde på jorden. Gud verkade för allt det goda och djävulen för allt det onda. Om man hade syndat vände man sig till kyrkan för att få botgöring.
Tiden innan reformationen i Nordeuropa var kyrkan avskild från staten och fungerade som en egen organisation med påven i Rom som ledare. Påven räknades i stort sett som Guds ställföreträdare på jorden och hade oinskränkt makt över allt det andliga (se källa)

Kyrkans lära gick ut på att livet på jorden endast utgjorde ett förspel till det kommande eviga livet efter döden. För att bli garanterad en plats i paradiset var man därför tvungen att leva enligt kyrkans regler. De som inte skötte sig blev förpassade till helvetet. Kyrkan kunde också hota med bannlysning, vilket innebar att man blev utesluten ur kyrkan och därmed dömd till ett evigt liv i helvetet. Eftersom den kristna läran betonar betydelsen av att förlåta sin nästa, så fanns det också en "bakdörr" till himlen – skärselden. I skärselden kunde de som begått mildare synder grillas tills de sonat sina gärningar varefter de kunde släppas in i paradiset.

I det medeltida samhället var det prästerna som ansvarade för att befolkningen vårdade och stärkte sin kristna tro och respekt inför överhögheten. Prästernas inkomst togs från allmogen som var ålagda att betala en tiondel av sin inkomst i skatt till kyrkan. Kyrkan var därför en mäktig maktfaktor i hela Europa under medeltiden och ägde mycket mark.

Kyrkan och religionen styrde människornas liv på medeltiden. Kyrkans lära gick ut på att livet på jorden endast utgjorde ett förspel till det kommande eviga livet efter döden. För att bli garanterad en plats i paradiset var man därför tvungen att leva enligt kyrkans regler. 

Under medeltiden uppstod flera olika klosterordnar i Västeuropa. En klosterorden bestod av en sammanslutning av kloster som byggde på gemensamma ordensregler. Klostrens regler kunde skilja sig åt, men de tre klosterlöftena var något som alla klosterordnar hade gemensamt.

I samband med reformationen på 1500-talet togs många av klostrens egendomar över av staten i de länder som blivit protestantiska. Klosterväsendet avtog därför snabbt i de reformerade staterna i Nordeuropa men fortsatte att ha en viss betydelse i de katolska länderna vid Medelhavet.

Kvinnans ställning i kyrka och samhälle från den tidiga kyrkan: medeltiden till reformationen

Läs här Birgitta Axelsson Edströms blogg: Rättvisan framför allt, onsdag, oktober 30, 2013, och mina egna texter om ekofilosofin:

"Kvinnor har alltid funnits i samhället, men har i så gott som alla tider och i alla kulturer, med några få och små lysande undantag, fått en underordnad ställning. Det patriarkala systemet har dominerat och därmed definierat kvinnan som avvikande från normen och underlägsen. Dessutom ser vi flera exempel på hur strävan att överbetona skillnader mellan könen har lett till ett isärhållande, vilket även det har missgynnat kvinnor och gett män privilegier. Kyrkan utgör inget undantag utan har genom tiderna funnits som en del av det rådande samhället och därmed också varit påverkad av normsystemen. Det är inte utan att man drar paralleller till George Orwells roman Djurfarmen och uttrycket: "Alla djur är jämlika, men en del är mer jämlika än andra." Alla människor är nämligen skapade till Guds avbild och därmed jämlika, men en del, dvs männen, har genom samhälleliga värderingar blivit mer jämlika än kvinnor, eller för att tala klartext, mer värda. Den patriarkala normen kunde genom kyrkan till och med få en andlig dimension: En manlig Gud har bestämt att män ska vara härskare och kvinnor underlägsna.

Det hela började långt före Kristi födelse. Gamla testamentet genomsyras, dock med några få undantag, av manlig överordning och kvinnlig underordning. Det manliga höjs upp till ideal, det kvinnliga är avvikande och problematiskt. Det manliga är rent, det kvinnliga är orent. Det är därför inte alls konstigt att den kristna kyrkan, som till så stor del vilar på judendomens tro, kultur och traditioner, kom att formas i samma anda. Detta skedde alltså trots Jesu undervisning och exempel. I evangelierna ser vi nämligen ett otal exempel på en ganska revolutionär inställning: Kvinnor och män är lika värda och får samma uppdrag som lärjungar och som förkunnare. Jesus själv behandlade inte kvinnor sämre än män. Han återupprättade dem. Trots detta kom den patriarkala diskursen att påverka kyrkans inre liv i så hög grad att kyrkan i själva verket kom att bli en av patriarkatets främsta bevarare. Evangeliets radikala budskap om allas lika värde oavsett kön och härkomst var kanske FÖR radikalt?"

Ledarskap

Kyrkans första ledarskap utövades naturligt nog av apostlarna. Det finns dock inget som säger att inte kvinnor kunde inneha ledarpositioner, trots att vi i Nya testamentets texter inte kan läsa om kvinnliga biskopar. Mycket talar dock för att kvinnor spelade en viktig roll som andliga ledare (se Febe som var församlingstjänarinna i Kenkrea och Junia i Rom 16:7 som dock ansetts vara man med namnet Junias). De brev som tillskrivs Paulus kom emellertid att förändra bilden. Kvinnan som underordnad hustru och mor samt tyst församlingsmedlem spred sig, trots att mycket talar för att det INTE är Paulus som har skrivit de välkända passagerna om att "kvinnan ska tiga i församlingen" samt inte undervisa eller leda i något andligt avseende. Intressant att notera är att detta helt enkelt kan ha varit en ren överlevnadsstrategi i Romarriket där kristendomen sågs som ett hot mot existerande ordning och där de kristna, för att bli lämnade i fred, behövde "osynliggöra" sig.

Det är också lätt att se andra historiska förklaringar. Den gammaltestamentliga traditionen var stark, kvinnor som menstruerade sågs som "orena", "mystiska" eller till och med "farliga" och utvecklingen av en stel manlig hierarki i kyrkan hindrade kvinnors delaktighet i ledarskapet.

Vad som än var det främsta skälet till att kvinnor hindrades från att undervisa samt inte fick leda delning av sakrament så är det ställt utom allt tvivel att den här utvecklingen har format kyrkans inre liv. Kvinnor och män har sedan dess haft olika ställning, och kanske är det bland annat därför kvinnor gärna än idag serverar kyrkkaffet medan nattvardens gåvor under så lång tid har delats ut av män och enbart män?"

Möjliga andliga uppgifter

Kvinnor har dock inte varit helt avstängda från uppgifter. Evangeliets budskap om allas lika värde och de andliga gåvornas distribution till såväl kvinnor som män har gjort det möjligt för kvinnor att profetera och utföra diakonala uppgifter. Flera kvinnliga profeter nämns i Nya testamentet, se till exempel Filippos fyra döttrar i Apg 21:9 samt den kvinnliga profeten Isebel i Thyatira i Upp 2:20-23 (som dock inte beskrivs i direkt smickrande ordalag). Mot slutet av 200-talet dyker också kvinnliga diakoner upp (diakonissor), en tjänst förknippad med vissa restriktioner men också med specifika uppgifter att ta hand om kristna kvinnor som behövde stöd av olika slag. De delade således inte helt och hållet roll med manliga diakoner vilka, utöver de diakonala uppdragen, kunde assistera. Deras uppdrag var att be för församlingarna och församlingens medlemmar. Tanken var att förtryckta och lidande förebedjare lättare skulle kunna få Guds öra och därmed lättare få bönesvar. Änkorna var inte ordinerade i formell mening, men de kunde få möjlighet att undervisa yngre kvinnor som nyss hade kommit till tro.

Martyrer, författare, lyriker och pilgrimer

Det går att hitta exempel på kvinnor som sticker ut mer än att de får en viss ställning i församlingarna. Bland martyrerna hittar vi både män och kvinnor, se till exempel Perpetua som inte bara dog för sin tro utan också utmanade en stor del av samhällets och församlingens normer. Hon gick emot sin far, övergav sin son och ifrågasatte kvinnors underordning som en konsekvens av sin kristna tro. Tyvärr föll hennes berättelse i glömska, kanske främst på grund av dess revolutionära och radikala budskap. En kvinna som utmanar var (och är fortfarande) ett hot mot den manliga makten. Kvinnliga författare, poeter och pilgrimer finns också, även om deras antal (vad vi vet) inte är proportionerligt till kvinnors andel av den kristna kyrkan.

Madonna eller häxa?

Under medeltiden utkristalliserades två idealtyper för kvinnor, nämligen madonnan och häxan.

Båda verkar ha haft som grund en strävan att definiera kvinnan som avvikande från mannen, och utgick därmed från att kvinnan i ett eller annat avseende var en defekt människa. Det syftade förstås på kropp och fysik, men även i själsligt och andligt avseende. Madonnan skulle därmed undertrycka sin sexualitet, leva i celibat och i alla avseenden verka på ett kyskt och moraliskt oklanderligt sätt. (Noteras bör att inga sådana tvångströjor sattes på männen.) Livet i kloster var förstås en klar möjlighet, men även andra sätt att leva kunde väljas, som eremit, som jungfru i det egna hemmet eller som maka i ett "andligt äktenskap" utan fysisk närhet. Självklart satte de ekonomiska möjligheterna tydliga gränser för vad som var möjligt. Det är inte märkligt att det också (1100-1200-talen) även utvecklades en Mariakult, där kvinnan med jungfru Maria som ideal, sattes på piedestal för sitt rena och gudfruktiga leverne och sitt milda och tåliga sinne. Mariakulten är inte speciellt positiv för kvinnor utan skapar ännu mer dålig självkänsla. Det är ju nämligen totalt omöjligt att uppnå hennes nivå med tanke på hur hon påstods ha levat.

Häxan, den totala motsatsen till Madonnan, finns också som sinnebild för kvinnan. Häxkulten började mot slutet av 1400-talet påverka även kyrkan. Kvinnor ansågs vara mer benägna att falla för och sprida irrläror, hade svagare moral och svagare tro och hade dessutom starkare sexuell lust än män. Därmed var kvinnor offer för Djävulen, en figur som trots allt var en man. Häxor, gamla kvinnor som levde ensamt och isolerade, fanns det en hel del av och häxbilden kan ha hjälpt till att döva samhällets dåliga samvete för att de inte blev inkluderade i tillräckligt hög grad.

Självklart finns det kvinnor som på olika sätt har "sprängt" bilden. MacHaffie lyfter fram pionjärer som Christine de Pisan (som beskrev kvinnorna som de lärjungar som aldrig svek Jesus), Isotta Nogarola (som på ett intellektuellt och ganska smart vis påvisade att mannen och inte kvinnan var ansvarig för syndens intåg i världen eftersom mannen, enligt tidens normer, till sin natur var mer klok) och Margery Kempe (som efter att ha fött 14 barn övertalade sin man till att lämna det sexuella umgänget med henne för att hon skulle kunna utveckla sin förmåga att undervisa och förkunna, ofta med väldigt karismatiska uttryck).

Reformationen

Luther och Calvin, med flera förgrundsfigurer under reformationen, distanserade sig från de medeltida kvinnorollerna. Man återupprättade kvinnor till viss del, t ex sågs inte äktenskapet som ett sakrament och kunde därmed i vissa fall därmed upplösas både av män och kvinnor. Ändå sågs rollen som maka och mor som den bästa för en kvinna, inte för att hon behövde tyglas för sin syndfulla natur utan för att kvinnor och män hade olika uppgifter. Kvinnans underordning var dock ett resultat av syndafallet enligt Luther. Calvin hängde istället upp sig på att kvinnan skapades som mannens "hjälpare". Livet i celibat sågs inte som ett ideal, främst av den praktiska anledningen att människan har fått i uppdrag att föröka sig och uppfylla jorden. Därmed föll också Mariakulten där kyskheten upphöjdes till mål.

I kyrkans värld bestod dock skillnaden mellan män och kvinnor till stora delar. De kyrkliga uppdragen att förkunna, dela sakrament etc var förbehållna män även om vissa uppgifter kunde utföras av kvinnor, åtminstone under vissa förhållanden. Både Calvin och Luther uttalade sig dock på sätt som också kunde tolkas, men det omsattes emellertid inte, som att kvinnor kunde utföra samma uppgifter som män.

Även inom den katolska kyrkan skedde processer. Klosterordnar för kvinnor flyttade ut sin verksamhet i samhället och utförde vård, utbildning och sörjde för behövande och möttes förstås av visst kyrkligt motstånd. När man dessutom inte krävde livslånga klosterlöften så utmanades kyrkan ännu mer. Med tiden vässades radikaliteten ner, men öppenheten vann på försöket. Självklart fanns det också katolska kvinnor som på olika sätt förtrycktes av reformationens framfart och som med heroiska insatser slogs för den tro de själva hade. På samma sätt, fast tvärtom, fanns det förstås kvinnor som stod i frontlinjen för reformationens idéer.

"De nordiska gudarna är välkända i den mytologiska litteraturen. Här möter vi den vise och mäktige Odin, den bullrande, och fruktbarhetsguden Frey. Söker man efter de nordiska gudinnorna blir beskrivningar avsevärt tunnare. Medan gudarna ofta får vart sitt kapitel omtalas gudinnorna på en halv sida eller högst en hel.

Det är inte bristen på källmaterial som bidragit till gudinnornas undanskymda placering. Den främsta orsaken i stället i en förkärlek för rasande krigsgudar, som började redan när Sverige blev en stormakt. Även när man förlorat större delen av väldet fortsatte skalder och historieskrivare åberopa de fornstora dag då svenska vikingar gjorde farvattnen kring Europas kuster osäkra.
Det var inom litteraturen som vikingen gjorde sig känd. Skalden Esaias Tegnér förvandlade en isländsk saga till diktverket Frithiofs saga, en högst romantiserad version, där vikingar bara slåss med varandra och låter handelsskeppen artigt vara i fred.

Vikingarna är faktiskt riktiga gentlemän både på haven och ävenledes i Balders hage (till skillnad från den isländska förlagan).

Nationalromantiken hade under 1800-talet dock en favorit bland de kvinnliga gudomarna. Det var valkyrian, vars närhet till kriget gjorde dem till framträdande gestalter i mytologiska sammanhang. Hjördis "spjut-dis" och Hervor " härens försvarare" kan också räknas in bland de valkyrienamn som dyker upp bland personnamnen under detta århundrade och en bit in på det nästa. De kraftfulla unga kvinnorna avlöste de nakna antika gudinnorna och konsten, som ett uttryck för "det nordiska" eller "det germanska". Bildkonsten lade dock fortfarande stor möda på att framställa valkyriorna som erotiskt tilltalande trots rustningen" (Näsström, B-M, Spår av humaniora, 2009:6).

Avslutande kommentar

Enoksens bok innehåller tre kodnycklar, en mängd begreppsförklaringar, utförliga runteckentydningar och även tips för vidare läsning. Jag kan inte, som jag redan påpekat, gradera styrkan i Enoksens skrift rent vetenskapligt, men jag kan garantera att den väckte min fantasi, vilket med önskvärd tydlighet torde ha framgått.

Not

Erik Brate, född 13 juni 1857 i Norberg, Västmanlands län, död 11 april 1924 i Stockholm, var en svensk språkforskare och runkännare. Förmodligen Sveriges hittills främste.
Brate blev student i Uppsala 1876, studerade forngermanska språk och sanskrit vid universitetet i Strassburg 1882–1883, promoverades till filosofie doktor i Uppsala 1884 med avhandlingen Nordische Lehnwörter im Orrmulum och blev samma år docent i forngermanska språk. Sedan han förestått professuren i svenska språket 1885–1887, utnämndes han 1887 till lektor i modersmålet och tyska språket vid Södermalms högre allmänna läroverk i Stockholm, där han blev kvar till 1922. Han utgav samma år Äldre Vestmannalagens ljudlära. Han blev 1904 ledamot av Vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien.
Brate var en av Sveriges produktivaste runologer. Av hans övriga skrifter märks Runverser tillsammans med Sophus Bugge 1887–91, Fyrungastenen (1898), Östergötlands runinskrifter (1918), Södermanlands runinskrifter (1924), samt Svenska runristare (postumt utgiven 1925). Hans dokumentationsarbete resulterade även i manuskriptet till ett generallexikon över Sveriges runinskrifter.

Carster Palmer Schale

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Den fenomenale Klaus Rifbjerg

Den femtonde december fyller Klaus Rifbjerg åttiotvå år. Om Svenska Akademien ska ge honom ett Nobelpris fem dagar tidigare får de snart bestämma sig. Han blir inte yngre även om ...

Av: Ivo Holmqvist | Litteraturens porträtt | 12 mars, 2013

Klassisk homeopati – medicin & filosofi och om konsten att bli botad från…

Varje vetenskaplig sanning har en motsanning. När Svenska Tandläkarförbundet säger att vi behöver fluor för att få starka, friska tänder finns det oberoende forskning som visar att nervgiftet fluor bryter ...

Av: Stefan Whilde | Stefan Whilde | 01 juli, 2014

Dikten – enskilt geni eller kollektiv kraft?

Hur har synen på diktandet och konsten förändrats från romantikens dagar fram till nu? Med denna essä vill jag genom tre lyriska författarskap från skilda tidsepoker jämföra tre olika diktverk: ...

Av: Gustav Borsgård | Essäer om litteratur & böcker | 01 oktober, 2012

En drömsk stund i Loulou d’Akis värld

Att betrakta verkligheten är ett återkommande tema i Loulou d'Akis arbete. Genom sina bilder låter hon betraktaren tolka och skapa sin egen sanning. Något som kan tyckas självklart för en ...

Av: Anna Mezey | Essäer om konst | 20 november, 2008

Veckans från Grekland

Det är ekonomisk kris i Grekland, för att uttrycka det milt, landet står på randen till konkurs. Orsaken sägs vara att grekerna har levt över sina tillgångar och tillskansat sig ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 26 juni, 2011

Melker Garay. Foto: Gian-Luca Rossetti

Skymning och mörker hos Melker Garay

Ivo Holmqvist har läst en klärobskyr novellsamling. En essä om Melker Garays senaste bok "Fågelskrämman".

Av: Ivo Holmqvist | Essäer om litteratur & böcker | 03 november, 2015

Hund och katt --- livskamrater till döds? Crister Enander om husdjuret

Kattmamman och Kattpappan kallade vi dem. Några andra namn hade de inte. Ingen sade någonsin något annat. Men Kattmamman och Kattpappan visste alla vilka de var. Mannen hade en ständigt ...

Av: Crister Enander | Essäer | 30 juli, 2012

Tystnaden i kosmos

Första gången jag ledde en julotta hörde jag tystnaden i kosmos. Över mittgången brann bågar av trä med levande ljus. Heidenstam hade ristat på en tegelplatta i golvet.  illustration: Berit ...

Av: Mikael Mogren | Essäer om samhället | 18 december, 2007

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts