Inför den Internationella kvinnodagen

I den bästa av världar skulle inte den här dagen behöva finnas i almanackan.I den bästa av världar skulle inte den här dagen behöva finnas överhuvudtaget.I den bästa av världar ...

Av: Solveig Olsson-Hultgren | 06 mars, 2013
Gästkrönikör

Shushan Purim i Jerusalem

Purim är en judisk högtid som firas till minne av judarnas räddning från en utrotnings komplott ledd av Haman i det Persiska riket på 400-talet före Kristus. Historien berättas i ...

Av: Loulou d'Aki | 22 Maj, 2010
Bildreportage

Vad är musikkritik?

Musikkritiken som vi känner den idag är omöjlig att tänka sig utan framväxten av dels den borgerliga offentligheten, dels de moderna teknologierna för reproduktion, distribution eller konservering. Likväl är det ...

Av: Thomas Sjösvärd | 25 Maj, 2009
Essäer om musik

Gör Bologna-processen yrkesskolor av Europas universitet?

Bildning är i motsats till utbildning inte direkt kopplad till ekonomiska syften - så uttryckte sig Wilhelm von Humboldt, men ett visst perspektiv på arbetsmarknaden vill de flesta studenter ändå ...

Av: Lilian O. Montmar | 28 mars, 2010
Allmänna reportage

Sigurdsristningen vid Ramsund, Sundbyholm

I runornas tid



Vad har du för relation till runor? Trodde väl det. En stor sten, formad som ett gotiskt fönster, med inristade tecken från Vikingatiden. I Östergötland. Jodå. Det också. Men ämnet är betydligt större, och intressantare än så, och rentav ägnad en forskningsdisciplin: runologin. De senaste veckorna har jag fått detta klart för mig, och mitt intresse har ökat dramatiskt. Jag har av och till läst bland annat experten Lars Magnar Enoksens bok "Runor – Mästarens handbok" (Historiska Media, 2015). 

Ristningar och associationer. Del 1


En futhark ristad med de yngre runorna på ett ben från Lund

En futhark ristad med de yngre runorna på ett ben från Lund

Skrift tillåter människan att göra sina tankar synliga utanför henne själv. Hon behöver inte vara fysiskt närvarande när någon tar del av dem. I ett samtal kan båda parter diskutera och direkt ta sig an varandras uttalanden. Platon sade, som bekant (åtminstone genom Sokrates), att skrivkonsten var onaturlig då den skiljer mellan människan och hennes inre.
"En människa i en muntlig kultur befinner sig hela tiden mitt i sin existens. Man lever i och tar del av sin verklighet medan man befinner sig i den. Skriftligt tolkad verklighet tas ur sitt sammanhang och gör att människor får distans till den när de läser och skriver.
Hemliga runor

Hemliga runor

Annons:

Jag har här inte alls för avsikt att recensera eller detaljgranska "Runor" - det saknar jag helt kompetens för. Däremot skall jag försöka dela med mig av allehanda tankar som skjutit upp som svampar i mitt sinne under läsningen. Denna essä utgör del 1 av 2. Del 2: I runornas tid, del 2 (publiceras 26 november, 2015).

Upptakt

Först och främst något litet om några för mig tidigare häpnadsväckande fakta. Runor ristades – eller skrevs – inte alls bara i eller på sten. Även trä, metall, papyrus och till och med papper dög (det senare dock främst rätt långt fram i tiden). Runor användes i praktiska sammanhang inte alls bara under vikingatiden (det vill säga runt, mycket grovt räknat, tidsspannet 800-1100). Runor finns belagda och bevarade från 100-talet vt (!) till 1800-talet (!, i Älvdalen i Dalarna här i Sverige). Runor ristades eller skrevs på annat sätt främst i Skandinavien (allra främst i Norge/Island, Sverige, Danmark), men har återfunnits från Italien till Skottland och från Frankrike till Ryssland. Runinskrifter i trämaterial har förresten (har jag inhämtat från annat håll) hittats från vikingatidens Miklagård, eller Konstantinopel/Istanbul (med den ungefärliga innebörden: Kilroy was here eller Tor har knullat).

Runologin delar in runornas historiska utveckling i en mängd epoker (då skriften ändrades, uttalet försköts, tecknen varierade i antal, användningsområdena skiftade och så vidare): urnordisk tid (100-400-talen), senurnordisk tid (400-800-talen), vikingatid eller tidig medeltid (800-1200-talen), högmedeltid (1300-1500-talen) samt senmedeltid och/eller nyare tid (1600-1800-talen). Här bör emellertid läsaren delges åtminstone två reservationer: (1) indelningen är inte exakt, utan flytande, och kan inte heller helt enkelt extraheras ur Enoksens bok och (2) försök att dela upp tiden stöter nästan alltid på problem (övergångarna är aldrig skarpt distinkta, och epokernas särdrag varierar mycket med geografisk position).

Att tyda runor, eller skriva runor, kräver expertkunskap. Några företeelser som är av avgörande betydelse är dock huruvida runraden skall läsas från höger till vänster eller tvärtom (det dominerande sättet; särskilt under de senare epokerna), förekomsten av dubbeltecken, stavar, kort- och långkvistiga tvärstreck, ljudvärden, explicita och implicita betydelser hos enskilda runtecken eller grupper av runtecken, runtecknens ordning och så vidare. Alla dessa detaljer är dock, som antytt, alltför komplicerade för denna lilla essä. Snarare är det sådant som Enoksen kommer fram till i övrigt, och ibland bara låter meddela i förbigående, som är av intresse för oss i detta sammanhang.

De äldsta runinskrifterna använder dock den 24-typiga runraden, eller "futharken", som den kallas efter de första runorna, ungefär som vi talar om 'alfabetet' efter de första grekiska bokstäverna 'alfa' och 'beta'. Kring 700-talet övergavs den för en förenklad runrad med bara 16 runor. Under en tid 24. Till slut något som kallas för runalfabet.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

En viktig allmän inledning kan vi annars med fördel hämta från Enoksen själv (ur Förord och Inledning):

"Varenda runinskription är en förstahandskälla, vilket innebär att forntidens meddelanden förmedlas utan mellanhänder och i oförändrat skick. Det tål att poängteras att det, utöver skrifter på grekiska och latin, inte finns några texter bevarade i original på europeiska folkspråk som är äldre än de skandinaviska runskrifterna. Därmed blir de korthuggna budskapen desto mer unika för dig som önskar äkta vara framför senare tiders uppgifter om vår inhemska historia. Utifrån utseende och ljudvärde beskrivs runlärornas utveckling. De sätts också in i ett kulturhistoriskt sammanhang, där jämställdhet, hedendom, namnskick, yrkesutveckling, samhällsorganisation, språkförändring trolldom och religiös interaktion är de främsta infallsvinklarna. /.../ Runor är skrivtecken som återger specifika ljud i syfte att skapa eller efterhärma ord. De fungerar på det sättet som bokstäver, men fram till mitten av medeltiden undvek nordborna att skriva samma runtecken i följd efter varandra i skriftspråk, eftersom att upprepa runor var en trolldomsföreteelse som användes för att släppa fram kraften i det symbolvärde tecknet också hade.

Därför skilde forntidens människor tydligt på runor som bokstäver och runor som magiska symboler, trots att de är utseendemässigt identiska. Denna särskiljning vidmakthölls i drygt tusen år fram till 1200-talet, då det latinska skriftbruket påverkade runskriften att acceptera dubbelstavning. /.../ Den nordiska munarten, det vill säga sättet att tala, är förhållandevis homogen i de historiska runinskriptionerna."

Med bland annat detta i åtanke har mina tankar vandrat långt och krokigt, något som kommer att framgå av det som nu följer.

Jag har sneglat på en mängd annan litteratur: främst Walter J. Ong, Platons Faidros, paleografisk litteratur, Scherm & Tast (1996): Astarte und Venus. Eine foto-lyrische Annäherung, Eddan (översättare: Åke Ohlmarks. Göteborg: Zindermans. 1964), Snorres Edda (översättare: Björn Collinder (andra upplagan). Stockholm: Forum. 1983), Hübler, Frank, Schwedische Runendichtung der Wikingerzeit (Uppsala 1996), Jesch, Judith, "Skaldic Verse, a Case of Literacy Avant la Lettre?", Literacy in Medieval and Early Modern Scandinavian Culture (ed. Pernille Hermann, 2005, s. 187–210), Brate, Erik och Bugge, Sophus, Runverser. Undersökningar af Sveriges metriska inskrifter (Stockholm 1891).

Från sumererna till Karl den store

De äldsta skrivtecken vi känner till är sumerernas kilskrift, som uppstod i det som är dagens Irak cirka 3500 fvt. Något yngre är de egyptiska hieroglyferna. Båda är piktogram, där varje tecken motsvarar ett ord (alltså inte en bokstav eller ett ljud som i fallet med runorna). Hieroglyfer kom med tiden att utvecklas så att de även kunde motsvara stavelser snarare än ord. Det uppstod en så kallad hieratisk skrift, som användes i religiösa sammanhang, och en demotisk skrift, som var den folkliga varianten (åtminstone liknande fenomen återfanns också i runvärlden). Medan hieroglyferna, den monumentala skriften, knackades i sten, skrevs de hieratiska och demotiska skrifterna med vasspennor på papyrus (också det uppkom senare bland runskrivarna, om än tusentals år senare).

De första som skrev med bokstäver i dagens mening var fenicierna i östra Medelhavsområdet. För drygt tre tusen år sedan hade de utvecklat ett alfabet med 22 tecken. Kring 1000-talet fvt lånade grekerna 15 av bokstäverna och lade till nio egna. Åtta hundra år senare lånade romarna vidare och lade till Y och Z. Under medeltiden tillkom J, U och W. Detta, det latinska alfabetet, är mycket likt det vi använder i våra versaler. På 300-talet vt uppstod den så kallade uncialskriften, en rundare form av de latinska bokstäverna som senare blev gemener.

Det stora språnget för skrivkonstens utbredning kom dock med Karl den store, frankisk kung och romersk kejsare, i början av 800-talet. Han ville återupprätta det romerska riket, men på kristen grund, och bygga det på en gemensam kultur och ett gemensamt språk. Därför standardiserade han också skriften, som hade utvecklats till en rad nationella varianter. Till sitt hov i Aachen kallade han sålunda den lärde iriske munken Alcuin av York, som skapade den karolingiska minuskeln.

Denna skrivvariant skulle kunna läsas och skrivas av alla inom det stora väldet, som sträckte sig från gränsen mot Spanien i syd till den danska gränsen i norr, och från norra Italien till Holland. Den karolingiska minuskeln kännetecknas av små runda bokstavsformer, minuskler, med höga staplar.

Man – alltså jag – häpnar, och fantasin tar eld. Runor på papyrus! Mellan 22 feniciska bokstäver till 24 grekiska! Y, Z, J, U och W (främst i egenskap av ljud)! Den karolingiska minuskeln i hela Väst- och Centraleuropa fram till danska gränsen vid ungefär samma tid som vikingarna odlade sin jord, började resa vida omkring och stred sina strider! Kristnandet av Norden under perioden 800-1200!

Pro primo: alfabet tycks bli praktiskt användbara när vi uppnått runt 20-25 tecken. Runskriften innehöll omgångsvis 24, 16 (vikingatiden) och 26-28 tecken. Ljuden y, z, j, u och w tas ofta upp av Enoksen. Pro secundo: texter skrivna med karolingiska minuskler leder tanken åt stavrunorna. Pro tertio: under kanske tusen år lever vi i Skandinavien i en på många sätt unik miljö, med eget språk, egna sedvänjor och egna skrivtecken. Under de därpå två-tre följande seklerna förändras det mesta.

Kristendomen (i envig med asatron), latinet (med grundbegrepp som tidigare inte existerat här), lånorden (som sällan fanns därförinnan; men på 1100-talet skrivs tex kyrka och biskop med runor) och alfabetet (som standardiseras till våra 25 + 3 ljudande bokstäver) transformerar både språk och värld. Här finns alltså såväl universella som partikulära omständigheter att lustfyllt kontemplera.

Munart

Men hur då med detta att vi vet hur våra urnordiska förfäder talade? Vet vi ens hur greker och romare talade? Tydligen, ja. Åtminstone i hög utsträckning. Munarterna kan åtminstone delvis härledas genom teckenförekomst, teckenplacering, medeltidens inflöde av fonetisk kunskap, grekiska och romerska begreppsanalyser och så vidare. Vi får inte heller glömma att runologins sekler par excellence, enligt Enoksen, var 1500- och 1600-talet (och senare 1800-talet och framåt – med göticismen och sedan en mer vetenskaplig approach).

Rent konkret vet man hur latinet uttalades därför att romarna var väldigt stolta över sitt språk och dokumenterade uttalet väl. Man vet till exempel att -m var nasaliserat eller hade upphört att uttalas också av aristokrater runt år 200 fvt. Det är dokumenterat av Cato den äldre att han inte uttalade -m i diem - han skrev till och med diee istället. Det kan rentav vara så att -m- slutade uttalas redan i det äldsta latinet, eftersom man har exempelvis hittat en sarkofag där -m genomgående saknas där det skulle ha varit. Det är en vanlig ackusativändelse i singular och också verbändelse i första person singular, alltså en vanligt förekommande bokstav. Claudius försökte införa ett "stympat" m i stavningen för detta ljud eller avsaknaden av ljud, men det var bara ett experiment som varade under hans livstid.

Man vet att underklassen i Rom år 50 vt hade slutat att uttala h i början av ord, också för att det finns nedtecknat av språkvetare från den tiden.

Man vet att c alltid uttalades som k ända till Västroms fall 476 e.Kr.

Latinet talades först i ett väldigt begränsat område, alltså i provinsen Latium. I resten av Italien talades andra italiska språk, som etruskiska. Latinet spreds rent konkret med det romerska rikets utbredning.

Man "syndar" högst på tre punkter när man talar "modernt" klassiskt latin:

  • Man uttalar -m, vilket romarna själva inte gjorde under den klassiska tiden.
  • Man uttalar l tunt, trots att det vanligen var tjockt enligt Plinius den äldre.
  • Man uttalar s som s, fast detta möjligen uttalades som det tunna svenska sje-ljudet. Det är möjligt att spanskans s idag bättre speglar romarnas s än italienskans.

Man uttalar alltså [ˈĩːnsulam] när det troligen skulle ha uttalats [ˈĩːnʂʊɫa] för att ta ett väldigt konkret exempel. Men detta är betydligt mer korrekt än "kyrkolatinet", som har ett uttal som latinet i stort sett aldrig hade under den klassiska perioden.

Sagor och kväden

Men hur är det då med våra stolta sagor? Jo, sagalitteraturen (den isländska och norska), som till stor del bygger på en lång – eller mycket lång - tradition av muntligt överförda berättelser (med en handling från främst den historiska epoken mellan Landnámsöld, 800-talet, och sagatiden, Söguöld, på 1000-talet), skrevs ner mellan 1120- och 1400-talet.

"Under medeltiden var Island bara jämförbart med Irland, en annan ö i Nordhavet. Att det lilla primitiva samhället på medeltidens Island kunnat frambringa en skriftlitteratur av såpass hög klass är unikt i världshistorien. Nästan all kultur har frambringats av ett ekonomiskt överskottssamhälle, som till exempel under den italienska renässansen, fastän Island också krävde en viss ekonomisk förutsättning för att ge grund för sagalitteraturen. Under 1300-talet drabbades Island av vulkanutbrott, sjukdomar, epidemier och hungersnöd, handeln kom i främmande händer och hela landet sjönk ner i fattigdom. Samtidigt ebbade sagalitteraturen ut, sannolikt som en konsekvens, men också för att det kulturella och fruktbara spänningsfältet mellan gamla och nya ideal, hedendom och kristendom, inte längre var där." (Hallberg, Peter, Den isländska sagan, Verdandis skriftserie 6, Stockholm 1969)

Samtidigt bör vi göra en skarp distinktion mellan det muntliga berättandet och det nedskrivna ordet; mellan talaren och skalden. Och: Runor kunde kanske användas för korta "kvad" och lösa visor, men latinska bokstäver var ett villkor för sagorna. De första prästerna kom från England med Olav Tryggvason och norsk handskrift baserades därför på den anglosaxiska, i motsats till Danmark som influerades av tyska präster. Latin kom till Island från Norge med prästerna då alltinget under år 1000 beslutade att Island skulle övergå till kristendomen.

Exkurs om en hypotes om runornas yttersta rötter

"Mycket litet är känt om runradens UR-ursprung, men sannolikt är den inspirerad av något eller några av de klassiska alfabeten, såsom det grekiska, latinska eller etruskiska. De olika runtecknen stämmer i många fall överens med bokstäver i klassiska alfabet. Runorna tros ursprungligen ha utformats för att ristas i trä. En sak som tyder på det är att det inte finns några vågräta linjer i runtecknen; dessa skulle i så fall ha gått längs träets fibrer och blivit svårlästa.

En sen hypotes av John Troeng är att åtminstone fem runors utseende eventuellt skulle kunna associerats med arameisk-semitiska tecken, vilket då skulle förklaras med att runorna fördes upp till Skandinavien av före detta romerska trupper av blandat ursprung som bosatte sig intill vad som motsvarar dagens Danmark, och som upprättat handel vid sidan av att införa runorna.

Under medeltiden utvecklades en modifierad runrad med bland annat stungna (prickade) runor. Syftet med den nya runraden var att man skulle kunna återge alla relevanta fonetiska ljud som fanns i språket vid denna tid och att kunna återge de icke-fonetiska latinska tecknen c, q och z. Se även Codex Runicus. Runorna hade vid denna tid börjat ställas i alfabetisk ordning och kallas därför för runalfabet, och inte futhark" (Wikipedia).

Sokrates och Platon

För den moderna människan är det lätt att uppfatta utvecklingen från talspråklig till skriftlig kultur som naturlig eller ofrånkomlig. De flesta torde också betrakta den som ett civilisatoriskt framsteg och som något i sig gott. Men i antikens Aten delades inte denna uppfattning av alla. Skriftens utbredning mötte också motstånd och kritiska röster höjdes mot den teknologisering av ordet som följde med dess etablering.

En av dessa stämmor tillhörde Sokrates. Filosoferna Sokrates och Platon levde och verkade i den brytningstid då det fonetiska alfabetet och skriftspråket etablerades i Aten. Något förenklat skulle man kunna påstå att de levde på ömse sidor om övergången från talspråklig till skriftspråklig kultur. Medan Sokrates filosoferade i talets form och oss veterligen aldrig gjorde någon ansats att nedteckna sina tankar, har Platon, hans lärjunge, efterlämnat ett stort antal skrivna dialoger, där han porträtterar den älskade läromästaren i aktion, diskuterande och undervisande.

Sokrates motstånd mot skriften tematiseras i Platons dialog Faidros, där den atenske vishetsläraren riktar fyra principiella invändningar mot det skrivna ordet.

För det första kritiserar han det skrivna ordet för att det inte är interaktivt. Detta leder oss över till Sokrates andra invändning mot det skriva ordet. Eftersom skriften är fixerad och statisk till sin karaktär saknar den enligt hans uppfattning förmåga att förmedla nya kunskaper eller insikter.
För det tredje så gör skriften inte skillnad på person och person. För det fjärde så menar Sokrates att skriften försvagar minnet. Om denna innovation vinner spridning kommer den att "skapa glömska i lärjungars själar, enär de ej skola komma att odla sitt minne; ty i förtröstan på skriften skola de hämta minne utifrån, från de främmande tecknen och ej från sitt eget inre." Skriften förser oss med ett artificiellt minne, men hotar samtidigt att göra oss bekväma, försvaga det naturliga minnet, och få våra övriga själsliga förmågor att förtvina (jämför vår digitala och datoriserade tid!).

Vi kan här se hur Sokrates i sin skriftkritik tar upp och kommenterar egenskaper som senare kommit att betraktas som förtjänster hos skriften - dess stabila karaktär, dess kunskapsförmedlande funktion, dess öppna och demokratiska tendens och dess konserverande och minnestödjande kapacitet - och vänder dem emot den.

Är Sokrates uppriktig i sin kritik eller vill han bara få oss - eller kanske snarare sina samtida - att inse skriftens potentiella faror eller inneboende brister? Frågan kompliceras högst avsevärt av det faktum att hans ord kommer till oss i skriftens form, nedtecknade och förmedlade av vännen och lärjungen Platon. Till råga på allt avslutar Sokrates sin utläggning om talets överlägsenhet över skriften med de avväpnande orden:

"Och nu må det vara slut med vårt skämt om talarkonsten ..." (s. 350)

Enoksen i retur

"Ristningsmaterial och intention påverkade runinskrifterna under alla epoker. Runristarna kunde vara både män och kvinnor. Inskriptionerna på vapen hade oftast manliga avsändare, medan smycken pryddes med inskriptioner av kvinnliga runristare. Den äldsta runstenskonsten var jämlik mellan män och kvinnor, men under vikingatiden då krigiska bedrifter fick företräde i runbudskapen, blev den mer mansdominerad. Ändå finns det bland de fynd som bevarats fler kvinnor nämnda än män i stenristade arvsdokument både under vikingatiden och urnordisk tid. Under medeltiden blev handelskommunikationen på trästavar mer utbredd, ett sätt att meddela sig som sannolikt hade gamla traditioner. /.../ Yngst bland de historiska lämningarna är bläcktecknade runtexter på pergament och papper, mestadels av trolldomskaraktär" (Enoksen, aa, s 35f.).

Genomgående teman är personligt självförhärligande, gravtexter i hedrande syfte, mytologi, magi, religion, information och – fast först under högmedeltiden – lagstiftning (med helstungna runalfabet).

Det vanligaste uttrycket i äldre inskrifter, påstår Enoksen, är gastiR eller "gäst/främling". Dess ursprungliga betydelse var "främling som gästar hus och land i handelssyfte", ett uttryck som visar på folkvandringstidens myckna resande och relativa gästfrihet. Det sammansatta ordet skipa-lubaR, alltså "Skidlöpare" ger för övrigt en beskrivning av ett av folkvandringstidens dynamiska färdsätt, i varje fall här i Nordeuropa.

Namn

Urtidens inskrifter beskriver färdigheter och yrken snarare än renodlade egennamn. De äldsta kända egennamnen presenterar en persons främsta egenskaper, det vill säga de karaktärsdrag som definierade en människa.

Muntlig och skriftlig litteratur; talare och skalder

Runskriften bemästrades av dem som hade behov av den. Ändå bör det strykas under att runorna, under åtminstone tusen år, användes i en övervägande muntlig kultur, där all traditionsbärande visdom förmedlades genom det talade ordet. Förmågan att minnas och korrekt uppfatta andras ord var essentiell i ett sådant samhälle och introduktionen av ett skriftspråk stod alltså i opposition till denna grundstomme, ett faktum som påverkade runbudskapen så länge det talade ordet hade företräde och hävd. Själva ordet "runor" hör för övrigt och bland annat samman med "gåta/hemlighet". Under senare tid också "kunskap", "färdighet" eller "förtroligt samtal".

Särskilt under vikingatiden började "talare" (som nigerianska minnesmästare, Ong) få konkurrens av "skalder". Jämför här för övrigt förhållandena under brytningstiden mellan Homeros (och dennes skeppskataloger) och Sokrates/Platon samt Bibelns släktlängder sida vid sida med mer utförliga, distinkta och anekdotiska berättelser (Ong).

Poesi och prosa

Runinskriptioner förmedlas ibland på vers, där allitteration och harmoniserande ändrim ger dem lyrisk rytm. På ett kärnfullt vis förmedlas dramatiska människoöden utan eufemismer. Med sin acceptans av livets outgrundliga och förödande skiften ger den fornnordiska skaldekonsten en utmärkt inblick i vikingatidens osentimentala synsätt.

Med rötter i urtiden är det ungefär under början av 1200-talet som utförligare och mer stilistiskt eleganta sagonedteckningar kunde föras vidare fram till oss. Snorres Edda, även Den yngre Eddan och Prosaiska Eddan, är en isländsk medeltida handbok i skaldekonsten och lärobok i nordisk mytologi. Den är allmänt tillskriven författaren och politikern Snorre Sturlasson, som sannolikt sammanställde verket omkring år 1220. Njals saga skrevs under samma sekels avslutande år.

Valans spådom, Völuspá, fornnordiska Vǫluspá, "Völvans spådom", är den så kallade Poetiska Eddans (Codex Regius*) första och i de flesta avseenden även förnämsta dikt. Den intar en alldeles särskild ställning bland eddadikterna, i att den, i motsats till alla övriga verk, inte skildrar en episod ur guda- eller människolivet, ej heller - som Havamal - är av sedelärande innehåll. Den utgör istället en världshistoria i kortaste möjliga sammandrag som redogör för världens uppkomst och gudarnas och människornas öden fram till denna världs undergång, Ragnarök, och slutar med en kort, men hänförd skildring av en därpå följande ny och bättre värld (jämför cyklisk tidsuppfattning, jämför kristendomen, jämför österländska religioner).

Diktens namn, "spåkvinnans profetia" (eller "Völvans spådom"), beror på att den är lagd i munnen på en kringvandrande spåkvinna, en så kallad völva (kvinnlig schaman), som till hela människosläktet riktar sina ord. Kvädets ålder är, trots all forskning, ännu tämligen obestämd. Under mitten av 1800-talet ville man tillskriva det en mycket hög ålder (ända till 400-talet eller ännu tidigare), medan det under de efterföljande 50 åren en motsatt ytterlighet i uppfattningen av denna fråga framträtt, i det man påstått att Völuspa varit författad först på 1100-talet. En kompromiss av dessa båda uppfattningar blev att dikten kan vara äldre än 900-talet. Vi känner dock till att en stor del av de dikter som Völuspá verkar kunna kopplas till (så kallade skaldedikter) tillkom mellan 900-1100. Dessa dikter har det gemensamt att de innehåller spår av tradering (muntligt framförande). Exempel på detta är omkväden (i Völuspá upprepas exempelvis versen "Veten I än, eller vad?"), synonymer och kenningar. Völuspá verkar dock inte kunna vara äldre än att skalden hade haft kontakt med kristendomen. (Wikipedia)

* Codex Regius innehåller 45 pergamentblad (8 saknades då den återfanns) och innehåller nästan alla eddadikterna, dvs kväden från 850-1200, de flesta skrivna på fornyrdislag, och är den huvudsakliga källan till kunskap om den nordiska mytologin. Codex Regius tros vara skriven på 1270-talet.

Möjligheterna att skriva ner budskap utökades senare med redskap och skrivunderlag som bläckskrift på pergament och öppnade därmed för mer omfångsrika runtexter, där officiella lagdokument, såsom Skånelagen (Codex Runicus på 1200-talets slut) om 200 sidor, värderades högst.

Kända texter

Den starkaste kandidaten till titeln 'Sveriges äldsta bevarade poesi' är förmodligen en strof på Rökstenen i Östergötland. Runristningen är från 800-talet och strofen lyder i den hävdvunna översättningen:

Då rådde Tjodrik
den dristige,
sjökrigarnas hövding
över Reidhavets kust.
Nu sitter han rustad
på sin gotiska häst,
med sköld över axeln,
den främste av Märingar.

Kanske är Tjodrik den ostrogotiske härskaren Theoderik den store, som tog över stora delar av makten när det västliga Rom hade fallit på 400-talet. I Ravenna fanns hans mausoleum och en staty av honom sittande till häst. Ryttarstatyn flyttades senare till Aachen och det kan vara den som beskrivs i strofen. I så fall kan det vara ett uttryck för att man redan vid denna tid såg ett släktskap mellan folket i Götaland, Gotaland, och de vittberyktade (ostro-)goterna som hade kuvat Rom. Den suggestiva traditionen finns bevarad på många håll och blev särskilt viktig för den svenska självhävdelsen på 1600-talet – också i vår tid är tanken på en kontakt mellan 800-talets Östergötland och Europas kulturella centrum kittlande. Men kanske handlar strofen inte alls om Theoderik eller någon Tjodrik över huvud taget. För runornas litteratur är ofta svårtolkad, inte sällan omöjlig att säkert förstå. För övrigt kom måhända ostrogoterna från dagens Bulgarien.

Gripsholmstenen
tula : lit : raisa : stain : þinsat : sun : sin : haralt : bruþur : inkuars : || þaiR || furu : trikila : fiari : at : kuli: auk : a : ustarlar : ni : kafu : tuu : sunar : la : a sirk : lan : ti

Tola let ræisa stæin þensa at sun sinn Harald, broður Ingvars.
Þæir foru drængila
fiarri at gulli
ok austarla
ærni gafu,
dou sunnarla
a Særklandi.

"Tola lät resa denna sten efter sin son Harald, Ingvars broder. De foro manligen fjärran efter guld och österut gåvo örnen (mat), dogo söderut i Särkland."

Särkland är beteckningen för de muslimska länderna, och att ge örnen mat är att döda motståndare. Den som stenen är rest efter och den som låtit resa stenen är de centrala – och inte sällan är fokus riktat mot de levandes värld och resaren. Ofta avslutas inskriptionerna med en formel som anger vem som ristat stenen. En runsten högg inte vem som helst, den beställdes av mer eller mindre professionella ristare. De mest produktiva hette Öpir, Fot, Åsmund och Balli. Mycket tyder på att de inte skötte det hela själva utan lät medhjälpare utföra delar av arbetet.

Runmagi

"Runmagi är den vanskligaste och mest kunskapskrävande företeelsen som berör de gamla tecknen. Traditionellt förknippades trolldomsbruk enbart med den mest avancerade lärdomen och var därför inget som skulle handskas med lättvindigt. /.../ Runor var alltså inte begränsade till att enbart härma ljud, utan kunde även nyttjas i andliga sammanhang. I sådana situationer utgick utövarna från de enskilda tecknens symbolnamn, som inleds med samma bokstav som i vanlig textkommunikation./.../ I korta och koncisa ordstäv, så kallade dylgjur eller 'dolda antydningar', beskrevs runtecknens förborgade betydelse genom liknelser. Dessutom förutsätts mångfaldigande och dubblering i dessa trolldomsaktiviteter, något som skiljer dem från vanlig runkunskap "(aa, Enoksen, s. 132ff.)

Varje runa hade sålunda både en "riktig" benämning och en dold innebörd. Och vid aktivt mångfaldigande av runtecknens trolldomsvarianter kan ont och gott frammanas. Om f-runan skriver exempelvis Enoksen, att dess rätta benämning är "boskap" eller "rikedom" och dess dolda innebörd "fränders osämja", "drakens gömsle" och "ulvens föda". Vid ett aktivt mångfaldigande av f-runor frammanades rikedom (och dess eventuella besvärliga konsekvenser) i alla dess former, materiell eller andlig. u-runans rätta benämning är på motsvarande sätt "regn" eller "ruskväder". Medveten fördubbling av u-runan kunde förlösa störtregnets obevekliga kraft, en storm som aldrig kunde hejdas. K-runans rätta benämning är "böld" eller "synlig sjukdom" - men också "sår", "barnets plåga", "förtvina hem". Och så vidare.

Ibland förefaller det som kan frammanas alltså att vara tvetydigt. Detta framstår som särskilt tydligt, uppfattar jag det, när vi betänker att runmagin hade två huvudprinciper – inte en. De utgick från ett avsiktligt, respektive ett slumpartat urval. Den avsiktliga metoden kännetecknades av ett medvetet val av det aktuella tecknet. Syftet var att frammana runans innersta väsen och betydelse (som alltså kunde vara ambiguöst – och därmed gott och ont till sina konsekvenser). Den slumpartade metoden innebar ett omedvetet val av tecken. I denna trolldomsform var runorna enbart ett verktyg för personlig insikt och användes främst som (diffus) spådom. Detta minner naturligtvis osökt om Oraklet i Delfis mångtydiga meddelanden.

Det finns gott om berättelser om hur besvärjelser formulerades i runor, till exempel i Egil Skallagrimssons saga där en flicka blir oförklarligt och obotligt sjuk, tills hjälten upptäcker ett valben med inristade runor i henne säng. Det är en beundrare som försökt utföra en kärleksformel så att hon skall besvara hans kärlek, men i sin okunnighet har han ristat fel. Egil skrapar resolut bort runorna, bränner benet och ristar sedan nya runor, som gör flickan frisk. Man kan fråga sig om det är runorna som var magiska eller om de bara var mediet för att skriva ner en magisk besvärjelse, men den distinktionen är akademisk: runorna fick hur som helst del av magin.
I grunden förefaller det naturligt att skrivtecknen kunde uppfattas som magiska i en muntlig kultur: skriften blev med nödvändighet en fascinerande hemlighet för dem som inte behärskade den och för dem som lärde sig den.

Plötsligt kunde man tala utan att yttra ett ord, och än märkligare, ett föremål eller en sten kunde bära tecken som gjorde att den på sätt och vis själv fick röst. Och när läsaren läste inskriptionen högt: vems var rösten egentligen då? Läsarens, stenens eller den helt frånvarande ristarens? Jesper Svenbro (och Ong) har visat vilka effekter den sortens situation kunde orsaka i det förklassiska Grekland, och även om latinet efter hand spreds i Norden under medeltiden var kulturen i allt väsentligt, som tidigare påtalats, muntlig. Att runorna uppfattades som härstammande från gudarna, som det sägs i eddadikten Hávamál, Nolebystenen i Västergötland från 600-talet och Sparlösastenen i Västergötland från 800-talet, förefaller då naturligt, liksom att föreställningarna om runornas magiska krafter utvecklades kraftigt.

Walter J. Ong

Muntlig och skriftlig kultur (1990) av multiprofessorn Walter J. Ong (1912 -2003) är en av de mest inspirerande böcker som existerar. Hans stora intresse var att belysa hur övergången från muntlig till skriftlig kommunikation har uttryckts i kultur och mänsklig mentalitet. Det är här Ong lägger fram iakttagelsen att vokaler dyker upp som en nyhet i grekisk skrift omkring 500 f.Kr. Antalet behövliga skrivtecken reducerades därmed från hundratals och tusentals symboler för ord och stavelser, till ett trettiotal tecken som räckte för att kunna skriva alla uttalsljud i ett språk. Därmed kom skrivkonsten att orsaka en revolution.

I fortsättningen (och jag har ju redan gjort det) anknyter jag till ett flertal av Ongs tankar såväl explicit som implicit.

Sumererna och Gilgamesh

Gilgamesheposet är ett mesopotamiskt antikt epos som har kallats världens äldsta litterära verk. Eposet, vars ursprungliga delar skrevs på lertavlor med kilskrift, behandlar berättelser om kung Gilgamesh av Uruk. Den mest fullständiga versionen av eposet man funnit är skrivet på tolv lertavlor och återfanns i ruinerna av Assurbanupals bibliotek. Den versionen kallas för standardversionen och skrevs av Sin-leqi-unninni omkring 1200 f.Kr.

Eposet innehåller en historia som färdats under lång tid genom Mesopotamiens olika kultursfärer och har förändrats en hel del på sin väg. Berättelser om kung Gilgamesh av Uruk i Mesopotamien skrevs under sumerisk tid omkring 2100 f.Kr. till 2000 f.Kr. och var skrivna på sumeriska med kilskrift. Det egentliga Gilgamesheposet sammanställdes senare av dessa episodberättelser under gammalbabylonisk tid, till en sammanhängande text på akkadiska. Texten byggdes efter hand på tills man kom fram till den version som är känd från Assurbanipalbiblioteket i Nineve. Denna är den mest fullständiga versionen som man funnit och är skriven på tolv lertavlor med kilskrift som hittades i ruinerna efter Assurbanipalbiblioteket, vilket förstördes av Mederna (dagens kurder) 612 f.Kr. Den kallas Gilgamesheposets standardversion och är skriven av mästerskrivaren, läkaren och exorcisten Sin-leqi-unninni omkring 1200 f.Kr. Han levde och verkade i Gilgameshs hemstad Uruk. Standardversionens titel var "Han som såg Djupet" (sha nagba imuru).

Den översvämning som omnämns i den elfte lertavlan känns igen i den Första Moseboken i Bibeln, Popol Vuh och även i Platons beskrivning av Atlantis. De äldsta referenserna till den stora översvämningen härstammar från omkring 1900 f.Kr., se Atrashiaeposet. Utnapishtim berättar i Gilgamesheposet för Gilgamesh om översvämningen. Bibelns syndaflod tros ha tagit sitt tema från Gilgamesheposet, och det har använts som bevis i antagandet att Bibeln bygger på muntliga berättelser. (Wikipedia)

Homeros och Jesus

Illiaden och Odysséen tillhör världens mest studerade texter. De homeriska texterna hade ansetts vara genialiska skapelser komponerade direkt ur författarens fantasi. Bland andra Ong slog hål på detta resonemang då han kunde visa att det gick att förutsäga innehållet om man såg mönstret i det. Det var inte bara formelartad vers som avslöjade ett mönster utan även valet av teman följde ett mönster. Uppfattningen var dock att "riktiga" författare inte använde klichéer. En talspråklig kultur, däremot, var helt beroende av dessa för att kunna upprepa kunskap. Sådant som de ständigt hörde fastnade lättare i deras minne.

Talade ord är ljud som bara existerar medan de uttalas. Det talade ordet kan enbart uppfattas med hörseln. Man kan jämföra med synen som kan registrera att något rör sig men den kan också registrera att något står still. Ett ljud däremot kan bara registreras när det är aktivt. Ett ord i en talspråklig kultur blir alltså det samma som en hörbar händelse. För att kunna minnas långa sammansättningar av ord måste man ta hjälp av en teknik. Genom att inordna orden i ett mönster som är starkt rytmiskt blir det lättare att komma ihåg. Allitteration, antiteser, upprepningar, assonanser, och formelartade uttryck gör det enklare att minnas. Formler och rytmik hör intimt ihop, formeln gör talet rytmiskt. Eftersom formeln får en sådan vikt i en talspråklig kultur påverkar den själva tanken. Minnestekniken hjälper människor i en muntlig kultur att framgångsrikt komma ihåg viktig kunskap på samma sätt som skriften gör vår kultur.

Det talspråkliga uttrycks- och tankesättet har ett antal utmärkande drag (jfr Runornas tid).

  • Additativt berättande. i Bibeln 1:a Mos. 1:1-5. I en ursprunglig översättning förekommer ordet och tio gånger i dessa verser.
  • Ett uttryck som till exempel den tappre soldaten är ett exempel på talspråkligt sammanställande av ord som sedan liksom hör ihop. En soldat är tapper. I en värld utan synliga ord är det viktigt att budskap upprepas så att de som lyssnar får flera tillfällen att ta den till sig.
  • Det är ett arbete att bevara den kunskap man skaffat sig. Tradition blir en livsstil, det hänger på den om kunskapen skall kunna bevaras. *I en muntlig kultur är det självklart att kunskapen finns i det praktiska livet, människorna lever mitt i sina kunskaper. De finns nära den mänskliga livsvärlden.
  • Livet består ju i mångt och mycket av en kamp mellan människor. Talspråklig kultur använder talet som en del av livsmönstret. Det gör att en skriftligt orienterad ofta uppfattar den muntliga kulturen som kampinriktad.
  • Talspråkliga kulturer identifierar sig känslomässigt i sin kunskap. Skriftspråkliga kan förhålla sig objektivt till kunskap på grund av det avstånd som blir möjligt genom skriften.
  • I en talspråklig kultur lever man i nuet och de minnen som blir irrelevanta behöver man inte längre.
  • Abstrakt tänkande är inte av större vikt i ett talspråkligt samhälle. Intelligens bygger istället på att klara av sådant som gagnar livssituationen i sin helhet. Alltså det som är nyttigt i praktiken inte det som vi, skriftspråkliga, högaktar, teoretiskt och abstrakt tänkande.

En talspråklig diktare kan använda samma tema och samma formler gång på gång men inte samma ordval. Muntliga kulturer har ofta ett ord för tal men inget för ord, de har ingen möjlighet att dela in tal i ordenheter. I de exempel som finns på talspråklig ordagrann memorering ökar det formelartade inslaget. Ju mer orden binds i en formel, desto striktare blir orden fogade till varandra. Det gör det lättare för analfabeter att lära sig orden utantill. Men det som återges ur minnet bestäms i slutänden ändå mest av vad folk vill höra.

Det går att sjunka in i vacker musik och bli ett med den, vilket man inte kan med synintryck. Synen kan dela in det som betraktas i delar medan hörseln mår bäst om ljudet är harmoniskt, det vill säga en helhet. Människor i en talspråklig kultur uppfattar orden som ett enhetligt talljud som finns runt om och inom individen medan en människa med skrift ser talet som delar, ordenheter. Med ljudets interioritet menar Ong att ljud finns inom människan och runt henne på en gång och det är en ljudhändelse, något som människan uppfattar här och nu när det sker. Runorna var klangliga och poetiska.

Skrivande omstrukturerar medvetandet

Skrift tillåter människan att göra sina tankar synliga utanför henne själv. Hon behöver inte vara fysiskt närvarande när någon tar del av dem. I ett samtal kan båda parter diskutera och direkt ta sig an varandras uttalanden. Platon sade, som bekant (åtminstone genom Sokrates), att skrivkonsten var onaturlig då den skiljer mellan människan och hennes inre.

"En människa i en muntlig kultur befinner sig hela tiden mitt i sin existens. Man lever i och tar del av sin verklighet medan man befinner sig i den. Skriftligt tolkad verklighet tas ur sitt sammanhang och gör att människor får distans till den när de läser och skriver.

Genom att orden blir till visuella objekt kan människor skapa sig en tänkt verklighet medan de läser. Man kan säga att människan ges tillfälle att studera verkligheten ur ett annat perspektiv. I en talspråklig kultur befinner sig människorna mitt i sin verklighet och kan stå på en punkt och vända sig etthundraåttio grader runt för att överblicka den medan skriften ger möjlighet att ställa sig själv utanför den. Hon kan se ner och in i verkligheten utifrån. Det här perspektivet på verkligheten inbjuder till abstrakta tankar då verkligheten förflyttats och blivit något man kan studera utifrån. Om man befinner sig mitt i är det svårt att urskilja delarna. Man ser inte träden man ser bara skogen" (http://www.cicciwik.se/sidor/media/ong.html).

Skrift är konstgjord, något som människor uppfunnit. Ong säger att skrivkonsten är en teknologi. Om människor kan tillgodogöra sig den fullt ut tillför den något positivt. Ong tar en orkester som exempel. Utan de fina och teknologiskt väl utformade instrumenten skulle inte orkestern kunna spela som den gör.

Skrift blev skrift när skrivaren använde sig av ett kodat system med synliga tecken ur vilket han valde ut och komponerade ihop de ord som skulle utläsas, då först blev det skrift. Vad som gör skriften så betydelsefull är att den omvandlar det hörbara talet till synliga ord.

De senaste rönen inom forskningen kring övergången från muntlighet till skriftlighet har visat att den ökade medvetenheten om historien har påverkat människors medvetande om sin plats i kosmos.

Denna inre medvetenhet skulle aldrig ha kunnat komma så långt utan skrivkonsten. Människor kan samspela utifrån sin inre medvetenhet på ett högre plan tack vare skriften. Ong avslutar den här aktuella huvudboken med att nämna att Jesus som enligt den kristna tron tog på sig människornas synder även blir omnämnd som Guds Ord. Bibeln lär också vara dikterad av Gud. Vilken betydelse har detta i relation till människan i historien?

Läs vidare i artikelns del 2: I runornas tid, del 2 (publiceras 26 november, 2015)

Carster Palmer Schale

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Machiavellis republikanska ideal

Machiavellis republikanska ideal Historikern Satya Datta beskriver Niccolò Machiavellis republikanska ideal. Tanken om republikens överlägsenhet över furstendömet (eller för den skull monarkin) är lika aktuell idag som den var för sex ...

Av: Satya Datta | Essäer om samhället | 03 Maj, 2007

Konst, Vadstena och Ungern – Intervju med Lajos Szelényi

Lajos Szelényi är en bildkonstnär som föddes i Ungern för 70 år sedan. Han är verksam som målare och emellanåt även som musiker och samhällsdebattör. Lajos har haft flera utställningar ...

Av: Guido Zeccola | Konstens porträtt | 15 Maj, 2013

Snabbare tid snabbare ... Inblickar i Nelly Sachs diktvärld

Den tyskfödda diktarinnan Nelly Sachs, som sedan början av 40-talet levde i Sverige, fick nobelpriset i litteratur på sin 75-årsdag 1966. I hennes verk finns en medskapande mänsklighet och ett ...

Av: Percival | Essäer om litteratur & böcker | 10 juli, 2011

Wagner och det musikaliska dramat

I år är det 200 år sedan Wagner föddes och 130 sedan han dog. Om Richard Wagner har det skrivits en ansenlig del – både ris och ros. Men en ...

Av: Guido Zeccola | Essäer om musik | 25 februari, 2013

Per aspera ad astra

Författaren Cordwainer Smith (1913-1966) sa en gång att det inte finns någon litterär genre som har skapat så många forskare som science fiction-genren. Och det stämmer. Många astronauter, ingenjörer och ...

Av: Bertil Falk | Essäer | 12 juni, 2014

Den ”okända” svenska deckardrottningen

Varför räknas inte Ulla Bolinder som en av Sveriges deckardrottningar? Jo, jag hör vad ni utbrister: Va-va-vad hette hon? Ulla vemdå? Ulla Bolinder hör inte till de storsäljande svenska deckarförfattarna. Hon ...

Av: Bengt Eriksson | Litteraturens porträtt | 07 november, 2012

Peace & Love - en festival för alla sinnen

2010 var ett rekordår för Peace & Love. Med sina 3000 besökare vid starten 2001 till hela 42.000 i år har Peace & Love nu blivit den största svenska festivalen ...

Av: Linda Olsson, Karin Sundqvist | Kulturreportage | 11 juli, 2010

Lotta Lotass Fjärrskrift- återvändsgränd eller befrielse?

Lotta Lotass nya bokutgåva är en telexremsa som getts namnet Fjärrskrift och som består av en exklusiv upplaga på 100 ex av ett telexband där förlaget Drucksache också filmat remsan ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om litteratur & böcker | 07 juni, 2011

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.