Jack Uppskäraren. En ikon för massmördarna

Även om man kanske inte vet vilka offren var eller hur han tog livet av dem, känner de flesta människor än idag till namnet Jack the Ripper. Den bakomliggande personen ...

Av: Sofie Nikolajsen Bergh | 08 januari, 2013
Porträtt om politik & samhälle

Osynliga på den uppblåsbara jordgloben

Utanför fönstret dånar maskiner. Sten, betong och metall läggs till rätta på järnvägen mellan sjön och huset där jag lever. Jag är på väg in i sömnen mellan två varma ...

Av: Karin Poppius | 20 juli, 2011
Gästkrönikör

Anne på Grönkulla - föräldralös, men aldrig fantasilös

Mark Twain hyllade Anne på Grönkulla som “det käraste och mest älskvärda barn inom skönlitteraturen ända sedan den klassiska Alice!”. Anne är “älskvärd” och lätt att tycka om. Dessutom är Anne ...

Av: Belinda Graham | 25 november, 2013
Kulturreportage

Veckan från hyllan Vecka 25 2013

Det har varit partiledardebatt, och jag kan inte annat än att beundra regeringen. Efter sju års vid makten får Reinfeldt det att låta som om arbetslösheten var oppositionens fel, Hägglund ...

Av: Gregor Flakierski | 15 juni, 2013
Veckans titt i hyllan

Lux tenebris av Hebriana Alainentalo

Troll, älvor och människor finns. Samt en hel del annat



Vi gick till den lilla näckrostjärnen. Den kallas Svartpotten. Svart är den och som en potta ser den ut, där den ligger nedsänkt invid berget. Då näckrosorna blommar är den förunderligt vacker, och man drar efter andan. 
Smartphone's monstrosity

Smartphone's monstrosity

Varje morgon samlas älvor och troll inne i berget, bland tuvorna eller nere under tjärnen för att överlägga. Mycket handlar om just människorna. Hur skall de göra? Vad kan de göra? Finns det, över huvud taget, någon möjlighet att förbättra situationen? Mycket är verkligen hemskt, och de stackars troll-och älvbarnen blir alldeles rädda och törs inte somna, om inget stort troll eller stor älva vill sova hos dem under dagen.
Mamma, mamma, det är Glasan! Vi har hamnat på Glasans andra sida.

Mamma, mamma, det är Glasan! Vi har hamnat på Glasans andra sida.

Annons:

Den här gången kom vi från östra berget, alltså uppifrån, och såg skogens svarta öga djupt inunder oss. Blänkande och tyst såg det upp mot himlen och berättade för jordens innandöme vad som fanns högt däruppe.

Jordens innandöme lyssnar alltid till utläggningar om allt som den själv inte har möjlighet att betrakta.

Kring stränderna växte en del vassruggar och på sjöns blanka yta flöt runda platta näckrosblad som fläckar. Tuvor med vitt luddigt älvgräs växte längs kanterna; dessa var jordens stjärnor som nu ville visa sig för försommarhimlen i sin allra vitaste elegans.

Dessa jordens stjärnor är i själva verket barn av älvornas hår. Få människor vill tro det. I gamla tider skrämdes och förtrollades människor så till den grad av näckens spel, av älvdans och trollens lekar, och blev så rädda, att de till slut inte såg någon annan utväg än att förneka dess existens. Måhända inte det allra mest förnuftiga sättet att hantera rädsla.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Trollen och älvorna, däremot, förnekar inte människornas existens. De anser dem bara för riktiga dumhuvuden, och det gör de förstås rätt i.

- Det enda de kan utveckla är sin egen dumhet, brukar de säga till varandra och nicka. Om de nu inte skakade på huvudet.

Människan – ett problem

Varje morgon samlas älvor och troll inne i berget, bland tuvorna eller nere under tjärnen för att överlägga. Mycket handlar om just människorna. Hur skall de göra? Vad kan de göra? Finns det, över huvud taget, någon möjlighet att förbättra situationen? Mycket är verkligen hemskt, och de stackars troll- och älvbarnen blir alldeles rädda och törs inte somna, om inget stort troll eller stor älva vill sova hos dem under dagen.

Här måste kanske påpekas, att troll och älvor har de bästa relationer med varandra. Det är en mänsklig fördom att troll skulle vara elaka eller retsamma och att bara älvor är goda och behagliga. Deras sovvanor är också annorlunda än den mänskliga föreställningen om detta. Att troll sover om dagen, är förstås korrekt. Men att de skulle "spricka i solljuset" är ju bara trams. Och att älvor dansar morgnar och kvällar är förstås också korrekt. Inte många vet, att de gärna hänger upp sig i träden där de slumrar till bland löven. Ibland hörs deras snarkningar, med det låter som om det knarrar i grenarna.

Såväl älvor som troll är snälla mot sina barn och tröstar dem och sover gärna hos dem.

- Människor är mest farliga för människor och djur. De är inte så farliga för älvor och troll, även om de pratar en massa strunt om oss. Vi skulle så gärna hjälpa dem, men de lyssnar inte. En dag kommer vi kanske på en lösning. Vi har tålamod.

Trollstaden

Först tänkte vi inte så mycket på att trakten vi såg ut över kunde vara befolkad. Ett par gånger tyckte jag mig se ett hus på andra sidan sjön. Då jag såg närmare efter upptäckte jag bara en grå klippa. Flera gånger lurade jag mig själv på samma sätt. Ända tills jag förstod hur det var fatt. Då började jag skratta.

- Det ligger ett hus där mitt över sjön, sa jag. Det är ett trollhus. Först tycker man att det är ett hus och sedan tycker man att det är ett berg och sedan tycker man att det är ett hus igen. Alltså måste det vara ett trollhus. Med fönster. Jag ser fönster där. Titta!

- Ja, svarade Lisa, min väninna. Jaha, svarade hon, och tittade åt ett helt annat håll.
Jag tänkte rätta hennes misstag, men förstod att det ju måste finnas mer än ett hus. Där fanns i själva verket en hel stad av gråbergtrolliga hus som klättrade ovanpå varandra invid sjöns svartglänsande öga.

- Vad tror du trollen tycker om att vi upptäckt deras hus? Det var väl inte riktigt meningen, ändå. Sån möda de gjort sig för att dölja dem!

- Nja, sa Lisa vi behöver ju inte berätta för någon.

- Nej. Om vi visar respekt så är det väl inte så farligt?

- Antagligen inte. Titta! De har en utgång där mot sjön också.

- Varför? Brukar de bada, tror du?

- Svansen.

- Menar du att troll badar svansen?

- De måste väl doppa svanstofsen i alla fall? Det fastnar ju så mycket skräp i den.

Nedanför berget lyser motionsslingan gul av sågspånsmattan. Den slingrar förbi sjön och in mellan skogens stammar. Vi klättrade ned för berget och travade på. Försommarens blommor lyste, trädens grönskade ljusa, och sågspånen sprätte kring våra fötter. Myggen uppvaktade oss envist.

Mellan några träd fann vi en liten skylt där det stod "Glasbrukssjön". Min son, 6 år, blev glad, för det var just dit han ville gå och hade tjatat bra länge. Där badar man, där finns strand, brygga och en lekplats med gungor.

Vägen där vi gick mellan stammar och tuvor ledde fram mot ett blänkande vatten vid en stenig och snårbevuxen strand, där det var helt omöjligt att promenera. Jag antog att vi befann oss vid en liten vik av Glasbrukssjön och upptäckte en stig som ledde bort från stranden och upp för en sluttning. Kanske ledde den stigen tillbaka till sjön, bryggan och lekplatsen.

På avvägar

I stället kom vi in i ett blommande och grönskande rike av sommarstugor och obebyggda eller övergivna tomter.

Ganska små låg de, tätt intill varandra - knappt större än kolonilotter ibland – fyllda av naturens egna stenpartier där blommor lyste i de klaraste färger. Blått, gult, vitt, lila, rött och orange. Det var som att vandra i ett smyckeskrin. Fruktträden blommade, björk, ek och asp grönskade, och gräsmattorna lyste som smaragd.

Ingen av oss hade tidigare varit här. Vägarna slingrade – än uppför, än nedför, och nya vägar tillstötte. Trots att vi inte visste vart dessa vägar bar kände vi mer glädje än ängslan. Hela tiden trodde vi att vi var på rätt väg hemåt och att vi var nära välkända trakter. Svartpotten borde ligga strax till vänster om oss.

En "Till salu"-skylt såg inbjudande ut, och jag klev in. Tomten låg högt på en bergsknalle, alltså klev jag upp för att med egna ögon få bekräftat, att det faktiskt var den glänsande Svartpotten jag skulle finna djupt inunder oss.

Ja, nog låg där en sjö alltid. Vattnet blänkte och himlen speglades. Min son sprang ned mot sluttningen. Det var svårt att se mellan alla grenar och lövverk som skymde sikten. Till slut kunde jag upptäcka en brygga vid vattnet.

- Nej, ropade jag till Lisa. Det kan inte vara Svartpotten. Den sjön har ju ingen brygga!
Vi började skratta. Sonen ropade:

- Mamma, mamma, det är Glasan! Vi har hamnat på Glasans andra sida.

Ja, så var det. Vi såg bort mot vårt välkända badställe, som befann sig där långt där nere, pyttelitet. Vi var alltså inte alls så nära hemma som vi trott, men hade fyra-fem kilometers promenad för att komma hem.

Trollskämt

Det blev kyligare. Vi kom ut på en bredare väg, kantad av stora villor och välskötta trädgårdar. De blommade praktfullt med yviga syrenklasar, doftande i den fuktiga försommarskymningen.

Vid hemkomsten och den värmande tekoppen förstod vi, att trollen lekt med oss. Hyggligt nog hade de inte bergtagit oss. Tydligen hade vi inte varit alltför taktlösa. Lite grann ville de väl påminna om sitt välde och sin förmåga. Till slut hade de visat Glasan och låtit oss vandra hemåt.

Eftersom barn oftast har verklig respekt för trollen, gör dessa sällan barn illa. Det var ju också barnet i sällskapet som känt igen Glasan och upptäckt rätta vägen hem.

Annakarin Svedberg

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder
Bild: Melker Garay

Ensamheten

Melker Garay talar om ensamheten.

Av: Melker Garay | Melker Garay : Reflektioner | 27 mars, 2016

Genus och Makt

Kiselstenen Kiselstenen är ett föremål som inte utan vidare låter sig definieras. Om man nöjer sig med en enkel beskrivning, kan man inledningsvis påpeka, att den är en form eller ett ...

Av: Carsten Palmer Schale | Agora - filosofiska essäer | 29 augusti, 2011

Vi ses i Nangiala!

Från bron där de såg hela världen kastade de bort sina drömmar med vänsterhanden. Mellan de och vattnets mörka yta, i en kort evighet, seglade några dästa måsar mätta på ...

Av: Björn Augustson | Gästkrönikör | 16 maj, 2012

Fem dikter av Göran af Gröning

Med stor varsamhet överlämnar jag här mina fem senaste dikter:

Av: Göran af Gröning | Utopiska geografier | 19 juni, 2016

Agnes Gällhagen. Det finns ingen dans i frekvens och balans

Det finns flera rum. Rummen existerar samtidigt, intill varann. Helt tillgängliga är de olika rummen inte. Trösklar separerar dem, och några av dörrarna är stängda. Det vore en felaktighet att ...

Av: Agnes Gällhagen | Utopiska geografier | 30 september, 2013

Vincent van Goghs rum i Arles. Foto: Public Domain

På besök i van Goghs värld

Vincent van Goghs konst och liv slutar aldrig att fascinera människor. Irving Stones berömda biografi Han som älskade livet från 1934 filmatiserades 1956 med Kirk Douglas i huvudrollen som den ...

Av: Mathias Jansson | Konstens porträtt | 05 april, 2016

Bo Gustavsson

Låt oss befria oss från vår förljugna självbild

Bo Gustavsson om krig, våld, dubbelmoral och rädsla för oliktänkande.

Av: Bo Gustavsson | Gästkrönikör | 27 januari, 2015

Att dela sitt liv med sig själv

I början av året bestämde jag mig för att läsa om en roman: Fredag eller den andra ön. Jag hittade boken av en slump i en andrahandsbutik och insåg att ...

Av: Daniel Svederud | Essäer om litteratur & böcker | 15 maj, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.