Möten och betraktelser i kristidernas Rethymnon 2014

Det är olidligt varmt på Kreta nu i augusti och badstranden är överfylld av människor. Jag simmar ut i den långgrunda bukten och ligger sedan och flyter runt i det ...

Av: Lilian O. Montmar | 30 augusti, 2014
Resereportage

Veckan från begravningsplatsen

 Anders Behring Breivik är psykiskt sjuk och var det när han begick massmorden på Utöya i juli. Enligt den rättspsykiatriska undersökningen lider Breivik av paranoida schizofrena drag. Breivik anses psykotisk ...

Av: Gregorz Flakierski | 03 december, 2011
Veckans titt i hyllan

Bitte Andersson – mångsysslerska med anarkistisk DIY-attityd

  Bitte Andersson. fotografier Kim Varga  Bitte Andersson – mångsysslerska med anarkistisk DIY-attityd Agneta Tröjer och Kim Varga har träffat bokhandlerskan, serietecknerskan, filmarbeterskan och queerfeministen Bitte Andersson i hennes butik Hallongrottan på söder i ...

Av: Agneta Tröjer och Kim Varga | 19 juni, 2007
Övriga porträtt

Unterwegs zur Musik. Om Anton Webern

Anton Webern var den mest radikala bland Schönbergs lärjungar och en portalfigur för alla musikpionjärer under andra hälften av nittonhundratalet. Teoretiker av en integral serialism och, framför allt, grundaren av ett ...

Av: Guido Zeccola | 06 november, 2013
Musikens porträtt

Lux tenebris av Hebriana Alainentalo

Troll, älvor och människor finns. Samt en hel del annat



Vi gick till den lilla näckrostjärnen. Den kallas Svartpotten. Svart är den och som en potta ser den ut, där den ligger nedsänkt invid berget. Då näckrosorna blommar är den förunderligt vacker, och man drar efter andan. 
Smartphone's monstrosity

Smartphone's monstrosity

Varje morgon samlas älvor och troll inne i berget, bland tuvorna eller nere under tjärnen för att överlägga. Mycket handlar om just människorna. Hur skall de göra? Vad kan de göra? Finns det, över huvud taget, någon möjlighet att förbättra situationen? Mycket är verkligen hemskt, och de stackars troll-och älvbarnen blir alldeles rädda och törs inte somna, om inget stort troll eller stor älva vill sova hos dem under dagen.
Mamma, mamma, det är Glasan! Vi har hamnat på Glasans andra sida.

Mamma, mamma, det är Glasan! Vi har hamnat på Glasans andra sida.

Annons:

Den här gången kom vi från östra berget, alltså uppifrån, och såg skogens svarta öga djupt inunder oss. Blänkande och tyst såg det upp mot himlen och berättade för jordens innandöme vad som fanns högt däruppe.

Jordens innandöme lyssnar alltid till utläggningar om allt som den själv inte har möjlighet att betrakta.

Kring stränderna växte en del vassruggar och på sjöns blanka yta flöt runda platta näckrosblad som fläckar. Tuvor med vitt luddigt älvgräs växte längs kanterna; dessa var jordens stjärnor som nu ville visa sig för försommarhimlen i sin allra vitaste elegans.

Dessa jordens stjärnor är i själva verket barn av älvornas hår. Få människor vill tro det. I gamla tider skrämdes och förtrollades människor så till den grad av näckens spel, av älvdans och trollens lekar, och blev så rädda, att de till slut inte såg någon annan utväg än att förneka dess existens. Måhända inte det allra mest förnuftiga sättet att hantera rädsla.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Trollen och älvorna, däremot, förnekar inte människornas existens. De anser dem bara för riktiga dumhuvuden, och det gör de förstås rätt i.

- Det enda de kan utveckla är sin egen dumhet, brukar de säga till varandra och nicka. Om de nu inte skakade på huvudet.

Människan – ett problem

Varje morgon samlas älvor och troll inne i berget, bland tuvorna eller nere under tjärnen för att överlägga. Mycket handlar om just människorna. Hur skall de göra? Vad kan de göra? Finns det, över huvud taget, någon möjlighet att förbättra situationen? Mycket är verkligen hemskt, och de stackars troll- och älvbarnen blir alldeles rädda och törs inte somna, om inget stort troll eller stor älva vill sova hos dem under dagen.

Här måste kanske påpekas, att troll och älvor har de bästa relationer med varandra. Det är en mänsklig fördom att troll skulle vara elaka eller retsamma och att bara älvor är goda och behagliga. Deras sovvanor är också annorlunda än den mänskliga föreställningen om detta. Att troll sover om dagen, är förstås korrekt. Men att de skulle "spricka i solljuset" är ju bara trams. Och att älvor dansar morgnar och kvällar är förstås också korrekt. Inte många vet, att de gärna hänger upp sig i träden där de slumrar till bland löven. Ibland hörs deras snarkningar, med det låter som om det knarrar i grenarna.

Såväl älvor som troll är snälla mot sina barn och tröstar dem och sover gärna hos dem.

- Människor är mest farliga för människor och djur. De är inte så farliga för älvor och troll, även om de pratar en massa strunt om oss. Vi skulle så gärna hjälpa dem, men de lyssnar inte. En dag kommer vi kanske på en lösning. Vi har tålamod.

Trollstaden

Först tänkte vi inte så mycket på att trakten vi såg ut över kunde vara befolkad. Ett par gånger tyckte jag mig se ett hus på andra sidan sjön. Då jag såg närmare efter upptäckte jag bara en grå klippa. Flera gånger lurade jag mig själv på samma sätt. Ända tills jag förstod hur det var fatt. Då började jag skratta.

- Det ligger ett hus där mitt över sjön, sa jag. Det är ett trollhus. Först tycker man att det är ett hus och sedan tycker man att det är ett berg och sedan tycker man att det är ett hus igen. Alltså måste det vara ett trollhus. Med fönster. Jag ser fönster där. Titta!

- Ja, svarade Lisa, min väninna. Jaha, svarade hon, och tittade åt ett helt annat håll.
Jag tänkte rätta hennes misstag, men förstod att det ju måste finnas mer än ett hus. Där fanns i själva verket en hel stad av gråbergtrolliga hus som klättrade ovanpå varandra invid sjöns svartglänsande öga.

- Vad tror du trollen tycker om att vi upptäckt deras hus? Det var väl inte riktigt meningen, ändå. Sån möda de gjort sig för att dölja dem!

- Nja, sa Lisa vi behöver ju inte berätta för någon.

- Nej. Om vi visar respekt så är det väl inte så farligt?

- Antagligen inte. Titta! De har en utgång där mot sjön också.

- Varför? Brukar de bada, tror du?

- Svansen.

- Menar du att troll badar svansen?

- De måste väl doppa svanstofsen i alla fall? Det fastnar ju så mycket skräp i den.

Nedanför berget lyser motionsslingan gul av sågspånsmattan. Den slingrar förbi sjön och in mellan skogens stammar. Vi klättrade ned för berget och travade på. Försommarens blommor lyste, trädens grönskade ljusa, och sågspånen sprätte kring våra fötter. Myggen uppvaktade oss envist.

Mellan några träd fann vi en liten skylt där det stod "Glasbrukssjön". Min son, 6 år, blev glad, för det var just dit han ville gå och hade tjatat bra länge. Där badar man, där finns strand, brygga och en lekplats med gungor.

Vägen där vi gick mellan stammar och tuvor ledde fram mot ett blänkande vatten vid en stenig och snårbevuxen strand, där det var helt omöjligt att promenera. Jag antog att vi befann oss vid en liten vik av Glasbrukssjön och upptäckte en stig som ledde bort från stranden och upp för en sluttning. Kanske ledde den stigen tillbaka till sjön, bryggan och lekplatsen.

På avvägar

I stället kom vi in i ett blommande och grönskande rike av sommarstugor och obebyggda eller övergivna tomter.

Ganska små låg de, tätt intill varandra - knappt större än kolonilotter ibland – fyllda av naturens egna stenpartier där blommor lyste i de klaraste färger. Blått, gult, vitt, lila, rött och orange. Det var som att vandra i ett smyckeskrin. Fruktträden blommade, björk, ek och asp grönskade, och gräsmattorna lyste som smaragd.

Ingen av oss hade tidigare varit här. Vägarna slingrade – än uppför, än nedför, och nya vägar tillstötte. Trots att vi inte visste vart dessa vägar bar kände vi mer glädje än ängslan. Hela tiden trodde vi att vi var på rätt väg hemåt och att vi var nära välkända trakter. Svartpotten borde ligga strax till vänster om oss.

En "Till salu"-skylt såg inbjudande ut, och jag klev in. Tomten låg högt på en bergsknalle, alltså klev jag upp för att med egna ögon få bekräftat, att det faktiskt var den glänsande Svartpotten jag skulle finna djupt inunder oss.

Ja, nog låg där en sjö alltid. Vattnet blänkte och himlen speglades. Min son sprang ned mot sluttningen. Det var svårt att se mellan alla grenar och lövverk som skymde sikten. Till slut kunde jag upptäcka en brygga vid vattnet.

- Nej, ropade jag till Lisa. Det kan inte vara Svartpotten. Den sjön har ju ingen brygga!
Vi började skratta. Sonen ropade:

- Mamma, mamma, det är Glasan! Vi har hamnat på Glasans andra sida.

Ja, så var det. Vi såg bort mot vårt välkända badställe, som befann sig där långt där nere, pyttelitet. Vi var alltså inte alls så nära hemma som vi trott, men hade fyra-fem kilometers promenad för att komma hem.

Trollskämt

Det blev kyligare. Vi kom ut på en bredare väg, kantad av stora villor och välskötta trädgårdar. De blommade praktfullt med yviga syrenklasar, doftande i den fuktiga försommarskymningen.

Vid hemkomsten och den värmande tekoppen förstod vi, att trollen lekt med oss. Hyggligt nog hade de inte bergtagit oss. Tydligen hade vi inte varit alltför taktlösa. Lite grann ville de väl påminna om sitt välde och sin förmåga. Till slut hade de visat Glasan och låtit oss vandra hemåt.

Eftersom barn oftast har verklig respekt för trollen, gör dessa sällan barn illa. Det var ju också barnet i sällskapet som känt igen Glasan och upptäckt rätta vägen hem.

Annakarin Svedberg

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Jenny Westerström: Den unge Anders Österling

”Skymningen faller, det brusar från Östersjön, och om en stund skall jag höra helgringningen från den lantliga kyrkan, ty det är lördagsafton.” Med de vackra orden avslutade Anders Österling sina ...

Av: Ivo Holmqvist | Litteraturens porträtt | 12 februari, 2014

Nina Bouraouis kamp med de onda tankarna

Nina Bouraouis kamp med de onda tankarna   Nina Bouraoui. Foto: Elisabeth Grate Bokförlag Jag plågas av att skriva om döden, jag kan inte skriva om sexualiteten, de båda ämnena tycks mig ...

Av: Thomas Nydahl | Litteraturens porträtt | 05 januari, 2007

Tillbaka hos Poesin!

Att först visa sig synlig (synlig för de synliga), och bli upptagen av den ”rätta” vägen, verkar nästan som en norm i dag. Därefter kommer texten, som ett bekräftelse-vara för ...

Av: Göran af Gröning | Essäer om litteratur & böcker | 30 augusti, 2014

Människorna och språken

Två miljoner år sedan: enkla stenverktyg men ingen konst och inget språk, helt enkelt för att struphuvudets anatomi ännu inte medger det. 150 tusen år sedan: homo sapiens sapiens med ...

Av: Tomas Löthman | Essäer om samhället | 03 december, 2010

Förfallsperiodernas uppgift är att blottlägga en civilisation

En kväll på tunnelbanan tittade jag mig uppmärksamt omkring: vi hade samtliga kommit någon annanstans ifrån...Bland oss fanns dock två eller tre ansikten härifrån, besvärade silhuetter som tycktes be om ...

Av: Gilda Melodia | Gilda Melodia | 22 april, 2017

Ett res nullius en plazas de toros

Efter att äntligen slitit med h;ströms korrektur, behövde jag utlopp och mening. Då här om kvällen och en del av natten cyklade jag till evigheten nära inpå det det trots ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 09 september, 2010

Ulf Stenberg ur Den gamle stinsen Del 16

Ännu kortare berättelser av Ulf Stenberg från boken Den gamle stinsen.

Av: Ulf Stenberg | Stefan Whilde | 24 juli, 2017

Ayatollor

Uppvigling, Irans nya taktik mot landets bahá’i-minoritet

År 1863 tillkännagav Baha’u’llah offentligt  att han var Babs och alla profeters utlovade  återkomst och att Gud hade en plan för  mänsklighetens framtid. De som accepterade  hans ställning började kallas för bahá’ier. Samma ...

Av: Tarja Salmi-Jacobson Text och bilder | Kulturreportage | 12 Maj, 2017

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.