Kan teatern dra nytta av höstens filmdebatt? Teatersåret 2009

I samband med Stockholms Filmfestival i november anno 2009 vaknade för en gång skull ett debattsuget Sverige till liv. Kanske minns ingen lika tydligt festivalfilmerna som den debatt med fokus ...

Av: Anna Nyman | 25 december, 2009
Kulturreportage

Tibet - en dröm i väst

Om "Prisoners of Shangri-La" av Donald S. Lopez jr. Utgiven på The University of Chicago Press i Chicago 1998 Boken kan ses som en lång och faktaspäckad berättelse om hur ...

Av: Annakarin Svedberg | 23 februari, 2011
Essäer om religionen

Teater Sláva visar Inannas mod

Katabasis. Foto: Daniel Rudholm Den 7 november är det urpremiär för Katabasis - The Best of Hell i Teater Slávas uppförande. Spelet handlar om och kretsar runt Inannas nedstigning i underjorden. Inanna ...

Av: János Deák | 03 november, 2008
Scenkonstens porträtt

Primo Levi. Så faller det oanade över oss

Två poeter för mig okända i den egenskapen, Primo Levi så känd för sitt öde, delvis av politiska skäl, att det överskuggat hans diktning, Chlebnikov okänd för han språk för ...

Av: Oliver Parland | 27 januari, 2012
Essäer om litteratur & böcker

Tuk i mausoleet Gur Emir i Samarkand.

På spaning efter hästsvansar



Baksidestexten till boken "Mikael Hakim" av Mika Waltari väckte mitt intresse. Jag tog fram den en månad innan jag skulle åka till Centralasien, trots att jag förmodligen inte skulle hinna läsa den färdigt, nästan 1000 sidor, jag som dessutom sällan läser fiktioner. Men så fångad blev jag av hans språk och berättelsen om två finska bröders äventyr i det osmanska riket att jag fastnade, totalt fångad i 1500-talets historiska religionskrig mellan muslimer och kristna. 
Hästsvans tuk (även roßschweile, bunchuk).

Hästsvans tuk (även roßschweile, bunchuk).

Nåja, jag bestämde mig för att hitta hästsvansar på min Centralasienresa. Och sen skulle jag ju kunna skoja med Tuqan och inte släppa ämnet/svansen, som skulle bli "vår grej" – det här kan ju bli roligt, men framför allt måste jag ta reda på hästsvansens symbolik. Så när vi hade kommit till Bukhara frågade jag vår guide Umit om han kände till vad hästsvans, tuk, är.
Ljusskiftningar i Gur Emir. Foto: Tarja Salmi-Jacobson

Ljusskiftningar i Gur Emir. Foto: Tarja Salmi-Jacobson

Inte en recension

Författaren och historikern Mika Waltari lyckades dra in mig i en värld där jag sedan befann mig dag efter dag; jag bara storknade av hans ordvändningar, humor, ironi, understatements, detaljkunskaper, häpnadsväckande monologer och dialoger om livets och krigens meningslöshet. Och hur tro och övertygelse driver människor att döda varandra för en simpel trosskillnads skull vare sig det gäller de egna inom samma religion eller de otrogna avgudadyrkarna, oavsett vilka religioner det än gäller.

Jag ska inte recensera boken utan går in i en märklig företeelse som inom den osmanska armén delades ut som en högst begärlig utmärkelse, en hästsvans. Den dyker upp titt som tätt på boksidorna: på en hög påle framför ett tält, hängande i baner framför janitsjarinfanteri och förs med på stänger i marscherande förtrupper för att senare stickas ned framför en tältplats.

Olika antal svansar utanför tältet angav vilken grad officerare hade, som hade sitt säte där, och den markerade platsen för irrande soldater i strid att samlas hos rätt ledare. Framför allt framgår det i romanen hur gärna arméns olika kårofficerare såg framemot en sådan hedersbemärkelse vilken medförde en högre dagslön, allt tyngre klirrande penningpung att hänga i livbältet.

Till slut googlade jag "hästsvans". Vad tror ni kom fram? – i alla fall inte den hästsvansen. Men med lite ytterligare sökord fick jag fram en boktext:

"...in Turco-Mongol Central Asia ...the tug (horse-tail banner) also used yak and big-cat tails; five, seven or nine being reserved for a ruler or subordinate khan during the pre-Islamic period. Smaller tugs were also attached to war-drums."

"...the Central Asian tug or yak-tailed pennant ...entered the Middle East with various waves of Turkish nomads and soldiers. The number of tails indicated rank, and although this device had pagan origins it continued to be used by many Turco-Muslim armies such as that of the Ottoman Empire where... [it] was called tugh. Here six tails were reserved for the Sultan, lesser numbers being used by senior officers. Variations on the tugh were seen in post-Mongol Iran where it was sometimes combined with an ordinary flag, and also among various Anatolian dervish brotherhoods where very simple forms of tugh had tufts of wool instead of animals' tails..." (Nicolle, 2004, Sourcebook).

Hästsvansarna

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Jag fick också fram en tecknad bild av hästsvansar och ett foto av hästsvansen i ett mausoleum. Inte såg den mycket ut för världen, tyckte jag.

Jag har en god vän som heter Tuqan Tuqan, han är palestinier och född i en välbärgad familj i Nablus. Eftersom hästsvansen kallas för tuk, tug, tugh frågade jag Tuqan om hans namn hade nån anknytning till hästsvansen. Nej, det hade det inte, utan tuq betyder halsband (-an pluralisform). Jag mejlade honom sen texten och bilderna ovan.

Nåja, jag bestämde mig för att hitta hästsvansar på min Centralasienresa, bilden ovan är ju från Samarkand. Och sen skulle jag kunna skoja med Tuqan och inte släppa ämnet/svansen, som skulle bli "vår grej" – det här kan ju bli roligt, men framför allt måste jag ta reda på hästsvansens symbolik.

Så när vi hade kommit till Bukhara frågade jag vår guide Umit om han kände till vad hästsvans, tuk, är. Det visste han, beläst som han var på mycket som vi redan hade hört under hans guidningar blandade med myter och skoj. Han lovade visa mig var jag kunde fotografera en sådan. När guidningen var slut för dagen, påminde jag honom om sitt löfte att visa mig var tuk stod. – Ja, där borta mittemot kamelen om du minns var den stod, där vi passerade den tidigare, sa han och pekade samtidigt i den riktningen.

Det skulle vara ett stenkast dit, men när Umits arbetsdag var slut lät han inte dra ut på tiden utan smet snabbt och elegant iväg till sin fritid.

Jag anade redan att jag inte skulle hitta någon tuk dit Umit viftat mot, men jag höll blicken skarpt mot alla höjder och gick sen till ett par sidogator, hästsvansen skulle ju stå "där nånstans utanför en byggnad". Jag gick till två kvinnor som satt vid en museientré men de kunde inte engelska. Jag började härma en häst, satt på hästrygg gnäggande 'iiihahaaa', vände mig om och gestikulerade med handen mot en tänkt hästsvans. Och sen visade jag med handen runt om i höjden letandes "where"?

Kvinnorna försökte förstå mig utan att brista i skratt. Sen ropade de på en förbipasserande flicka och sa något. Flickan tog mig till en närliggande restaurang för att där framföra min fråga. En servitör kom fram och förstod inte vad jag menade med hästsvansar. Jag försökte också visa med handen att jag menade just en svans så diskret att inte restauranggästerna hann se mitt mimspel och tro att jag fått solsting, hett som det var i Bukhara.

Kalyanmoskén

Någon tuk fanns helt enkelt inte där och nästa dag beklagade Umit att han gett mig rådet att gå till fel ställe, men att han nu lovade säkert att jag skulle få se min hästsvans när vi kom i närheten av den under guideturen. Och länge dröjde det inte heller innan han kom till mig och pekade åt ett håll där jag redan själv kunde se hästsvansen uppe på en enormt hög stång. Han och gruppen gick vidare åt annat håll. Nu fick jag den förevigad, men så lång var pålen att den var svår att fånga inom ett och samma bildomfång. Tuk är alltid en symbol för en helig plats har jag förstått, och mycket riktigt står den på utsidan vid bakdörren till Kalyanmoskén som byggdes 1514.

När jag såg Gertrud avvika från guidningen vinkade jag henne till mig och pekade på hästsvansstumpen. Hon hade tidigare fått höra från mig om mitt personliga "uppdrag" på resan och nu stod vi där tillsammans och tittade uppåt på den märkliga svansen. Självklart skulle Tuqan få bilderna jag lyckas ta av tuk. För hans namns ära.

Vetskapen om min hästsvansspaning hade väl spritt sig till flera gruppmedlemmar, för ett tu när vi i Samarkand står i Gur Emirs mausoleum kommer Izabella till mig med ett brett leende: "Tarja, titta där, en hästsvans!" – Näh, men där står den, tack Izabella, som svarade att det faktiskt var Martin som såg den först och bad mig säga till dig! Och jag rusar dit för att fotografera. Det var inte lätt att få in skärpan med min automatkamera, men en bild blev det.

När jag nu jämför min blåa bild med bilden på Internet så hade jag spanat efter hästsvansen i ett gyllenskimrande rum. Förmodligen framträder rummet i gyllene skiftningar i blixt- eller elljuset när rummet i själva verket var blått med gyllene infattningar och inskriptioner.

 

wiki

Foto: Wikimedia Commons.

Jag skickade ett SMS till Tuqan: "Have seen two tuks, one outdoors one indoors." I Kirgizistan såg jag en människa på landsvägen som inte ens Tuqans barn skulle kunna urskilja att det inte var han. Jag tog även en bild av "honom" för att skoja med min vän.

Tillbaka hemma skickade jag honom bilden och skrev att han var avslöjad, att han också varit där och letat efter tuk!? Och så fick han mina hästsvansbilder. Och en hel del annat material som jag nu får fram hur lätt som helst eftersom Google "känner" mina intressen och därför hittat hästsvansar åt mig som går under olika namn beroende på vilken historisk tidsperiod det handlar om eller vilka länder. Ursprungligen kommer bruket från Centralasien långt före islams intåg och är förknippat med totemiska kultföreställningar, så livsviktig som häst och jak är för nomadiska folk. Tuk varierar i färg och antal, och i Mongoliet anger deras tug eller sulde också en plats för helgedomar.
Men som kronan på verket, eller ska jag säga guldknoppade hästsvansen på pålen, skickar Tuqan mig detta mejl:

Från: Tuqan Tuqan
Ämne: Re: As...
Datum: 15 maj 2015 16:14:58 CEST
Till: Tarja Salmi-Jacobson

"Hi,
Went back to my library.
From the book: The history of the Tuqan Family in Nablus Mountain (by Mustafa Al- Abbasy, 1990) – on one source for the name Tuqan:
"The name is related to Turkish language and the military rank given to the Tuqan princes by the Ottoman state ..., in appreciation for their services and status they were awarded the "Tug" ("Tuq" in Arabic), and it is known that such an honor was given by the Ottoman state to successful leaders and governors. The historian Al-Nimer confirms that, and that the Mawalis were loyal to the state and for that they were awarded the honor rank of Prince of Princes with two tugs* and so became known as the Tuqans".
*In Arabic, the double form of the word "tuq" is pronounced as "tuqan""

Haha, jag "visste" väl det! Tuqans fru bara utropade: "I love it! I love it!" Och jag gratulerade henne för att hon gift sig med en prins i själva verket! Det roliga är dessutom att Tuqan är jazzfantast liksom jag och vi har en gemensam favoritballad: "Some day my prince will come".

Tarja Salmi-Jacobson

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Guido Zeccola

  denna aladåb tillredd av spastiskt kött och plågarsås denna deliriumbuljong och smärtsamma cream fresch denna outhärdliga näring av jäsande pasta och frätande sprit som går på och går på oavbrutet dag ...

Av: Tidningen Kulturen | Utopiska geografier | 26 januari, 2009

Det mångkulturella Storbrittannien

   Tarquin Hill. www.tarquinhall.com Det mångkulturella StorbrittannienBok- och biblioteksmässan i Göteborg har varje år många intressanta utländska gäster. Förutom att ge oss värdefulla insikter om världen utanför vår lilla svenska ankdamm, kan ...

Av: Tidningen Kulturen | Litteraturens porträtt | 28 september, 2006

Mathias Jansson

Mathias Jansson. En dikt

Indimmiga loci. En dikt av Mathias Jansson , konstvetare och konstskribent med mera

Av: Mathias Jansson | Utopiska geografier | 18 juli, 2016

Angående balansgång och att kunna flyga med verkligheten

Henrik Eklundh Paglert, redaktör, formgivare och förläggare, uttrycker sig mycket insiktsfullt i bokens inledningstext: ’…vi låter titeln vara osagd och bilderna fria för var och ens tolkning.’ ’Elskåp på malmöitiska alltså’ ...

Av: Ida Thunström | Essäer | 26 januari, 2013

Anna Larsson om kulturföretagande i dagens Sverige. Intervju

Anna Larsson började som gymnast och märkte efterhand att hon var duktig på att dansa. Då började hon ta lektioner i streetjazz och hiphop på en dansskola i Lund, för ...

Av: Anna Nyman | Reportage om scenkonst | 27 augusti, 2013

Döden är den stora illusionen

Den tibetanska dödsboken och det som aldrig dör

”Total närvaro är väsentligt då någon dör. Det är av yttersta vikt och mycket kraftfullt om vi kan relatera i nuet, eftersom det just då finns en osäkerhet mellan kropp ...

Av: Annakarin Svedberg | Essäer om religionen | 01 december, 2015

En martyr är dödad...

Budskapet kommer som ett brev på posten: oväntat, opaketerat och sårbart. Det centrala temat denna Annandag jul är martyrens. Det är ett nytt budskap, som talar om lidande, försakelse, sorg ...

Av: Hans-Evert Renérius | Gästkrönikör | 26 december, 2014

Guido Zeccola. Foto: Ida Thunström

Innan festen tar slut

Chefredaktören Guido Zeccola lämnar i februari Tidningen Kulturen. Ida (som även hon lämnar sitt uppdrag -som konstredaktör- på tidningen) och Guido har träffats för att tala om Tidningen Kulturens liv ...

Av: Ida Thunström | Media, porträtt | 28 februari, 2017

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.