Nationaldagen – bakgrund och dagsform

Om man idag frågar varför vi firar Sveriges nationaldag den 6 juni kan märkliga svar fås, t.ex.: Har inte det med Vasaloppet att göra? Men förresten, det äger ju rum ...

Av: Kurt Bäckström | 06 juni, 2013
Kulturreportage

Bödelns försvarare. Om Joseph de Maistre

Det finns ingen konservativ tänkare som är så illa ansedd som Joseph de Maistre. För de konservativa som hyser ambitionen att gå upp i den borgerliga strömningen är han ett ...

Av: Anton Stigermark | 10 januari, 2014
Agora - filosofiska essäer

En dikt

Allt som sker mellan punkternaallt som finns orden, meningarna, tilltalen, igenkänningarna.Allt som skänker djupen,allt det som kommer till uttryck,till synlighet & närvaro.Jag befinner mig i Davidstjärnan,den samlar mig intill hjärtat,där ...

Av: Hebriana Alainentalo | 15 september, 2010
Utopiska geografier

Om den aktuelle Hjalmar Söderberg

Vår värld är i grunden ett mysterium. Att människan finns till, att naturen och universum existerar. Vi tränger in i mikrokosmos och ser atomens beståndsdelar vilka beskrivs som vågor och ...

Av: Gunnar Lundin | 19 Maj, 2012
Övriga porträtt

Hans Memling. Den heliga  Ursula

Smittas av stillheten



Mathias Jansson uppmärksammar den pågående triennalen i Brygge i ett inlägg här på sidan med en bra början: tänk om befolkningen i denna medeltida stad skulle expandera under de kommande hundra åren från hundratusen till fem miljoner. Tanken svindlar, och så blir det förstås inte. För fem år sedan skrev Johan Werkmäster i Tidningen Kulturen lika intresseväckande om den då pågående kulturfestivalen i Brygge : http://tidningenkulturen.se/index.php/mer/reportage/121-resereportage/7894-brugge-den-le 

Mer om Brygge


Ensor

Ensor

Den belgiske dekadenten Georges Rodenbach skrev en levnadstrött roman, full av spleen, som snabbt kom även på svenska: "Det döda Brügge". I den ville han "kalla fram bilden av Staden som en person, väsentligen förknippad vid alla själsrörelser", och läsaren skulle "smittas av stillheten som stiger från dess orörliga vatten.
Le Beffroi Foto Wikipedia

Le Beffroi Foto Wikipedia

Brügge, Bruges, Brugge


Men det finns mer att säga om denna flandriska stad. Jag gjorde ett besök på senvintern när våren var på väg, om än tövande:

Brügge, Bruges, Brugge står det på stadsskylten, på tyska, franska och nederländska, Belgiens tre officiella språk. Men det är det sista man mest hör talas på gatorna och torgen här i nordvästra Flandern, om lokalbefolkningen inte överröstas av de utsocknes som just nu dessa sista dagar av februari mest tycks komma från England – det är lätt att ta sig hit över och under Kanalen – eller Japan. Snön dalar i stora våta flingor som plötsligt övergår i en ihållande hagelskur. Stadsbilden i denna ovana skrud är som hämtad från en vinterbild av Brueghel den äldre.

Några timmar senare lyser solen, snön smälter undan och det vita kommer i stället från blommande slånbuskar. Det här är en lämplig tid att besöka Brügge. Det är fortfarande lågsäsong, från påsk och framåt kommer gränderna i denna Europas kanske bäst bevarade medeltidsstad att svämma över av turister.

Den Heliga Ursula

Stadskrönikan är växlingsrik, en historia om snabb uppgång, brant fall och långsam återhämtning. Alltifrån 1200-talet blomstrade handeln med ull. Detta var samman med Venedig under några hundra år Europas kommersiella centrum, och en stapelplats för Hansan. Under högmedeltiden bodde hundrafemtiotusen människor här. Spåren efter rikedomen och prakten syns i arkitektur och målningar, framför allt i verk av Jan van Eyck och Hans Memling vars relikskrin åt Den Heliga Ursula är en konsthistorisk märkvärdighet. Så kom katastrofen när förbindelsen med Nordsjön sandade och slammade igen vid slutet av 1400-talet. Kring förra sekelskiftet hade befolkningen reducerats till en tredjedel mot de goda årens: "efter storhetstidens slut lever Brügge ett liv i dvala", konstaterade Nordisk Familjebok 1905, och påstod att "hälften av dess invånare är i torftiga omständigheter, och en sjundedel är hänvisad till den allmänna välgörenheten."

Det var då det, så är det inte längre, och arbetslösheten i det flitiga Flandern är betydligt lägre än i Valloniet längre söderut. Kanalerna muddrades redan när artikeln i familjeboken skrevs, och kommersen tog fart på nytt. Nu bor här nästan lika många som för sexhundra år sedan. Philips har en stor fabrik, man tillverkar järnvägsvagnar och man blåser glas – men turismen är den största och pålitligaste inkomstkällan.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

När man var Europas kulturhuvudstad blästrades seklers smuts på fasaderna bort, skulpturerna förgylldes och affärer, restauranger och hotell i centrum blev allt lyxigare. Dem håller jag mig undan och klättar i stället upp för de 366 stegen i Belfort, det åttkantiga tornet till Hallarna. En lurblåsare har det funnits också här, fast bara vid ildebränder.

Tornet

Tornet är från 1482. Fjorton år tidigare förmäldes Margaret av York och Karl den djärve i Brügge, i en ståtlig ceremoni som man har gjort en årlig festival av. På darriga spaghettiben står jag och blickar ut över det platta landskapet, höggotikens himmelssträvande kyrkspiror, trappgavlarna längs kanalerna, de många torgen, och de burgna borgarhusen. Det är färgglatt och festligt. Så var det inte för drygt hundra år sedan, men förfallet den gången lockade många besökare.

Den belgiske dekadenten Georges Rodenbach skrev en levnadstrött roman, full av spleen, som snabbt kom även på svenska: "Det döda Brügge". I den ville han "kalla fram bilden av Staden som en person, väsentligen förknippad vid alla själsrörelser", och läsaren skulle "smittas av stillheten som stiger från dess orörliga vatten, känna skuggorna från dess höga torn falla över dessa sidor."
Illustrationerna till den boken, med stilla kanaler och ödsliga tomhet, gjordes av symbolisten Fernand Khnopff vars intresse för fördrömda och dimmiga stadsvyer liksom för fala kvinnor med kraftigt käkparti (hustrun stod modell för dessa femmes fatales) återkommer i många målningar, bokomslag och grafiska blad.

Le Burg au lever du soleil

In Bruges

Den slumrande idyllen Brügge där tiden tycktes ha stått stilla i många sekler blev en vallfartsort för en hel generation skandinaver, framför allt de konvertiter som gärna förband katolicism med mystik och medeltidssvärmeri. Oscar Levertin skrev om staden i en essäsamling med den betecknande titeln "Diktare och drömmare": "När jag drömmer om Brügge, ser jag framför mig en sagostad, övervuxen av vissen mossa, med gavlar, ringmurar och tinnar försvinnande i grönt töcken. Därinne rör sig längs smala svalar och trånga gator en befolkning av skuggor, ljudlöst och långsamt." Och målare som Olof Sager Nelson och skåningen Anders Trulson porträtterade spetsknypplerskorna i folkdräkt, samtidigt som Gauguin och Emile Bernard med samma folkloristiska intresse målade deras medsystrar i Bretagne och Normandiet.

Också senare har svenska diktare besökt staden. Johannes Edfelt skrev en dikt om "Hunden i Brügge", instängd i en bur på borggården bakom Louis de Bruges forna fästning Gruuthuse, med några rader som inte väjer för det våld och den tortyr som finns i stadens annaler. Och Tomas Tranströmer har låtit de många invecklade klockspelen ge titel åt sin vackra dikt "Carillon", med dubbelprojektionen av den fängslade Maximilian, inspärrad i Brügge 1488, och den svenske poeten inhyst i ett billigt hotell femhundra år senare ("Madame föraktar sina gäster därför att de vill bo på hennes sjaskiga hotell", en formulering som kanske låter ana en svag återklang av T.S. Eliots "Gerontion").

Bilden av säckarna som brister – välfunnen i ett poem om ullpackarnas stad – och klockklangen som rullar ut över tak och torg, gräs och gröda och ringer in för levande och döda är nästan lika vacker i holländaren J. Bernlefs översättning som i originalet: "Carillon! De zak sprint in zijn zomen op en de tonen rollen over Vlaanderen uit ... Over daken en pleinen, gras en gewas/beiren de klokken voor levenden en doden".

 

In Bruges Poster

PS

Och så kan man påminna om "In Bruges" från 2008, den lika roliga som förskräckliga engelska filmen om ond bråd död, regisserad av Martin McDonagh och med Ralph Fiennes, Colin Farrell och Brendan Gleeson i huvudrollerna. Roger Ebert (som nu inte längre finns bland oss) gav den full pott när han recenserade den, mycket rättvist. Om man sett den är man lite försiktig när man går upp för alla trapporna i Belfort-tornet.

Ivo Holmqvist

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder
Celans Geburtshaus in Czernowitz. Foto Wikipedia

Paul Celan - verkligheten och sanningens dubbeltydiga språkbärare

Den tyskspråkige lyrikern Paul Celan (1920-1970) framstår idag som en av vårt förra sekels stora modernister. Med sina rötter i den judiska mystiken tolkar hans poesi 1900-talsmänniskans hemlöshet och längtan ...

Av: Linda Johansson | Litteraturens porträtt | 26 april, 2015

Det namnlösa är himmelens och jordens begynnelse. Om Taoismen

Taoismen är en gammal kinesisk filosofi i likhet med konfucianismen. Trots stora skillnader har de sin gemensamma källa i en äldre förklaringsmodell för den verklighet som ligger bortom våra sinnesupplevelser ...

Av: Lena Månsson | Essäer om religionen | 07 oktober, 2010

Västerngenrens reformer och möjligheter – 1950-1990. Del 2

Artikelserien Sceniska rum undersöker de sceniska rummen i vår verklighet, vår icke-verklighet och allt däremellan. Serien försöker ge oss nya perspektiv på vad dessa sceniska rum är, vad de innebär och var de finns. Genom undersökningen försöker vi ...

Av: Fredrik Stomberg | Essäer om film | 02 juli, 2013

Tjugotalets New York: smuggelsprit på speak-easies

”Kräftor kräva dessa drycker” stod det med en fyndig allitteration på en affisch där en barsk Albert Engström gav sig in i kampanjen kring ett rusdrycksförbud i Sverige 1922. Som ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer | 27 april, 2013

Hayao Kawai. Berättelser om drömmen i Japan

Hayao Kawai (1928–2007) heter en mycket känd psykolog och filosof från Japan. Kaway var jungian och tillämpade Carl Gustaf Jungs metoder och teorier och förvandlade dem till någonting helt unikt och ...

Av: Guido Zeccola | Essäer om religionen | 31 mars, 2017

Tala med Johan Hammarström!

Med en dig hållen beskrivning av ett "revbensskåpet" (när de behövdes vid introduktioner,) sin ledsagare, åt vilken dikts pluggades in i hållbart formrymsbotten för den tunne, gjort efter den som ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 16 september, 2013

Dorinel Marc – att vara konstnär är att ta vara på sitt handikapp

 TEMA KONSTDoriel Marc. Foto: Niels Hebert”Vem är sjukast i huvudet spanjorskan som pissade på golvet helt öppet, Dorinel Marc som smakade på urinen och bjöd ut till andra att smaka ...

Av: Tidningen Kulturen | Konstens porträtt | 17 mars, 2008

Magnus Göransson

Idioten parkerar sin bil

Inget utökat forskningsstöd till den idiot som misslyckas med att parkera sin bil.

Av: Magnus Göransson | Gästkrönikör | 16 april, 2016

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts