Oavhängigt perfektionens hegemoni – Progglådan del 1

”Man ska vara försiktig med vad man önskar sig för plötsligt kanske man får det”, skriver Kulturens Peter Sjöblom i sin recension av ”Progglådan”; 38 timmar med svensk progg, fördelade ...

Av: Peter Sjöblom | 21 maj, 2013
Essäer om musik

Nattliv av Joseph Roth

Natt efter natt går jag samma väg. Natt efter natt ser jag samma bilder. Utanför fattighuset kör likvagnen fram, obevekligt, nyktert, affärsmässigt, för att sänka i jorden dem som var ...

Av: Joseph Roth | 05 september, 2014
Kulturreportage

Avtäckandet

Det tillstånd av förhöjd verklighetskänsla som kan uppnås genom att man, i ensamhet och företrädesvis under en längre tid, tillåter sig att till fullo ge sig hän åt tillvaron i ...

Av: Mattias Lundmark | 02 oktober, 2013
Agora - filosofiska essäer

Gustav Mellberg - den förste utvandraren från Habo till Nordamerika 1843

För drygt tvåhundra år sedan föddes Gustav Mellberg eller Gustav Andersson, som han hette fram till den dag då han vid 14 års ålder började skolan vid Jönköpings Högre Lärdomsskola. Gustav ...

Av: Hans-Evert Renérius | 21 mars, 2014
Kulturreportage

Gilsemans, 1642. Bildkälla: Wikimedia

Aotearoas kultur och litteratur



Maoriernas historia påbörjas på Aotearoa, någon gång för mer än 1000 år sedan. Dessförinnan fanns emellertid invånare av annat ursprung redan på plats sedan kanske ett par hundra år; en grupp som antingen utrotades av, eller, genom giften, uppgick i den maoriska befolkningen. Den maoriska invandringen till Aotearoa skedde troligtvis i tre vågor mellan ungefär år 950 vt – 1350 vt (Dagrin, 1982, s. 10 ff). 
De senaste 150 åren har beskrivits av många – exempelvis Heretaunga Pat Baker, son till hövdingen för Whakatohea-stammen i Opotiki (i essäer och noveller), och Michael (1992). I korthet handlar deras beskrivningar och gestaltningar ofta om en gradvis och ömsesidig anpassning mellan maorierna och pakhea (européer; främst av brittiskt ursprung) – både språkligt och kulturellt.
Heke Kawiti, 1846. Bildkälla: Wikipedia

Heke Kawiti, 1846. Bildkälla: Wikipedia

Maorierna

Maorierna kom till Aotearoa från Tahiti och andra öar i Polynesien, innan dess (och ev. även senare) möjligen från Indien eller Indonesien. Holländaren Tasman på 1600-talet, och engelsmannen Cook 1769, var de första européer som kom dit, varvid Aotearoa också via holländskan (Nieuw Zeeland, efter en holländsk provins) och engelskan (New Zealand) fick det namn som vi idag oftast använder i väst (Sverige): Nya Zeeland. Mitten av 1800-talet är centralt i berättelsen om maorierna och Nya Zeeland/Aotearoa. Dels för det mycket viktiga Waitangi-fördraget från den 6 februari 1840, dels pga. den snabba övergången från muntligt berättande till skriftspråk, bl.a. genom kristna missionärers försorg, från ca 1850 till idag.

De senaste 150 åren har beskrivits av många – exempelvis Heretaunga Pat Baker, son till hövdingen för Whakatohea-stammen i Opotiki (i essäer och noveller), och Michael (1992). I korthet handlar deras beskrivningar och gestaltningar ofta om en gradvis och ömsesidig anpassning mellan maorierna och pakhea (européer; främst av brittiskt ursprung) – både språkligt och kulturellt. Åtminstone på ytan. Under en relativt positiv integration (jämfört med på andra håll, exempelvis mellan aboriginer och europeiska australier) återfinner vi emellertid också i många avseenden skillnader: språkliga, begreppsliga, mytologiska, religiösa osv (ibland urskiljbara redan i maoringlish-språkets dissonanser).

Skildringarna av utvecklingen (se t.ex. Rowley Habib i Dagrin, aa. s. 26 ff) tar närmast alltid sin början i Waitangi-fördraget (om landanspråk), beskriver hur pakhea missbrukar detta, och rundas av med hur dagens samhälle ter sig; ett samhälle där majoriteten av Nya Zeelands befolkning på ett eller annat sätt alltså lever i eller mellan två världar. Idag har för övrigt, vilket inte var fallet när novellerna i Dagrin-antologin skrevs under perioden 1975-81, Waitangi-fördraget (i varje fall i huvuddrag) trätt i kraft. Samtidigt föreligger spänningar mellan både maori och pakhea, såväl som inom båda dessa grupper. I vissa fall har rentav vissa maorier och vissa pakhea mer gemensamt med varandra än med sina "egna" kulturgrupper. Ofta har detta att göra med stark social skiktning. Ett stråk av traditionell maori-kultur, av djupare natur än de ytliga skillnaderna och likheterna, är dock alltid närvarande, och ljuder (åtminstone ännu så länge) som ett basackord tvärs genom all komplexitet.

I det andliga och religiösa livet framträder - traditionellt - såväl huvudgudar som undergudar och såväl halvgudar som legendariska människor med en gudomlig anstrykning och ton. Många platser – som inom traditionell samisk kultur – är också mer eller mindre heliga, liksom en del människor (hövdingar, präster m.fl.). Företeelsen Tapu (med inslag av både gott och ont) framstår här som helt central – och för en utomstående som svår få grepp om. Tapu har via engelskans taboo hursomhelst tranformerats till vårt tabu (som emellertid förefaller vara enbart avlägset släkt med den djuppsykologiska idé runt vilken den maoriska kulturen i mångt och mycket kretsar).

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Genom en slags kombination av religiöst och profant (men ändå Tapu-genomsyrat) tänkande formas så, föreställer jag mig oskyldigt, ett helt förståelserum, som i koncentrat kan sammanfattas med trefaldigheten Tapu-Mana-Ihi. Där Tapu kan jämföras med judarnas "det heliga", som har starka etiska implikationer; där Mana kopplas till särskild andlig auktoritet och karisma hos en människa (exempelvis en präst), men där källan är Gud och människan bara dennes "kanal" eller verktyg: och där Ihi uttrycker en sorts personlig magnetism given av gudarna, och som kan jämföras med grekernas arete – d.v.s. det som på svenska grovt kan översättas med "dygd". Denna Ihi-dygd är en intrinsikal (psykisk) kraft som bibringats en människa (eller ett djur, ett ting, en företeelse) av det heligas källa. Invävt i detta förståelserum finner vi även en genuin rädsla för de tre ovan sammanflätade företeelserna – Wehi. Tapu-Mana-Ihi får inte vanhelgas. Inte heller, tror jag mig förstå, naturen eller människan (inom stammen).

Intressant nog, och komplext så det förslår för en oinvigd pakhea som jag, är därtill naturen och världen (och människan däri) skapad av stoff – och döpt i vatten för att alstra Ihi. En övergud – den oföränderliga Io – existerade vidare och ursprungligen ensam. Han/hon/det hade "samlag med sig själv" och sina duala tillstånd aktivitet/passivitet, positivitet/negativitet etc. (jfr kristendomens och judendomens uppfattning om gott och ont). Världen som skapades delades därmed upp i Te Po/Te Rangi, d.v.s. ljus och mörker – som var för sig är skiktade i tolv plan (jfr Swedenborg! Och, delvis, Dante). I en mellansfär återfinns jorden. Hur nu detta än låter sig tolkas, så bör vi kanske ändå kunna peka på den sammansatthet, eller varför inte ekologi, som här reser sig som ett imperativ inom ett traditionellt förståelserum bland maorier.

Att jordmodern Papatuanuku och himmelsfadern Ranginui tillsammans ur mörkret alstrade växt, framgång, kultur – men också ljus-mörkeråtskillnad – förenklar inte världsbilden – men gör den skör, komplex, sinnrik och stark. Aspektrik låt oss säga. Farlig att utmana. Nödvändig att vörda. Omöjlig att behärska!

Maorisk klanpoesi

Liografi efter teckning gjord 1839 av mrs J. T. Wicksteed

Litografi efter teckning gjord 1839 av mrs J. T. Wicksteed

The Three Baskets of Knowledge
Tauparapara
Chant
Tenei au, tenei au
Te hokai nei i taku tapuwae
Ko te hokai-nuku
Ko te hokai-rangi
Ko te hokai o to tipuna
A Tane-nui-a-rangi
I pikitia ai
Ki te Rangi-tuhaha
Ki Tihi-i-manono
I rokohina atu ra
Ko Io-Matua-Kore anake
I riro iho ai
Nga Kete o te Wananga
ko te Kete Tuauri
ko te Kete Tuatea
ko te Kete Aronui
Ka tiritiria, ka poupoua
Ki a Papatuanuku
Ka puta te Ira-tangata
Ki te whai-ao
Ki te Ao-marama
Tihei mauri ora!
Here am I, here am I
here am I swiftly moving by
the power of my karakia for swift movement
Swiftly moving over the earth
Swiftly moving through the heavens
the swift movement of your ancestor
Tane-nui-a-rangi
who climbed up
to the isolated realms
to the summit of Manono
and there found
Io-the-Parentless alone
He brought back down
the Baskets of Knowledge
the Basket called Tuauri
the Basket called Tuatea
the Basket called Aronui.
Portioned out, planted
in Mother Earth
the life principle of humankind
comes forth into the dawn
into the world of light

I sneeze, there is life!

This is the story of how Tane, the progenitor of mankind, of the forests and all the creatures of the forest, ascended through the many realms to the uppermost realm, occupied only by Io-Matua-Kore, God-the-Parentless, and there obtained from Io the three baskets of knowledge. Tane returned to Earth with the knowledge, and there created humankind from the Earth.

Here follows an abridged version of the story as told by the Rangitaane, Ngati Kahungunu and Ngati Ira people of the Wairarapa region of Aotearoa/New Zealand.

According to the ancients there are twelve Rangi or realms, which some call heavens, beyond this earthly realm; these are their names:-

Att jordmodern Papatuanuku och himmelsfadern Ranginui tillsammans ur mörkret alstrade växt, framgång, kultur – men också ljus-mörkeråtskillnad – förenklar inte världsbilden – men gör den skör, komplex, sinnrik och stark. Aspektrik låt oss säga. Farlig att utmana. Nödvändig att vörda. Omöjlig att behärska!


Tikitiki-o-rangi
Tiritiri-o-matangi
Rangi-naonao-ariki
Rangi-te-wanawana
Rangi-nui-ka-tika
Rangi-mataura
Tauru-rangi
Rangi-matawai
Rangi-mareikura
Rangi-parauri
Rangi-tamaku
Rangi-nui-a-tamaku-rangi
This last one is the realm of Rangi-nui, Sky Father, and is the nearest to our earthly realm.
In each of these realms reside both male and female "Apa", spiritual beings.
Io, the supreme spiritual power, resides in the uppermost, at Tikitiki-o-rangi. Many are his names:-
Ko Io
Ko Io-nui (almighty)
Ko Io-Roa (eternal)
Ko Io-Matua (parent)
Ko Io-te-Wananga (all wise)
Ko Io-taketake (foundation of all)
Ko Io-te-waiora (fountain-head of life)
Ko Io-Matangaro (hidden )
Ko Io-Tikitiki-o-Rangi (supreme over all realms)
Ko Io-te-Whiwhia ( all encompassing)
Ko Io-Mataaho (glorious one)

Modern poesi från Nya Zeeland

Hinemoana Baker
Last Born
I am the last born
I move through the crowd with my shiny red wheels
I bring with me large animals and flaming spikes in cages
I am the last born and I know who I want to vote for
I know the identity of the figure in black
Low prices are written all over my face
I am the last born and I have a long following
Everything and everyone is my elder
I move through the relatives in my green leaves
I eat canoes and drink inlets
I have a beard and a small fat crab inside my shell
I am the last born the pōtiki the teina
Everything breaks its back over me but there are
Many ways to build from scratch and in spite of the fact
That every fourth corner of the land has been walked
Over I make everything ready, being the last born
I am desired at each event, to lay down the
Cow leather, to direct people to the location of
The demons, the devils in the tarmac
We all bite something for a living
I know not to rave and shout when I reach these places
I bring children with me, just the right number
Of pumpkins and I sing completely out of tune
Buying up all the land around with my lucky sand dollars

Hinemoana Baker is a writer, musician, producer and teacher of creative writing. Her first book of poems, mātuhi | needle (2004), was published in New Zealand and in the US. Hinemoana's poems have featured in Best New Zealand Poems and various other online and print anthologies. She has edited two collections of New Zealand poetry, Kaupapa: New Zealand poets, world issues and 4th Floor 2008, the online literary journal of Whitireia Polytechnic. She is currently finishing a new poetry collection called I'm sick of this place let's get back on the canoe. She performs regularly as Taniwha with pop-rock sonic artist Christine White—the pair released a new album in March 2009.
Baker comments: 'I wrote "Last Born" while watching Māori TV in my first week home after spending some time in Fiji. I had a brief writer's residence in Suva in 2008, at the University of the South Pacific. Fiji was amazing, very affecting. When I came home I somehow felt more like a Māori writer than I ever have. I don't even really know what that means, but that's the best way I can describe it.

I would say "Last Born" works best when read out loud, with a wide smile on your face, while thinking of something that really annoys you.'

Carsten Palmer Schale

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

53. Kjell

Det har slagit till och blivit riktigt kallt. Snöröjningsfordonens larm på Lundagatorna har pågått hela natten och Kjell vaknar av det blinkande ljuset. Nu kommer ungarna att bli glada tänker ...

Av: Kjell | Lund har allt utom vatten | 28 december, 2012

Den långa färden

Liten dårfinkerapport mindre, än en dag i mars igår nu. Min tidigare psykiater i Trädstockholm, vilken var alldeles för normal och verkade homosexuell i vinjett, eller delvis bisexuell eftersom han ...

Av: Stefan Hammarèn | Stefan Hammarén | 23 september, 2013

Emmakrönika XII Det vackraste att få älska dig

Här excerpt käx: Vi är ej likadana, hurpass vi ens förstår varann, aldrig förstör varandra, jag betvivlar dock att någon annan kan förstå och acceptera endera oss bättre det ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 05 februari, 2009

Att säga hej!

-Guten Morgen, säger kontrollanten vid säkerhetskontrollen. -Grüss Gott, säger jag, resenären. Så växlandes orden en tidig morgon på flygplatsen i Allgau, i hjärtan av Bayern. -För mig finns bara god morgon. -Så konstigt, är ...

Av: Per-Inge Planefors | Gästkrönikör | 25 januari, 2014

Turiststaden Wien för 100 år sedan

Den förste ”turisten” som omnämns i skrift på Österrikes breddgrader kom år 1012 och råkade verkligen illa ut. Man ansåg honom vara spion och han fångades in och torterades i ...

Av: Lilian O. Montmar, Mats Olofsson | Resereportage | 23 november, 2011

Brasilianska filmfestivalen. Möte med Marilia Rocha

Tack vare föreningen Brasilcines organisation har Stockholm under sju års tid haft möjlighet att skåda det absolut bästa som Brasilien har att presentera när det gäller filmindustri. Men Brasilien har också ...

Av: Roberto Fogelberg Rota | Filmens porträtt | 23 november, 2012

Claude Simon - ordorgiernas mästare

Intrigen är inget och berättandet allt i Claude Simons vindlande textmassor. Det är textsjok som befinner sig bortom de gängse intrigvestibulerna och det vanliga a till ö harvandet i den ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om litteratur & böcker | 19 april, 2010

Salvador Dalís gåta

En av Moderna Museets många dyrgripar är Wilhelms Tells gåta. Salvador Dalí målade den år 1933 och museet köpte den 1967. Det är en stor oljemålning på duk, cirka två ...

Av: Birgitta Milits | Kulturreportage | 15 december, 2009

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts