Konstnärsparet Hanna och Georg Pauli

Det har funnits många kvinnor i konstens historia, men i tusentals år var de huvudsakligen med som modeller, man kan kalla dem objekt för Konstnären som självklart var en man ...

Av: Lena Månsson | 25 november, 2012
Konstens porträtt

Simon O Pettersson. Den tübingska estetdöden

Friedrich Schlegel skriver i ett fragment: ”Nur derjenige kann ein Künstler sein, welcher eine eigne Religion, eine originelle Ansicht des Unendlichen hat.“ Jag tror detta är en korrekt uppfattning. Poesi ...

Av: Simon O Pettersson | 03 mars, 2014
Utopiska geografier

Den Gudomliga komedin Del 3

En purgatorivandring  När vi nu lämnar det första stadiet på vandringen genom "de tre rikena" har vi lämnat det statiska "trattlandskapet" bakom oss. Dante med sin Mästare och ledsagare Vergilius har ...

Av: Hans-Evert Renérius | 26 februari, 2010
Essäer om litteratur & böcker

Johan Svensson om 2009:s populärmusik

Snart är 00-talet över. Ett bra år för svensk musik. Här har ni undertecknads lista över det bästa som släpptes.2009 års bästa album: Deportees, "Under the pavement - The beach" Lars Winnerbäck ...

Av: Johan Svensson | 13 december, 2009
Kulturreportage

Berlin strax öster om Gedächtniskirche

Kulturstaden Berlin



Björn Gustavsson har just kommit tillbaka från Berlin ... 
Ett av många Berlincaféer – och i högtalarna Bach-musik

Ett av många Berlincaféer – och i högtalarna Bach-musik

Museum Berggruen; tre våningar med Matisse, Klee, Braque och – framför allt – mängder av Picasso. Fantastiska målningar, skisser och statyer! Konsthandlaren Heinz Berggruen överlät hela denna enorma samling till staden Berlin.
Berlin strax öster om Gedächtniskirche

Berlin strax öster om Gedächtniskirche

Jag tänker på vad Horace Engdahl i en intervju sa om Berlin, efter att ha bott i stan en tid: ”Tyskland är ett Sverige för vuxna.” Engdahl menade att berlinarna i allmänhet var ”mer pålästa” och att 70-80-åringar i tyska tv-debatter hade förmågan att ”läsa lusen av yngre generationer”. Det kulturella klimatet i Sverige betecknade han, i jämförelse med det tyska, som ”infantiliserat”.

Säga vad man vill: Onekligen är det skillnad på att bo i Berlin och i Stockholm! I Berlin är man i allmänhet påfallande artig, eller om man så vill: formell – på ett sätt som påminner om 1960-talets Sverige. I Berlin röker man obekymrat på caféer och restauranger. Respekten för rödljus vid övergångsställen är å andra sidan närmast total! Man kör minibil, inte stadsjeep. I badhusen är gemensamma sauna-utrymmen en självklarhet: berlinarna älskar nakenmöten. (Jag jämför med Friskis och svettis: på dörren till herrarnas omklädningsrum sitter en varningsskylt om att ”kvinnlig personal kan förekomma” – och någon gång har verkligen en kvinnlig städerska uppenbarat sig – men först efter att ha knackat och högljutt annonserat sin ankomst med orden ”Kvinnlig personal!”)

3,5 miljonersstaden Berlin befinner sig sedan murens fall i en oerhört snabb omvandling. Kulturlivet är extremt både rikt och mångfacetterat. Scener som Deutsche Oper och Schaubühne håller en synnerligen hög konstnärlig nivå – liksom de avantgardistiska minioperahusen!

Inte undra på att turismen hit ständigt slår nya rekord och att särskilt konstnärer och unga magnetiskt dras till denna vitala metropol.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Här återuppstår slottet, mitt i centrala Berlin.

 

Berlin kan snart komma att bli Europas turiststad nummer 1. Förra året kom 12 miljoner besökare – en ökning med nästan tjugo procent jämfört med året innan. Inte sedan tjugotalet torde Berlin ha upplevt en sådan boom som nu.

Prisnivån är på väg upp, men trots den svaga svenska kronan är det mesta 30--40 procent billigare än i Stockholm. (Men frågan är hur det blir senare i år; Riksbanken tycks nu vilja sänka kronan totalt.)

I omtalade Prenzlauer Berg har de nerslitna förkrigshusen piffats upp; istället har det lite småsunkiga Friedrichshain, öster om Alexanderplatz, blivit ”the hotplace nr 1”. Kring Potsdamer Platz och vidare norrut mot riksdagshusområdet reser sig väldiga nybyggnationer i mångmiljardklassen. DDR-parlamentet ersätts av ett slottsbygge som redan spräckt stans ansträngda budget och många berlinare ifrågasätter prestigeprojektet.

Apropå kulissartat beidermayeraktiga Nikolaiviertel, sönderbombat under kriget men återuppbyggt av DDR-regeringen 1987 lagom till stans 750-årsfest, hörde jag en berlinare säga: "Det där området är verkligen inte Berlin! Men å besinnar man sig - det är ju faktiskt själva kontrasterna som utmärker staden". Nikolaiviertel, nära Alexanderplatz, är ungefär som ett uppbyggt Gamla stan, med massor av värdshus och caféer i nostalgisk, folkloristisk stil.

Slottet växer – precis som i Strindbergs drömspel... På Historiska museet på andra sidan gatan visas en utställning om RAF och den tyska sjuttiotalsterrorismen.

År 2015 råder restauration.... Slottet växer – och revolutionsfanatikerna har hamnat på museum. Inne i foajén står Lenin – i form av en jättestaty, något i skugga för det invällande solljuset.

Historiska museet, Zeughaus, är – det måste framhållas – ett av Berlins mest sevärda. De fasta utställningarna ger fascinerande inblickar i den tyska historien. Vad gäller RAF, Röda arméfraktionen, påminns om att flera av terroristerna fick en fristad i DDR, där de kunde gå under jorden. Hur ser dåtida frontfigurer inom RAF idag på terrortiden? Flera filmade djupintervjuer på skärmar ger intressanta svar.

Att vistas i en kulturstad som Berlin väcker en stark livskänsla; det är lätt att få känslan att här kunna finna ALLT.

Och nattlivet – det är hektiskt, hedonistiskt, och rymmer alla både tänkbara och otänkbara avarter. Anything goes. Technostället Berghain, inrymt i en jättelik f.d. industrilokal, är lika inne som New Yorks legendariska Studio 54 någonsin var i början av 80-talet. Många av klubbarna stänger först långt fram på förmiddagen. På Salon K Privé dricks champagne i dekadent salongsmiljö à la 20-tal; det hela påminner lite om slottsmiljön i ”Eyes wide shut”. De stora caféerna serverar frukostbufféer långt in på eftermiddagarna.

Här några Berlinupplevelser en intensiv vårvintervecka 2015. Jag börjar med att rekommendera några fantastiska caféer och restauranger:

Schwarzes Café: ett dygnetruntöppet ställe i två våningar som serverar kaffe, drinkar och mat och som attraherar många konstnärer av olika slag. Lite nergånget, men ändå med viss elegans. Häftig Berlinkänsla och en kontinental miljö man knappast finner i Sverige. Här hängde David Bowie när Västberlin var en storstads-ö på andra sidan muren, långt in i Östtyskland.

I närheten ligger även Zwiebelfisch; bar/café/restaurang i sextiotalstals modernistisk stil och sedan länge ett stamställe för bohemer, skådespelare, författare och konstnärer. Stämningen är lika urbant intensiv som jag minns den från mitt första besök här, 1984. Ett av Berlins härligaste ställen!

På andra sidan Savignyplatz ligger underbara Café Brel, med ett piano mitt i bistromiljön, och lite längre österut längs Kantstrasse: urtjusiga Paris Bar, som lovordats inte bara av Madonna och Robert de Niro utan också av många bohemer och esteter, som framhåller det unika in denna typiska konstnärsmiljö (prisläget är dock betydligt högre än på tidigare nämnda ställen.). Mycket konst på väggarna, bland annat av Martin Kippenburger.

I grannskapet finns även Das Literaturhaus Berlin, inrymt i en jättelik patriciervilla inrymmande vinterträdgård med restaurang, café befolkat av Charlottenburgs intellektuella elit, bokhandel, jättelika salar där det ordnas debatter, uppläsningar och föredrag. Verksamheten leds sedan 2003 av en poet: Ernest Wichner. Missa inte denna litterära högborg!

Missa heller inte Café Einstein Stammhaus på Kurfürstenstrasse – Berlins närmsta motsvarighet till de jättelika kaféhusen i Wien. Café Einstein rymmer omfångsrika salar med speglar och växter och marmorbord dit det bärs kaffe och andra drycker av prydligt klädda kypare med fluga. Stämningen är sagolik! I foajén kan man förse sig med mängder av dagstidningar och tidskrifter. Många besökare sitter och skriver. Einstein ä rett författarställe – ungefär som konditori Ritorno i Stockholm – men här känner man sig närmast förflyttad till något av de äldsta kaffehusen i Wien.

Vidare kan rekommenderas Café Reinhards på Kurfürstendamm, tillhörigt hotell Kempinski. Här kan man studera de västra stadsdelarnas intellektuella elit, modemänniskor, affärsfolk etc. Stämningen är sofistikerad och cappuccinon görs med stor omsorg.

Sommartid också stor uteservering för den som vill se ut over det intensive gångstråk som Berlin är en synnerligen mångkulturell stad. I Kreuzberg bor exempelvis många från Turkiet. På senare år har många ryssar flyttat hit; flera hundra tusen. En av stans mysigaste restauranger är rysk. Den heter Pasternak – döpt efter författaren Boris Pasternak – och ligger i Prenzlauer Berg. Underbar gammaldags atmosfär, kristallkronor, kökshanddukar på borden, stearinljus, ofta musik från tidigt 1900-tal. Nästan vägg i vägg ligger Anita Wronski; en blandning av café och restaurang som har en mycket skön, avslappnad och urbant bohemisk atmosfär. Härlig musik, bra priser, god mat och ljuvlig utsikt ut mot det gamla vattentornet och omgivande hus från förkrigstiden.

Jag minns hur nedslitna de här kvarteren var under DDR-tiden och långt in på 90-talet, då vart och vartannat hus var ockuperat av ungdomar. Idag kan man återuppleva Östtyskland på museum. DDR-museet när Alexanderplatz rekommenderas starkt. Det är byggt så att besökaren verkligen ska kunna uppleva hur det var att leva på andra sidan muren. Här får man höra, se, känna… De tematiskt uppbyggda samlingarna bygger på interaktivitet. Som final kan man gå på intilliggande restaurang och äta eller bara dricka kaffe. Stället ser ut precis som under DDR-tiden – då det hörde till statliga Palast-hotell (som jag förresten tror byggdes av Skanska, alldeles i början av 70-talet).

Här bjuds en meny som på DDR-tiden – och över borden hänger en enorm väggmålning som beskriver det kommunistiska paradis Östtyskland var eller skulle bli. (Det stämningsfullt uppbyggda museet påminner lite om Lesjöfors museum, som så suggestivt leder besökaren in i det gamla Folkhemssverige.)

Missa inte stans stora kulturvaruhus: fyravåningsbjässen Dussman på Friedrichstrasse. På bottenplanet finns ett café, och till alla beställningar serveras en liten papperslapp med citat ur världslitteraturen. Den väldiga väggen är bevuxen som en regnskog och mitt i allt strilar en liten bäck ner…

”Kulturvaruhuset” har öppet från morgon till midnatt. På kvällarna ordnas ofta konserter, författarframträdanden och debatter. Personalen är mycket litteraturkunnig och hjälpsam – detsamma måste för övrigt sägas om den vidsträckta bokavdelningen på varuhuset KadeWe.

En av huvudinstitutionerna för modern konst är Hamburger Bahnhof, ”Museum für Gegenwart”. Samlingarna baseras på en donation från en konstsamlande byggherre och samlingarna, som nu starkt utökats, är numera en del av Nationalgalerie Berlin. Vill man ströva omkring i det modernaste moderna får man verkligen inte missa denna vackra f.d. järnvägsstation, där banbrytare som Joseph Beuys, Anselm Kiefer, Roy Lichtenstein och Andy Warhol är rikt företrädda.

Missa heller inte konstmuseet Boros collection, som företrädesvis ägnas hypermodern, alldeles ny konst. Man måste förbeställa visning. Lokalen ägs av ett par som restaurerat denna gamla bunker från Hitlertiden; under DDR-tiden lär den ha tjänstgjort som fruktförråd.

Käthe Kollwitz-Museum är ett måste för alla som är intresserade av tysk 1900-talskonst. Museet ligger alldeles intill Literaturenhaus och en stor del av det förra århundradets tyska historia passerar revy genom alla de målningar och skulpturer som denna radikala humanist, Käthe Kollwitz, åstadkom.

Ta gärna buss västerut till Charlottenburg Schloss, ett av Europas största barockslott. I denna Versailles-liknande miljö höll Fredrik den store hov. Kvällstid kan man äta middag inne i slottet och lyssna till barockmusik med tidsenligt klädda musiker. Själv vandrade jag i vårlik sol i den fantastiska parken; i storlek ungefär som Hyde park. I närheten ligger tre fantastiska konstmuseer – de kan man lämpligen beta av medan man ännu är ”i farten”.

Först Bröhan-Museum, specialiserat på jugendstil och funkis. Fantastiska samlingar med målningar, möbler, porslin och andra objekt. Ganska mycket Art Deco – som föregicks av jugendstilen, som i sin tur var starkt Japan-influerad. Efter första världskriget förändrades grundligt europeisk konst och design, geometriska former allt intressantare, och färgerna starkare och med tydligare kontraster; denna nya estetik manifesterade sig i Frankrike som art deco och i Tyskland som Bauhaus och funkis. Starkt inflytande från kubism, futurism, konstruktivism... Art deco var en på 20-talet internationell stil, som framför allt slog igenom i Europa och USA.

Strax intill finns Museum Berggruen; tre våningar med Matisse, Klee, Braque och – framför allt – mängder av Picasso. Fantastiska målningar, skisser och statyer! Konsthandlaren Heinz Berggruen överlät hela denna enorma samling till staden Berlin.

Konstmuseum nummer tre i denna lilla triangel: Sammlung Scharf-Gerstenberg – som har en jättelik utställning med framförallt konst från tidig romantik och den tidiga surrealismen. Ytterst sevärd – och därtill stora, vackra salar – men det gäller alla dessa tre 1700-talsbyggnader.

Fotomuseet C/O Berlin är visserligen inte lika spännande som Fotografiska i Stockholm, men efterhand kommer man att få större lokaler – och sevärt är det för alla som är intresserade av samtida fotokonst. C/O Berlin har precis flyttat in i f.d. Amerika Haus, nära Bahnhof Zoo, där man efterhand kommer att få tillgång till betydligt större utrymmen. Amerika Haus öppnade 1953 som en del av den amerikanska propaganda som efter andra världskriget spreds över det besegrade Tyskland. Stället drevs av United States Information Agency som ordnade en hel del kulturella evenemang här. Åren efter 1968 sattes barrikader upp kring huset, som ofta attackerades av vänsterungdomar (men jag minns ju att det var likartat i Stockholm: väldigt ofta syntes demonstranter utanför den amerikanska ambassaden på Gärdet). Besöker man C/O Berlin bör man heller inte missa närbelägna Museum für Fotografie och Helmut-Newton-Stiftung.

De tyska dagstidningarna skrev under min Berlin mycket om de glamorösa festerna i samband med den då pågående filmfestivalen. En rysk ambassadör i Berlin, Wladimir Kotenev, beskrevs surmulet ha mumlat om ”krig” och att hela den här ”champagne-miljön” fick honom att associera till "det glada 20-talet"... Men inte bara den ryske ambassadören kom med sådan kritik; dagen efter skriver en ledarskribent i Berliner Morgonpost att samtidens samhällsproblem knappast knappt ens existerar på denna filmfestival - och att alla delegater närmast rusade till bion premiärvisade Fifty shades of grey.

På Historiska museet visas som tidigare nämnda RAF-utställning – men radikala tongångar à la 68-rörelsen finner jag sedan på Schaubühne; gamla Västberlins flotta teater – i hypersnygg bauhaustil à la 1927 – som Peter Stein satte på världskartan med sina radikala 70-talsuppsättningar med som sedan, i likhet med Deutsches Theater, mer eller mindre försvann in i historiserande, hyperestetiska produktioner. Men nu råder andra tider – och vårens ”Trust”, i regi av Falk Richter och med koreografi Anouk van Dijk, är en ultramodern hybrid talteater/dansteater som med synnerligen radikal nerv undersöker samtidens konsumtionssamhälle och vad det gör med oss människor.

Skådespelarna träder fram en efter en och blottar sin smärta, sin längtan, sin frustration – däremellan korta möten, åtrå, kärlek, sex. Allt är utbytbart – här byter man partner ungefär som i Schnitzlers ”Reigen” (som f.ö. låg till grund för Eyes wide shut). Här förmedlas nästintill ragnarökskänsla – och undertexten är att vi, publiken, bör försöka genomskåda rådande samhällssystem…

”Trust” ställer grundläggande frågor om demokrati – men liknande frågor ställs också i den aktuella uppsättningen Shakespeares Richard III; en produktion som Schaubühne själva omtalar så här: "I vilket tillstånd befinner sig demokratin? Har den, som den amerikanska teoretikern Wendy Brown anser, blivit till ett tomt begrepp, som var och en gärna framhåller men utan att riktigt vet hur man realiserar, och utan att riktigt i grunden tro på begreppet.”

Försommaren 2015 på Schaubühne blir spännande, med bl.a. Also sprach Zarathustra ("der Mensch ist ein Sil, geknüpft zwischen Tier und Ûbermensch - ein Seil über einem Abgrunde"), ett Fassbinder-collage (Angst essen Deutschland auf), Christiane F. – wir Kinder vom Bahnhof Zoo, Noréns Demoner (regi Thomas Ostermeier), Döden i Venedig, Ibsens En folkfiende, Pusjkins Eugen Onegin, Fröken Julie, Hamlet, Hedda Gabler (som förutvarande intendenten Andrea Breth gjorde en enastående uppsättning av för tjugo år sedan)…

Getsemanekyrkan i Prenzlauer Berg, en arkitektonisk pärla från 1893 som signalerar tidig jugend, med valven som långa böljande linjer längs de övre etagerna, bjöd en alldeles underbar uppsättning av Mendelssohns Paulus: här med jättekör och orkester, alla från Humboldtuniversitetet. Detta sällan spelade oratorium påminner ofta om Bachs Johannespassionen, emellanåt också om Mozarts Requiem - samtidigt som det präglas av Mendelssohns mjuka melodik, genomsyrad av liksom ljuva leenden...

 

Konsert i Getsemanekyrkan

 

Getsemanekyrkan spelade för övrigt en central roll som samlingsställe för östtyska oppositionella, alltifrån 80-talet. Oppositionella samlades, med prästernas tillåtelse, under transparenta med exempelvis Rosa Luxemburg-citatet ”Frihet betyder frihet för oliktänkande”. På DDR:s nationaldag den 7 oktober 1989, alltså innan massdemonstrationerna kommit igång, demonstrerade oppositionella utanför kyrkan då folkpolisen slog till; många skadades – en del av dem undkom genom att rädda sig in i kyrkan. En knapp månad senare kom Staatskappelle Berlin till kyrkan och framförde Beethovens Eroica – samtidigt som chefen för Komische Oper, Rolf Reuter, intog scenen och ropade: ”Muren måste bort!”

Chameleon theater vid Hackescher Markt, nära Alexanderplatz, har de senaste decennierna bjudit på fantastiska shower. Även nya uppsättningen ”Crossroads” håller hög klass. Här bjuds en säregen blandning av nycirkus, revy och samtida poppigt. Konferencier Iza Mortag Freund, framträder som en blandning av Liza Minelli i Cabaret och Nina Hagen och sjunger rivigt-sårigt; här framträder artister som vill mer än att bara underhålla: som att allting är på allvar. Hela livet. Akrobatik blandas med både disco och tjugotalsreferenser, Leonard Cohen med techno. Och mitt i allt: ”Vem kan segla förutan vind”… a cappella!

Av helt annat slag är den kommersiellt inriktade ”Bluemann show” på Bluemax Theatre, vid Potsdamer Platz. Företagsgruppen, först etablerad i USA, ger en hårt mallad och strömlinjeformad show, synnerligen högljudd (glömmer man öronproppar kan upplevelsen bli en pina). Slappstickartad humor dominerar – men slutet blir en psykedeliskt färgad upplevelse där självlysande jordklot i form av jätteballonger far runt i luften, uppburna av publikens hjälpande händer. Tekniskt avancerad uppsättning – men konstnärligt torftigt.

När man behöver koppla av mitt i hektiska Berlin är mitt tips: besök Vabali, nära Hamburger Bahnhof. Omgiven av en flera hektar stor park ligger här det mest fantastiska spa jag någonsin besök: Vabali. Observera dock att besök bör förbokas: här tar man emot endast ett begränsat antal gäster – för att verkligen kunna erbjuda rofylldhet. Anläggningen rymmer ett tjugotal olika bastubad samt ett antal pooler både inne och ute. Exteriört och interiört får man emellanåt känslan av att vara i Thailand – men den ryska bastun och de ritualer som där genomförs är definitivt av ryskt traditionellt slag – med blöta björkruskor som (doppade i en koppargryta med hett vatten och sedan svischas genom luften) fulländar upplevelsen. En intilliggande bastu, med känsla av långhus och vikingatid, samlar också ihop besökarna gruppvis – sedan kommer bastuns ”överstepräst” och häller mentolkryddat vatten på de heta stenarna och vispar runt luften genom att slå i olika riktningar med en handduk.

I poolerna och basturummen är nakenhet påbjuden. Det är som att besöka en naturistklubb. I huvudbyggnaderna finns bar och restaurang, vilorum med stockeldar, rader av sängar… I några av rummen meditativ ”yogamusik”… Helhetsupplevelsen är så unik att jag känner sig slungad långt tillbaka i tiden… Som en tidsresa till romerska termer… ett babyloniskt tempel…

Vill man bo riktigt centralt och bekvämt på alla vis rekommenderas fyrstjärniga Hollywood Media Hotel, på Kurfürstendamm bara ett stenkast från Gedächtniskirche. De omgivande kvarteren, inte minst uppåt Savignyplatz, uppvisar en skön mix av traditionellt västberlinskt high life och konstnärligt bohemeri.
Hela hotellet utgör en hyllning till filmen och filmens värld.

En graffitigrupp från Berlin har gjort väggmålningarna. Kända skådespelare brukar bo här. Rummen är stora, alldeles tysta, och flera av dem har balkong ut mot den legendariska avenyn. Förutom flera restauranger och en biosalong (såklart) finns en stor träningsanläggning med ångbastu och takterrass varifrån man ser en stor del av innerstan. Ägare är den tyske filmproducenten Artur Brauner, som ännu vid 97 års ålder tar del i hotellets ledning. Han föddes 1918 i Polen, lyckades fly nazisterna och hålla sig gömd tills kriget var över (hans öde påminner om Roman Polanskis) – efter freden etablerade han sig som filmproducent och har genom åren producerat 500 filmer. År 1999 öppnade han detta hotell – efter att tidigare ha grundat en stiftelse som främjar förståelse mellan kristna och judar men som också arbetar för tolerans mellan religioner i största allmänhet. Stiftelsen stöder filmproducenter som arbetar i denna anda samt delar årligen ut ett stort filmpris.

www.visitberlin.de
www.berlin.de
www.filmhotel.de
 
Björn Gustavsson

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

"Vi lever i en absurd och relativistisk värld."

"Vi lever i en absurd och relativistisk värld." Ett samtal med Carl Johan De Geer. Text & foto: Carl Abrahamsson Det finns ingen annan Carl Johan De Geer än Carl Johan De ...

Av: Carl Abrahamsson | Konstens porträtt | 01 november, 2009

Gilda Melodia

Gud och Futurismen

Berättar les cahiers du situationism som under maj 1968 vissa aktivister tog, för att provocera de dogmatiska maoisterna under ett studentmöte, en kort manifest upp.

Av: Gilda Melodia | Gilda Melodia | 01 december, 2017

Skendränkning i demokratins namn

Foto: Uniforum Är västvärldens bristande intresse för moraldiskussion om möjligt ett mer grundläggande hot än terrorismens våld? Tobias Lundberg resonerar om Thomas Pogges teorier. I en intervju i det amerikanska tv-programmet The ...

Av: Tobias Lundberg | Gästkrönikör | 05 maj, 2008

Bygdeböcker i Västerbotten

Byaböcker är en fascinerande och, i takt med avfolkningen och avkristningen av Norrlands landsbygd, mycket livaktig genre. Ögonskenligen paradoxalt – men drivkraften att dokumentera de försvunna levnadsformerna och de strävsamma ...

Av: Nikanor Teratologen | Gästkrönikör | 16 juli, 2012

Poeter får inte ljuga

Jag läser en amerikansk poet som säger att poeter inte ska vänta sig pengars framgång. Det innebär förstås att poeter inte är poeter på riktigt, de gör något annat. Den här killen ...

Av: William Males | Gästkrönikör | 18 december, 2008

Om det moderne. Del I

Innledning Artikkelen min bygger på følgende tese: at for de aller fleste begrepsord gjelder det at det ikke er helt opplagt/innlysende hva for betydning og mening de aktuelle begrepsordene har, eller ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 27 november, 2011

Internationell Filmfestival i Amsterdam

Amsterdam är en levande stad full av kreativitet och mångfald. Detta blir extra tydligt en vecka om året då International Documentary Film Festival Amsterdam (IDFA) hålls och staden fylls av ...

Av: Natalija Sako | Kulturreportage | 29 november, 2012

Arkitektur som reklam

Michelin-byggnaden som den framställdes i begynnelsen. Arkitektur som reklam En byggnad har många olika funktioner. En kan vara att förmedla budskap. Våra kyrkor har denna uppgift, som inte bara manifesteras av ...

Av: Bertil Falk | Essäer om konst | 13 mars, 2010

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.