Ett landställt skepp där Aralsjön tidigare bredde ut sig

Moder Jord är i kris

Jorden är förutsättning för våra liv. Den är ett gemensamt villkor för allt levande. Jorden har fostrat oss människor, den är vårt arv och vårt ansvar. Det är globalt känt ...

Av: Lena Månsson | 11 februari, 2016
Essäer om samhället

Litterärt hemlighus

Templet vid Neckar. Förebilden för litteraturmuseet i Marbach är naturligtvis Parthenon på Akropolisklippan, en pelargången har stramats upp. Foto: DLA Marbach Litterärt hemlighus Det finns mycket i en författares ...

Av: Elin Schaffer | 25 september, 2007
Kulturreportage

Pynchons Mesopolitosis

Du gick till Dr. Blumenthal en dag 1973 i Middleton, New York, och klagade över hosta, varpå den gode doktorn bestämde sig för att röntga din bröstkorg. Innan de dödliga ...

Av: Jonas Wessel | 23 mars, 2013
Litteraturens porträtt

Musikaliska möten i Helsingfors

"Den största ansamling hipsters som Helsingfors någonsin skådat", svarar jag när min finska vän frågar vad jag tänker skriva. Hon skrattar och rättar mig: "Nej, det måste varit när Arcade ...

Av: Jonatan Spejare | 22 augusti, 2010
Kulturreportage

Den uthamrade bilden Om Louise Bogan



Louise BoganEngelskans ”lyric” har betydligt snävare innebörd än det svenska ordet och motsvarar snarast vad vi kallar centrallyrik, men med starkare associationer till sång och sångbarhet. I den meningen framhålls numera ofta Louise Bogan (1898-1970) som en av USA:s finaste lyriker under 1900-talet. Som så många andra moderna poeter som höll fast vid bunden form och rim har hon tidvis riskerat att avfärdas som något av en bakåtsträvare. Den extrema kompression och den illusionslöst livskänsla livskänsla som framgår vid en närmare läsning av hennes dikter gör henne dock till en otvetydig modernist.

För att komma bort från den problematiska hemmiljön i ett konservativt New England valde Louise Bogan att gifta sig tidigt, men hon valde därmed också bort en akademisk karriärväg. Bristen på universitetsutbildning skulle hon uppleva som hämmande under resten av sitt liv och detta kan delvis förklara varför hennes produktion blev så sparsmakad: samlingsvolymen The Blue Estuaries (först utgiven 1968 och flera gånger omtryckt) omfattar endast ett hundratal, mestadels korta dikter, vilka tematiskt kan sägas kretsa kring skuld, svek och erotiskt färgad passion (och i förlängningen också om själva diktkonsten).

De flesta av dem skrevs och publicerades under 20- och 30-talen, sedan det första, kortvariga äktenskapet hade gett henne möjlighet att etablera sig i New York. Under senare delen av sitt liv var hon mer känd och inflytelserik som kritiker, särskilt för The New Yorker, där hon varje vår och höst under nära fyra decennier skrev en lång översikt över säsongens lyrikutgivning.

Till sina närmaste poetiska valfrändskaper skulle Bogan sannolikt ha räknat tre män: Yeats, Rilke och Auden. Hennes poesi ger förvisso tydliga uttryck för ”kvinnliga erfarenheter”, som det brukar heta, men hon kan inte utan vidare beskrivas som någon feminist – ideologiska ställningstaganden, liksom personliga bekännelser, rymdes inte inom hennes poetik. Dock kan man svårligen läsa Elizabeth Franks magnifika biografi från 1986 utan att slås av hur nära upprinnelse dikterna tycks ha i Bogans eget liv. Men de personliga erfarenheterna och känslorna skulle noggrant destilleras och diktens uttryck distanseras från källan. Bogans inställning erinrar i det här avseendet om T. S. Eliots tal om att dikten ska erbjuda ett objektivt korrelat till känslan, genom att ge en åskådlig bild, snarare än bara benämna och beskriva den.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Viljan till distansering kan förklara varför Bogan så ofta väljer att tala i tredje person eller att låta ett manligt diktjag föra ordet. Även den traditionella formen kan uppfattas som ett medel med vars hjälp hon åstadkommer denna stiliserade distans. Men Bogan är framför allt en mästare i konsten att använda formen, i att spela ut och variera den schematiska metern mot naturlig talrytm, och därvid utvinna subtila effekter och schatteringar. Utöver de många verbala referenserna till musiker och musik markerar formen dessutom hennes nära förhållande till denna musik, vilken hon flydde in i under långa perioder av skrivkramp och depression. Särskilt älskade hon Mozart, vars absoluta musik kan förstås som det i ordkonst ouppnåeliga ideal hon sökte i sin poesi.


Jimmie Svensson, Översättare

 

JUANS SÅNG

 

När skönhet vissnar, faller sönder

är inget sorgligt, men ett under.

När kärlek som ett skört skal krossas

spars ingen skärva, för att låtsas.

Har aldrig haft en man till vän

som trott den evig, kärleken.

Och aldrig någon älskarinna

som märkte, ville den försvinna.

Vad visdom hävt tror dåren på –

vem driver kärleken med då?

 

 

 

PORTRÄTT

 

Behöver inte vara rädd

för fallfrukt ingen stege når

bland träden, att vid branta kusten

ebb förestår.

 

Eller att bakom kroppens mur

mot smärtan inget mer kan värjas.

För att som spegel förutse

hur andra härjas.

 

Allt vad hon vunnit och fått ge,

kan inte fås att ge igen.

Nu uppfylls hon av tid, hon som

älskats av män.

 

KASSANDRA

 

För mig är varje dumt kall ett och samma.

Jag blottar alla lustars skändlighet.

I detta kött får inget barn sin mamma –

sång skär med vingen genom mig, när det,

vansinnet, väljer ut min röst igen,

igen. Utvald, den ingen handen gav:

himlens tumult som tornar ovan män,

inte stum jord, vari de får sin grav.

 

 

 

ROMERSK FONTÄN

 

Upp ur bronsen, såg jag

vatten utan slag

rusa mot vilans punkt,

nå den, och dala i luft.

 

Brons i svartaste ton,

konst av mänsklig fason,

rätar i klarhet upp

plymen av vatten i luft.

 

O, som med lyftade armar

duger att sträva ännu,

hamra ut bilden väl,

så ekon ropar och stammar

när vattens levande brus

slår i fontänens kärl

efter sin luftfärd om sommarn.

 

 

TILL MIN BROR, STUPAD VID HAUMONT, OKTOBER 1918

 

Dig, o så länge död,

maskerad och vag,

kan jag säga, att allting finns kvar:

vin såväl som bröd,

 

den marmor som blev monument,

det stål järnet gav,

det hjul som tappat sitt nav,

den svett strapatserna känt,

 

de höstackar brödkniven skar

och de blommor man hann så –

allting finns, ändå

förtrampat, som av

 

ödets hovar, av tid,

på grym vinst och förlust,

finns allting just,

och detta står jag vid.

 

Fast till sten allt brann ned

och för ögat försvann,

kan jag säga det, sant,

förutom bara om fred.

 

Ur arkivet

view_module reorder

”Satan hade jubelfest när Luther skrev sina böcker!” Bishop Hill, svenskhet på prärien

  Taxin gungar mjukt över brofästets skarvar. Jag ser hur snöflingorna förintas när de faller ned i älvens hemlighetsfulla mörker och jag tänker på vilka frågor vi skall ställa när vi ...

Av: Benny Holmberg | Kulturreportage | 08 mars, 2014

Carlos Castanedas avsked av sina läsare

Den ensamma fågeln har fem förutsättningar:Den första är att den flyger till den högsta punkten;den andra är att den inte längtar efter sällskap,inte ens utav sin egen art;den tredje är ...

Av: Nina Michael | Essäer om religionen | 27 augusti, 2013

Digital toupé i julklapp … någon?

Agatha Christie beskrev en gång London som ett strassmycke i en ram av smuts. Och vid juletid blir detta extra sant för då sätts de där enorma glimmande röda julgranskulorna ...

Av: Annelie Babitz | Gästkrönikör | 09 december, 2013

Smärtans skiftande skepnader. Intervju med Michel Laub

Det finns åtskilliga författare som skildrat förintelsen. Tillvägagångssätten är olika, ögonvittnesskildringar, beskrivningar eller bara smärtans minnen. Är det egentligen berättigat att skriva om förintelsen, om man själv inte upplevt den? Detta ...

Av: Linda Johansson | Essäer om litteratur & böcker | 25 oktober, 2014

Lindsay Bottos,

På trolljakt i samtidskonsten

Troll. Nej, det är inte John Bauers sagotroll som står och lurar bland träden i den svenska skogsidyllen som jag tänker på, utan på nättrollen. De som sprider sina hatiska ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 28 oktober, 2015

Världsontologin – en analysmodell för kulturförståelse

Vad som konstituerar och definierar en civilisations kultur och kulturliv, liksom frågan om det finns något som kan kallas nationell kultur, är föremål för ständig debatt. Inte sällan hör man ...

Av: Leif V Erixell | Agora - filosofiska essäer | 14 mars, 2013

Inför den Internationella kvinnodagen

I den bästa av världar skulle inte den här dagen behöva finnas i almanackan.I den bästa av världar skulle inte den här dagen behöva finnas överhuvudtaget.I den bästa av världar ...

Av: Solveig Olsson-Hultgren | Gästkrönikör | 06 mars, 2013

Torgny Lindgren Foto Jarle Vines CCBYSA3.0

Torgny Lindgren 1938-2017

Ivo Holmqvist om Torgny Lindgren och tre av hans sena romaner

Av: Ivo Holmqvist | Litteraturens porträtt | 17 mars, 2017

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.