Under ordens skuggor. En natt med Gunnar Ekelöf

Det är stilla och stjärnklart, snön nypackad och gnistrande därute, klockan är tre i den mörka vinternatten när jag sakta läser mig in under Gunnar Ekelöfs djupa ordskuggor. Här talar ...

Av: Benny Holmberg | 01 januari, 2013
Litteraturens porträtt

Ett finskt trauma

”Kvinnogardisterna står i stadshusets fönster och skjuter mot de överlägsna vita styrkorna. Männen vill ge upp, men kvinnorna vägrar. Likhögarna på gatorna växer och Tammerfors står i brand. Det är ...

Av: Rolf Karlman | 02 februari, 2017
Essäer om politiken

Näsornas näsbänderska

Så som de en del såg ut nånting i likhet amasonskorna, amasonskara, amasonszons tyngdupplyfterskorna till yes no right boxare som dotter H Duda Dada Yankovich plulubaschschiskans en rotryckerska avsluttråderska näsbänderska ...

Av: Stefan Hammarén | 21 november, 2012
Stefan Hammarén

Detalj ur Begravningen av greve Orgaz (1586–1588), El Greco

Greken från Kreta

I skuggan av de välvda gångarna nere vid Heraklions hamn på Kreta stötte jag på ett par skyltar som berättade att den gamla hamnen från den venetianska tiden hade varit ...

Av: Mathias Jansson | 30 juli, 2016
Konstens porträtt

Den uthamrade bilden Om Louise Bogan



Louise BoganEngelskans ”lyric” har betydligt snävare innebörd än det svenska ordet och motsvarar snarast vad vi kallar centrallyrik, men med starkare associationer till sång och sångbarhet. I den meningen framhålls numera ofta Louise Bogan (1898-1970) som en av USA:s finaste lyriker under 1900-talet. Som så många andra moderna poeter som höll fast vid bunden form och rim har hon tidvis riskerat att avfärdas som något av en bakåtsträvare. Den extrema kompression och den illusionslöst livskänsla livskänsla som framgår vid en närmare läsning av hennes dikter gör henne dock till en otvetydig modernist.

För att komma bort från den problematiska hemmiljön i ett konservativt New England valde Louise Bogan att gifta sig tidigt, men hon valde därmed också bort en akademisk karriärväg. Bristen på universitetsutbildning skulle hon uppleva som hämmande under resten av sitt liv och detta kan delvis förklara varför hennes produktion blev så sparsmakad: samlingsvolymen The Blue Estuaries (först utgiven 1968 och flera gånger omtryckt) omfattar endast ett hundratal, mestadels korta dikter, vilka tematiskt kan sägas kretsa kring skuld, svek och erotiskt färgad passion (och i förlängningen också om själva diktkonsten).

De flesta av dem skrevs och publicerades under 20- och 30-talen, sedan det första, kortvariga äktenskapet hade gett henne möjlighet att etablera sig i New York. Under senare delen av sitt liv var hon mer känd och inflytelserik som kritiker, särskilt för The New Yorker, där hon varje vår och höst under nära fyra decennier skrev en lång översikt över säsongens lyrikutgivning.

Till sina närmaste poetiska valfrändskaper skulle Bogan sannolikt ha räknat tre män: Yeats, Rilke och Auden. Hennes poesi ger förvisso tydliga uttryck för ”kvinnliga erfarenheter”, som det brukar heta, men hon kan inte utan vidare beskrivas som någon feminist – ideologiska ställningstaganden, liksom personliga bekännelser, rymdes inte inom hennes poetik. Dock kan man svårligen läsa Elizabeth Franks magnifika biografi från 1986 utan att slås av hur nära upprinnelse dikterna tycks ha i Bogans eget liv. Men de personliga erfarenheterna och känslorna skulle noggrant destilleras och diktens uttryck distanseras från källan. Bogans inställning erinrar i det här avseendet om T. S. Eliots tal om att dikten ska erbjuda ett objektivt korrelat till känslan, genom att ge en åskådlig bild, snarare än bara benämna och beskriva den.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Viljan till distansering kan förklara varför Bogan så ofta väljer att tala i tredje person eller att låta ett manligt diktjag föra ordet. Även den traditionella formen kan uppfattas som ett medel med vars hjälp hon åstadkommer denna stiliserade distans. Men Bogan är framför allt en mästare i konsten att använda formen, i att spela ut och variera den schematiska metern mot naturlig talrytm, och därvid utvinna subtila effekter och schatteringar. Utöver de många verbala referenserna till musiker och musik markerar formen dessutom hennes nära förhållande till denna musik, vilken hon flydde in i under långa perioder av skrivkramp och depression. Särskilt älskade hon Mozart, vars absoluta musik kan förstås som det i ordkonst ouppnåeliga ideal hon sökte i sin poesi.


Jimmie Svensson, Översättare

 

JUANS SÅNG

 

När skönhet vissnar, faller sönder

är inget sorgligt, men ett under.

När kärlek som ett skört skal krossas

spars ingen skärva, för att låtsas.

Har aldrig haft en man till vän

som trott den evig, kärleken.

Och aldrig någon älskarinna

som märkte, ville den försvinna.

Vad visdom hävt tror dåren på –

vem driver kärleken med då?

 

 

 

PORTRÄTT

 

Behöver inte vara rädd

för fallfrukt ingen stege når

bland träden, att vid branta kusten

ebb förestår.

 

Eller att bakom kroppens mur

mot smärtan inget mer kan värjas.

För att som spegel förutse

hur andra härjas.

 

Allt vad hon vunnit och fått ge,

kan inte fås att ge igen.

Nu uppfylls hon av tid, hon som

älskats av män.

 

KASSANDRA

 

För mig är varje dumt kall ett och samma.

Jag blottar alla lustars skändlighet.

I detta kött får inget barn sin mamma –

sång skär med vingen genom mig, när det,

vansinnet, väljer ut min röst igen,

igen. Utvald, den ingen handen gav:

himlens tumult som tornar ovan män,

inte stum jord, vari de får sin grav.

 

 

 

ROMERSK FONTÄN

 

Upp ur bronsen, såg jag

vatten utan slag

rusa mot vilans punkt,

nå den, och dala i luft.

 

Brons i svartaste ton,

konst av mänsklig fason,

rätar i klarhet upp

plymen av vatten i luft.

 

O, som med lyftade armar

duger att sträva ännu,

hamra ut bilden väl,

så ekon ropar och stammar

när vattens levande brus

slår i fontänens kärl

efter sin luftfärd om sommarn.

 

 

TILL MIN BROR, STUPAD VID HAUMONT, OKTOBER 1918

 

Dig, o så länge död,

maskerad och vag,

kan jag säga, att allting finns kvar:

vin såväl som bröd,

 

den marmor som blev monument,

det stål järnet gav,

det hjul som tappat sitt nav,

den svett strapatserna känt,

 

de höstackar brödkniven skar

och de blommor man hann så –

allting finns, ändå

förtrampat, som av

 

ödets hovar, av tid,

på grym vinst och förlust,

finns allting just,

och detta står jag vid.

 

Fast till sten allt brann ned

och för ögat försvann,

kan jag säga det, sant,

förutom bara om fred.

 

Ur arkivet

view_module reorder

Whilde på sommar

Doktor Frederick Foster Hervey Quin var två steg från döden. En koleraepidemi hade brutit ut och Quin insjuknade med grymma plågor. Desperat tog han det homeopatiska medlet camphor, som Hahnemann hunnit ...

Av: Stefan Whilde | Stefan Whilde | 01 juni, 2014

Dikter av Sven André

Rivning   Långsamt ritar deras drömmar om bilden av det obeständigas landskap Några vinklar här Några rutmönster där Vad som är i vägen för de becksvarta pulsslagen bryts sönder till sin döda natur Vad som undslipper årens marsch mot Utopia står ...

Av: Sven André | Utopiska geografier | 07 december, 2009

Porkkala. Kusten 2009 Foto Matti Paavola

Porkalas parentes

Till september 1944 var Porkala mest känd som ett stycke vänlig skärgårdsnatur några mil utanför Helsingfors. Ett stycke havsomsusad nyländsk skärgård med blankpolerade klipphällar och martalls bevuxna kobbar. Längre inåt ...

Av: Rolf Karlman | Reportage om politik & samhälle | 15 juli, 2016

En rökares försvarstal

 En av mina väninnor försöker leva ett hälsosamt liv, för att må bra. Nu äter hon rätt, a la diet nya modellen och motionerar som sig bör. Hon springer varje ...

Av: Jenny Berggren Keljevic | Gästkrönikör | 30 december, 2013

Care Santos på Bokmässan i Göteborg 2014 Foto Per A J Andersson

Några reflektioner kring Care Santos prisbelönta roman Media vida

Elisabeth Tegelberg om Care Santos nya roman

Av: Elisabeth Tegelberg | Essäer om litteratur & böcker | 25 april, 2017

Pièta och den röda hästen

Thomas Notinis högintressanta uppsats här på sidan om Kasimir Malevitj fick mig att fundera över några bildminnen, det ena mitt eget, det andra min mors. Som ung glop för femtio ...

Av: Ivo Holmqvist | Övriga porträtt | 10 december, 2014

Julen är inte vad den alltid har varit

Det är lätt att tänka sig att julen är vad den är och att den alltid har varit vad den är idag.  Den klassiska sagan En julsaga av Charles Dickens beskriver ...

Av: Belinda Graham | Essäer om litteratur & böcker | 01 november, 2013

Paddington anländer till Paddington Station med en lapp runt halsen

Paddington - En björn för alla tider

Paddington är urtypen för den artige främlingen. Han kommer som flykting till Storbritannien med en lapp runt halsen och hittas av den snälla familjen Brown på en tågstation i London ...

Av: Belinda Graham | Gästkrönikör | 02 december, 2017

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.