Poetmöte på Stockholmcentral

Det var midsommarafton 1987 och jag var på väg hem från Uppsala till föräldrarna i Gnosjö. Med fullpackad ryggsäck och glassklassikern Sandwich i min högra hand tog jag sikte på ...

Av: Bruno Franzon | 29 juni, 2009
Gästkrönikör

Från Gustav Vasa till Leonardo da Vinci i Loiredalen, En resa i tid…

Frankrike är ett omfattande land i flera avseenden inte minst genom de multipla upptäcktsfärder man kan göra. Loiredalen är ett av de kulturellt sett rikaste områden. Det påminner om Sörmlands ...

Av: Anne Edelstam | 13 november, 2009
Resereportage

Att rädda offentligheten från religiöst och politiskt förtryck

Att rädda offentligheten från religiös och politisk förtryck Yttrandefriheten var årets tema på Göteborgs bokmässa. Stefan Villkatt har intervjuat flera utländska gäster och frågat dem om yttrandefriheten i deras respektive länder ...

Av: Stefan Villkatt | 28 september, 2006
Reportage om politik & samhälle

Tid, liv og virkelighetstydninger

I «Refleksjoner om identiteten til eksisterende (foreliggende) identiteter» tar jeg opp følgende ting av aporetisk art: At eksisterende entiteter forandrer seg over tid og at eksisteremde entiteter har en tendens ...

Av: Thor Olav Olsen | 17 november, 2010
Agora - filosofiska essäer

Den uthamrade bilden Om Louise Bogan



Louise BoganEngelskans ”lyric” har betydligt snävare innebörd än det svenska ordet och motsvarar snarast vad vi kallar centrallyrik, men med starkare associationer till sång och sångbarhet. I den meningen framhålls numera ofta Louise Bogan (1898-1970) som en av USA:s finaste lyriker under 1900-talet. Som så många andra moderna poeter som höll fast vid bunden form och rim har hon tidvis riskerat att avfärdas som något av en bakåtsträvare. Den extrema kompression och den illusionslöst livskänsla livskänsla som framgår vid en närmare läsning av hennes dikter gör henne dock till en otvetydig modernist.

För att komma bort från den problematiska hemmiljön i ett konservativt New England valde Louise Bogan att gifta sig tidigt, men hon valde därmed också bort en akademisk karriärväg. Bristen på universitetsutbildning skulle hon uppleva som hämmande under resten av sitt liv och detta kan delvis förklara varför hennes produktion blev så sparsmakad: samlingsvolymen The Blue Estuaries (först utgiven 1968 och flera gånger omtryckt) omfattar endast ett hundratal, mestadels korta dikter, vilka tematiskt kan sägas kretsa kring skuld, svek och erotiskt färgad passion (och i förlängningen också om själva diktkonsten).

De flesta av dem skrevs och publicerades under 20- och 30-talen, sedan det första, kortvariga äktenskapet hade gett henne möjlighet att etablera sig i New York. Under senare delen av sitt liv var hon mer känd och inflytelserik som kritiker, särskilt för The New Yorker, där hon varje vår och höst under nära fyra decennier skrev en lång översikt över säsongens lyrikutgivning.

Till sina närmaste poetiska valfrändskaper skulle Bogan sannolikt ha räknat tre män: Yeats, Rilke och Auden. Hennes poesi ger förvisso tydliga uttryck för ”kvinnliga erfarenheter”, som det brukar heta, men hon kan inte utan vidare beskrivas som någon feminist – ideologiska ställningstaganden, liksom personliga bekännelser, rymdes inte inom hennes poetik. Dock kan man svårligen läsa Elizabeth Franks magnifika biografi från 1986 utan att slås av hur nära upprinnelse dikterna tycks ha i Bogans eget liv. Men de personliga erfarenheterna och känslorna skulle noggrant destilleras och diktens uttryck distanseras från källan. Bogans inställning erinrar i det här avseendet om T. S. Eliots tal om att dikten ska erbjuda ett objektivt korrelat till känslan, genom att ge en åskådlig bild, snarare än bara benämna och beskriva den.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Viljan till distansering kan förklara varför Bogan så ofta väljer att tala i tredje person eller att låta ett manligt diktjag föra ordet. Även den traditionella formen kan uppfattas som ett medel med vars hjälp hon åstadkommer denna stiliserade distans. Men Bogan är framför allt en mästare i konsten att använda formen, i att spela ut och variera den schematiska metern mot naturlig talrytm, och därvid utvinna subtila effekter och schatteringar. Utöver de många verbala referenserna till musiker och musik markerar formen dessutom hennes nära förhållande till denna musik, vilken hon flydde in i under långa perioder av skrivkramp och depression. Särskilt älskade hon Mozart, vars absoluta musik kan förstås som det i ordkonst ouppnåeliga ideal hon sökte i sin poesi.


Jimmie Svensson, Översättare

 

JUANS SÅNG

 

När skönhet vissnar, faller sönder

är inget sorgligt, men ett under.

När kärlek som ett skört skal krossas

spars ingen skärva, för att låtsas.

Har aldrig haft en man till vän

som trott den evig, kärleken.

Och aldrig någon älskarinna

som märkte, ville den försvinna.

Vad visdom hävt tror dåren på –

vem driver kärleken med då?

 

 

 

PORTRÄTT

 

Behöver inte vara rädd

för fallfrukt ingen stege når

bland träden, att vid branta kusten

ebb förestår.

 

Eller att bakom kroppens mur

mot smärtan inget mer kan värjas.

För att som spegel förutse

hur andra härjas.

 

Allt vad hon vunnit och fått ge,

kan inte fås att ge igen.

Nu uppfylls hon av tid, hon som

älskats av män.

 

KASSANDRA

 

För mig är varje dumt kall ett och samma.

Jag blottar alla lustars skändlighet.

I detta kött får inget barn sin mamma –

sång skär med vingen genom mig, när det,

vansinnet, väljer ut min röst igen,

igen. Utvald, den ingen handen gav:

himlens tumult som tornar ovan män,

inte stum jord, vari de får sin grav.

 

 

 

ROMERSK FONTÄN

 

Upp ur bronsen, såg jag

vatten utan slag

rusa mot vilans punkt,

nå den, och dala i luft.

 

Brons i svartaste ton,

konst av mänsklig fason,

rätar i klarhet upp

plymen av vatten i luft.

 

O, som med lyftade armar

duger att sträva ännu,

hamra ut bilden väl,

så ekon ropar och stammar

när vattens levande brus

slår i fontänens kärl

efter sin luftfärd om sommarn.

 

 

TILL MIN BROR, STUPAD VID HAUMONT, OKTOBER 1918

 

Dig, o så länge död,

maskerad och vag,

kan jag säga, att allting finns kvar:

vin såväl som bröd,

 

den marmor som blev monument,

det stål järnet gav,

det hjul som tappat sitt nav,

den svett strapatserna känt,

 

de höstackar brödkniven skar

och de blommor man hann så –

allting finns, ändå

förtrampat, som av

 

ödets hovar, av tid,

på grym vinst och förlust,

finns allting just,

och detta står jag vid.

 

Fast till sten allt brann ned

och för ögat försvann,

kan jag säga det, sant,

förutom bara om fred.

 

Ur arkivet

view_module reorder

Uteliggaren

Det ligger en människa på marken. Kylan i vinden från öppna vägen piskar tag om honom, ruskar om honom. Den gnutta värme som finns i natten alstras från en betongfasad ...

Av: Tobias Haglund | Gästkrönikör | 16 december, 2014

Ludwig Leichhardt – från Preussens marskland till Australiens öken

De underligaste böcker dyker upp på de mest oväntade ställen. I dag hittade jag en lätt melankolisk bilderbok i en skräpaffär här i Auckland på Nya Zeeland: ”Beeskow, Land der ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer | 12 Maj, 2012

I New York med E.B White

E.B Whites som ung I min hyresvärdinnas bokhylla hittar jag en tunn bok, knappt tjockare än ett flygpostbrev, E.B Whites "Here is New York". Mitt ressällskap har gett sig iväg på ...

Av: Anette Kindahl | Resereportage | 11 oktober, 2009

Nelson Mandela, en ikon för vår tid

På Stockholms Auktionsverk den 13 november 2013 såldes ett foto för 395 000 kr av Hans Gedda föreställande Nelson Mandela. (Utrop 200 000 – 250 000 kr). Gjord i 10 ...

Av: Birgitta Milits | Konstens porträtt | 12 december, 2013

Porträtt av en poet, en fröke och ett kuvert

Kuvertet är skrivet från den okände Poeten till en fröke, en sommar sista juni 1969. Orimattila är annars en håla. Där fanns åtminstone förr stora billiga tygbutiker och en av ...

Av: Stefan Hammarèn | Övriga porträtt | 02 mars, 2012

Skärgårdsdeckarna

Skärgårdsdeckare kan man väl kalla den nya kriminalgenren i Camilla Läckbergs efterföljd. I fjol debuterade Viveca Sten med en deckare, där det mördades på och kring Sandhamn i Stockholms skärgård. Hennes ...

Av: Bengt Eriksson | Essäer om litteratur & böcker | 17 juni, 2009

Gilda Melodia

Underkastelse

Gilda Melodia om terrorism, monoteism och underkastelse.

Av: Gilda Melodia | Gilda Melodia | 30 november, 2015

Havstankar - En poetisk vågrörelse

Denna text bygger på tankar och reflektioner kring poesi, där även ett urval av min egen lyrik tagit plats i ett försök att sammankoppla dem med texten och kan, som ...

Av: Göran af Gröning | Utopiska geografier | 15 juli, 2015

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.