Mohammed Ali: en legend

För 50 år sedan blev en viss Cassius Clay världsmästare i tungviktsboxning genom att besegra titelhållaren Sonny Liston efter sex ronder. Clays seger var otippad, och föga anade någon att ...

Av: Gregor Flakierski | 25 februari, 2014
Övriga porträtt

Parmenides av Hebriana Alainentalo

Att med tanken kan vi klyva

Melker Garay om tankens flöde.

Av: Melker Garay | 30 september, 2015
Melker Garay : Reflektioner

”The Lovers” (2001) North Tyneside UK. av Sneha Solank

Svartsjuka, otrohet och brustna hjärtan i konsten

De står nära varandra, sammankopplade som en enhet, omgivna av ett rött varmt sken. Mellan de två älskande växlas romantiska strofer av poesi. Men kärleken är bedräglig, ett virus smittar ...

Av: Mathias Jansson | 30 juni, 2015
Essäer om konst

Brandkatastrofen i Göteborg- Att förlora allt men att kunna ta sig upp

Jag kommer aldrig att glömma det. Jag var så ung då, runt 17 år och gick på gymnasiet. Men jag kommer aldrig glömma det. När jag hörde det på nyheterna ...

Av: Linda Johansson | 13 december, 2011
Allmänna reportage

Den uthamrade bilden Om Louise Bogan



Louise BoganEngelskans ”lyric” har betydligt snävare innebörd än det svenska ordet och motsvarar snarast vad vi kallar centrallyrik, men med starkare associationer till sång och sångbarhet. I den meningen framhålls numera ofta Louise Bogan (1898-1970) som en av USA:s finaste lyriker under 1900-talet. Som så många andra moderna poeter som höll fast vid bunden form och rim har hon tidvis riskerat att avfärdas som något av en bakåtsträvare. Den extrema kompression och den illusionslöst livskänsla livskänsla som framgår vid en närmare läsning av hennes dikter gör henne dock till en otvetydig modernist.

För att komma bort från den problematiska hemmiljön i ett konservativt New England valde Louise Bogan att gifta sig tidigt, men hon valde därmed också bort en akademisk karriärväg. Bristen på universitetsutbildning skulle hon uppleva som hämmande under resten av sitt liv och detta kan delvis förklara varför hennes produktion blev så sparsmakad: samlingsvolymen The Blue Estuaries (först utgiven 1968 och flera gånger omtryckt) omfattar endast ett hundratal, mestadels korta dikter, vilka tematiskt kan sägas kretsa kring skuld, svek och erotiskt färgad passion (och i förlängningen också om själva diktkonsten).

De flesta av dem skrevs och publicerades under 20- och 30-talen, sedan det första, kortvariga äktenskapet hade gett henne möjlighet att etablera sig i New York. Under senare delen av sitt liv var hon mer känd och inflytelserik som kritiker, särskilt för The New Yorker, där hon varje vår och höst under nära fyra decennier skrev en lång översikt över säsongens lyrikutgivning.

Till sina närmaste poetiska valfrändskaper skulle Bogan sannolikt ha räknat tre män: Yeats, Rilke och Auden. Hennes poesi ger förvisso tydliga uttryck för ”kvinnliga erfarenheter”, som det brukar heta, men hon kan inte utan vidare beskrivas som någon feminist – ideologiska ställningstaganden, liksom personliga bekännelser, rymdes inte inom hennes poetik. Dock kan man svårligen läsa Elizabeth Franks magnifika biografi från 1986 utan att slås av hur nära upprinnelse dikterna tycks ha i Bogans eget liv. Men de personliga erfarenheterna och känslorna skulle noggrant destilleras och diktens uttryck distanseras från källan. Bogans inställning erinrar i det här avseendet om T. S. Eliots tal om att dikten ska erbjuda ett objektivt korrelat till känslan, genom att ge en åskådlig bild, snarare än bara benämna och beskriva den.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Viljan till distansering kan förklara varför Bogan så ofta väljer att tala i tredje person eller att låta ett manligt diktjag föra ordet. Även den traditionella formen kan uppfattas som ett medel med vars hjälp hon åstadkommer denna stiliserade distans. Men Bogan är framför allt en mästare i konsten att använda formen, i att spela ut och variera den schematiska metern mot naturlig talrytm, och därvid utvinna subtila effekter och schatteringar. Utöver de många verbala referenserna till musiker och musik markerar formen dessutom hennes nära förhållande till denna musik, vilken hon flydde in i under långa perioder av skrivkramp och depression. Särskilt älskade hon Mozart, vars absoluta musik kan förstås som det i ordkonst ouppnåeliga ideal hon sökte i sin poesi.


Jimmie Svensson, Översättare

 

JUANS SÅNG

 

När skönhet vissnar, faller sönder

är inget sorgligt, men ett under.

När kärlek som ett skört skal krossas

spars ingen skärva, för att låtsas.

Har aldrig haft en man till vän

som trott den evig, kärleken.

Och aldrig någon älskarinna

som märkte, ville den försvinna.

Vad visdom hävt tror dåren på –

vem driver kärleken med då?

 

 

 

PORTRÄTT

 

Behöver inte vara rädd

för fallfrukt ingen stege når

bland träden, att vid branta kusten

ebb förestår.

 

Eller att bakom kroppens mur

mot smärtan inget mer kan värjas.

För att som spegel förutse

hur andra härjas.

 

Allt vad hon vunnit och fått ge,

kan inte fås att ge igen.

Nu uppfylls hon av tid, hon som

älskats av män.

 

KASSANDRA

 

För mig är varje dumt kall ett och samma.

Jag blottar alla lustars skändlighet.

I detta kött får inget barn sin mamma –

sång skär med vingen genom mig, när det,

vansinnet, väljer ut min röst igen,

igen. Utvald, den ingen handen gav:

himlens tumult som tornar ovan män,

inte stum jord, vari de får sin grav.

 

 

 

ROMERSK FONTÄN

 

Upp ur bronsen, såg jag

vatten utan slag

rusa mot vilans punkt,

nå den, och dala i luft.

 

Brons i svartaste ton,

konst av mänsklig fason,

rätar i klarhet upp

plymen av vatten i luft.

 

O, som med lyftade armar

duger att sträva ännu,

hamra ut bilden väl,

så ekon ropar och stammar

när vattens levande brus

slår i fontänens kärl

efter sin luftfärd om sommarn.

 

 

TILL MIN BROR, STUPAD VID HAUMONT, OKTOBER 1918

 

Dig, o så länge död,

maskerad och vag,

kan jag säga, att allting finns kvar:

vin såväl som bröd,

 

den marmor som blev monument,

det stål järnet gav,

det hjul som tappat sitt nav,

den svett strapatserna känt,

 

de höstackar brödkniven skar

och de blommor man hann så –

allting finns, ändå

förtrampat, som av

 

ödets hovar, av tid,

på grym vinst och förlust,

finns allting just,

och detta står jag vid.

 

Fast till sten allt brann ned

och för ögat försvann,

kan jag säga det, sant,

förutom bara om fred.

 

Ur arkivet

view_module reorder

I strömmen mot Strömmen

 1 Visst, man måste göra det bästa av förmiddagstimmarna: i studier, i arbete. Middagen är kulmen. Så följer nerförsbacken den slappa uppmärksamma passivt nöjda. "Linjens" nermanska mänskliga  brokighet. Öva bort skapandets ...

Av: Gunnar Lundin | Utopiska geografier | 28 september, 2009

Prins Eugen – Ett levande konstnärskap

Det allmänna fenomenet svenskt monumentalmåleri blir partikulärt genom en orientering av prins Eugens konstnärliga praktik. Likt många andra svenska konstnärer kring förra sekelskiftet var prins Eugen en konstnär som ägnade ...

Av: Allan Persson | Konstens porträtt | 22 januari, 2013

Ulf Stenberg ur Den gamle stinsen Del 13

Ännu kortare berättelser av Ulf Stenberg från boken Den gamle stinsen.

Av: Ulf Stenberg | Stefan Whilde | 03 juli, 2017

Lars Ahlin och skulden

Lars Ahlins omfångsrika roman Din livsfrukt, som författaren utgav vid 72 års ålder, 1987, är så rikhaltig och mångfacetterad att den med fog kan betraktas som hans konstnärliga testamente. Och ...

Av: Björn Gustavsson | Litteraturens porträtt | 06 november, 2009

Bonaden från Överhogdal

Från Asken Yggdrasils tupp "Gullinkambe" har egentligen menats Gulltopp (emblem för sol-ljus guden…

I den nordiska mytologin rytande tuppen Gullinkambe (den med gyllene kam) på toppen av trädet Yggdrasil motsvarar Gulltopp (den guldluggade, den mytiska häst som är Heimdalls emblem), Heimdall som blåser ...

Av: Javad Mofrad | Essäer om religionen | 25 maj, 2017

Vilhelm Hammershøi – Måleriets sista andetag

Den danske målaren Vilhelm Hammershøi (1864-1916) presenteras för närvarande på Statens Museum for Kunst i Köpenhamn i utställningen ”Hammershøi och Europa”. En utställning som kastar ljus på den danske nationalkonstnären ...

Av: Henrik Örnlind | Konstens porträtt | 18 maj, 2012

Stefan Whilde

Fler skandaler, tack!

På 1800-talet var det liv i den filosofiska och litterära världen. Författare utmanade kritiker på duell i gryningen, bokstavligen, pistol eller värja! Eller så tog de livet av någon, som ...

Av: Stefan Whilde | Stefan Whilde | 03 december, 2015

Samhällets morot Foto  Vladimir Oravsky

Morötter, Hitler och snögubbar

I dag är det den 4:e april enligt vår kalender och som varje annan dag kan även den 4:e april ha olika betydelser för var och en av oss jordingar ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 04 april, 2016

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts