Erika och Ulrika på Normal förlag

  Ulrika och Erika Larsson. Foto: Elisabeth Ohlson Wallin Erika och Ulrika på Normal förlag – queerböckerna blev deras liv På hösten 2004 bestämde sig Erika och Ulrika Larsson sig för att ge sig ...

Av: Agneta Tröjer | 04 augusti, 2007
Konstens porträtt

Opplysningstidens konsepsjon om dannelse av et selv

Innledning Både R. Descartes (1596 – 1650) og I. Kant (1724 – 1804) regnes som opplysningstenkere. Kant skrev til og med et stridsskrift, som er kjent som Hva er opplysning? For ...

Av: Thor Olav Olsen | 09 augusti, 2013
Agora - filosofiska essäer

Veckan från hyllan. Vecka 36-2012

Moderaternas partisekreterare och då fortfarande ansvarig för partiets kommunikation på sociala medier, Thomas Böhlmark, har i ett twitterinlägg kallat en kvinnlig politiker med kurdiskt ursprung för ”klappturk”. Den rasistiska benämningen ...

Av: Gregor Flakierski | 01 september, 2012
Veckans titt i hyllan

Vermeer van Delft och hans konst

Johannes/Jan Vermeers 1600-talsmåleri kännetecknas av den tidens moraliska uppfattningar. Det finns pedagogiska pekpinnar i hans verk, som hade som mål att åskådliggöra synen på samhällets ”nya moral” och fostra kvinnorna ...

Av: Lilian O. Montmar | 18 juni, 2014
Konstens porträtt

Utställningen “LUCE- L’immaginario italiano” och dagens italienare



I början var LUCE en liten privat firma skapad av journalisten Luciano di FeoFör att fira ett 90års-jubileum äger en viktig utställning rum mellan 4 juli - 14 december 2014 på Vittoriano i Rom, en utställning om institutet LUCE “L'Unione Cinematrofica Educativa” (Pedagogiska filmförbundet).

Utställningen LUCE (ordet “luce” betyder ljus på italienska) samordnades av institutet LUCE i Cinecittà och Gabriele D’Autilia och Roland Sejko var konstnärliga direktörer.

Utställningen LUCE är en lång resa genom ett flöde av bilder, en fascinerande och berusande färdväg genom ett rikt bildarkiv av filmer i stånd att berätta om dröm och verklighet i ett så komplext och mångfacetterat land som Italien.

Utställningen täcker en tidsperiod som går från Fascismen till slutet av 1960-talet.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

LUCE är världens äldsta institution för främjandet och diffusionen av bilder i pedagogik- och bildningssyfte.

I början var LUCE en liten privat firma skapad av journalisten Luciano di Feo, och hans idé från början var att enbart använda dokumentärfilmerna i utbildningssyfte.
Tack vare ett kungligt dekret inspirerad av Benito Mussolini blev Institutet LUCE dock så småningom till ” Civilrättens etiska myndighet under den italienska statens regi”. Tänk bara vilken viktig roll kunde LUCE spela för till exempel den italienska bondeklassen som under denna tid i stort sätt var analfabeter.

För dessa människor var filmen en stunds underhållning efter en hård arbetsdag, men den utgjorde också en möjlighet att kunna få information och nyheter om världen som annars hade förblivit okända.

En blixt av ljus i okunnighetens och fattigdomens dunkel.

Från denna synvinkel har institutet LUCE spelat sin pionjärroll som modernt bildningsverktyg, och den påverkade medievärlden i många länder från England till Sovjetunionen.

Utställningen bjöd bland annat på en historisk raritet: en politisk ljudfilm från 1927 där huvudaktören var Mussolini, det var den första politiska europeiska dokumentären (med undantag för Förenta staterna). Mussolini hade nu fått möjligheten att visa sig för massorna via filmjournalerna, och det var inte för inte som Il Duce tyckte att filmen var den starkaste formen av propaganda.

Filmjournalens propagandasyfte kunde under fascismen delas i olika kategorier: relationen mellan landsbygden och staden var något viktigt och en aning mångtydigt för regimen, liksom för propagandafilmerna om kriget mot Etiopien.

Utställningen presenterar också historiska dokumentärer och fotografier om de italienska besöken av Mahatma Gandhi och senare av Adolf Hitler.

Men institutet LUCE begränsade inte sig till dokumentärfilmer och filmjournaler, 1935 grundades systerbolaget Enic (Ente Nazionale Industrie Cinematografiche, Nationalmyndigheten för filmindustrin) som 1937 producerade sin första storfilm “Scipione l'africano” (Scipio Afrikanen) av Carmine Gallone.

Det var under det där året, närmare bestämd den 28 april, som filmstaden Cinecittà invigdes. Arkitekten var Gino Peressutti. Cinecittà blev ”drömfabriken” känd i hela världen efter det andra världskriget.

Vi bör dock inte glömma att allt detta började på trettiotalet och förblev ett estetiskt laboratorium för det framtida Italien.

 Il Duce tyckte att filmen var den starkaste formen av propagandaEn rolig del av utställningen var den som visade montage av olika filmer om Mussolini som här framträder som en karikatyr av sig själv. Detta är ett skickligt studerat teatraliskt karaktärsdrag som Il Duce delar med flera andra italienska politiker som dominerade den politiska scenen under de senaste trettio år, någonting patologiskt och narcissistiskt som tycks har sedimenterats in det italienska folkets själ.

Institutet LUCE var inte bara propaganda; regissörerna var riktiga artister som i bland experimenterade med nya estetiska och delvist avantgardistiska vägar för att förfina det nya konstspråket och se till att publiken kunde se händelser som hade förblivit okända i annat fall. Många italienska filmregissörer som blev berömda efter kriget, bildades och formades även tack vare LUCEs bildvärld.

“Camera delle Meraviglie”, Underlandets rum, heter ett utrymme på utställningen där man kan med stor förvåning åskåda platser, arkitekturer men också krigsakter filmade av tappra filmjournalister. Vissa sekvenser visar det italienska folket men utanför den fascistiska kanon och norm, här syns spår av en verklighet som anteciperar det som skulle bli nyrealismens ikoniska värld, en värld som hade andra mål men var lika mycket ”ideologiserad” som fascismen. Bilderna visar ett enkelt folk, fattigt med stolt över sitt eget arbete och liv. Någonting totalt annorlunda än när vi tänker på Italien idag.

Sektionen dedicerad till andra världskriget berikas av dramatiska dokumentär om krigets grymheter, som till exempel när de allierade bombade Montecassino men också en karikatyrartad kortfilm av Luigi Pensuti som heter “Il Dottor Churkill” (Doktorn Churkill). Den visar upp en klar antydda till den grymma sidan hos Winston Churchill, och ”segrarnas” verkliga ansikten: bankerna, kapitalismen och de anglosaxiska samhällena i sin helhet.

Efterkriget

Institutet LUCE fortsätter sitt arbete även efter fascismens fall, naturligtvis med nya värderingar och mål, framförallt efter valåret 1948 då Democrazia Cristiana (kristerdemokraterna) vann en stor seger mot socialisterna och kommunisterna.

Dokumentärerna som LUCE producerar är nu klädda i nya estetiska principer, till och med ”demokratiska”, och ämnet är emigration, arbetarvärlden, alltså sådant som står estetiskt mycket nära nyrealismen.

Censuren finns kvar även om den yttras sig ”demokratiskt” – man måste ju visa det som främja partiets värderingar.

1960-talet betyder framförallt ”boom economico”, det vill säga den stora ekonomiska framgången för Italien, en framgång som har sina kultobjekt och fetischer, så som FIAT 500 eller vespan.

Det är Det ljuva livet- åren och Cinecittà intar en viktiga roll och blir känd som ”det europeiska Hollywood”, med filmer som visar för världen nya bilder av Il Belpaese.

istituto LUCE.  Ur Det ljuva livet av Federico Fellini

Utställningen visar också LUCEs produktion av kortfilmer om 1968- revolutionen och studentrörelserna, som i början beskrivs med distans och ironi för att senare försöka förstå och skildra olika nyanser i dessa protester, utifall någonting oförutsett verkligen skulle hända.

Men 1960-talet var inte bara det ljuva livet. 
Det är också under dessa år som den antropologiska förändringen av italienarna börjar, en förändring som Pier Paolo Pasolini tolkade som symptom på en själssjukdom som banade vägen till korruption och dekadens.

Bortom glamouren och välfärden, bortom bilderna av filmkändisarna luktade verkligheten lik.

Tanken går oundvikligen till dagens Italien. Betongstäderna och den vilda industrialisering som tillhör sextiotalet blev värre än fascismen, värre än kriget och de allierades bomber som befriade landet från diktaturen.

FilmjournalenPå utställningen om LUCE finns en pannå som förvirrar besökaren: en retorisk påminnelse om dagens politiker och medievärld, om en italiensk “grande bellezza” (Den stora skönheten) som inte existerar längre och som bara döljer en djup identitetskris. Många av de problem som har drabbat Italien börjar precis på 1960-talet, ett exempel kan vara en film av Francesco Rosi “Le mani sulle città”, (Händerna över staden) från 1963, som skildrar den vilda egoismen och girigheten.

Den korken på champagneflaskan som fascismen utgjorde är nu borta - och vinet har runnit ut på golvet.

När jag lämnar utställningen tittar jag mig omkring och ser Rom: en stad som är unik i världen, men som inte längre är sig lik, och detta inte bara på grund av den ekonomiska krisen.

Rom är en skitig stad, trafikerad av smutsiga och gamla bussar och tåg.

En stad med knarklangare som flanerar lite överallt.

En stad med en immigration som politiska kalkyler från alla håll har lämnat bortom all kontroll.

Och detta gäller inte bara för Rom utan för hela Italien som blivit ett sorts ingenmansland där staten är osynlig, polisen kan göra väldigt lite i de fall den inte är i maskopi med maffian, det vill säga.

Efter besöket på utställningen "LUCE- L’immaginario italiano” får jag känslan av att allt var bättre förr, även under fascismen och senare på femtio- och sextiotalen, fram till det så mycket kritiserat åttiotalet fanns åtminstone ett motstånd och alternativa kulturer, framför allt mycket aktiva i musikens och konstens värld.

Denna känsla om Italiens dekadens borde breda ut sig över hela Europa, därför att ”drömmen” och ”det imaginära” som tillhör det förflutna strider mot dagens dystopi.

Dagen efter att min fru och jag besökte utställningen var vi i Cinecittà.

Det var fint att återfinna ett försvunnet Italien, med sina Fellini och Pasolini, med sina många filmer och dokumentärer som spelas in än idag.

Och då återkommer hoppet att se ett Italien som står upp igen, som slutar spela en subaltern funktion i Europa som genom Italien kan bli starkare och vackrare.

Mellan 2016 och 2018 kommer utställningen att visas i USA, Frankrike och Tyskland. Det skulle vara underbart att presentera en så mastodontisk utställning även i Sverige och kunna visa upp en drömvärld som har fortfarande mycket att berätta.

 

Marco De Baptistis

Ur arkivet

view_module reorder
Bill Viola Foto CC-BY-SA 2.0

Bill Viola och långsamheten

Det finns ett videoverk av Bill Viola som jag gärna återkommer till, när tillfälle erbjuds. Det finns också med i några praktfulla kataloger som jag införskaffat i samband med Viola-utställningar ...

Av: Ulf Stenberg | Konstens porträtt | 21 april, 2016

Hur man blir samtidskonstnär utan att egentligen anstränga sig.

Medelmåttighetens evangelium Vid en gallring på biblioteket för ett tag sedan stötte jag på boken ART, skriven av konstvetaren/konstnären Lars Vilks. Jag publicerade en recension på omkonst.se där tyvärr allt inte ...

Av: Niklas Anderberg | Essäer | 30 oktober, 2013

Jenny Westerström: Den unge Anders Österling

”Skymningen faller, det brusar från Östersjön, och om en stund skall jag höra helgringningen från den lantliga kyrkan, ty det är lördagsafton.” Med de vackra orden avslutade Anders Österling sina ...

Av: Ivo Holmqvist | Litteraturens porträtt | 12 februari, 2014

Veckans porträtt: Johan Jönson om Johan Jönson

Johan Jönson om Johan Jönson Hur skulle jag beskriva mig själv? Det skulle jag inte. Om jag inte var fysiskt eller ekonomiskt tvungen. Jag skulle fortsätta vara så tyst som ...

Av: Johan Jönson | Litteraturens porträtt | 14 december, 2006

Fragment av surrogatpyret XIII

Den försäkomne negerjävuln, en robust hemföding barnfödd i Svartliden, knuffa uppspelt rosselgurglande upp dörrn, halvsnubbla som en volter över dörabäcken, tromfe till mä å trödde mä på foten me sin bara, obscent rosa ...

Av: Nikanor Teratologen | Teratologisk sondering | 04 februari, 2008

Thor Fagerkvist- Målarprofeten från Värmland

Värmland sägs vara ett sagornas och berättelsernas landskap förknippat med kända författare som Geijer, Tegnér, Lagerlöf, Fröding och Tunström som alla gestaltat och skrivit om landskapet i många sammanhang. Folk ...

Av: Lena Månsson | Konstens porträtt | 20 april, 2014

Tappad rätt ner i bilen

I Jim Jarmuchs märkliga episodfilmfilm "Night on Earth" finns ett avsnitt med en tysk taxichaufför i New York som varken kan köra bil - den skuttar fram när han trampar ...

Av: Ulf Stenberg | Gästkrönikör | 17 juli, 2009

Emmakrönika XVII, face to facébook och?

på skitstöveljordklotsvägens avtag ett allra diffust ställe på com till, men inte alls mer diffust än följande snart, vid disken väl framme hade jag oppnat cärlet och smakat på tre ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 14 Maj, 2009

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.