Lizzie Lundberg och den naivistiska konsten

I Sverige började man efter sekelskiftet 1900 uppskatta konst som tidigare missförståtts och föraktats, den naivistiska och den naiva. Den svenska naivismen uppstod närmast som en reaktion mot modernismen och ...

Av: Lena Månsson | 30 augusti, 2017
Kulturreportage

Litteraturen är språket, litteraturen är människan

Om Gayatri Chakrovorty Spivak Gayatri Chakrovorty Spivak, den produktiva nutida feministisk-marxistisk-dekonstruktivistiska litteraturkritikern, ofta kritiserad för sin svårtillgänglighet genom ett språk som endast talar till de invigda, men trots det populär som ...

Av: Anna Nyman | 28 april, 2008
Essäer om politiken

Brasilianska filmfestivalen. Möte med Marilia Rocha

Tack vare föreningen Brasilcines organisation har Stockholm under sju års tid haft möjlighet att skåda det absolut bästa som Brasilien har att presentera när det gäller filmindustri. Men Brasilien har också ...

Av: Roberto Fogelberg Rota | 23 november, 2012
Filmens porträtt

GIBCA – Fernando Sanchez Castillo gräver där han står – och minns

Lund 2010 En gång fick jag i uppdrag skriva om en konstutställning i min hemstads studenttidning, Lundagård. Utställningen skulle invigas med att ett stort huvud av brons rullades genom universitetets centrala ...

Av: Frida Sandström | 23 oktober, 2013
Essäer om konst

Ringen i örat



walkre_b.jpg
Hundings “hydda” med Hunding själv på plats.
Foto: Bayreuther Festspiel

Ringen i örat
- med Wagner i Bayreuth.

Kapten Wagner – jo, han heter faktiskt så – slussar mig ner genom molnbankarna till en säker landning på Münchens flygplats efter att jag genomlidit en långt ifrån säker incheckning på Neapels, som mer var att likna vid ”hela havet stormar”. Från München tar jag tåget vidare till Bayreuth. Vid ankomsten drar jag mig till minnes följande rader. ”Man behöver inte sväva i tvivelsmål särskilt länge om att ha klivit av vid rätt station. Tannhäusergatan, Nibelunggatan, Parsifalapoteket och Richard Wagner-gymnasiet upplyser om att detta är Bayreuth, den stad i Bayern som varje år under en sommarmånad är ett med Wagner och hans verk. Det finns inte ett skyltfönster, oavsett om man saluför damunderkläder eller leksaker, där inte mästarens blick följer en under sin pösiga Dürerbasker.”

Så skrev jag i Stockholmstidningen för tjugoett år sedan och det stämmer fortfarande, även om stadsbilden idag företer en något mondänare anblick och wagnerianan i skyltfönstren inte är lika påtaglig. Men så har det inte precis gått utför för denna del av Tyskland. Lite märkligt ändå, för att återvända till gatunamnen, är det att Karl Marx (i hjärtat av Bayern!) fått en gata uppkallad efter sig och att denna gatas förlängning utgörs av Nibelunggatan. Men å andra sidan, Wagner hade en kort revolutionär period kring 1848, då han deltog i upproret i Dresden, och därefter, samtidigt som han jagades av polisen, började arbeta på librettot till Nibelungens Ring, där Siegfried, den unge hjälten som inte vet vad fruktan är, påstås vara ett porträtt av vännen och anarkisten Michail Bakunin.
Hur som helst, detta är Bayreuth och på en kulle lite utanför centrum ligger det magnifika Festspielhaus, det av mästaren själv designade för att sceniskt och akustiskt passa hans musikdramer och som är alla wagnerianers Mecka – och dit får jag nog räkna mig själv. För det har blivit några ”ringar i örat” under åren. Men min historia är förstås bara en liten del av den verkliga historien som i Bayreuth inleddes år 1876, med en Ring som Wagner var långt ifrån nöjd med. Förövrigt något som gällde för nästan alla uppsättningar av sina verk som han såg. Hans vision av ett ”Gesamtkunstverk” där musik, drama, scenbild m.m. samverkar, eller snarare ingår i en syntes, fanns det ytterst begränsade förutsättningar för med dåtidens teaterteknik och, måste man tillägga, teaterkultur. Operahusen var stelbenta kolosser med dito rutiner. Men tiden har hunnit fatt hans vision. De tekniska möjligheterna är idag obegränsade, endast fantasin sätter gränser.
Det kan man med fördel studera i Bayreuth, där emellertid långt ifrån alla uppsättningar hållit sig till vad traditionen bjuder och publiken kräver. Patrice Chereau´s Ring från jubileumsåret 1976 är väl det mest anmärkningsvärda exemplet, vilken först alla hatade för att redan efter något år samfällt älska. Det var en vidunderlig uppsättning (den sändes förövrigt i teve). För några veckor sedan i Bayreuth såg jag däremot en Parsifal som alla hatar och ingen någonsin kommer att älska, den läggs också ner i förtid. Den har inget med Wagner och hans musik att göra, tvärtom, den massakrerar den. Christoph Schlingensief heter mannen bakom slakten, där redan det krångliga efternamnet antyder något om hur föreställningen ser ut. Han är en för mig obekant filmare, vilket i och för sig inte behöver vara något negativt, vare sig det ena eller det andra. Så lyckades till exempel Werner Herzog alldeles utmärkt med Lohengrin, tror jag det var, för ett antal år sedan. Men den filmare som lyckats tränga allra längst in i Wagners musik och värld är Hans-Jürgen Syberberg, vars Parsifal-film jag ska återkomma till.
Scenbilden är kaotisk, med stängsel, taggtråd, vaktorn, tält, raserade huskroppar och allsköns bråte, där solisterna och kören i sina tokroliga dräkter ser ut att komma från en avslutningsfest i något närbeläget dagis, när det visuella enligt Wagners direktiv snarare skall återge vad som händer i musiken (som i sitt följsamma linjespel är allt annat än kaotisk och uppsluppen). Skräcken för tomrummet är påtaglig. Men det räcker inte med det, ovanpå denna redan spretiga scenbakelse projiceras, eller ska jag säga spritsas, rörliga bilder non stop, föreställande ödsliga och förödda landskap, läbbiga jätteinsekter, sälar, kaniner, religiösa offerritualer, där höns hackas i bitar och människoansikten smetas in med blod. ”Overkill” är bara förnamnet. Fast här finns ett intressant uppslag, trots allt, som likväl sopas bort i den allmänna röran och aldrig fullföljs, nämligen religionen som perversion. Schlingensief lär ha en katolsk bakgrund och som med Louis Bunuel hade det kunnat resultera i mustigt blasfemiska uppgörelser. Men icke, här staplas enbart effekter. Och musiken, den kanske vackraste Wagner skrivit, och det är egentligen den allvarligaste invändningen, den försvinner och närmast pulveriseras – liksom berättelsen, som man överhuvud inte får syn på – i detta ögonbedövande sammelsurium, där inte någonting verkar ha med något annat att göra. Ett slags visuellt tungomålstalande.
Som jag nämnde tidigare har man på senare år också anlitat folk från andra konstområden, inte bara från teatern och filmen utan också från litteraturen. Det senare gäller för den Ring som jag såg och som hade premiär förra året. Det är författaren Tankred Dorst som står för konceptet. Wagner själv talade om myten som det centrala i sin musikdramatik, att den i sin oföränderlighet är tidlös och alltid har något att säga och att det för honom handlade om att etablera den på operascenen en gång för alla. Thomas Mann, som var en stor beundrare av Wagner, menade att han dessutom lyckades med konststycket att samtidigt göra dessa mytiska gestalter psykologiskt intressanta, det vill säga till människor av kött och blod, och att det är som sådana som de berör. Gudar och halvgudar har naturligtvis inget av intresse att säga oss, vad skulle det vara? Tankred Dorst har bokstavligt tagit Wagner på orden. Hans Ring utspelas här och nu och då (mytologisk tid). Två skilda tidsplan skjuts in och ut i varandra, där det ena förblir osynligt för det andra men upplevs av publiken som parallella och samtidiga. Samma regikoncept, fast gestaltat på ett något annorlunda sätt, upplevde jag tidigare i år i en mästerlig uppsättning av Parsifal på Staatsoper i Berlin.
Det är en fantastisk känsla att återigen sitta i denna salong som är oförändrad sedan 1876, inklusive de obarmhärtigt obekväma stolarna, och njuta av det speciella, något ”softade” soundet – orkestern är nämligen gömd för publiken under scenen – som i Christian Thielemanns säkra och följsamma hantering fulländas ytterligare. Men här trivs förstås inte orkestrala häxmästare, som inte vill underordna orkestersatsen något, vilket just är själva poängen med orkesterns placering. Sångarna ska inte behöva skrika sig genom en mur av kompakt orkesterklang och publiken skall inte behöva störas av en massa musiker som beter sig. Texten går fram och musikdramat tar gestalt, allt enligt Wagners instruktioner, osökt och naturligt.
Ringen – som innehåller operorna Rhenguldet, Valkyrian, Siegfried och Ragnarök – handlar om den eviga kampen mellan ont och gott, makten och kärleken, om man ska sammanfatta en handling som pågår i sexton timmar. Man kan se den som en metafor för den begynnande industrikapitalismen eller som en moralitet i största allmänhet. Eller som en bra, dramatisk story, helt enkelt, mästerligt tonsatt med en sinnrik väv av ledmotiv, för- och mellanspel, dramatiska ”recitativ” och bländande ”arior”, vilka skiljer sig markant från den samtida italienska operan. Egentligen är de ett slags mellanting, ”recitativarior”.
Det finns åtskilliga ingångar till detta oerhört rika verk, och det tar Tankred Dorst också fasta på. Han slår inte fast något, man inbjuds snarare till att vara med på en resa till nattens ände, där han tillhandahåller ett antal förslag till lästarter. Så sitter det under Ragnarök, första och sista scenbilden, en ensam man på en trappa till vänster och läser i en bok, fullständigt obekymrad av vad som händer runt omkring honom. Det är förstås Nibelungensagan han läser och det vi ser på scenen utspelas i hans fantasi, en ”läsart” som säkert tilltalar litteraturmänniskan Dorst. Det finns fler ”kommentarer” av det slaget. Som när Wotan (chefsguden) och Fricka (äktenskapets gud och försvarare) har sin stora uppgörelse i andra akten av Valkyrian – där Wotan ytterst motvilligt tvingas gå med på att offra Siegmund eftersom denne haft en alltför nära relation till sin syster Sieglinde – och en stor stenbumling, placerad mitt på scenen, vrids ett halvt varv runt och avslöjar ett skulpterat wagneransikte i jätteformat som uttrycker avsky och vånda över Wotans svek. Idén är säkert hämtad från Hans-Jürgen Syberberg som låter sin Parsifal-film, som jag nämnde tidigare, utspelas inuti ett jättehuvud av Wagner. Förövrigt finns det uppenbara likheter mellan rollgestalterna Parsifal och Siegfried, naivt oskuldsfulla som de är och utan tillstymmelse till sexualupplysning i bagaget, vilket leder till att de i sina första fysiska kontakter med det motsatta könet, Kundry respektive Brünhilde, inte riktigt förstår vad som händer utan uppgivet ropar: ”Mutter! Mutter!”
Sångarna höll naturligtvis hög klass, det gör man i Bayreuth, men de som övertygade mest var inte de två centrala rollerna, Siegfried (Stephen Gould), även om hans agerande var i högsta klass, och Brünhilde (Linda Watson), som var lysande i de högdramatiska partierna. Det var istället Alberich (Andrew Shore) och Mime (Gerhard Siegel), två sataniska lismare, kongenialt gestaltade, Loge (Arnold Bezuyen), här som ett uppsluppet och rödhårigt busfrö, som Mozart i Milos Formans film, Wotan (Albert Dohmen), säkert kontrollerad i sitt vokala såväl som fysiska utspel, Waltraute (Mihoko Fujimura), valkyrian som gav glödande support till Brünhilde, Hunding (Kwangchul Youn), en märgfull bas som efter Wotans ”Ge-he!” faller pladask till marken och Hagen (Hans-Peter König), den avslutande delens onda genius. Han kommer att göra Hagen igen på operan i Stockholm, nu på lördag den 15 september då Ragnarök har premiär i Staffan Waldemar Holms regi och därmed avslutar dennes Ring. I Bayreuth gjorde han dundersuccé, vilket han säkert också gör i Stockholm.
Och jag kommer att ha ytterligare en ring i örat.

Ulf Stenberg

 

 

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ur arkivet

view_module reorder

Jag tänker på en liten flicka

Jag tänker på en flicka. En flicka som är bara nio år och som tycker om att hoppsaskutta, leka med Barbie och läsa sagor av Astrid Lindgren och Maria Gripe ...

Av: Jessica Johansson | Jessica Johansson | 17 november, 2011

Fotokomposition  Hebriana Alainentalo

Poetisk form eller formens poesi

Käre läsare, tanken på förståelse blir inte av följdintresse - allt kan ändras, kastas om. Det är enbart skilda känslodjup som texten vill frammana. Detta genom det mest förbjudna – ...

Av: Göran af Gröning | Agora - filosofiska essäer | 11 december, 2015

Boxaren och soldaten Joe Louis fyller 100 år

Han föddes den 13 maj 1914 som Joseph Louis Barrow. Skrönan har det till att när han skulle skriva under ett matchkontrakt var hans handstil så barnslig och bokstäverna så ...

Av: Gregor Flakierski | Övriga porträtt | 13 Maj, 2014

Augustinus och Sanningen

Filosofen och kyrkofadern Augustinus skriver i Bekännelser från 300-talet om ett begär efter smärta, som han får utlopp för på teatern. Men det är en smärta som bara får finnas ...

Av: Hedvig Ljungar | Gästkrönikör | 10 april, 2014

August och lasterna

Den pietistiska tron, en from riktning inom kristen religion, präglade August Strindbergs uppväxt. Modern Nora, som dog i lungsot när August var tretton, bad till Gud och sökte tröst hos ...

Av: Stefan Whilde | Essäer om litteratur & böcker | 04 juni, 2011

Eleonora Bru · Dikter

Bild: Hebriana AlainentaloOm det inte var för ditt ansikte som vänder sig om hela tiden blir denna rörelse en gåta som smugit sig igenom två hundra år, för att passera ...

Av: Eleonora Bru | Utopiska geografier | 16 oktober, 2008

nya dikter av Carsten Palmer Schale

Carsten Palmer Schale som poet inför det nya året

Av: Carsten Palmer Schale | Utopiska geografier | 11 januari, 2017

Tidiga Petrarcaspår i nordisk litteratur

The importance of Petrarch’s (1304-74) poetry has been immense. Lars Burman 1993 Icke sedan 600-året för Francesco Petrarcas födelse har den italienske poeten, filosofen og lärofadern fått så mycken uppmärksamhet i Norden ...

Av: Søren Sørensen | Litteraturens porträtt | 04 februari, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts