”Gravest Hits” – de två första singlarna i form av en tolvtums-EP

Bandet som Gud glömde men som Djävulen älskade

Med Peter Sjöblom som ciceron återvänder Tidningen Kulturen till det sista sanna rock'n'roll-bandet The Cramps.

Av: Peter Sjöblom | 09 Maj, 2015
Essäer om musik

Isabella Lundgren

Den osjälvständiga individen och den bedrägliga gruppmentaliteten

Självkännedom och kritiskt tänkande gör oss mindre lättmanipulerade. I en tid där vi allt oftare löper risken att manipuleras och förledas av de som utövar makt över oss, är detta ...

Av: Isabella Lundgren | 27 juli, 2017
Essäer om politiken

Riva ner och bygga nytt – eller hur man demolerar en konstinstitution

I hörnet står en maskin som snurrar ett järnklot runt sin egen axel. Varje gång järnklotet träffar betongväggen i galleriet ryker dammet och murbruk faller ner på golvet. Som en ...

Av: Mathias Jansson | 22 december, 2014
Essäer om konst

"hennes sanna namn är att vara någon annan". Intervju med Bo Gustavsson

Att en oanständig bok samtidigt kan vara den vackraste... det är något fullständigt skandalöst. För mig som tidigare läst Bo Gustavssons böcker (dikter, essäer, etc.) ter sig Howdy, jag är ...

Av: Guido Zeccola | 30 april, 2013
Litteraturens porträtt

Hur angår oss Indien?



Gästrummet i Van Nivas Ashram, 2000 m.ö.h. i Uttarkhand. +10°C.Plötsligt och lite oväntat har turismen dit ökat, hälsoresorna inte minst. Det gamla ayurvediska systemet väcker intresse i västvärlden vid sidan av yoga och meditation.

Själva intresset är emellertid inte helt nytt.

1967 kom boken: ”Indisk visdom och modern psykiatri” av den schweiziske psykiatern Medard Boss, ut på svenska. (Natur och Kultur.)Det tyska originalet kom 1959. Underrubrik: En själsläkare upptäcker Indien.

Drömmen, Brahman och verkligheten

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Medard Boss reste till Indien för att lära sig mer om det mänskliga psyket. Han var inbjuden av indiska forskare och akademiker, som ville veta något om moderna vetenskapliga rön. I början upplevde han detta nästan som ett hinder för det han själv ville lära från Indien.

Med stor envishet och outtröttlig energi gav han sig in i det självvalda uppdraget att finna sådana visa och kunniga indiska mästare som skulle kunna vägleda honom i den mänskliga andens labyrinter och bland dess svårfångade skuggor. En höjdpunkt i boken är mötet med en helig vishetslärare som suttit trettio år i skogen under meditation, och nu uppsöktes av folk från hela Indien för att få hjälp och bot.

Boss stöter emellertid på avsevärda svårigheter när det gäller att komma till tals med dessa mästare. Den som anses vara den mest intressanta visar sig också vara den svåraste att få möta. Trots rekommendationsbrev blir Boss avvisad vid ingången och uppmanad att återkomma efter en vecka. Först efter tredje besöket och ansträngande tågresor öppnar sig dörrarna och han blir mottagen. Belöningen blir nu riklig.

I ett par kapitel redovisar Boss sin dialog med två mästare – den ena akademiskt bildad, boklärd, medan den andra enbart vägletts av sin intuition.

Det är den lärde akademikern, omgiven av böcker, som hänvisat Boss till den olärde mästaren, eftersom han anser intuitionen vara en bättre vägvisare än boklig lärdom.

Matsalen i Madhu Ban Ashram, Uttarkhand. Eremithyddorna finns dolda bland träden i bakgrundenBåda ger, enligt Boss, förbluffande svar på hans frågor, samt visar stor kunskap i såväl det indiska tänkandets traditioner som i västerländska uppfattningar.

Tillfrågad av Boss hur det kan komma sig att den obildade och olärde vishetsläraren, kan ha så djupa och exakta kunskaper om såväl österländskt som västerländskt tänkande och traditioner, svarar denne, att han fått all kunskap och förståelse genom meditation.

”Det lilla mänskliga jaget måste underordna sig och låta sig ledas av Brahman. Detta - - -betyder emellertid inte alls att man uppger sitt jag eller sitt medvetande och låter sig flyta ut i ett anonymt, formlöst, geléartat ingenting, en föreställning som västerländska psykologer med orätt har tillvitat det indiska tänkandet. Det betyder tvärtom att människan låter sig tas i anspråk av brahmans överlägsna och lysande ande. Och något som upplöses kan ju aldrig låta sig tas i anspråk. ”(s. 97)

Boss möter indiska vishetslärare som med självklar auktoritet hävdar att den västerländska psykologin alltid kommit till korta i jämförelse med den indiska människokunskapen. De menar, bl.a. att den västerländska vetenskapen försummat drömmarnas rike och bedömer människan enbart ur de vakna tillstånden.

Också när väst-psykologi intresserar sig för drömmen, bedöms de utifrån den vakna människan, och förringar därmed drömmens betydelse i sig.

”Drömmarnas universum har sin verkliga sol och måne och verkliga stjärnor lika väl som den vaknes värld.”

En ännu större försummelse var, enligt denna indiska läromästare, ignorerandet av den drömlösa sömnen. Han menar, att orsaken till detta är att västerlänningen inte känner till något annat än ett begreppsmässigt diskursivt tänkande, och saknar förmåga att fatta något annat. Han liknar den västerländska människan vid ett barn som tror sig ha all kunskap och försöker undervisa vuxna, mer erfarna människor.

En slutsats: Vi i väst gör oss skyldiga till grova försummelser av vår egen verklighet genom att lyssna för mycket på Freud eller andra västerländska skolor. Vi har alltså inte tillgång till oss själva.

Boss nalkas Indien i sin egenskap av själsläkare. Han söker djupare kunskap, inspiration, förståelse att använda i sitt arbete. Om han inte varit inbjuden som västerländsk expert, skulle han kanske aldrig kommit till Indien. Han söker med allvar och intensitet. Detta innebär bl.a. flera fem timmar långa enskilda sittningar där han lyssnar, lyssnar, lyssnar till vad de indiska mästarna har att säga. Visst - han tvivlar, kritiserar, invänder. Och medger att hans själv förändras genom dessa möten.

Eremiten. Föreståndaren i Van Nivas Ashram. UttarkhandI boken skildrar Boss en rörande förmåga att ta hand om de psykiskt sjuka – antingen detta gäller privat, i familjen, eller på sjukhus och kliniker. Han menar att detta tycks ligga i den andliga kulturen.

Då ramlar jag på en nyskriven artikeln i ”Sydasien” (nättidning) som skildrar hur psykiskt sjuka, tvärtom, stöts ut ur all gemenskap.

Återigen detta dilemma vad beträffar hur Indien beskrivs. Vad är sant? Varför alla dessa motsatta uppfattningar?

I samma ”Sydasien” finns dessutom en positiv artikel om ashram och den psykologiska kultur som utvecklas där, till helande och harmoni för såväl indier som utländska besökare.

Själv minns jag ”tokige sadhun” på 70-talet. Han gick lös omkring på Delhis gator, klädd i gamla trasiga mantlar, som han hittat på någon soptipp. Han ansågs galen men ofarlig. Ibland stal han, men än sen? Det var han inte ensam om att göra.

Och jag minns den spritt nakna kvinnan – förutom en tråd runt sin mörkbruna midja – som ansågs helig och därför släpptes fram för att annars lämna ifred i Delhis kaotiska trafik.

Eremithyddan

I Indien finns en stark eremittradition. Den angår alla, och handlar långt ifrån om något slags egoistiskt navelskådande.

Det är inte ovanligt att vi från väst lockas till eremithyddan. Jag tillhör dem, och jag fann den i Dharamsala, en bit bakom Dalai Lamas residens. Några år senare fann jag ännu en. Den låg i djungeln nära staden Baynath i Himachal Pradesh. Där hade en buddhist-nunna genomfört skapandet av ett center för nunnors retreat.

Pema Zangmo på taket till sin skapelse, retreatbostäder för nunnor i Himachal PradeshBoken ”The cave in the snow” skildrar en brittisk kvinnas ansträgningar att med vänners hjälp bygga sin eremithydda i trakten av Kulu, några mils resa på slingriga bergsvägar från Dharamsala. Våren 2013 bodde jag själv på ett ashram i delstaten Uttarkhand vid foten av Himalaya. Invånarna pekade ut den plats på berget alldeles framför oss där en västerländsk man byggt en hydda, där han bodde. Då och då kom han ned till byn för att proviantera.

Vid en utflykt till ett annat ashram, (Van Nivas i Uttarkhand) betydligt högre upp bland bergen där isiga vindar blåste, träffade vi den indiska föreståndaren. Han trivdes i tystnaden. Under långa ensamma månader studerade han såväl indisk litteratur som brittisk poesi. Han var dessutom utbildad i klassisk indisk musik. Då och då kunde han få sällskap av långväga ensamma resenärer från alla håll i världen, som kom för att stanna under månader, ibland år.

Boss berättar om möten med heliga mästare som, efter många år i ensam meditation, drar till sig besökare i stora skaror. Dessa kommer för att välsignas, helas, inspireras

Av en bland dessa läromästare får Boss höra, att det indiska tänkandet haft förmånen att utvecklas utan avbrott, medan västerlandets filosofi lidit avbräck på grund av det kristna budskapet.

Denna själsläkare från Europa både fascineras och tvivlar. Hur kan en människa låta sig dyrkas på det sättet? Men så sker något med honom själv. Efter några veckors vistelse på mästarens ashram märkte han att såväl hans egna som övriga besökares oro, irritation och själviska impulser försvann av sig själva.

Det är sådant vi kan uppleva. Jag känner igen det, folk jag träffar känner igen det. Väninnan som ville vara en vanlig turist, men fastnade hängivet i Ammas ashram. Den kvinnliga akademikern i Stockholm som äntligen fick möjlighet att resa till Indien och vistas där några veckor för att, när hon återkom till Sverige, satte sig i ett hörn med sin stickning och bara ville tillbaka.

Vår allmänna Indien-bild har länge präglats av reportage och journalister.

Boss ger oss en annan bild. Den är långt mer komplicerad än de vanliga reportagen förser oss med. Vi får bl.a. veta hur det kan vara att födas och växa upp i en indisk stor-familj, och hur detta påverkar självbilden hos kvinnor och män.

Han beskriver de allra första åren som lyckliga och trygga bland kärleksfulla mammor, mormödrar, fastrar och mostrar. Efter tre-fyra år kommer kraven. Nu måste barnet kontrollera sitt beteende. Boss menar att dessa första år av trygg bortskämdhet skapar människor av speciell charm, men inte alltid viljestyrka och pålitlighet. Boss till och med antyder, att det framkallar benägenhet för och acceptans av korruption. När tryggheten abrupt bryts för krav på renlighet, disciplin, och nästan asketisk brist på fysisk ömsinthet, uppstår en förvirring hos den växande människan, som kan resultera i paranoia på äldre dagar.

Unga kvinnor kan oroas av att vaginans skall växa samman och förorsaka deras död. Unga män kan oroas av att penis skall försvinna in i kroppen och aldrig mer komma ut.

Boss avsikt som läkare är att bota eller lindra psykiska problem. Detta präglar givetvis hans sätt att närma sig de människor han möter. De allra flesta är antingen läkare, vårdpersonal eller patienter och deras anhöriga, förutom de religiösa experter han söker upp för att berika sitt eget kunnande och fördjupa sina insikter.

Indien angår oss

Jorden är rund. Alltså: själva uppfattningen om öst/väst är i sig en illusion, som vi tar till för att passa vårt mänskliga psyke och för vår orientation. Var slutar öst och var börjar väst i så fall?

Dagligen anländer människor till Indien från alla håll på jorden. Många av dessa kan kallas ett slags andliga sökare. De ger sig av till sådana miljöer där deras sökande respekteras och accepteras. Eller? Utnyttjas de av smarta charlataner?

Jag kan själv se med förundran på svenska vänner som arbetar här hemma för att få ihop pengar så att de kan resa till Indien för att arbeta heltid och gratis på något ashram, vars guru de förälskat sig i. Ofta måste de också betala för sitt uppehälle.

Det är den indiska älskligheten som lockar. Den, som enligt Boss, utvecklas under de första barnaårens kravlösa tillvaro. Om vi följer hans resonemang, kan vi också få en förklaring på den indiska nyckfullheten. Efter åren av kravlöshet följer plötsliga krav.

Indien genomströmmas av sökare på vandring. Ständigt, oavbrutet. De tas emot och förefaller att skapa sin egen kultur, sina egna traditioner, relationer och förhållningssätt bland Indiens kulturella och sociala mönster. Några bland dem bygger upp sina egna ashram eller yoga-skolor. Sällan eller aldrig assimileras de bland indier. Liksom de brittiska erövrarna bibehåller de sin egen kulturs grundmönster, även om de indianiseras vid längre eller återkommande vistelser.

Slumbostäder längs indisk järnväg. Uttarkhand-HaryanaDetta hänger samman med kastsystemet, indiska äktenskapstraditioner, hemgift och familjens betydelse. Utlänningar gifter sällan in sig i de indiska traditionerna. Mycket sällan. På många ashram finns indiska avdelningar och avdelningar för utlänningar. Det finns badrum för indier och badrum för västerlänningar. Västerländska matsalar och indiska matsalar.

Fortfarande kan människor ställas inför rätta, anklagade för hädelse, och skribenter med obekväma åsikter fängslas.

Jag finner en blogg på nätet. En ung kvinna beskriver sina upplevelser som volontär bland fattiga människor i Indien. Projektet drivs av utlänningar, och det går framåt, bland annat med bostäder åt hemlösa. Fina bilder illustrerar arbetet..

Hon är, enligt indisk uppfattning, kastlös, eftersom hon är utlänning. De välbärgade och kast-tillhöriga indierna befattar sig inte med projekt för de fattiga. Tvärtom. De håller sig därifrån.

Frågan inställer sig alltså: Löser denna uppfattning problemen i det indiska samhället?

Jag kommer från väst, har levt i Indien och reser gärna tillbaka. Nej, problemen är inte lösta i det indiska samhället. Järnvägarna kantas av slum, kvinnor förnedras och blir våldtagna, de lägsta kasterna och egendomslösa utnyttjas i hårt dåligt avlönat arbete och saknar ofta egna bostäder. Ojämlikheten är gigantisk. Dessutom skyller man gärna vissa problem på västerländskt inflytande.

Indiens problem är inte fattigdom, enligt mitt sätt att se. Det är ojämlikhet. Fattiga människor anställs för att hålla parasoller för de rika till skydd mot solen. De rika bor i sådan lyx, att de knappast hittar i sina egna palats. De fattiga bor så trångt, att de knappast kan vända sig.

Inför detta kan vi alla tänka: Indiens filosofi har inte kunnat råda bot på detta.

Filosofins skatter ingen ursäkt

Jag menar, trots allt, att Indien har filosofiska skatter som vi kunde tillägna oss.

Jag har rest kors och tvärs i Indien och har inte sett en enda människa tigga eller stjäla. Sådan rikedom har jag sett i det här landet, så höga moraliska principer, människor av sådan kaliber, att jag inte tror oss om att kunna erövra detta land om vi inte knäcker själva den ryggrad som är nationens andliga och kulturella arv och därför föreslår jag att vi ersätter hennes gamla och antika uppfostringssystem, hennes kultur, för om indierna tror att allt som är främmande och engelskt är bra och bättre än deras eget, kommer de att förlora sin självkänsla och sin medfödda kultur och de kommer att bli det vi önskar dem att vara, en verkligt dominerad nation. ”

Lord Macaulay´s tal till Brittiska Parlamentet 2a feb 1835 (övers. från engelskan)

Ovanstående text sändes, på engelska, till mig av en god vän (från Argentina!)som länge arbetat på Aurobindo Ashram i Indien.

Hur mycket sanning ligger det i den skildringen? Det finns de som påstår att detta är bluff och hittepå, och att den moderna engelskan, bl.a. avslöjar bluffmakeriet.

Ingen stor filosofi kan ursäkta svält och hemlöshet. Det senare är förvisso en stor del av senare epokers indiska verklighet. Har det inte alltid varit så? Visar klippet från 1835 att det faktiskt funnits en kultur på den indiska halvön som britterna i avund och härsklystnad medvetet förstörde? Söndrade för att själva kunna härska?

Jag brukar tala om den ”indiska flygsanden.”, där vad som helst kan gälla för sanning, för att nästa dag vad som helst annat kan gälla för lika trovärdig sanning. Har detta sitt ursprung hos de brittiska erövrarna. Eller inte?

Sambandet makt, kunskap, tradition, är mer komplicerat än vi oftast tänker oss eller ens vill veta. Inte bara Indien har varit utsatt för främlingars förtryck. I flera århundraden dominerade britterna världen, ibland fascinerande, ibland oroväckande. Elisabeth II:a är fortfarande en central gestalt i Commonwealth. Länge reste hon till avlägsna djungler och ö-riken för att hälsas välkommen av, t.ex.,huvudjägare och pärlfiskare. För oss är detta exotiskt. För dem, förstås, är det så livet ser ut. Deras liv.

Är det alltså sant att britterna, medvetet och systematiskt, gick in för att knäcka den indiska kulturen så att de själva skulle kunna regera? Är det resterna och återuppbyggandet av denna knäckta kultur som vi ser i dag?

Hellre döden än medvetslöshet. I Boss´ bok berättar en av de indiska lärarna legenden om kungen som valde bort allt, till och med livet, för att inte drabbas av evig medvetslöshet. Vägledd av guden Indra hade kungen slutligen förstått, att makt, rikedom, till och med livet hade mindre betydelse än hans medvetna ande.

Van Nivas Ashram. Kärvt och kallt, men attraktivt för många resenärerVi kan vrida och vända på Indiens kultur med alla dess skilda verkligheter. Vi kan vända och vrida. Jag minns de kastlösa kvinnorna som skrattade ut mig när jag tappade mina fina skor i lervällingen utanför Buddha-templet, i Bodh Gaya, jag minns min förvåning och vrede när min buddhistiska lärare vägrade ge en eller annan paisa i det tiggande barnets framräckta hand. Och jag minns den utarmade kvinnan med sitt lilla barn som bodde under en repsäng ställd på sned i Wazir Purs slum.

Jag minns också underbara kvällskonserter i Aurobindo Ashram, eller lika underbara uppläsningar andra kvällar på samma plats.

Om det som klippet påstår stämmer med verkligheten, är det inte bara Indien som förlorat på britternas erövring. Förlusten är global, och angår oss alla. Om vi ersätter den indiska uppfattningen om drömmar med Freuds drömtydning eller uppfattningen om vår samhörighet med Brahman med Darwins utvecklingslära tappar vi en stor bit av oss själva.

De ”ashramhoppande” utlänningarna kan i dag räknas in i den indiska kulturen. Var annars i världen finner vi något liknande? Varför just i Indien?

Ja, varför?????

Mot slutet av boken samtalar Medard Boss med sin indiska mästare om hur hans indiska erfarenheter bäst skall omsättas i arbetet med patienterna. Mästaren säger:

”Det enda och det bästa ni kan göra är att ägna era indiska erfarenheter en stilla eftertanke.”

Annakarin Svedberg; text och bild

Läs gärna också mina tidigare artiklar i Tidningen Kulturen

*Ett ashram i Indien. http://www.tidningenkulturen.se/artiklar/reportage-mainmenu-37/resereportage-mainmenu-137/14717-ett-ashram-i-indien

*Indien- praktiskt och filosofiskt. Om Sri Aurobindo och The Mother. http://www.tidningenkulturen.se/artiklar/reportage-mainmenu-37/resereportage-mainmenu-137/15164-indien--praktiskt-och-filosofiskt-om-sri-aurobindo-och-the-mother

*Vi och dem. Att återvända från Indien och att resa dit igen. En fruktbar ambivalens. http://www.tidningenkulturen.se/artiklar/reportage-mainmenu-37/resereportage-mainmenu-137/15333-vi-och-dem-att-atervaenda-fran-indien-och-att-resa-dit-igen-en-fruktbar-ambivalens

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

54. Erik

Erik skrev. Ord efter ord. Sida efter sida. Fingrarna värkte av att spreta över tangentbordet hela dagarna, han var frusen ända in i märgen av allt stillasittande. Han satt hemma ...

Av: Erik | Lund har allt utom vatten | 04 januari, 2013

En hobbit, tretton dvärgar och möjligen en drake på slutet

Regissören Peter Jackson är igen aktuell med ytterligare ett mastodontverk. Efter trilogin ”Sagan om Ringen”, har det nu blivit dags för Peter Jackson att ta sig an ”Hobbiten” som även ...

Av: Belinda Graham | Essäer om film | 09 januari, 2013

Foto: Johan Werkmäster

Jeansens historia börjar i Bayern

Jeansen föddes inte i Bayern. Det gjorde däremot dess skapare Levi Strauss, närmare bestämt i Buttenheim i forna stamhertigdömet Franken i den tyska delstatens norra trakt. Hans barndomshem på Marktstrasse ...

Av: Johan Werkmäster | Kulturreportage | 13 februari, 2016

Foto Gilda Melodia

Inuti och inpå huden

Religionen skulle försvinna, trodde tänkare som Emile Durkheim och Karl Marx. Människan skulle frigöra sig. I dagens samhälle ser vi en förändring från människa som samhällsvarelse till individ, som hellre ...

Av: Gustaf Redemo | Essäer om religionen | 14 oktober, 2015

Veckan från hyllan. Vecka 12-2013

Det har valts en ny påve, alltid en spännande och viktig tilldragelse, i synnerhet som själva valet har sina egna mycket speciella ceremonier och tillvägagångssätt. Själva valet kallas för konklav, conclave ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 16 mars, 2013

Hector Berlioz. Lithographie de Charles Baugniet

Med både måttlösa och tygellösa känslor

Även om Berlioz' personlighet framstår som mindre sympatisk, kan ingen frånta honom äran av att ha skapat ett musikstycke som i högsta grad angår även vår tids människor.

Av: Eva-Karin Josefson | Kulturreportage | 23 december, 2015

Den indre sammenhengen mellom venting og følelser

Innledning Emnet for artikkelen min er den begrepsmessige sammenhengen mellom venting og følelser. Resonnementet mitt er slik. For det første, venting som fenomen må læres, venting faller ikke under studiet av ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 28 september, 2013

Veckan från hyllan. Vecka 21-2013

Veckans megahändelse, och pseudo dito, är utan tvekan Eurovisionsschlagerfestivalen i Malmö. Gapigt, glittrigt, hurtfriskt, inställsamt och utslätat. Ett evenemang som säger ganska mycket om vår tid. Och så har Arktiska rådet ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 18 Maj, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.