Frida Andersson, ”Ett hjärta av guld”. Foto och grafik: Julia Ingo.

Intervju: Frida Andersson

En och annan finlandssvensk artist, skådespelare eller annan kulturarbetare söker sig till Sverige, kanske främst för att nå en större publik. En av dem är sångerskan och låtskrivaren Frida Andersson.

Av: Thomas Wihlman | 25 april, 2016
Musikens porträtt

Det var en slump

Vi hade handlat båda två men i olika affärer. Mina kassar var fyllda med mat och hans med vin och en flaska vodka. Vi hade inte sett varandra på fjorton ...

Av: Björn Augustson | 12 januari, 2012
Gästkrönikör

Veckan från hyllan, Vecka 34-2012

Det rasar just nu en initierad debatt om Raoul Wallenberg. Var han verkligen en sådan hjälte, romantiseras han inte helt oförtjänt? Var det i själva verket inte så att det ...

Av: Gregor Flakierski | 18 augusti, 2012
Veckans titt i hyllan

Dagbok från en filmfestival

Parker Posey och Zoe Cassavetes. Foto: Carla Hagberg   Göteborgs årliga filmfest kändes mer filmfestival än någonsin. Lite ”Alla Var Där” stämning över det hela. Kulturenreportern och festivalanhängaren Joel var på plats för att få ...

Av: Joel Carlund | 21 februari, 2008
Essäer om film

Bokmässan i Göteborg 2014- om romaner utan slut och de olika vägarna till skapandet



Bokmässan 2014Den stora kön ringlade sig lång utanför Svenska Mässan under detta års bokmässa. Jag tror inte att den slutade förrän långt efter ishallen, Scandinavium. Förväntansfulla, ivriga och lite stressade, kändes människorna i kön. Man kunde dock läsa i deras ansikte att deras väntan inte var förgäves, utan att de skulle få tillbaka allt de längtade efter, när de väl kom in. En lätt klaustrofobisk känsla kan dock infinna sig, när man typ står i Nordstedts monter, och inte kommer därifrån. Det är människor exakt överallt du vänder dig. Du går in i någon, tappar alla broschyrer du har i händerna och försöker åla dig fram, lite som en snigel, genom den täta folkmassan. Troligen är du där, som alla andra, på lördagen, runt 14 någon gång, när Mässan i stort sett exploderar. Då brukar jag göra som vanligt, fly upp till seminarierummens mörka lugn, snacka lite med Perry Altermark, som fixar ljuset och ljudet, och bara fly bort, och lyssna på en författarröst, som troligen väcker någonting inom mig.

Daniel GaleraI år fyller Bokmässan 30 ståtliga år och alla som är 30 år eller under det, har kunnat gå in gratis. De lila flaggorna har vajat längs södra vägen, Korsvägen och Avenyn sedan i början av veckan. Alla stadens Bibliotek, museum och bokhandlar har förberett för mässans ankomst, med gröna och gula färger, då landet i fokus är Brasilien, och brasiliansk litteratur.

Som alla väntat. Och som vanligt levererar Göteborgs årliga bokmässa med ca 3000 programpunkter. Seminarier, författarläsningar, kända ansikten som dyker upp överallt, skratt, köer till alla matställen, svarta kavajer, bokförlag, röster från högtalare överallt, applåder, blandas med kaffekoppar, bullar, fotografer, papperspåsar, inga sittplatser, programblad slängda i hörnen och ljudet av klackar, snabbt gående över det gråa marmorgolvet i seminariehallarna. Brasilien storsatsade med ett tjugotal författare representerade. Bland andra Daniel Galera, med sin roman ”Blod i skägget” som fått ovanstående ovationer världen över. Daniel tillsammans med Michel Laub, en annan brasiliansk författare på mässan och med sin bok ”Att falla” anses vara två av de tjugo unga mest lovande författarna i Brasilien just nu. Brasiliens ambassad satsade stort för att marknadsföra landets litteratur, och nå längre in, hitta en annan vinkel, från fotboll, capirinia, sandstränder och Amazonas. Galera, Laub och kända barnboksförfattare som Anna-Maria Machado och Octavio Junior flögs hit och har deltagit i fleratlet seminarier, författarsamtal och bokläsningar, där de diskuterat ämnen som fiktionens betydelse för litteraturen och betydelsen av barnlitteratur i dagens Brasilien.

Michel LaubBrasiliansk musik har flödat från Brasiliens monter, en alltid solbränd!? Björn Ranelid har spatserat runt på mässan och utanför stod Elsa Billgren och en känd matpersonlighet och snackade vintage med Mange Schmidt till ljudet av smällande I-phone blixtrar. Och det sista seminariet jag gick på, under söndagen, hölls av en mäkta berörd och känslosam Per Holknekt, som i sitt seminarium beskrev en känslomässig resa, av att ge ut sin självbiografiska roman ”Per Holknekt 1960-2014”. Jag kände en instinktiv längtan att köpa boken, då den beskrev något som de flesta högpresterande människor i dagens stressiga, ytliga samhälle, någon gång känner. Känslan av att du duger när du är hemma, att du är världens bästa person, en gåva till andra människor. Men så fort du gått utanför dörren, känner dig totalt värdelös, jämför dig med exakt alla andra, vilket till slut tar all din energi, du bränner ut dig och faller långsamt mot botten, utan fallskärm. Jag skall kontakta Nordstedts och be om att få intervjua Per. Det väcktes något. En längtan till att veta mer.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Det är nog mycket det som litteratur handlar om i stort. Att någonting väcks. Du får svar på dina frågor eller hittar nya, när du fördjupar dig långt in i bokens värld. Det startar ett förlösande förlopp inom dig och tar med dig på resor du inte visste fanns. När du går ut från mässan, med alla färgglada papperspåsar i handen, tunga, fyllda av litteratur, vet du att många resor väntar, inre som yttre.

Hur föds en idé till en bok och vad är sanning?

 Nuria Ámat och Albert Sanchez PinolLikadant diskuterades det livligt under denna mässa, om hur en idé till en bok föds och hur man som författare skriver sin novell. Hur sker händelseförloppet ut. Hur föds idén? Av egna erfarenheter såklart men också ren fiktion, och där sanningen inte nödvändigtvis behöver vara en förlösare. För vad är sanning inom litteratur? Man vill förstå författaren bakom boken och liksom koppla författarens liv till bokens händelseförlopp. När jag intervjuar Daniel Galera och Michel Laub om just detta ämne är de båda eniga om att historien föds ur ett ämne man vill diskutera, eller en historia som dyker upp. Men bokens innehåll skrivs så att man tror det är självbiografiskt, men när det själva verket är fiktion och att det skall kännas så. Men det är ju inte så. En riktigt bra historia känns så, men historien i sig själv är född ur fantasin, med delar av erfarenheter, händelser, ur författarens liv.

– Ifall min historia känns som om allt detta har hänt mig på riktigt, blir jag jätteglad, säger Michel Laub, då känns den trovärdig.

 Carmen Firan och Daniela Zeca-BuzuraMichels bok ”Att falla” är en hjärtgripande skildring av en ung mans historiesökning och resa inom sig själv, ifrån farfaderns överlevelse från Auschwitz till en bar Mitzwa, där han tillsammans med flertalet andra kastar upp en pojke tolv gånger i luften, men istället för att ta emot honom, den trettonde gången lät de honom falla. Pojken skadades allvarligt och kunde knappt gå efter olyckan. I boken söker pojken efter svar, varför han agerade som han gjorde, hur denna händelse har påverkat resten av hans liv, de val han gjort, och en resa tillbaka till farfaderns resa. En fruktansvärd tid som han överlevde, men där han aldrig fann friheten igen.

– Jag har inte kastat upp en pojke i luften och låtit honom falla, det har jag inte gjort. Det är fiktion, däremot bakgrunden till händelsen, mobbning, var ett ämne som växte inom mig och som jag ville ta upp. Men grundidén, kärnan bakom historien var att jag ville skriva om Auschwitz, men detta har skrivits om så många gånger förut. Jag ville skriva om det, på ett sätt som ingen annan människa skildrat det innan. Då växte historien fram. Självklart, jag har gått på en privat, judisk skola, jag har sett mobbning i skolan, det var jättevanligt, och jag fick en bra skolgång eftersom mina föräldrar hade pengar att ge mig den utbildningen. De kommunala skolorna i Brasilien är inte lika bra, och det är inte självklart att man ens kan gå i skolan, klasskillnaderna är grymma speciellt i norr, i jämförelse med de södra Brasilien som är den mest industrialiserade och välbärgade delen av landet. Där har du Sao Paolo, Porto Alegre, och Rio de Janeiro.

 Octavio Junior, Roger Melho, Anna-Maria Machado och Daniel MundurukuFrån Porto Alegre når du Santa Catarinakusten, med kuststaden Garopaba, som Daniel Galera skriver om i sin roman ”Blod i skägget”. Vågorna slår in mot den lugna fiskebyn, där de flesta invånarna lever på fiske, där fattigdomen är stor lika stor som lättillgängligheten på droger och allmän brottslighet.

– Just i det samhället ser du den absolut lägsta formen av inkomst på människorna som bor där, de livnär sig på fiske, de tar droger, de hänger runt stränderna, säger Michel Laub. Och klyftorna i samhället blir ju inte direkt bättre. De rika har pengar, de kan köpa bra skolgång var som helt för sina barn, de fortsätter tjäna pengar, dessa barn går sedan på universitet och utbildar sig och får bra, välavlönade jobb. Medans de fattiga stannar. De kommer inte vidare.

– Allting är så annorlunda här, säger Michel och tittar ut mot Korsvägens brus. Vi sitter på fjortonde våningen i ett konferensrum på Gothia Towers, ordnat av Laubs förlag Albert Bonnier. Allting fungerar, allting är renare, titta på asfalten, bilarna, allting fungerar. Men vi är ju trots allt bara typ några miljoner som bor här, säger jag. Men ni är nästan tvåhundra miljoner i Brasilien.

– Ja men tänk på vilken inkomstkraft detta skulle kunna vara istället, säger Laub.

 Anna-Maria Machado och Daniel MundurukuJust det politiska och sociala samhällsklimatet är alltid spännande och fascinerande just när man läser utländsk litteratur. Du får en chans att resa iväg, få en insyn, i en annan värld och en annan verklighet. Ens vardag är ju trots allt ens vardag och det är ju inte förrän man får se något annat som man kan uppskatta var man har. I Galeras roman får man en detaljerad skildring av det lilla fiskesamhället Garopaba i södra Brasilien, där tiden går långsamt, där vågorna slår in mot stranden, där bergen är höga och mystiken och sägnerna vilar över det lilla samhället. Skildringen av samhället är detaljerad och blir då samhällskritisk på ett sätt. Men detta kanske bara för att jag är en utländsk läsare. Jag ser Galera som en voyeur, berättare, som liksom står lite vid sidan om och beskriver, inte moraliserar, utan berättar om hur det är att leva i den lilla fiskebyn i Brasilien. Och lite likt Hemingway tar läsaren till platsen, beskriver platsen så att du känner dofter, hör ljudet och saltet från havet. Men det var inte tanken alls, enligt honom själv.

Svensk barnlitteratur i Kina– Jag skrev inte alls boken med en politisk baktanke. Jag ser mig absolut inte som en politisk författare. Jag skrev den inte för något syfte. Det är en historia som kom till mig från en sägen, som jag sedan utvecklade. Många medier omkring i världen frågar mig alltid, om det är jag själv i boken, om allting som händer karaktären, har hänt mig, men nej, det är fiktion. Vissa saker kommer från mig, som karaktärens passion för simning, det delar jag med honom, och jag har bott i Garopaba och Porto Alegre själv, där historien utspelar sig, men nej, det finns ingen sanning bakom. Och vad är sanning? Måste man veta exakt vad som är sant och vad som är påhittat? Måste man veta hur allting slutar och på vilket sätt? Kan man inte lämna detta fönster öppet? Du måste inte alltid veta vad som händer. Det finns inga regler för hur du skall skriva, ämnet som du skall skriva om finns där, och resten bara kommer.

Kinesisk skolaDaniel Galera fick under ett seminarium om fiktionens betydelse för litteraturen fin kritik av den katalanske författare Albert Sanchez Pinol, just för att bokens slut, känns öppet, att man får gå tillbaka till de två första sidorna för att förstå, och att den mindre, kursiva texten, som förekommer under vissa delar av boken, liknande bibeltext, mässande liksom, ger vissa svar, men att ingenting är definitivt. Den katalanske författaren nämner ett flertal författare som skriver så och prisar och hyllar dem, för att det är de bästa romanerna. De romanerna som ger honom något är de som inte är definitiva, utan öppna. Galera håller med honom i denna diskussion, och hyllar denna typ av litterär stil, som känns populär just nu. Bland brasilianska författare men även en rad katalanska.

– Skrivandets förmåga är att berätta historier metaforiskt, berättelser som inte är logiska, hävdar Albert Sanchez Pinol.

Spanien storsatsade

Gunnar Bolin, Ingrid Schuller och Diana NymanÄven Spanien satsade stort i år, och bidrog med en rad, cirka tolv författare och lika många eller, dubbelt så många förläggare, publicister och marknadsfolk som hängde omkring författarna, klädda i stramt snäva kjolar och elegans i mångfald. Det är något med Spanien. Alltid när jag åker dit, vill jag klä upp mig, se lite elegantare ut, de besitter något ovisst, en slags elegans som kommer ifrån insidan, lätt nonchalant men alltid rätt. Likaså med deras ego kanske. Många av de katalanska författarna satt och såg mycket märkvärdiga ut under seminarierna, vissa nästan i en slags sorg, tog sig själv för pannan, hängde djupt med huvudet, tog inte av sig jackan, ungefär som att de var på väg att åka. Men skriva kan de verkligen, där de skildrar Francotiden, revolutionen, och Barcelona som litterär stad. Barcelona, med sina ändlösa gränder, vackra arkitektur, ligger mig själv varmt om hjärtat genom litteratur och spökhistorier av Carlos Ruiz Zafon. Där man får ta sig bakom det glassiga Barcelona och in i Ramblas bakgator och mörka, murriga bokhandlar, med tjockt damm på de gamla, slitna böckerna. Ett Barcelona som jag gärna besöker, och för mig är Barcelona verkligen en litterär stad och fantasins stad i många bemärkelser.

Gui Mallon med band spelar i Brasiliens monter– Barcelona är en stad med många litterära landskap och är en stor litterär stad. Det finns inte många stora litterära städer i världen, men några av dessa är Lissabon, Trieste och Buenos Aires. Jag är inte förälskad i Barcelona som en stad, utan i historien. All litteratur som kommit ut efter Francotiden lyfter fram de tio första åren efter Franco föll. Barnen från krigen, byggde upp Barcelona, som blev kulturen huvudstad. Det kom många författare att bosätta sig i Barcelona efter diktaturens fall, vilket ledde till en litterär explosion, säger den katalanska författarinnan Nuria Ámat.

Nuria Ámat beskriver sitt Katalonien som en plats hon gärna skriver om. Katalonien var ett land helt undertryckt under Francotiden. I hennes roman om platsen beskriver hon en familj på 1940-talet, som med olika politiska åsikter, försöker att få tillbaka landets kultur. Folket under den här tiden kämpade, det är svårt att leva under en diktatur, istället för en demokrati.

Intresse för historia minskar bland unga

 Brasiliens monterUnder årets mässa känns intresset just för den historiska litteraturen otroligt stort. Fler böcker ökar inom genren, utgivningarna ökar och under årets mässa hölls flera seminarier och andra happenings omkring ämnet. För som alltid är det lättare att förstå sin nutid ifall man vet sin historia. Men hur populärt är det med historia i litterärt representerande länder som Rumänien och Brasilien, speciellt bland unga människor, som är vår framtid? Och även gällande skolbarnen i Norden, där med Sverige inräknat, där hälften av kvoten gymnasieelever inte får godkänt och klarar sin gymnasieexamen. Är det så, inte bara med ämnet historia, men att den digitaliserade världen med I-phones, läsplatta och internet, förminskar lusten att förstå förut. Att nutiden är det viktigaste?

 

Detta syns tydligt i Michel Laubs roman ”Att falla”, när huvudkaraktären ber sin pappa köra upp Auschwitz i röven. Han bryr sig inte vad som hänt förr, han vill leva på nu.

Brasiliansk litteraturDock är svaren från förr nyckeln till hans idag. Han lärde sig mycket om vad som hänt om Förintelsen, när han gick på en judisk, privat skola, men sedan när han bytte fanns det ingenting i historieböckerna om vad som hänt. Några ynka sidor, vilket gjorde historien ofullständig. Det ligger ju också på skolans utformning, hur mycket historia som lärs ut till ungdomarna. Likadant verkar det vara i Rumänien, vilket jag fick veta under seminariet ”Världens första revolution i direktsändning”, vilken diskuterade den rumänska revolutionen och fallet av diktaturens ledare Ceausescu, med den New York baserade författaren Carmen Firan och den yngre författarinnan Daniela Zeca-Buzura. Dagens unga i Rumänien vet ingenting om revolutionen. Det står knappt något i dagens historieböcker, och de bryr sig inte. De sitter och läser på sina telefoner och spelar spel, säger Carmen Firan. De smärtar båda författarna att det är på detta sätt, då ungdomarna inte ha vetskap om att revolutionen 1989 i Rumänien, sändes live, i direktsändning, där 18 journalister förlorade livet. Tv-kanalerna hoppade över program, och började sända live, från gatorna, även ifall detta var strängt förbjudet. Det var en blodig revolution, där de unga studenterna tog saken i egna händer, och där välkända tv-personligheter började be om förlåtelse, i direktsänd tv, för första gången någonsin. Det var den första offentliga ursäkten någonsin, i ett öststatsland.

– Studenterna revolutionerade, och det fanns en stark underjordisk rörelse. Ceauescu måste bort, vi kan inte dö. Tack gode Gud för unga människor, suckar Carmen Firan.

Barnlitteraturens betydelse

 Poesi av Ann WigforssUngdomar och barn är ju vår framtid. Och som vanligt fanns många programpunkter om detta. Främst handlade det ju om reaktionerna från förra årets PISA-undersökning och hur man måste utveckla den svenska skolan. Punkter knutna till ämnet och till landet i fokus, Brasilien, var seminariet ”Varför har barnlitteraturen så stor betydelse i brasiliansk litteratur?”. Med på seminariet var de kända barnboksförfattarna, Anna Maria Machado, Daniel Munduruku, Roger Melho, och Otavio Junior. Jag köpte själv en barnbok/ungdomsbok på mässan av Machado, ”Slavflickan från den andra världen, som är en bok för 10-13 åringar. Historien handlar om en slavflicka som kommer in till ungdomar i dagens Brasilien och berättar om sina upplevelser. Det gör att flickan i nutiden vill skriva en bok. Jag köpte den av en jättesnäll kvinna, Gunilla Winberg, vid Panta Rei förlag. Gunilla själv hade översatt boken, hennes portugisiska var strålande, efter många år i Angola. Det här blir den perfekta presenten till min brorsdotter.

Ann Wigforss berättarAnna Maria Machado har varit barnboksförfattare i 45 år. Hon skriver berättelser för barn och unga, där hon vill utforska de brasilianska språket och känner att hon kommer närmare barn och unga när hon skriver. Hon är även ordförande i brasilianska Litterära Akademin. Octavio Junior är barnboksförfattaren som startat ett bibliotek, i en favela, till förmån för människor som inte har erfarenhet av böcker. Biblioteket tog form av böcker han hittade i en soptipp, nära hans hem. På många sätt anses Junior att böckerna räddade hans liv. Och när han var liten kunde han sitta i timmar och läsa. Junior har skrivit böcker, dikter, noveller och romaner och han hoppas på en litterär spridning i favelan. Berättelserna Junior skriver kommer från människor i favelan. Han vill berätta vad som händer där, så att människor kan relatera. Junior hade ett rikt liv i favelan, de spelade mycket fotboll och alla ville bli fotbollsspelare. Han hade mycket vänner, och kom människor nära, och de berättelser han skriver, är många gånger berättade av en granne, någon han känner. Som en sägen. Junior har valt litteraturens väg, en möjlighet till glädje och att kunna uttrycka sig. Roger Melho, är illustratör och ursprungsbefolkningsförfattare och vill beskriva Brasiliens unika kultur och dess mångfald. Brasilien är inte bara ett folk, utan många olika människor och där ursprungsbefolkningarna på något sätt glöms bort. Han vill rädda kunskapen och bevara dem.

Dikt av Ann WigforssNågonting som har slått väldigt stort är svensk barnlitteratur i Kina. Någonting som jag inte var medveten om innan, men roligt då mycket svenskt slår utomlands, så varför inte också barnböcker? Det sorgliga kanske kan vara all sorts västerländsk fascination, från just asiatiska länder, de opererar ju till om med ögonen, för att se mer västerländsk a ut, och att de måste bevara och uppskatta det egna. Efter en stor nordisk satsning på Peking mässan i år, skapades över 40 översättningsrättigheter, vilket är ett bra resultat, då det innan saknats mötesplatser, och där svenska förlag har haft svårt att nå ut. Kina har varit en spännande marknad att slå sig in på, där de svenska barnböckerna kunnat utmana de traditionella kinesiska förläggarna. Mycket genom ett starkt ifrågasättande och en kunskapsöverföring, med informativa, levande historier och talande bilder. Det finns också en annorlunda familj av kärnfamiljen i Kina, med utgångspunkt från enbarnspolitiken, då det enda barnet möter stark press att lyckas, inte bara från två föräldrar, utan fyra till bestående av mormor och morfar, farmor och farfar. Alla de här sex personerna vill att barnet skall lyckas och barnet i sig själv kanske inte är redo för detta. När svenska bokförlag med sina författare, besökte kinesiska skolor, undrade de kinesiska eleverna, hur mycket svenska barn studerar efter skolan? Två, till tre timmar kanske svarade författarna. Men vad gör de resten av kvällen då? Undrade de kinesiska barnen. Från att de kommer hem från skolan, och till att de går och lägger sig, med undantag för middag, så pluggar de. En problematisering som svenska barnboksförfattare måste vara ödmjuka inför, där skolans utformning och elevernas studier ser helt annorlunda ut. Sedan har det varit de här diskussionerna om att kunna få sitt barn till en läsande hjärna, att hjärnan faktiskt utvecklas bättre om du läser. Antagligen olika för olika individer, men detta har varit extremt svårt att övertyga svenska föräldrar, men desto lättare att övertyga kinesiska föräldrar. De visade ett stort intresse för just den frågeställningen. Det finns 300 miljoner barn i Kina, som kanske vill läsa svensk barnbokslitteratur, så det är en bred marknad att slå sig in på.

Romernas talan

Fint foto, Fotoutställning BokmässanNär jag valde bland programpunkterna på mässan, brukar jag nästan alltid vilja gå ungefär på samma sak, år efter år. För på något sätt återkommer programpunkter, fast i annorlunda kontext, under varje bokmässa, kanske beroende på de olika frågeställningarna. När jag gick igenom de programpunkter jag ville se, kan dessa sammanfattas med brasiliansk litteratur, katalanska författare, skolans utveckling, med barn och ungdomar och globaliseringen, dess konflikter med klassklyftor, folkvandringar och migration. De brukar vanligtvis vara dessa ämnen jag fastnar för varje år. Alltid väldigt fokuserad och intresserad av just människors utsatthet. Kanske för att jag själv är adopterad, kommer från någon annanstans, inte alltid självklart att jag skulle vandrat på svenska gator, med svenska namn. Jag kan identifiera mig med de utsatta, då jag många gånger känner mig sådan själv, trots att jag inte är i deras situation, tar jag inte min egen situation för given. Och många är de frågor, som ställs inom mig varje dag, Naturligt för mig, var det då att gå på seminariet ”Vem för romernas talan?” med Ingrid Schuller, Diana Nyman, Gunnar Bolin och Lawen Mothadi. Hur behandlas romer i Sverige, vad kan göras för att underlätta deras situation? Efter att ha skrivit om romernas utsatthet i Europa, där alla bara blundar, och de utsätts för hatbrott och diskrimineras på alla möjliga sätt, så undrar man ju, vad görs för romerna här, eftersom de i princip måste fly hit, för att inte bli skjutna, indragna i droghandel, trafficking, prostitution och det oändliga tiggandet, en börda de aldrig kommer ifrån.

Diana Nyman, ordförande för Romska rådet, började med att ta ordet:

Fotoutställning under Bokmässan– Det finns ingen samlad plattform för romer idag, olika myndigheter arbetar inte med ett samlat arbete, vilket gör att arbetet för att föra romerna framåt, blir luddigt och rörigt. Det finns fem pilotkommuner, som arbetar för romernas talan, men vad som skulle behövas är en samlad enhet, en länsstyrelse i Stockholm, en delegation, som kan föra romernas frågor. Romer har inte mycket inflytelse i sina egna frågor. Sverige har fått omfattande kritik för sin historiska behandling av romer, och på något sätt lever dessa strukturer kvar. De kan inte påverka i sin egen sak. De har funnits romer i 500 år i Sverige, och de har ännu inte idag, grundläggande rättigheter, utan ingår i en försöksverksamhet som förmyndigat, assimilerat, bollat och experimenterat med romer.

Ingrid Schöler, expert inom romska frågor, håller med Diana, och anser att historien upprepar sig. Att man måste ta tag i de romska frågorna. Och viktigaste och mest grundläggande är: Hälsa, bostad, utbildning, arbete och socialtjänst. Gunnar Bolin, Sveriges Radio, hade en något konstig ton, när han diskuterade frågan, och jag förstod inte riktigt hans syfte i att vara med, men han påstod i alla fall, att på Sveriges Radio fördes ingen statistik över vad för slags folkgrupper som är med i programmen, och man kan då utgå ifrån att inte så många romer kanske är representerade!?? I vilket fall hade han själv sett de kåkstäder romerna bott i, under hans resor i Europa och han tyckte förfärligt synd om dem och beklagade deras situation. Då frågade intervjuaren vad Sveriges Radio skulle kunna göra för att uppmärksamma romernas situation? Vi eftersträvar ju självklart att ha en blandad kvot av nationaliteter när vi sänder våra program. Återigen, förstod inte vad gubben gjorde där. I vilket fall, LUX förlag i Lund, hade publicerat underbart, vackra böcker av några av de romer som var med i utställningen ”VI är romer” som visades på Göteborgs Stadsmuseum tidigt i år. Denna utställning visas nu i Stockholm, och under årets filmfestival uppmärksammade GIFF romernas fråga och sände en hel del filmer om romers utsatthet under sektionen ”Romska bilder”. Jag var själv där och såg dokumentären ”Judgment in Hungary” en film om hatbrott mot Romer i Ungern, och en rättegång som tog tre år!? Innan de misstänkta blev fällda. Men den romska frågan, ständigt aktuell och ständigt omtvistad, behöver uppenbarligen en stadigare grund att stå på. Antiziganismen breder ut sig i Sverige och Europa, SD använder romer och tiggare i sina valmanifest, ett skäl att rösta bort dem antar jag.

– De fem pilotkommuner som finns i Sverige arbetar med att förändra situationen för romer i Sverige. De vill sluta upp med försöksverksamheten och skapa ett nytt perspektiv ni frågan. Vilka hindermöter romer? Vilka möjligheter ges romer till sina grundläggande rättigheter? Den enda möjligheten är att romer själva får vara i skapandeprocessen, och kunna skapa sina egna villkor, säger Diana Nyman.

Boksignering kinesisk skolaSom vanligt går man ut ifrån bokmässan, varenda, eviga dag man är där, med huvudet fullt av upplevelser och tankar. Men också en trötthet som går ifrån benen ända in i hjärnan. Så mycket folk, så mycket prat omkring en, man kan aldrig vara ensam. Inte för att man går till en mässa för att vara ensam, men ändå, någon slags lugn och ro måste man ha. Fast det fanns ju inte. Och sista dagen, söndagen, var jag ju tvungen att börja skriva, något jag glömt under de andra dagarna. Jag kunde som sagt inte hitta en lugn plats någonstans, men till slut hittade jag en. Det stod några bord och stolar bakom det stora signeringsbordet nedanför K-hallarna. Så där placerade jag mig. Och ingen verkade bry sig, för samtidigt som jag satt där, satt Siri Huvstedt och signerade sin senaste bok för en väldans lång kö av fans. Hennes amerikanska förläggare tittade lite lustigt på mig, att jag inte brydde mig om Siri, utan skulle skriva mitt eget, men jag hade kommit till en punkt där det sagts stopp, ingen mer information går ini huvudet, kan skrivas ner på papper, och detta får räcka. Jag måste hitta en struktur för mitt reportage och det är ju roligt om det blir klart i år och inte nästa, då kanske utgångsdatumet passerat. Roliga minnen dök upp när jag började skriva.

Octavio Junior visar barnlitteraturTill exempel att kvinnan från Brasilianska ambassaden kom fram och kindpussade mig, efter seminariet om barnlitteratur i Brasilien. Ingen av oss kunde kommunicera, hon pratade bara portugisiska och ingen engelska och jag kan inte portugisiska, men kramen jag fick värmde och hon tyckte om mig. Författaren Octavio Junior, som startat biblioteket i favelan, satt bredvid mig ett tag på seminariet, och han är en grym person, som jag alltid kommer minnas, för vad han gör för människorna i Brasiliens favelor. Jag minns det fina mötet med Ann Wigforss, författare och poet, och som varit hela 25 år på bokmässan. Hon berättade hela sitt liv för mig och gav mig två dikter, ”Se jag blommar och Tro” Jag minns David Grossmans ärliga och tankeväckande svar på frågor om förlust och Andrea del Fuegos svar på hur hon bygger upp en roman. Det hon gör är ett flöde mot läsare, och vill skapa en rytm och bli ett med läsaren. Både Michel Laub och Daniel Galera var trötta under intervjuerna och ville helst prata om annat än sina böcker, vilket är rätt roligt, när det ändå är en bokmässa? Men Michel lös upp och vakna till när han fick prata politik istället, och han berättade för mig, att han är journalist också och skriver i olika tidningar hemma i Sao Paolo. Båda svarade ganska tvärt på mina frågor, vilket liksom sårade mig, var de verkligen så dåliga? Men sen när jag gick på seminarium, fattade jag att det var så de uttryckte sig, de låter arga och bestämda, fastän de bara svarar på en fråga. Och så skall vi inte prata om de spanska författarna, haha, ännu argare och temperamentsfulla. Det är väl det där, när två kulturer möts, och vad som uppstår, men det är det som är det fina med bokmässan, att man kan läsa utländsk, svensk litteratur och bli berikad. Det blir ett möte. Ett möte som tar dig någonstans och väcker frågor. Frågor som du kanske inte visste. Och vad är sanning egentligen?

 

Text och Bild: Linda Johansson

 

 

Ur arkivet

view_module reorder
Carl-Henning Wijkmark. Foto: Carl-Henning Wijkmark

”Allting har ett pris, bara människan har ett värde”

Min första kontakt med Carl-Henning Wijkmark blev läsningen av "Dressinen", där efter kom "Jägarna på Karinhall" följd av "Den svarta väggen", "Den moderna döden" som redan är en klassiker och ...

Av: Göran af Gröning | Litteraturens porträtt | 09 november, 2015

Sceniska rum: Scener från Odenplan. I samtal med John Jakobsson, konstnär

Artikelserien Sceniska rum undersöker de sceniska rummen i vår verklighet, vår icke-verklighet och allt däremellan. Serien försöker ge oss nya perspektiv på vad dessa sceniska rum är, vad de innebär ...

Av: Anders Nilsson | Reportage om scenkonst | 20 juli, 2014

Illustratör: Signe Collmo

Vad är upplysning?

Är arbetare och tänkare synonymer? Var det upplysningsidealet? Tänka för sig själv? Betrodd i sina hållningar; Principfast? Hinner den unge studenten eller äldre professorn tänka för sig själv? Behålla sina ...

Av: Arsho | Essäer om politiken | 09 juli, 2015

Janne Karlssons satyr

Jag heter Janne Karlsson, född 1973 och bosatt i Linköping med mina två söner. Jag är förmodligen Sveriges mest refuserade serietecknare. Möjligen beror detta lite på att jag förmodligen även är sveriges ...

Av: Janne Karlsson | Utopiska geografier | 06 december, 2010

Turism som draglok

Det är lika bra att erkänna från början. Jag är ett turistiskt freak. Det innebär att jag sällan kan resa utan att turism som fenomen spökar i bakgrunden av mina ...

Av: Per-Inge Planefors | Gästkrönikör | 30 juli, 2012

En supernova av ljud

Tidningen Kulturen ger sig ut i den inre rymden och möter ljudpsykonauterna i Vrakets Position. Även om man är helt omgiven av musik kan man ibland känna en saknad. En diffus ...

Av: Peter Sjöblom | Musikens porträtt | 17 februari, 2014

Svenska bilderbokskonstnärer från Adelborg till Adbåge

Barn har en inneboende drivkraft att upptäcka världen. Ordens magi i sagor och berättelser är viktiga för utvecklingen. Olika tider har gett olika svar på frågan vad en barnbok är ...

Av: Lena Månsson | Essäer om konst | 31 juli, 2013

To former for frihet

Dette essayet er om to former for frihet. Den ene beskriver jeg med ‘frihet fra’, mens den andre formen for frihet beskriver jeg med ‘frihet til’. I et stort antall ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 04 juni, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.