Egil Skallagrimssons obotliga sorg blev dikt

"Sonatorrek", detta mästerverk av en isländsk slagskämpe, trollkarl och diktare är ett sorgekväde, en elegi. Drapan om sonförlusten är inte bara en höjdpunkt inom den isländska skaldiken och den ...

Av: Bertil Falk | 05 december, 2008
Essäer om litteratur & böcker

Dagmar Edqvist: Andra äktenskapet

”När de går, är det slut med romantiken kring studentexamen, tänkte Herbert. Min egen generation är för nykter, vi vet alltför väl, att den vita mössan inte längre är symbolen ...

Av: Ivo Holmqvist | 20 december, 2013
Litteraturens porträtt

Gränser som förenar – ett grundmotiv i postjugoslavisk film

Sanjin Pejkovic diskuterar gränsmotivet i jugoslavisk film. Han  lyftar fram två filmer som haft distribution i Sverige. Det rör sig om Innan regnet faller (Pred dozhdot, 1994)och Ingenmansland (Nicija zemlja ...

Av: Sanjin Pejkovic | 05 november, 2008
Essäer om film

I häxornas krets, om häxtron i Sverige

En insändare på DN-debatt under titeln ”Religionsfriheten missbrukas” lyder:”… det är upprörande att Borås tingsrätt friade föräldrarna som bedrev djävulsutdrivning på sin flicka, som kallades häxa”. På säkerhetsavstånd från skärtorsdagsnatten ...

Av: Lilian O. Montmar | 16 maj, 2012
Kulturreportage

Indira, Indien och mytologin



Gudarnas hemvist?

Grönt gräs vid Bahai-templet i N DelhiHur grönt är gräset där borta i Indien, månntro? Hur grönt kan det vara?

Ja, det gräs vi ser på våra resor i landet är ju ofta sönderbränt och gult.

När, hur, uppstod denna tanke på Indien som gudarnas land, visdomens hemvist? Indiens jord, flodernas vatten, var inte vilken jord, vilket vatten som helst. Det var heligt. Min vän buddhistnunnan från Sverige reste med tomma påsar och små flaskor till Indien. Hennes svenska sponsorer hade bett henne att fylla påsarna med jord och flaskorna med vatten. De ville ha en bit av Indien, om än aldrig så liten.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Min upplevelse av Indien har, från början, varit tudelad. Besvikelse blev stor när jag, 1976,vid mina första dagar i Delhi, såg en massa statyer som glorifierade vissa personer. Inte hade jag väntat mig att finna hjältedyrkan – här! Mahatma Gandhi, Jawaharlal Nehru (det fria Indiens första premiärminister och far till Indira Gandhi) var statyer i det kaotiska och illaluktande trafikvimlet.

Men som en underström förnam jag också något annat. Ett lugn, en stillhet. Ett slags förvissning. Inte minst tyckte jag mig se den i det buddhistiska härbärge vid Mandir Marg (Templens gata) där vi bodde och som dagligen besöktes av hundratals färgrikt klädda människor från Indiens alla delstater. Jag upplevde det som ”ett matriarkat på vandring.” eftersom kvinnorna var så tydliga i sina vackra saris eller färggranna långkjolar.

Länge trodde jag också på att det var britterna som förstört Indiens kultur. Efter trettio år i frihet, emellertid, tycktes den indiska kulturen ännu inte hittat hem. I dag, 2014, skyller man också gärna de egna sociala bristerna på britterna. Men britterna försvann 1947.

Folkliv vid Birla Mandir. N DelhiVi, som annars gillar Indien, vill gärna försvara såväl Indien som oss själva. Det finns goda orsaker till detta. Dels för att vi angrips, ofta vanemässigt, av dem som menar att Indien saknar såväl vett som sans. Dels för att den indiska kulturen i sig faktiskt förtjänar bättre. Men visst mår vi väl också bra av lite egen eftertanke kring de indiska förhållningssätten?

Har det hjälpt?

Så kommenterade Osho – en av Indiens berömda och kontroveriella gurus - frågor om varför han inte engagerade sig och sitt ashram i de fattigas situation.

Ja, hur var det med den saken? Har det hjälpt? Om den kristna missionen, om M Gandhis ohörsamhetskampanjer och icke-vålds ideal, om västvärldens analyser, och projekt av olika slag. Oshos mål var ett: att hjälpa människor att hitta buddha-kärnan i sig själva. Frågan kan ställas till såväl honom som hans följare: Har det hjälpt?

Myten, poeten, premiärministern

Ungefär en månad innan mordet på Indira Gandhi bjuder hon in poeten Amrita Pritam till sitt hem. I ett timslångt samtal diskuterar de båda kvinnorna Indiens framtid. Indira finner Indiens lagar så komplicerade och med så många kryphål att det knappast går att ta ett enda obehindrat steg.

Amrita Pritam ger oss myten. Den myt, som kan vara både frigörande, meningsskapande och livsfarlig.

”Bara den ledare, som tar på sig sitt folks alla olyckor och skulder” skulle ha rättighet att starta en ny tidscykel. ”Antingen vi olyckliga förstår det eller inte, har hon gått bortom döden ”. Så skriver Amrita några dagar efter mordet på Indira.

Pritam anses vara en av Indiens stora poeter. Född i Pakistan 1919, död 2005 i Indien, dit hon emigrerat 1947. Hon ansåg också att hon varit Indiras tvillingsyster i ett tidigare liv. Indira kallade henne ”en av mina favoriter.”

Pritam fortsätter:

Amrita Pritam 1919-2005  Foto Wikipedia från 1948-Vem känner den kosmiska kraftens hemlighet? I natt såg jag en tät skog i mina drömmar. I skuggan av ett träd, såg jag en rishi i trance. En gudomlig kvinna, mer lik en fé, anländer. Hon lämnar en ettårig flicka framför rishin.

Rishin är fortfarande i trance. Barnet börjar leka med blommor och blad. Ingen annan är närvarande. Men jag hör en stämma som talar till mig: ”Den Indira som du har känt i det närvarande är densamma som återföddes i äldre tider. Hon föddes till jorden av ett jordiskt helgon och en gudomlig mor.”

Så skriver Amrita Pritam den 6e november 1984, veckan efter mordet på Indira

Förringade och förlöjligade i Sverige

I den svenska kulturdebatten hördes dock helt andra tongångar. Traditionerna förringades, kläderna förlöjligades, fattigdomen och de sociala problemen framhävdes som mer eller mindre olösliga. Gunnar Myrdal skrev den pessimistiska ”Asiatiskt drama” och Folke Isaksson författade boken ”Har Indien en chans?”

  1. kom filmen ”Calcutta”, en dokumentär av den franske filmaren Louis Malle.

Den visade en stad i förfall och människor i djup fattigdom. De föddes på gatan och dog där. Vad är Indien? ”Död man på gata”, var det någon som sa.

Också dagarna efter mordet på henne hånades Indira Gandhi i svensk press.

Troskyldigt brev besvaras.

1975 anklagades Indira Gandhi för valfusk. Hon svarade med att proklamera undandtagstillstånd. Det var då jag skrev till henne. Troskyldigt. Hon svarar. I brevet till henne(juni 76) försöker jag beskriva den närhet jag känner för henne och hennes land, trots avstånd och skillnader. ”Jag känner två saker för er – en ovanligt personlig och djup, nästan hemlig känsla av kärlek - - --Den andra har att göra med Ert arbete, Er position. Och jag uttrycker mitt förtroende.

Detta blev början till den kontakt som skulle vara fram till hennes död.

I sitt svar till mig (aug 76) beskriver hon bl.a. sin närhet till naturen, med dess berg och sjöar, slätter och floder, men att vi, trots detta, inte kan ”gå tillbaka till naturen.” ”För mig tycks den gamla indiska filosofin – Vedanta – vara tidlös och väsentlig i vårt nuvarande dilemma. Den har givit vårt samhälle en motståndskraft och anpassbarhet, som gjort det möjligt att överleva oerhörda utmaningar.

Med bästa hälsningar
Er tillgivna
Indira Gandhi

Valförlust och ansedd förbrukad

Indira Gandhi i arbetsmöte Congress!977 förlorade Indira Gandhi det val hon varit säker på att vinna. Jag skrev till henne igen. I augusti samma år umgicks jag med henne under en tio dagar lång vistelse i Delhi. Hon levde mer eller mindre i chock efter valförlusten. Hennes hem var tyst och besökarna få. Hon ansågs politiskt förbrukad.

Den nya koalitionsregeringen gjorde dock misstag efter misstag och dess fraktioner hade uppenbara samarbestsvårigheter. Resultatet blev att många väljare ville ha tillbaka Indira Gandhi. Så blev det också i januari 1980.

Indira Gandhis undantagstillstånd 1975 kan räknas till 1900-talets politiska skandaler. Det chockade en värld och sänkte hennes internationella rykte långt under det fattbara. Ingen hade väntat sig något sådant av Indiens vackra och beundrade premiärminister. Fortfarande skuggar det utvecklingen i det som av många kallas ”världens största demokrati.”

Pupul Jayakar, Indira och den inneboende gudomligheten:

Den 13e och 15e oktober 1984 anlände Pupul Jayakar, Indiras vän sedan barndomen, till premiärministerns bostad. Hon hade med sig en bandspelare för att göra intervjuer inför en planerad biografi.

Indira talade länge om sin uppväxt.

Jayakar skriver:

”Mot slutet frågade jag henne vad hon ansåg vara vårt lands grundläggande problem,” Svaret kom omedelbart: ”Det grundläggande problemet är fattigdom. Löser vi det, har resten ingen betydelse.”

Återigen underströk hon att i processen för ökande levnadsstandard borde den kvalité som gav det indiska folket dess inre styrka inte skulle gå förlorad. Jag anmärkte, att i de flesta länder betydde utveckling slutet på inre frid och högtidlig stillhet. Trodde hon att detta skulle ske i Indien?

-Jag vet verkligen inte, men vi måste försöka bevara det. - - - -Vår filosofi säger att det gudomliga finns i oss alla; det finns ljus och kraft i var och en av oss. Vi måste hitta ett sätt att upptäcka denna inneboende energi. ”

Indira tog på sig den mytiska kappan. Jag tänker: Låt dem ha sina drömmar ifred. Myten är sin verklighet. Kan den skada oss? Som allt verkligt kan skada eller läka.

Shiva-altare i Hauz Khas, N DelhiMyten – den föraktade. Varför? Jag var där innan jag var där, alltså i Indien.

Under en period i livet hade jag vissa sällsamma drömmar. Vi bodde då söder om Stockholm i en vacker ateljé med stora fönster mot himmel och skog. Den mytiska drömmen visade mig livet. Vardagen var annorlunda med små barn och osäker försörjning.

Efter något år kom jag i kontakt med buddhismen, och efter ytterligare en tid befann jag mig i Indien.

Detta var inte drömmens Indien, inte mytens. Det var trafikens Indien i Delhi, avgaser, oväsen, trängsel, fattigdom, sjukdom, hemlöshet. Kalla nätter och förkylning. Och: det värsta av allt! Dessa gräsliga statyer. Glorifieringen. Hjältefieringen. Mahatma Gandhi. Jawaharlal Nehru. Sardar Patel. Totalt väsensfrämmande!

Fortsatt elände. Hur skall det gå? Mellan höger och vänster. För Indien!

Hur var det med den indiska chansen? Fanns den? Finns den?

Det fanns, finns, en global bekymmersamhet inför tillståndet i Indien. Hur skall det gå? Böcker och artiklar skrevs ofta och mycket efter 1947. Si och så länge sedan självständigheten, ändå fortsatt elände.

Varken det s.k. kastsystemet, de sociala skillnaderna, de arrangerade äktenskapen eller kvinnornas situation kan skyllas på britterna.

Den första indiska regeringen gjorde nog vad den kunde för att råda bot på orättvisorna. Den ville lära ut familjeplanering, den ville avskaffa hemgiften, den uppmuntrade äktenskap över kastgränserna. Men djupa traditioner satt fast i rötterna och sitter, tydligtvis, där ännu.

Indira Gandhi var, i Indien, först med att förstatliga banker och hon fråntog rika jordägare deras privilegier. Hon försökte styra någonstans mellan höger och vänster. Var hamnade hon? Jag kommer att tänka på radiobilarna. I kläm. När såväl höger som vänster ville bli av med henne, lyckades de. 1977 avsattes hon av en koalition. Däremot misslyckades den med att regera tillsammans, varför Indira Gandhi kunde komma tillbaka i valet 1980. Tillfrågad om sina internationella sympatier – USA eller Sovjet? Svarade hon: Jag arbetar för Indien.

I Sverige är myten blockerad. Tabuerad, förnekad och föraktad. Den jämställs med lögnen, som dock är en helt annan sak.

Själv har jag skrivit:

 Trottoaren utanför Aurobindo Ashram. N Delhi   ”Det föds små flickor bland bergen … .” (i boken: ”Veo ad Gax – från yttre rymden. ” 2004 s. 112 .)”En av mödrarna kallar sin lilla flicka ”Bergens källa”. Den lilla ”Bergens källa” har spontana läkekrafter som få har skådat.”

Och jag hade, för decennier sedan, en dröm: ”Jag föddes av en älskande moder och vattnades av en kärleksfull fader.”

Myten tränger sig på i våra djupaste skrymslen, som det mest ofrånkomliga av allt. Här finns den. Ja, i Indien. Bortom/bakom/under. M. Gandhi är inte myten, knappast ens dess representant. J. Nerhu är inte myten, och framför allt inte heller statyerna. Myten har inget land, ändå kan vi förnimma den just här, just i Indien.

När jag tänker på Indira ser jag dessa månlandskap framför mig – dessa stengetter bland bergen. De badar i månljus, och där uppe finner jag en sjö, en krater, glänsande rund och där, sällan, något annat än månen, stjärnorna och de tysta bergen någonsin speglar sig

Där möter jag hennes tanke, och där vandrar min tanke. Jag har ännu inte träffat henne, men tanken på henne ger min sömn ro och den ger mitt hjärta styrka. Det skriver jag och talar om för henne.

I denna tidiga korrespondens från min första kontakt med Indira Gandhi slås jag förstås av dess troskyldighet. Den sinnesstämning, som jag den gången inte bara var kapabel att erfara, men också förmådde uttrycka i ord.

Jag har studerat Indiras och mitt eget horoskop. Det slår mig, att den tidiga bilden med stengeten bland de månbelysta bergen återkommer i astrologin. Hon har månen i stenbockens tecken. Mitt eget tecken – kräftan - anses vara det enda tecknet som når fram till Stenbockens känslor. Tyck gärna att detta är flum. Jag tycker det inte.

Indira Gandhi har, bland mycket annat, i pressen anklagats för vidskeplighet och att anlita astrologer.

 Madhu Bhan. Aurobindo Ashram i UttarkhandUsha Bhagat, hjälpredan som skrivit boken ”Indiraji throug my eyes”, berättar, att Pupul Jayakar ”behövde mrs. Gandhi mer än tvärtom”, och att Pupuls ögon lyste upp av dyrkan i Indiras närhet. Men? Visst behöver gudinnorna, hjältarna, sina hängivna? Kanske mer än tvärtom? Utan hängivna inga gudar, eftersom dessa lever på hängivenhetens offer. Där sitter knepigheten, tycker jag.

Gudar vill ha människooffer. Och gud bevare mig för en myt om den heliga Indira! Ändå tar jag gärna till mig Amritas vackra bild av den lilla flickan i rishins närhet.

Sagorna och nöden

Jag har bott på vackra Ashram i städerna och på landsbygden, där det grönskat bakom murarna. Utanför dem har vägarna knappt varit farbara. ”Fötterna”, den del av kroppen som förknippas med lägsta kasten, Sudras - bor i slummen, ofta intill välbärgade stadsdelar, där de arbetar hos de omåttligt rika.

I detta land av myter och sagor når nöden sin yttersta gräns. Kvinnor och barn drabbas värst. Det är dessutom obekvämt även för de flesta någorlunda välbärgade. Vägar och trottoarer fungerar inte, avloppen är ofta öppna, el och vatten kommer eller kommer inte till hushåll och institutioner. De sociala traditionerna som placerar en stor del av Indiens folk djupt under jord tycks ha oändligt sega rötter. Hemgift är förbjuden i lag, men det är inte lagen som vinner. Döttrar anses en börda för familjen, varför familjeplanering har svårt att vinna insteg. Sati – änkans ”frivilliga” död på makens likbål förekommer ännu och ger henne helgon-status.

Martyrens plats (Där Indira Gandhi mördades vid sitt hem 1984)Vad tänkte Indira Gandhi om kvinnor? ”Den som bara tar mig för en kvinna underskattar mig.” Att bli uppfattad som kvinna är alltså att bli underskattad? Betyder: mannen har huvudet, har beslutsförmåga, har handlingskraft. Någon gång berättar Pupul, att Indira var sexuellt underutvecklad och saknade kvinnors vanliga intresse att behaga männen. ”Det gör att män ofta missförstår mig,” anförtrodde hon sin vän.

12 kulor från den sikhiske livvaktens maskingevär ändade Indiras liv i oktober 1984. Hennes kropp var som ett såll, enligt läkaren. Dagen innan mordet hade hon förklarat:

”Jag är här idag; kanske jag inte är här i morgon. ----Jag skall fortsätta att tjäna till mitt sista andetag och när jag dör, kan jag säga att varje droppe av mitt blod kommer att vitalisera och stärka Indien. ”

Många sa, att Jeanne hade vunnit, och hänvisar till 12-åringens ärorika drömmar om att bli martyr för sitt land i Jeanne d ´Arc:s anda. Där finns en rak linje till Indira Gandhis sista dag i livet.

Och jag beklagar djupt. Inte bara ur den personliga sorg, som väl mattats och tunnats ut genom åren, men ur tanken att offret, det egna människooffret, i grunden handlar om en blockering och ett hinder för växande.

Eller? Då kommer jag att tänka på den indiska legenden om kungen som valde bort allt, till och med livet, för att inte drabbas av evig medvetslöshet.

 

Annakarin Svedberg text och bild

 

Läs också min tidigare artikel i Tidningen Kulturen: Indira med järnnäven eller med alltför mjuka händer? http://www.tidningenkulturen.se/artiklar/reportage-mainmenu-37/kultur-mainmenu-136/18330-indira-med-jaern-naeven-eller-med-alltfoer-mjuka-haender

 Fortsättning planeras i artikeln: Hur angår oss Indien?

 

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Att vara med eller att inte vara med

En av de viktigaste skillnaderna mellan människa och djur är att människan har (ett mycket utvecklat) språk. Det som sociologerna kallar kommunikation mellan människor – uttrycket är mer att tas ...

Av: Carsten Palmer Schale | Agora - filosofiska essäer | 03 januari, 2017

Lillian Ross

Lillian Ross 1918-2017

”Tell you what, Huston said, in his amazed tone. I´m going to show you how we make a picture! And then come out to Hollywood and you can see everything ...

Av: Ivo Holmqvist | Litteraturens porträtt | 26 september, 2017

 Pentti Saarikoski på Tjörn

The Poet of Finland

I samband med sin egen 50-års dag påbörjade journalisten Saska Saarikoski (f. 1963) ”en resa” till sin känslomässigt okända pappa Pentti Saarikoski. Detta litterära geni som levde mellan 1937 och ...

Av: Rolf Karlman | Litteraturens porträtt | 15 januari, 2017

Malin Bergman Gardskär. Foto Privat

Mannens rätt att få utöva makt

Inget är så känsligt som att kritisera det manliga beteendet, både den enskilda individens samt de beteenden män i grupp har en tendens att nedlåta sig till. Inget är heller ...

Av: Malin Bergman Gardskär | Malin Bergman Gardskär | 13 juli, 2015

2010 års trådlösa tangentbord från Apple, Dvoraks design

Sholes vs Dvorak – kampen om tangenterna

”Dead ends, losers, and inventions that never made it into a material product have important stories to tell” – Erikki Huhtamo och Jussi Parikka

Av: Anders Nilsson | Essäer om samhället | 25 maj, 2015

Knut Hamsun på sitt bibliotek. Foto: Kjetil/Wikimedia

”Svältvarelsen” – Knut Hamsun

Efter att ha läst Sigrid Combüchens "Livsklättraren", en essä-roman om Knut Hamsun, fick jag en ingivelse att själv skriva en essä om denne norske ”diktarkung”, både hyllad och hatad under ...

Av: Göran af Gröning | Essäer om litteratur & böcker | 16 maj, 2015

Om det katolska bidraget till den europeiska civilisationen

Marcus Myrbäck om Thomas E. Woods Katolska kyrkan och den västerländska civilisationen

Av: Marcus Myrbäck | Essäer om litteratur & böcker | 10 februari, 2017

Aktualiteten til filosofisk etikk

Innledning En del av det å være menneske er både å glemme og å kunne glemme. I den sistnevnte betydningen kommer det til uttrykk at mennesker har en tendens til å ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 02 februari, 2014

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.