Absolut Sverige

Boken ”Från Astrid till Lindgren”, som jag är medförfattare till, gavs ut först i Nederländerna på nederländska. Manuskriptet till denna bok var skrivet på svenska, så varför var Nederländerna först ...

Av: Vladimir Oravsky | 13 februari, 2013
Gästkrönikör

Man kan aldrig vara försiktig nog

När de byggde sitt bo och när de flyttade in vet jag inte. Men plötsligt var de där: vilda bin och deras bo, hängande från taket som Babylons hängande trädgårdar ...

Av: © Vladimir Oravsky | 30 november, 2013
Gästkrönikör

Min kreativitet håller mig vid liv

Inom mig klämtar en ständig geografisk samt själslig längtan till några platser. Känslan förstärks, vidgas med tid och avstånd. Detta har legat latent som ett virus under lång tid, först ...

Av: Jenny Markström | 12 december, 2013
Gästkrönikör

Vladimir Oravsky

”Konsthistorier”: Kom och köp konserverad post-sanning

Jag tittade på det andra avsnittet av sex i en svensk tv-serie betitlad ”Konsthistorier”. Varför? Eftersom några kulturexperter på Sveriges Radio fick förhandstitta på den, och de fick betalt för ...

Av: Vladimir Oravsky | 05 februari, 2017
Gästkrönikör

För och med folket i 20 år. Urkult 2014



Nämforsen, festivalens centrala nervJag står mitt i folkhavet vid stora scenen på Urkultsfestivalen. Vi lyssnar på det Irländska bandet Kíla. Det duggar lite och folk står nära varandra, vissa med hela regnställ på och andra mer avklädda. De sistnämnda verkar ha slutat att kämpa mot regnet och vätan, de ger sig istället helhjärtat in i dansen och de snabba rytmerna som bandet bjuder på. Musikerna som står på scen bjuder in publiken till en spännande värld där melodierna leker. Bandet utgår från irländsk folkmusik med influenser från hela världen och musiken ackompanjeras av den traditionella irländska trumman Bodhrán som med dess varierande rytmer får inte bara hela publiken med sig utan lyfter musiken till en ny energinivå.
Mitt under konserten drar de plötsligt ner på hastigheten, ställer ifrån sig sina huvudinstrument, kliver fram på scenen och sjunger en visa acapella.

Un plaisir, så säger den tillsynes ödmjuke unge man som kallas för Bombino till den skrikande publiken. Bandet som har influenser i ökenbluesen och tuaregernas musiktradition, har det där särskilda svängiga gunget som man bara får när man spelar i sex åttondelstakt -det där gunget som är oemotståndligt att inte röra sig till! Står man stilla bland publiken kan man känna hur hela dansbanan rör sig upp och ner och jag undrar om den verkligen kommer att hålla alla hundratals människors euforiska hopp. Jag påminner mig snabbt om att denna festival har varit igång i 20 år och dansgolvet verkar ha hållit än så länge såvitt jag vet. Förutom den medryckande musiken verkar musikerna på scen uppriktigt njuta av spelningen och framför allt så känner jag som publik av deras genuina spelglädje.

När Bollywood Masala Orchestra intar scen på lördagseftermiddagen står barnen uppradade längst fram, där de står på räcket för att få de bästa ståplatserna. Det ryktas om en viss fakir som står på knivar och balanserar tunga kärl med vatten på huvudet. Den unika uppsättningen av traditionella musiker kombinerat med ett indiskt brassband tar publiken på en musikalisk resa genom Indien tillsammans med de vackra dansöserna och den modiga eldslukande fakiren som verkligen gör skäl för sitt rykte. Återigen fångas mitt intresse av ett litet slagverksinstrument, denna gång är det ett par indiska kastanjetter bestående av två långa stavar som man slår mot varandra som gör ett starkt intryck. Medan den musikaliske ledaren Rahis Bharti sjunger rytmer på indiskt vis upprepar de två kastanjettspelarna enkelt den avancerade rytmen tillsammans med en medföljande dans och stora leenden.  

Ett av festivalens huvudelement – EldMellan konserterna och kurserna får man inte glömma bort att mingla, ta en kaffe med volontärerna på Soltorget, gå på styltor inne på den stora naturlekplatsen som finns inne på festivalområdet, äta den klassiska veganska dhalen eller varför inte pröva renskavsrätten med rårörda lingon till. Kanske gör man ett kap och fyndar en handgjord väska sydd av försäljaren själv, en tioårig hantverkare som tjänar lite extrapengar. Festivalbesökarna består nämligen inte bara av vuxna utan festivalen har förutom en bred kulturell aspekt och miljötänk även ett stort fokus på barnen. Här finns plats för utveckling, nya möten och äventyr för stora som små. Jag rycks med och passar på att leka en omgång plockepinn för nostalgins skull.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

På lördagskvällen sätter det legendariska romerska bandet Taraf de Haïdouks av utan att hålla tillbaka. Musiken startar med en obeskrivlig kraft och trots att jag hade sett fram emot detta uppträdande kan jag inte låta bli att känna mig lite utmattad av den hetsiga pulsen som verkar vara vardagsmat för musikerna på scen. Bandet som är ett Rumäniens största band och bland annat har medverkat i filmklassikern Latcho drom, består av tre generationers begåvade musiker. Violinisternas fingrar rör sig obehindrat och stråkarna flyger som besatta över strängarna. Denna imponerande konstform skiljer sig avsevärt från de svenska drillarna och får polskeverkstaden och tretakten att närmast likna en mor som vaggar sitt barn till sömns med en vaggvisa.

Stora scen, festivalens centrala punktNär musiken tystnat och skratten mynnat ut och det återigen börjar dagas kan man, om man fortfarande är vaken, känna naturens stillhet runtomkring en och låta tillfredsställelsen den inbringar omfamna en. Även fast Näsåker inte riktigt sover under dessa tre dagar kan man i småtimmarna ändå finna en närmast andlig ro i det ångermanländska skogslandskapet. Till och med forsen tycks ta en paus från sitt kraftiga dån. Tar man sig tid kan man hitta buskar med grenar som hänger tungt, fulla med söta hallon vid vägkanten intill de branta skogbeklädda backarna. På stigarna till campingplatserna möts de morgonpigga yogafantasterna med de hemgående nattugglorna som dansat polska och fortsatt outtröttliga till elektronisk musik hela natten.

Snart kommer myllret att sätta igång igen, trötta kroppar kommer att vakna till liv, krypa ut ur sovsäckarna, långsamt ta sig ut ur tälten och sakta röra sig genom det daggiga gräset ner till forsen för dagens första dopp. Jag ligger i mitt tält och lyssnar på ljuden utanför, skratt blandas med återberättelser från föregående kväll, någonstans hör jag en fiol stämmas upp.

Ännu ett år av Urkult har passerat och inte vilket som helst, i år fyllde festivalen 20 år. Bland det stora utbudet av musik, den fantastiska öppningsceremonin ”Eldnatt” med bl a elddemoner (!), har jag under festivalen känt en varm inbjudande känsla där jag lika väl kunde strosa runt själv underhållen av alla intryck, rörelser och detaljer runt omkring mig samtidigt som jag kunde sluta upp med vänner och njuta av deras närvaro.

Jag kan inte annat än hoppas att festivalen kommer att leva vidare och jag ser redan fram emot 40 års jubiléet!

Amanda Farfan, Text
Suneth Haduva Maringnage, Bilder

 

Ur arkivet

view_module reorder

Fabrik chic

Fabrik chic – industri som estetik Gnissel från en travers, det rytmiska surrandet från ett ventilationssystem och ljud från cisterner minner om en tid då tjänstesamhället låg i sin linda och ...

Av: Erling Persson & Maria Holm | Kulturreportage | 10 mars, 2007

Italienska kvinnor i väntan på blomstring

Vilka ängar väntar på oss, yviga, skimrande grönskor av gentianor, på att vi tillsammans ska skotta fram våra ansikten? -Sibilla Aleramo (1927) Fram till på mitten av 1700-talet var ...

Av: Sanna Dager | Essäer om litteratur & böcker | 14 mars, 2011

Bach – trotjänaren

”Johann Sebastian Bach är den femte evangelisten. Gån ut och förkunnen honom!” Så inledde ärkebiskopen Nathan Söderblom ett tal inför en kyrkomusikerkongress i Uppsala en gång under sin ämbetstid. Söderblom var ...

Av: Thomas Notini | Musikens porträtt | 28 december, 2012

Rapport från en dagbok

ZodiacoSven Hessler föddes i Sverige den 10 maj 1835. Han anlände till Amerika den 16 juni 1855. Bosatte sig i Stillwater. Hessler är en av de stora pionjärerna i området ...

Av: Hans-Evert Renérius | Essäer om litteratur & böcker | 24 september, 2008

Tyra Lundgren ─ Hon med fåglarna

I likhet med många har jag alltid fascinerats av lera, detta fantastiska och härligt formbara material. Keramik är en sammanfattande benämning på alla föremål av lera som bränts till så ...

Av: Lena Månsson | Essäer om konst | 22 februari, 2012

Kunglig glans på Åmells

Bland alla utsökta föremål i Åmells konsthandel på Birger Jarlsgatan i Stockholm väljer jag att skriva om tre ganska små tavlor, närmare bestämt 33 x 22,5 cm, av Mathias Hradh ...

Av: Birgitta Milits | Essäer om konst | 17 april, 2010

Fragolina autentica

Svenska jordgubbar - en fix idé

Så var det åter dags för den årliga jakten på falska jordgubbar. I år är den dessutom skärpt. Är det inte osynliga ubåtar som olovligt turistar i vår skärgård, så ...

Av: Thomas Silfving | Gästkrönikör | 11 juni, 2015

Konservativa värden

Konservativa litar sällan – som det heter – på dagens sanningar, vetenskapliga rön och modefilosofiska utsvävningar när det gäller moraliska värden. Man sätter istället sina slantar på eviga värden och ...

Av: Claes-Magnus Bernson | Agora - filosofiska essäer | 13 januari, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.