Paracelsus, en legend i folkmun

En knapp timmes promenad utanför Einsiedeln ligger ett typiskt schweiziskt hus med snedtak, det ligger i utkanten av en liten by, eller snarare är det bara en klunga med några få ...

Av: Crister Enander | 30 mars, 2009
Litteraturens porträtt

Speldjävulen eller underklassens Las Vegas

Enligt Statens Folkhälsoinstituts siffror spelade sjuttio procent av Sveriges befolkning om pengar under år 2008. Crister Enander om spelfeber, bingo, nätpoker och lotter. Nu har det hunnit gå rätt många år ...

Av: Crister Enander | 28 september, 2012
Essäer om samhället

Författarens vardag och litteraturens överlevnad

”Nej, för all del, käre unge man, tänk ej på att ge ut från trycket Edra dikter. Ni skulle endast bli utskrattad, så omogna äro de i alla afseenden – ...

Av: Stefan Whilde | 01 januari, 2015
Stefan Whilde

Jag lever hellre med tre kvinnor

Jag har mött en och annan kvinna i mitt liv. Mor svepte in mig i flera lager nankin och födde upp mig på bröstmjölk och sagostunder. Hon var den första ...

Av: Stefan Whilde | 02 juni, 2013
Stefan Whilde

För och med folket i 20 år. Urkult 2014



Nämforsen, festivalens centrala nervJag står mitt i folkhavet vid stora scenen på Urkultsfestivalen. Vi lyssnar på det Irländska bandet Kíla. Det duggar lite och folk står nära varandra, vissa med hela regnställ på och andra mer avklädda. De sistnämnda verkar ha slutat att kämpa mot regnet och vätan, de ger sig istället helhjärtat in i dansen och de snabba rytmerna som bandet bjuder på. Musikerna som står på scen bjuder in publiken till en spännande värld där melodierna leker. Bandet utgår från irländsk folkmusik med influenser från hela världen och musiken ackompanjeras av den traditionella irländska trumman Bodhrán som med dess varierande rytmer får inte bara hela publiken med sig utan lyfter musiken till en ny energinivå.
Mitt under konserten drar de plötsligt ner på hastigheten, ställer ifrån sig sina huvudinstrument, kliver fram på scenen och sjunger en visa acapella.

Un plaisir, så säger den tillsynes ödmjuke unge man som kallas för Bombino till den skrikande publiken. Bandet som har influenser i ökenbluesen och tuaregernas musiktradition, har det där särskilda svängiga gunget som man bara får när man spelar i sex åttondelstakt -det där gunget som är oemotståndligt att inte röra sig till! Står man stilla bland publiken kan man känna hur hela dansbanan rör sig upp och ner och jag undrar om den verkligen kommer att hålla alla hundratals människors euforiska hopp. Jag påminner mig snabbt om att denna festival har varit igång i 20 år och dansgolvet verkar ha hållit än så länge såvitt jag vet. Förutom den medryckande musiken verkar musikerna på scen uppriktigt njuta av spelningen och framför allt så känner jag som publik av deras genuina spelglädje.

När Bollywood Masala Orchestra intar scen på lördagseftermiddagen står barnen uppradade längst fram, där de står på räcket för att få de bästa ståplatserna. Det ryktas om en viss fakir som står på knivar och balanserar tunga kärl med vatten på huvudet. Den unika uppsättningen av traditionella musiker kombinerat med ett indiskt brassband tar publiken på en musikalisk resa genom Indien tillsammans med de vackra dansöserna och den modiga eldslukande fakiren som verkligen gör skäl för sitt rykte. Återigen fångas mitt intresse av ett litet slagverksinstrument, denna gång är det ett par indiska kastanjetter bestående av två långa stavar som man slår mot varandra som gör ett starkt intryck. Medan den musikaliske ledaren Rahis Bharti sjunger rytmer på indiskt vis upprepar de två kastanjettspelarna enkelt den avancerade rytmen tillsammans med en medföljande dans och stora leenden.  

Ett av festivalens huvudelement – EldMellan konserterna och kurserna får man inte glömma bort att mingla, ta en kaffe med volontärerna på Soltorget, gå på styltor inne på den stora naturlekplatsen som finns inne på festivalområdet, äta den klassiska veganska dhalen eller varför inte pröva renskavsrätten med rårörda lingon till. Kanske gör man ett kap och fyndar en handgjord väska sydd av försäljaren själv, en tioårig hantverkare som tjänar lite extrapengar. Festivalbesökarna består nämligen inte bara av vuxna utan festivalen har förutom en bred kulturell aspekt och miljötänk även ett stort fokus på barnen. Här finns plats för utveckling, nya möten och äventyr för stora som små. Jag rycks med och passar på att leka en omgång plockepinn för nostalgins skull.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

På lördagskvällen sätter det legendariska romerska bandet Taraf de Haïdouks av utan att hålla tillbaka. Musiken startar med en obeskrivlig kraft och trots att jag hade sett fram emot detta uppträdande kan jag inte låta bli att känna mig lite utmattad av den hetsiga pulsen som verkar vara vardagsmat för musikerna på scen. Bandet som är ett Rumäniens största band och bland annat har medverkat i filmklassikern Latcho drom, består av tre generationers begåvade musiker. Violinisternas fingrar rör sig obehindrat och stråkarna flyger som besatta över strängarna. Denna imponerande konstform skiljer sig avsevärt från de svenska drillarna och får polskeverkstaden och tretakten att närmast likna en mor som vaggar sitt barn till sömns med en vaggvisa.

Stora scen, festivalens centrala punktNär musiken tystnat och skratten mynnat ut och det återigen börjar dagas kan man, om man fortfarande är vaken, känna naturens stillhet runtomkring en och låta tillfredsställelsen den inbringar omfamna en. Även fast Näsåker inte riktigt sover under dessa tre dagar kan man i småtimmarna ändå finna en närmast andlig ro i det ångermanländska skogslandskapet. Till och med forsen tycks ta en paus från sitt kraftiga dån. Tar man sig tid kan man hitta buskar med grenar som hänger tungt, fulla med söta hallon vid vägkanten intill de branta skogbeklädda backarna. På stigarna till campingplatserna möts de morgonpigga yogafantasterna med de hemgående nattugglorna som dansat polska och fortsatt outtröttliga till elektronisk musik hela natten.

Snart kommer myllret att sätta igång igen, trötta kroppar kommer att vakna till liv, krypa ut ur sovsäckarna, långsamt ta sig ut ur tälten och sakta röra sig genom det daggiga gräset ner till forsen för dagens första dopp. Jag ligger i mitt tält och lyssnar på ljuden utanför, skratt blandas med återberättelser från föregående kväll, någonstans hör jag en fiol stämmas upp.

Ännu ett år av Urkult har passerat och inte vilket som helst, i år fyllde festivalen 20 år. Bland det stora utbudet av musik, den fantastiska öppningsceremonin ”Eldnatt” med bl a elddemoner (!), har jag under festivalen känt en varm inbjudande känsla där jag lika väl kunde strosa runt själv underhållen av alla intryck, rörelser och detaljer runt omkring mig samtidigt som jag kunde sluta upp med vänner och njuta av deras närvaro.

Jag kan inte annat än hoppas att festivalen kommer att leva vidare och jag ser redan fram emot 40 års jubiléet!

Amanda Farfan, Text
Suneth Haduva Maringnage, Bilder

 

Ur arkivet

view_module reorder

Zanzibar, Zanzibar!

Jag har, såsom många andra, länge hänförts och förundrats av den franske poeten och handelsmannen Arthur Rimbaud (1854-1891). Så mycket att jag bestämde mig, återigen såsom många andra, för att ...

Av: Jonas Wessel | Övriga porträtt | 25 juli, 2012

Terrence Malick & tystnadens hemligheter

Då och då ― oftast på obskyra filmbloggar ― publiceras suddiga bilder som sägs fånga Terrence Malicks ansikte. Den skygge filmregissören och författaren har gjort isoleringen och blygheten inför offentlighetens ...

Av: Klas Lundström | Essäer om film | 19 april, 2013

Berwaldhallen – Den samstämda radiostudion

Det är en torsdag i slutet av mars. Sveriges Radios Symfoniorkester har konsert. Dirigenten Simone Young tar plats på podiet och höjer taktpinnen för att påkalla uppmärksamhet. Det råder ett ...

Av: Mi Karlsson Bergkvist | Musikens porträtt | 16 april, 2014

"Jag går min egen väg"

"Jag går min egen väg"   Foto: Tony Landberg Ett samtal med Ewa Rudling. Text av Carl Abrahamsson. Den svenska fotografins "first lady" Ewa Rudling fyllde nyligen 70 år. Någon risk för pensionering föreligger ...

Av: Carl Abrahamsson | Konstens porträtt | 17 november, 2006

Sceniska rum. Gustavo Mosqueras ”Moebius” och psykoanalysens topologi

Artikelserien Sceniskarum undersöker de sceniska rummen i vår verklighet, vår icke-verklighet och allt däremellan. Serien försöker ge oss nya perspektiv på vad dessa sceniska rum är, vad de innebär och ...

Av: Axel Andersson | Essäer om film | 25 mars, 2013

Animula, Vagula. Blandula

I går när jag kittat lidertaket, och ösregnet börjat efter naturligtvis, la mig sur för att senare orka med kvällssysslor, vaknade efter några timmar plötsligt på förnatten, hade drömt om ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 24 juli, 2013

Bild Hebriana Alainentalo

Den plågade postmoderna kroppen

Kroppen är smickrad, tränad, ibland plågad (av oss) i tron på dennes onödighet och på den totala övertygelsen om sin icke återuppståndelse. Vi konstruerar vår kropp för att den ska likna ...

Av: Guido Zeccola | Essäer om samhället | 01 november, 2016

Förnyelse höjer seriestatus

Bland kännare är Alan Moores album klassiska och ingår självklart i serieläsarnas kanon. Böckerna kommer i ständigt nya upplagor och mästerverket Watchmen, som kom första gången på 1980-talet, har för ...

Av: Elin Schaffer | Essäer om litteratur & böcker | 19 maj, 2009

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.