Den sjunkande Petrus, 1947. Källa: Västerbottens museum

Victoria Nygren och barnatron i måleriet

Det finns målare som inte har någonting gemensamt med dagens eller gårdagens konst, de skapar sina verk utan att bekymra sig om andras uppfattning eller vilka populära stilideal som råder ...

Av: Lena Månsson | 12 oktober, 2015
Konstens porträtt

Veckan från hyllan, Veckan 42 2012

Veckan har inte saknat komiska och dramatiska poänger. Ibland var det svårt att veta vilket var vilket. Som en Saudiarabien genomförde en kampanj mot bröstcancer – utan kvinnor. Istället med ...

Av: Gregor Flakierski | 13 oktober, 2012
Veckans titt i hyllan

En hållbar barnlitteratur?

Att vara dogmatisk och skriva tydliga världsförbättrarbudskap i skönlitterär text är den åttonde dödssynden i dag. Är det därför det kommer ut så få skönlitterära barnböcker om klimatet och miljön? ...

Av: Marja Beckman | 11 april, 2014
Gästkrönikör

Efter ankomsten till Jakobstad, Selma, stående med yngre systern Hilma

En alldeles särskild plats

Det finns en dröm som levt länge inom mig, en dröm som inte släppt taget. Min dröm handlar om att förstå min mormor, Selma Karlström. Varifrån kom hennes lugn ...

Av: Thomas Wihlman | 14 januari, 2016
Kulturreportage

För och med folket i 20 år. Urkult 2014



Nämforsen, festivalens centrala nervJag står mitt i folkhavet vid stora scenen på Urkultsfestivalen. Vi lyssnar på det Irländska bandet Kíla. Det duggar lite och folk står nära varandra, vissa med hela regnställ på och andra mer avklädda. De sistnämnda verkar ha slutat att kämpa mot regnet och vätan, de ger sig istället helhjärtat in i dansen och de snabba rytmerna som bandet bjuder på. Musikerna som står på scen bjuder in publiken till en spännande värld där melodierna leker. Bandet utgår från irländsk folkmusik med influenser från hela världen och musiken ackompanjeras av den traditionella irländska trumman Bodhrán som med dess varierande rytmer får inte bara hela publiken med sig utan lyfter musiken till en ny energinivå.
Mitt under konserten drar de plötsligt ner på hastigheten, ställer ifrån sig sina huvudinstrument, kliver fram på scenen och sjunger en visa acapella.

Un plaisir, så säger den tillsynes ödmjuke unge man som kallas för Bombino till den skrikande publiken. Bandet som har influenser i ökenbluesen och tuaregernas musiktradition, har det där särskilda svängiga gunget som man bara får när man spelar i sex åttondelstakt -det där gunget som är oemotståndligt att inte röra sig till! Står man stilla bland publiken kan man känna hur hela dansbanan rör sig upp och ner och jag undrar om den verkligen kommer att hålla alla hundratals människors euforiska hopp. Jag påminner mig snabbt om att denna festival har varit igång i 20 år och dansgolvet verkar ha hållit än så länge såvitt jag vet. Förutom den medryckande musiken verkar musikerna på scen uppriktigt njuta av spelningen och framför allt så känner jag som publik av deras genuina spelglädje.

När Bollywood Masala Orchestra intar scen på lördagseftermiddagen står barnen uppradade längst fram, där de står på räcket för att få de bästa ståplatserna. Det ryktas om en viss fakir som står på knivar och balanserar tunga kärl med vatten på huvudet. Den unika uppsättningen av traditionella musiker kombinerat med ett indiskt brassband tar publiken på en musikalisk resa genom Indien tillsammans med de vackra dansöserna och den modiga eldslukande fakiren som verkligen gör skäl för sitt rykte. Återigen fångas mitt intresse av ett litet slagverksinstrument, denna gång är det ett par indiska kastanjetter bestående av två långa stavar som man slår mot varandra som gör ett starkt intryck. Medan den musikaliske ledaren Rahis Bharti sjunger rytmer på indiskt vis upprepar de två kastanjettspelarna enkelt den avancerade rytmen tillsammans med en medföljande dans och stora leenden.  

Ett av festivalens huvudelement – EldMellan konserterna och kurserna får man inte glömma bort att mingla, ta en kaffe med volontärerna på Soltorget, gå på styltor inne på den stora naturlekplatsen som finns inne på festivalområdet, äta den klassiska veganska dhalen eller varför inte pröva renskavsrätten med rårörda lingon till. Kanske gör man ett kap och fyndar en handgjord väska sydd av försäljaren själv, en tioårig hantverkare som tjänar lite extrapengar. Festivalbesökarna består nämligen inte bara av vuxna utan festivalen har förutom en bred kulturell aspekt och miljötänk även ett stort fokus på barnen. Här finns plats för utveckling, nya möten och äventyr för stora som små. Jag rycks med och passar på att leka en omgång plockepinn för nostalgins skull.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

På lördagskvällen sätter det legendariska romerska bandet Taraf de Haïdouks av utan att hålla tillbaka. Musiken startar med en obeskrivlig kraft och trots att jag hade sett fram emot detta uppträdande kan jag inte låta bli att känna mig lite utmattad av den hetsiga pulsen som verkar vara vardagsmat för musikerna på scen. Bandet som är ett Rumäniens största band och bland annat har medverkat i filmklassikern Latcho drom, består av tre generationers begåvade musiker. Violinisternas fingrar rör sig obehindrat och stråkarna flyger som besatta över strängarna. Denna imponerande konstform skiljer sig avsevärt från de svenska drillarna och får polskeverkstaden och tretakten att närmast likna en mor som vaggar sitt barn till sömns med en vaggvisa.

Stora scen, festivalens centrala punktNär musiken tystnat och skratten mynnat ut och det återigen börjar dagas kan man, om man fortfarande är vaken, känna naturens stillhet runtomkring en och låta tillfredsställelsen den inbringar omfamna en. Även fast Näsåker inte riktigt sover under dessa tre dagar kan man i småtimmarna ändå finna en närmast andlig ro i det ångermanländska skogslandskapet. Till och med forsen tycks ta en paus från sitt kraftiga dån. Tar man sig tid kan man hitta buskar med grenar som hänger tungt, fulla med söta hallon vid vägkanten intill de branta skogbeklädda backarna. På stigarna till campingplatserna möts de morgonpigga yogafantasterna med de hemgående nattugglorna som dansat polska och fortsatt outtröttliga till elektronisk musik hela natten.

Snart kommer myllret att sätta igång igen, trötta kroppar kommer att vakna till liv, krypa ut ur sovsäckarna, långsamt ta sig ut ur tälten och sakta röra sig genom det daggiga gräset ner till forsen för dagens första dopp. Jag ligger i mitt tält och lyssnar på ljuden utanför, skratt blandas med återberättelser från föregående kväll, någonstans hör jag en fiol stämmas upp.

Ännu ett år av Urkult har passerat och inte vilket som helst, i år fyllde festivalen 20 år. Bland det stora utbudet av musik, den fantastiska öppningsceremonin ”Eldnatt” med bl a elddemoner (!), har jag under festivalen känt en varm inbjudande känsla där jag lika väl kunde strosa runt själv underhållen av alla intryck, rörelser och detaljer runt omkring mig samtidigt som jag kunde sluta upp med vänner och njuta av deras närvaro.

Jag kan inte annat än hoppas att festivalen kommer att leva vidare och jag ser redan fram emot 40 års jubiléet!

Amanda Farfan, Text
Suneth Haduva Maringnage, Bilder

 

Ur arkivet

view_module reorder

Skammen

Innledning Gitt at vi forstår hva som menes med ‘atferd’, så er menneskelig atferd verdi – og normstyrt. En verdi er om hva som virkelig teller for oss mennesker, som at ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 08 december, 2014

Turistens samvetskval. Ett reportage från Tunisien

Om man hatar sand och skyr solen är Tunisien antagligen inte det första resmålet på listan. När min mamma ringt upp mig några månader tidigare och frågat vad jag visste ...

Av: Linda Bönström | Resereportage | 24 juli, 2010

Köttet tänker

Det finns i köttet en inspirerad fruktan som överflödar till andra sidan av tingen en smak av synd, av teologalisk synd. Kroppen darrar, och det är i dessa konvulsioner som ...

Av: Gilda Melodia | Gilda Melodia | 24 maj, 2017

August Strindberg och Nils Andersson – en hållbar vänskap

Att skaffa vänner och att behålla dem var inte Strindbergs bästa gren. Exempel på detta saknas inte: Heidenstam, Carl Larsson, af Geijerstam, Ola Hansson och Laura Marholm är några som ...

Av: Kurt Bäckström | Essäer om litteratur & böcker | 19 september, 2011

Fornuft og liv

Innledning Å være menneske er så mangt, skjønt uskyldige er vi ikke. Vi har moral og språk, og dermed har vi tilstrekkelig med ressurser og stor nok kapasitet til å teoretisere ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 12 maj, 2014

Locus meditationis

En diktares svårighet …

Denna text bygger på tankar och reflektioner kring poesi, där även ett urval av min egen lyrik tagit plats i ett försök att sammankoppla dem med texten och kan, som ...

Av: Göran af Gröning | Utopiska geografier | 01 september, 2017

En dansk möbelklassiker: Hans J Wegner

Alldeles nyss råkade jag komma över en trevlig kompakt bok i en serie om designklassiker. Den här handlar om hundra stolar från 1900-talet, med ett uppslag åt varje: de slitstarka ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer | 26 september, 2014

Tegelbacken, centrala Stockholm, september 1930

Det sprakar blått kring ledningarna ovanför en spårvagn som passerar en växel. Vagnen kränger – och två medelålders herrar stående där inne kolliderar. Båda lyfter beklagande sina hattar. Sammanstötningen resulterar ...

Av: Björn Gustavsson | Gästkrönikör | 02 april, 2014

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.