Gör Bologna-processen yrkesskolor av Europas universitet?

Bildning är i motsats till utbildning inte direkt kopplad till ekonomiska syften - så uttryckte sig Wilhelm von Humboldt, men ett visst perspektiv på arbetsmarknaden vill de flesta studenter ändå ...

Av: Lilian O. Montmar | 28 mars, 2010
Allmänna reportage

Hebriana Alainentalo tre dikter

nu har jag lämnat varje möte       med dig i porten denna öppning som stängde hjärtats utrop   där jag flämtar andetagen som om jag vore döende   intill ett liv av sorg omkring trädskuggorna vars kronor nu ler tyngre mot marken    

Av: Hebriana Alainentalo | 23 december, 2013
Utopiska geografier

Bo Setterlind

Bo Setterlind på Nya Zeeland

Den 24 augusti 1973 fyllde Bo Setterlind femtio år. Inför födelsedagen blev han intervjuad i pressen. Bland annat av K. A. Adrups artikel i Dagens Nyheter framgick att han tänkte ...

Av: Ivo Holmqvist | 11 december, 2016
Essäer om litteratur & böcker

Fridtjof Nansen (1861-1930) En stor mänsklig förebild och Norges störste våghals

När Första världskriget var slut 1918 stod världen länge maktlös inför uppgiften att organisera fångutbytet mellan de forna fiendestaterna.  Av rädsla för att krigsfångarna skulle sprida smittosamma sjukdomar på vägen ...

Av: Lilian O. Montmar | 13 mars, 2014
Kulturreportage

För och med folket i 20 år. Urkult 2014



Nämforsen, festivalens centrala nervJag står mitt i folkhavet vid stora scenen på Urkultsfestivalen. Vi lyssnar på det Irländska bandet Kíla. Det duggar lite och folk står nära varandra, vissa med hela regnställ på och andra mer avklädda. De sistnämnda verkar ha slutat att kämpa mot regnet och vätan, de ger sig istället helhjärtat in i dansen och de snabba rytmerna som bandet bjuder på. Musikerna som står på scen bjuder in publiken till en spännande värld där melodierna leker. Bandet utgår från irländsk folkmusik med influenser från hela världen och musiken ackompanjeras av den traditionella irländska trumman Bodhrán som med dess varierande rytmer får inte bara hela publiken med sig utan lyfter musiken till en ny energinivå.
Mitt under konserten drar de plötsligt ner på hastigheten, ställer ifrån sig sina huvudinstrument, kliver fram på scenen och sjunger en visa acapella.

Un plaisir, så säger den tillsynes ödmjuke unge man som kallas för Bombino till den skrikande publiken. Bandet som har influenser i ökenbluesen och tuaregernas musiktradition, har det där särskilda svängiga gunget som man bara får när man spelar i sex åttondelstakt -det där gunget som är oemotståndligt att inte röra sig till! Står man stilla bland publiken kan man känna hur hela dansbanan rör sig upp och ner och jag undrar om den verkligen kommer att hålla alla hundratals människors euforiska hopp. Jag påminner mig snabbt om att denna festival har varit igång i 20 år och dansgolvet verkar ha hållit än så länge såvitt jag vet. Förutom den medryckande musiken verkar musikerna på scen uppriktigt njuta av spelningen och framför allt så känner jag som publik av deras genuina spelglädje.

När Bollywood Masala Orchestra intar scen på lördagseftermiddagen står barnen uppradade längst fram, där de står på räcket för att få de bästa ståplatserna. Det ryktas om en viss fakir som står på knivar och balanserar tunga kärl med vatten på huvudet. Den unika uppsättningen av traditionella musiker kombinerat med ett indiskt brassband tar publiken på en musikalisk resa genom Indien tillsammans med de vackra dansöserna och den modiga eldslukande fakiren som verkligen gör skäl för sitt rykte. Återigen fångas mitt intresse av ett litet slagverksinstrument, denna gång är det ett par indiska kastanjetter bestående av två långa stavar som man slår mot varandra som gör ett starkt intryck. Medan den musikaliske ledaren Rahis Bharti sjunger rytmer på indiskt vis upprepar de två kastanjettspelarna enkelt den avancerade rytmen tillsammans med en medföljande dans och stora leenden.  

Ett av festivalens huvudelement – EldMellan konserterna och kurserna får man inte glömma bort att mingla, ta en kaffe med volontärerna på Soltorget, gå på styltor inne på den stora naturlekplatsen som finns inne på festivalområdet, äta den klassiska veganska dhalen eller varför inte pröva renskavsrätten med rårörda lingon till. Kanske gör man ett kap och fyndar en handgjord väska sydd av försäljaren själv, en tioårig hantverkare som tjänar lite extrapengar. Festivalbesökarna består nämligen inte bara av vuxna utan festivalen har förutom en bred kulturell aspekt och miljötänk även ett stort fokus på barnen. Här finns plats för utveckling, nya möten och äventyr för stora som små. Jag rycks med och passar på att leka en omgång plockepinn för nostalgins skull.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

På lördagskvällen sätter det legendariska romerska bandet Taraf de Haïdouks av utan att hålla tillbaka. Musiken startar med en obeskrivlig kraft och trots att jag hade sett fram emot detta uppträdande kan jag inte låta bli att känna mig lite utmattad av den hetsiga pulsen som verkar vara vardagsmat för musikerna på scen. Bandet som är ett Rumäniens största band och bland annat har medverkat i filmklassikern Latcho drom, består av tre generationers begåvade musiker. Violinisternas fingrar rör sig obehindrat och stråkarna flyger som besatta över strängarna. Denna imponerande konstform skiljer sig avsevärt från de svenska drillarna och får polskeverkstaden och tretakten att närmast likna en mor som vaggar sitt barn till sömns med en vaggvisa.

Stora scen, festivalens centrala punktNär musiken tystnat och skratten mynnat ut och det återigen börjar dagas kan man, om man fortfarande är vaken, känna naturens stillhet runtomkring en och låta tillfredsställelsen den inbringar omfamna en. Även fast Näsåker inte riktigt sover under dessa tre dagar kan man i småtimmarna ändå finna en närmast andlig ro i det ångermanländska skogslandskapet. Till och med forsen tycks ta en paus från sitt kraftiga dån. Tar man sig tid kan man hitta buskar med grenar som hänger tungt, fulla med söta hallon vid vägkanten intill de branta skogbeklädda backarna. På stigarna till campingplatserna möts de morgonpigga yogafantasterna med de hemgående nattugglorna som dansat polska och fortsatt outtröttliga till elektronisk musik hela natten.

Snart kommer myllret att sätta igång igen, trötta kroppar kommer att vakna till liv, krypa ut ur sovsäckarna, långsamt ta sig ut ur tälten och sakta röra sig genom det daggiga gräset ner till forsen för dagens första dopp. Jag ligger i mitt tält och lyssnar på ljuden utanför, skratt blandas med återberättelser från föregående kväll, någonstans hör jag en fiol stämmas upp.

Ännu ett år av Urkult har passerat och inte vilket som helst, i år fyllde festivalen 20 år. Bland det stora utbudet av musik, den fantastiska öppningsceremonin ”Eldnatt” med bl a elddemoner (!), har jag under festivalen känt en varm inbjudande känsla där jag lika väl kunde strosa runt själv underhållen av alla intryck, rörelser och detaljer runt omkring mig samtidigt som jag kunde sluta upp med vänner och njuta av deras närvaro.

Jag kan inte annat än hoppas att festivalen kommer att leva vidare och jag ser redan fram emot 40 års jubiléet!

Amanda Farfan, Text
Suneth Haduva Maringnage, Bilder

 

Ur arkivet

view_module reorder
Bild: Melker Garay

De skapande våndorna

Ett tankefragment om skapandets våndor av Melker Garay.

Av: Melker Garay | Melker Garay : Reflektioner | 10 april, 2016

Grekland, Europa och Ekis. En intervju med Kajsa Ekis Ekman

Efter bokreportaget Varat och varan. Prostitution, surrogatmödraskap och den delade människan, som fick enorm succé och inte bara i Sverige, ger bokförlaget Leopard nu ut Skulden. Eurokrisen sedd från Aten ...

Av: Guido Zeccola | Litteraturens porträtt | 14 augusti, 2013

Tiziana Luciani Foto: Chicco Fratta

Det är medvetenheten om kön och genus som skapar vår identitet

Tiziana Luciani är psykoterapeut och författare, hon föddes i Rom men bor i Perugia. På grund av sitt arbete reser hon ofta i Italien och utomlands. Jag har alltid uppskattad ...

Av: Guido Zeccola | Porträtt om politik & samhälle | 10 mars, 2015

Drömmen och döden

”He looked at his own Soul with a telescope. What he saw seemed all irregular and showed to be beautiful Constellations and he added to the consciousness hidden worlds within ...

Av: Lejla Fazlic | Agora - filosofiska essäer | 08 augusti, 2013

Giovanni Scognamillo Foto Yücel Tunca

Den mångfacetterade Giovanni Scognamillo

Giovanni Scognamillo gick bort den 8 oktober 2016, 87 år gammal. Han har inspirerat många författare och har blivit en kultpersonlighet i Turkiets litteraturkretsar. Vem var han då?

Av: Aylin Ünal | Konstens porträtt | 17 oktober, 2016

Calle Flognman. Tre dikter

Ja, egentligen Carl Johan Flognman. Efter ett kort och slumpmässigt sammanträffande på en buss med poeten Jonas Örtemark kom jag efter många år av tvekan på att både jag vågar ...

Av: Calle Flognman. | Utopiska geografier | 08 december, 2014

I återskenet av tre frågor: frågan om meningen, …

Inför denna text, fylld av stilla ambivalens, är tanken den, att försöka genomkorsa ett antal otrampade vägar: ”Sokrates […] skilde mellan det vetenskapliga tänkandet å den ena sidan och talekonsten ...

Av: Göran af Gröning | Utopiska geografier | 04 april, 2016

Georges de la Tour,

Evighetens leende

Man kan utöka oändligheten om den inte räcker till. Och om inte oändligheten räcker till kan man dessutom skapa en ny oändlighet, så man slipper känna sig instängd. I det ...

Av: Percival | Essäer om konst | 05 oktober, 2014

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.