Tankens ambivalens (Första brevet)

Vän och Broder! Inför din långa talan, dina styckade meningar och stormridna formuleringar fyllda av redan burna tankar, kan jag ännu inte skönja någon kontur och av läsningen har jag ett ...

Av: Göran af Gröning | 02 juli, 2014
Utopiska geografier

Dante i exil

Ekvivalens, acceptabilitet, förtrogenhet

La Divina Commedia, Den gudomliga komedin, äger i konstnärlig tyngd och konsekvens betydelse vida över dess litterära värde. Dante Alighieris uppenbarelser och mentala vandringar gestaltade i detta veritabla praktverk har ...

Av: Benny Holmberg | 01 februari, 2015
Litteraturens porträtt

Monoteisterna. En utställning om interkulturell dialog i gamla skrifter

Wien vore inte Wien om det inte fanns en motvikt till främlingsfientligheten. För samtidigt som valplakaten handlar om att inte låta muslimerna och det främmande blodet få övertaget, visas en ...

Av: Lilian O. Montmar | 30 oktober, 2010
Kulturreportage

Sorteras eleverna efter föräldrarnas bildningsnivå?

Går vi mot ett lågutbildat manligt proletariat undrar svenska professorer i en DN - artikel 2008-09-21. Som deltagare i en forskningsgrupp på Södertörns Högskola reflekterar Lilian O. Montmar över varför ...

Av: Lilian O. Montmar | 28 oktober, 2008
Essäer om samhället

Tien an Mien, Le Pen och den historiska nödvändigheten Om Jan Myrdals politiska mekano.



Tien an MienDen politiske nestorn inom den svenska vänstern Jan Myrdal har alltid redovisat ett djuplodande intresse för historiska skeenden och de stora politiska utvecklingslinjerna och ansett detta sitt synsätt överordnat all annan hänsyn i politiken och i följd av detta oftast betraktat den historiska utvecklingen som ett subjekt, ett eget lokomotiv som rullar fram med 'politisk och historisk nödvändighet' oavsett vad som kommer i kläm eller ställer sig i dess väg vare sig det gäller folk eller princip. Detta har gällt Pol Potregimens massakrer i Kambodja/Kampuchea såväl som den kinesiska kommunismens tanks som i direkt mening plattade till studenternas uppror på Tien an Mien, konkret fysiskt med studenter och allt. I sina resonemang har Myrdal sett dessa hemska konsekvenser av våldsamt förtryck och spill av människoliv som underordnade och i sina analyser endast intresserat sig för vad han anser som 'det historiskt nödvändiga' som varande sin politiska huvudfråga.

Hans senaste utsaga angående 'den nödvändiga historiska utvecklingens' legitimitet gäller Marine Le Pen och Front National i Frankrike. Myrdal ser deras (Den nationella frontens) ökade stöd hos det franska folket som en utveckling som i hans mening är begriplig och historiskt följdriktig medan han ser vänsterns kritik av denna som 'kontraproduktiv' och 'bristfällig utan verklighetsförankring'. Han berör inte med ett ord vad frontens politik får för konsekvenser för den franska demokratin och dess invandrade befolkning, hur denna rörelse och dess politiker handhar demokratin och det kulturella utbudet konkret i Frankrike bland annat inom kultursektorn som till exempel vad gäller bibliotek. Det kan nämnas att redan under nittiotalet när de första representanterna från Front National började besitta kommunala poster runt omkring i Frankrike igångsattes utrensningar i bibliotekens litteratur med riktmärket att endast nationalistisk litteratur skulle godkännas. Man tog också bort litteratur och även annan läsning vilken enligt fronten bedömdes som icke önskvärd politiskt eller som varande annan 'ickelitteratur' ur bibliotekshyllorna.

Jag har skrivit om Jan Myrdal vid tillfällen och hyllat hans betydelse för svenska debatten bakåt i historien, hans internationellt betydande kulturpolitiska resereportage från bland annat Kina, Kambodja/Kampuchea, Afghanistan och understrukit hans viktiga roll i politiska rörelser som Vietnamrörelsen och också hans betydelse för FIB Kulturfront existens och denna förenings tidigare verksamhet i arbetet för yttrandefrihet, för en folkets kultur och i den nationella politiska debatten. (Jag känner till före lite om FIB-frontens nutida inriktning)

Jag har dock noggrant poängterat och visat på hans ibland häpnadsväckande och i vissa fall fullständigt obegripliga ställningstaganden i frågor där det gällt konsekvenser av den politik/analys han stödjer som gäller människors väl och ve och att han i vissa av dessa frågor tycks befinna sig i fullständig avsaknad av insikt eller empati om vad de krafter han hyllar genererar i praktiken och får för konsekvenser för gemene man.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Nu tar Jan Myrdal ytterligare ett stort kliv ut i obegripligheten eller ska vi säga/gissa att han denna gång också tycks göra sig politiska piruetter och publika ärenden i sina agitatoriska turer ut i en offentlighet med populistiska förtecken? Man frågar sig nämligen hur Myrdal kan passera Marie Le Pen och Front National i en analys utan att tala om innehållet i hennes och Front Nationals politik och praktik. Hur han i en politisk essä av idag med moralen i behåll lyckas med konststycket att undvika huvudfrågan i fransk politik med så noggrann och sorgfällig omsorg är en djup gåta. Varför benämner han Front Nationals politik endast som nationalistisk? Myrdal berör inte detta faktum av utelämnande. Frågan blir i Myrdals utsaga icke besvarad.

En ickefråga.

Jan MyrdalMyrdal skriver att Marine Le Pen är 'kunnig, snabb i repliken' etc, men han skriver inte om den politiska praktik som är frontens dagsverke som till exempel frontens olika borgmästare vilka valts på Le Pens lista med flit och stor energi iscensatt.

Myrdal skriver om Marine Le Pen:

”Hon är inte bara kunnig, snabb i repliken och med stark och sympatisk framtoning i samtal, möten, debatter, radio och TV-framträdanden utan hon knyter direkt an till det som varit den traditionella franska vänsterns värderingar: republikanismen, enhetsstaten från Revolutionen, laicismen (den särskilda franska  konfessionslösheten), traditionen från 1789/1793. Ja, nu till befrielsejubileet hyllar hon ”Résistancen” och det program den stod för 1944. Det är Franska Revolutionens Marseillais man sjunger på hennes möten”

Och vidare:

”Hon är inte socialist, anknyter inte till vare sig Marx eller Blanqui, eller ens Jaures. Hon är medvetet anti-liberal. Hon är därtill fransk nationalist också i sådant som om Frankrikes roll i Afrika eller nödvändigheten av ett eget och enbart av fransmän lett kärnvapenförsvar. Men hennes ställningstaganden är logiska och för ”vänstern” traditionellt begripliga. Utrikespolitiskt innebär det en i egentlig mening gaullistisk politik: bryta Förenta staternas vilja till världsvälde, ut ur EU, ut ur NATO, nära samarbete med Moskva, Beijing  (och Berlin) och kanske med ett framtida Eurasien. Hon bekämpar den ekonomiska och kulturella nyliberalismen. Äldre franska kommunister jag talat med upplever att 90% av hennes krav är sådana de själva en gång ställde. Det må gälla  frigörelsen från Washingtons dominans och från EU:s överstatliga utsugning av det franska folket till bankkapitalets fromma. Konkret angriper hon sådant som det  liberalistiska järnvägsförfallet, Förenta staternas försök till kulturell hegemoni över Frankrike, monopolkapitalets dominerande roll i fransk politik och andra de traditionella frågorna ”vänstern” ställt innan dess partier imploderade. ”

Och han summerar:

”'Vänsterns', den franska såväl som den internationella, nu pågående ständiga angrepp på Front National är begripliga med tanke på partiets bakgrund och historia men också kontraproduktiva och grundade på en bristande analys av den politiska verkligheten. Närmast kan detta jämföras med  kampanjen för 85 år sedan om socialdemokratin som socialfascism. ”

Han går ut med detta i denna text som publiceras i Folket i Bild:

http://fib.se/debatt/item/4212-jan-myrdal-om-franska-valet-och-front-national

När jag i den numera insomnade nättidningen Newsmill trängde in i Myrdals argumentationsteknik vad gäller Kina kom jag till följande slutsatser:

(Ur Min artikel i Newsmill Publicerad: 2009-09-11 12:09,)

”Jan Myrdal talar om att Maos era grundlagt dagens Kina. Han talar om den historiska

nödvändigheten. Nu har Kina äntligen vunnit sin rättmätiga plats i form av status och ekonomisk storhet i världssammanhanget deklarerar han. Till vilket pris detta skett och sker talar han inte om. Myrdal handskas med människor och samhällsförändringarnas konsekvenser för dessa som sutto han och plockade med sitt privata mekano.

Myrdal:

"Jag vet inte om man hängde tysken eller fängslade honom eller blott utvisade honom." Så skriver Jan Myrdal i ett inlägg om Kambodja på Newsmill där han utan närmare känsloyttring, nästan nonchalant och man kan också tycka generande provokativt orerar om hur han angav en tysk.

Och han skriver i sin senaste artikel i ämnet( OBS! Gällde artikel i Newsmill 2009-09-11! BH;s anm.) att Mao Tse tung grundlagt dagens utveckling i Kina. Han är nöjd med detta och glad över att den historiska ordningen nu återställts. Kina har återtagit sin rättmätiga plats.

Han pratar inte om tanken på Tien an Mien, och de brutala folkförflyttningarna, om den demokratiska andnöd som ständigt råder i Kina för oliktänkande som tystas och 'försvinner' djupt in i ett fängelsesystem fyllt av övergrepp och tortyr.

Han nämner inte det pris det kinesiska folket fått betala. Sådant tycks inte intressera Myrdal. Folket är bara ett material för Myrdal. Ett förbrukningsunderlag i den historiska nödvändigheten som det också var för Mao, liksom för De röda khmererna, liksom för Kim Il-sung och hans enfödde son i Nordkorea. Liksom för Stalin...liksom för...den rumänska diktatorn Ceausescu och hans fru som trodde folket var deras barn ända tills detta kära folk avrättade dem rakt upp och ned. I Jan Myrdals tankevärld existerar endast den historiska nödvändigheten.

 Marine Le PenJan Myrdal är en man som läst sig djupt ned i de historiska läggen och hans tankeunderlag är alltid teoretiskt, beläst, researchat och härlett. Och det har ju alltid varit Jan Myrdals favorituttryck. Gå till läggen! Men den mänskliga aspekten med känslosprön ned i vad vanligt folk får utstå äger inte Myrdal i sina analyser.

Nu gör Jan Myrdal samma politiskt iskalla deklaration vad gäller situationen i Frankrike i allmänhet och Front Nationals roll och betydelse i synnerhet. Och han går till väga lika oberörd som när han  plockar med sitt kära mekano, med skruvar och olika hål, långa och korta bitar, de passar eller de passar inte, konkret och tekniskt ihopsatta utan medverkande känslor.

I en recension av Jan Myrdals politiska biografi På tvärs i Tidningen Kulturen (nov 06 2013) skrev jag åter om hans ställningstaganden vad gäller Pol Pot regimen och hans fullständiga okänslighet för konsekvenserna av händelserna på Tien an Mien i Peking.

”Att allt han skriver är mycket medvetet och alltid i grunden av genuint virke, utgörande fasta politiska positioner utan sidoblickar eller avledande blinkningar. Han intar med dessa förutskickade öronmärkningar ibland politiska positioner som är fullständigt oacceptabla till och med obegripliga ur demokratisk synpunkt.

Vad gäller Kambodja/Kampuchea kan följande statement från honom presentera hans självpåtagna roll om vilken man skulle kunna säga att med sådana vänner behöver han inga fiender. Detta i en av de politiska positioneringar som enligt hans kritiker etablerar avgörande skäl för att kalla honom 'diktaturkramare':

'Nu ställs några av Demokratiska Kampucheas ledare i Phnom Penh inför rätta(misstänkta för folkmord, BH:s anmärkning). Då jag känner tre av de åtalade personligen- särskilt Ieng Thirith som jag och Gun rest och varit samman mycket med och som skrev mig innan hon häktades för att påpeka att det var meningslöst och därtill farligt för mig att komma- och jag skrivit om landet sedan första gången Gun Kessle och jag reste där 1967 blir det självklart att jag så fort rättegången kommit igång tar upp frågorna igen” (Något om det grundläggande. FIB/K 12/2008)'”

http://tidningenkulturen.se/artiklar/litteratur/essaeer-om-litteratur/16080-aren-gar-skriftstaellarens-ord-bestar-jan-myrdal-vs-verkligheten

Jan Myrdals politiska analyser är alltid grundade och garnerade med många och långa anknytningar och härledningar bakåt i historien. Hans politiska texter bygger innehållsmässigt på en bädd av stora historiska utvecklingslinjer. Hans förmåga att hitta beröringspunkter ända bak till anno dazu mal är bevittnad. 'Gå till läggen' är som tidigare sagts ett upprepat mantra som kännetecknar Myrdal

Det finns dock allt oftare en käpphäst i de myrdalska djupdykningarna i läggen och i de stora gränsdragningar i nutid. De är kemiskt rena från den mänskliga hänsynen.

När han nu verifierar och saluterar franska Marie le Pens och Front Nationals relevans i dagens politiska karta och gentemot det arbetande folket och dömer ut vänsterns kritik av denna som 'kontraproduktiv' och grundad på 'bristande analys och verklighetsanknytning' gör han en politisk kullerbytta och får frontens ställningstaganden att se ut som ägande en i ögonfallande sanning och relevans.

Här jämställer han och likställer den svenska vänsterns kritik mot socialdemokraterna och benämnandet från vänstern av dessa för 85 år sedan som 'socialfascister'

Att Marie Le Pen övertagit många av den franska vänsterns tunga historiska frågor som exempelvis önskad självständighet mot EU, lieringar med Sovjet, envist motstånd mot alla maktanspråk från USA, hyllande av den franska revolutionens minne gör för Jan Myrdal Marie le Pen till en mer motiverad relevant och skicklig politiker än den franska vänster som enligt Myrdals språkbruk genom sin 'bristande analys' numera endast 'skvalpar vid 6 %'.

Myrdal skulle kunna göra samma analys visavi det svenska Sverigedemokraterna, då de söker ta över idén om Folkhemmet, lanserar sig som dess egentliga traditionsbärare, hyllar Per-Albin, återupplivar självständighetstanken gentemot EU med åkallan av motståndet från arbetarrörelsen mot det gamla EEC som ju varit socialdemokraternas käpphäst i många år tills Ingvar Carlsson plötsligt under en kongress presenterade ett politiskt lappkast av Guds nåde där socialdemokratin i ett huj blev 'europeiska samarbetsförespråkare'. Likhet finns också i motståndet mot USA:s engagemang i Europa, och, enligt denna analys, deras envetna strävan efter världshegemoni.

Sammantaget och kännetecknande för all denna Myrdalska analysretorik och den jämförelse mellan den franska vänster och Front National som vi genom viss intellektuell akrobatik kan överföra till svenska förhållanden i allmänhet och SD:s konkreta krav i synnerhet är att den sammanfattar vad som är den stora luckan i Jan Myrdals historiskt anlagda resonemang. Kärnan är att ingen hänsyn finns hur politiken drabbar gemene man. Jan Myrdal har ingen kontakt i sitt tänkande med vad som sker med de vanliga människorna, folket, med det folk som han påpekar att Front National talar för och med och som man med Myrdals retorik också kan säga att SD talar med och för. Och inte heller de som Front National och SD inte 'talar till eller för'

Jan Myrdal fortsätter sin lättsinniga lek med sitt politiska mekano. Detta till förmån för den 'historiska nödvändigheten' som Myrdal konsekvent hyllar oavsett och utan hänsyn i analysen till det förfång denna historiska ångvält är för folket och hur illa dess framfart många gånger drabbar dem.

Benny Holmberg

Ur arkivet

view_module reorder

Fantomerna: 7 tips varför nummer 14 är så bra ...

 Petrinideckarna är som Sveriges (mycket sena) svar på Enid Blytons Femgänget och Hemliga sjuan. Massor av mysrys och massor av spänning! 2012 blev Petrini nummer fjorton framröstad till Sveriges bästa ...

Av: Belinda Graham | Gästkrönikör | 27 september, 2013

Ett krig som aldrig tar slut i den selektiva likgiltigheten

Ett krig som aldrig tar slut i den selektiva likgiltigheten Klockan är halv elva i Stockholm, och säkert på många andra ställen också, men här i Stockholm är det den varma ...

Av: Ida Thunström | Essäer om politiken | 05 september, 2009

Shiiter och sunniter – svurna fiender?

 Det heliga namnet av Allah. Kollage: Guido Zeccola Shiiter och sunniter – svurna fiender? Tidningen Kulturens Mohamed Omar om de teologiska och historiska skillnaderna mellan sunniter och shiiter i den muslimiska ...

Av: Mohamed Omar | Essäer om litteratur & böcker | 27 november, 2007

Min "lost" generation: en generation i det tysta

Döden är tystnad. Människor säger att döden är våldsam men jag ser döden som något som följs av tystnad. Kanske det kommer från uttrycket "att bli tystad". Och vissa dödsfall ...

Av: Sachiko Hayashi | Essäer om religionen | 10 juni, 2010

I världsmedborgarskapets döda vinkel

Alla instanser som på ett eller annat sätt förvaltar ett pedagogiskt uppdrag måste bidra till att fostra världsmedborgaren, menar Martha Nussbaum. Att vara världsmedborgare innebär kort sagt att ha en ...

Av: Andreas Åberg | Övriga porträtt | 12 december, 2013

Sarojini Naidu – poet och hjältinna i den indiska frihetskampen

”Söker du skydd eller stöd, kom till oss! Jag ger, till hela världen, friheten i detta Indien, som aldrig dog i det förflutna, skall vara oförstört i framtiden och kommer ...

Av: Annakarin Svedberg | Litteraturens porträtt | 27 augusti, 2014

Chaplin och hans skugga

Det händer inte ofta att en bok håller mig fången timmar i sträck tills jag läst ut den. Men Charles Chaplins My Autobiography gjorde det när den just hade kommit ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer | 26 augusti, 2014

Svenska PEN kräver ett slut på den tysta diplomatin

Fredagen den 23 september var det på dagen tio år sedan Dawit Isaak och en rad andra eritreanska journalister fängslades i ett tillslag mot den oberoende journalistiken i landet. Tio ...

Av: Håkan Lindgren | Kulturreportage | 29 september, 2011

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.