'> '>
William Blake  Inferno

Djuren har ingen talan

Djuren som vi gjort till våra slavar vill vi inte tänka på som våra jämlikar. (Charles Darwin 1838)

Av: Lena Månsson | 13 oktober, 2016
Reportage om politik & samhälle

Psykotexten, del 3

Innan jag somnar har det åtskilliga gånger drabbat mig. Klotblixtar lägger sig som en mullrande hinna och börjar viska minnen; ofta när vi besökte honom på rummet i den slutna avdelningen ...

Av: Johann von Fritz | 16 oktober, 2013
Essäer

Gabi Gleichmann ”Att uppfatta en sak riktigt och missförstå samma sak utesluter inte…

Vägar går genom gräset och orter ligger här och där. Till vad nytta är dessa uppbyggda? Och liknar aldrig varandra? Och är oräkneligt många? Varför växlar skratt, gråt och bleknande? Vad gagnar allt oss detta ...

Av: Göran af Gröning | 30 september, 2014
Essäer om litteratur & böcker

Kärlek = 120kr

Han sa att han älskade mig och tog mig i hand, två gånger. Sedan tog jag min cykel och gick ut från Möllevångens lilla livsmedelsbutik. Kassörskan hade bevisligen uppmanat mig ...

Av: Fredrik Rubin | 27 januari, 2011
Gästkrönikör

Gabriele D'Annunzio. La pioggia nel pineto i översättning av Sven Andrè



Gabriele d'Annunzio 1863-1938

Gabriele D'Annunzio (1863–1938), italiensk författare, poet, dramatiker, journalist, stridspilot, krigshjälte och nationalist, 1919–1920 ledare av Ståthållardömet Carnaro, en utbrytarstat i Fiume (nuvarande Rijeka i Kroatien).

"Regnet i tallskogen" ("La pioggia nel pineto", 1902 eller 1903) hör till hans mest omtyckta dikter och har flitigt antologiserats flitigt genom åren.

Den ses ofta som det kanske främsta exemplet på hans sensuella och språkligt virtuosa diktning, och som ett fint uttryck för vad som kallats D'Annunzios panism, en själslig sammansmältning med naturen och urkrafterna.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Den inspirerades av en skog i närheten av toskanska Marina di Pisa och av en av D'Annunzio älskarinnor, skådespelerskan Eleonora Duse.

Sven Andrè (översättare)









 

 

 

Regnet i tallskogen av Gabriele D'Annunzio

Tyst! Vid skogens bryn

jag hör ej

de ord du kallar

människans, men hör

ord väl yngre

talade av droppar och löv

långt borta.

Lyss! Regn faller

från de spridda molnen.

Regn faller på tamariskerna

saltstänkta, svedda

regn faller på tallarna

fjälliga, yviga

regn faller på myrten

den gudomliga

på ginstbuskar, glänsande

av blommornas flockar

på enarna fyllda

av doftande bär

regn faller på våra ansikten

skogsväsendens,

regn faller på våra händer

nakna

på våra kläder

lätt

på de tankar

som slår ut ur våra själar

nya

på den vackra saga

som igår

förbländade dig, som förbländar mig idag

ack Hermione.



Hör du? Regnet som faller

på grönskan

den förensligade

med ett sprakande som dröjer kvar

och skiftar i luften

allt efter lövverket

glesare, mindre glest.

Lyss! Gråten besvaras

av sången

från cikadorna

som skräms ej, nej

av sunnanvindens gråt

eller himmelens askfärg.

Och tallen

har ett ljud, och myrten

ett annat, och enen

än ett, instrument

olika

under fingrar, oräkneliga.

Och vi

uppslukade

av skogslandets själ

levande trädens liv

och ditt ansikte, extatiskt

är mjukt av regn

likt ett löv

och ditt hår

välluktande

likt ginstblommor, lysande

Ack du väsen av jorden

vars namn

är Hermione.



Lyss, lyss! Harmonin

från de högt flygande cikadorna

blir sakta

svagare

under gråten

som växer i styrka

men en sång blandas med den

en hesare

som höjer sig från

den fjärran fuktiga skuggan.

Svagare, allt mer dämpad

avtar den , dör bort.

En ensam not

dröjer darrande kvar, dör bort,

sväller åter, skälver, dör bort.

Här hörs ingen röst från havet.

Nu hörs på allt lövverk

ösande

det silverne regnet

det renande,

öset som skiftar

allt efter lövverket

kraftigare, mindre kraftigt.

Lyss!

Luftens dotter

är stum

men det fjärran kärrets dotter

grodan

sjunger i den djupaste skuggan

vem vet väl var, vem vet väl var!

Och regn faller på dina ögonfransar

Hermione.



Regn faller på dina svarta ögonfransar

så att du tycks gråta

men av vällust – ej vit

men nästan färgad grön

tycks du träda fram ur barken.

Och inom oss är allt liv ungt

välluktande

hjärtat i våra bröst är som en persika

orörd

ögonen mellan sina lock

är som källor bland gräset

tänderna i sina hålor

som bittermandlar.

Och vi rör oss från klunga till klunga

än samman, än skilda åt

(och den otämjda grönskans liv

binder samman våra vrister

snärjer våra knän)

vem vet väl vart, vem vet väl vart!

Och regn faller på våra ansikten

skogsväsendens

regn faller på våra händer

nakna

på våra kläder

lätt

på de tankar

som slår ut ur våra själar

nya

på den vackra saga

som igår

förbländade mig, som förbländar dig idag

ack Hermione.





Roberto Herlitzka läser La pioggia nel pineto

https://www.youtube.com/watch?v=A5YyIpQtos0

Ur arkivet

view_module reorder

Emmakrönika XXXIV Slutet (rum)

In. I ett enbart slutet rum inom förekom anmärkningsvärt jag förutan nämnvärda tankar snarare än desperationell aldrig om varse panik, hamnat där flerdörrstängt åförd ett tomt innehållslöst kalt till asketiskt ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 04 januari, 2010

Bild: Guido Zeccola

Ambivalenta tillstånd

Jag vill fortsätta att bjuda in till mitt poetiska universum där vi kan mötas och utforska det fragmentariska och ambivalenta inom poesins bildspråk och detta i en väv av egen ...

Av: göran af gröning | Utopiska geografier | 31 juli, 2015

Tre år efter självmordsattacken

Julen 2010, samtidigt som den så kallade arabiska våren begynte, hördes en smäll på Bryggaregatan i Stockholm. En ung man, Taimour Abdulwahab, hade sprängt sig själv i luften, den första ...

Av: Mohamed Omar | Gästkrönikör | 04 januari, 2014

Maria på verandan

Bland änglar hos en ärkeängel i Lärkstan

Rösten är Maria Baczynskis öde. Den egna rösten, andras röster. Solo och körer. Teatrar och salonger. Rösten leder hennes uppmärksamhet in i människors utveckling, i deras möjligheter, hinder eller frihet.

Av: Annakarin Svedberg | Kulturreportage | 23 maj, 2017

Poetmöte på Stockholmcentral

Det var midsommarafton 1987 och jag var på väg hem från Uppsala till föräldrarna i Gnosjö. Med fullpackad ryggsäck och glassklassikern Sandwich i min högra hand tog jag sikte på ...

Av: Bruno Franzon | Gästkrönikör | 29 juni, 2009

Terry Fox Virtual Volume (Smoke Exhalation), 1970 Foto: Barry Klinger © Estate of Terry Fox, Köln

Associativa rum

Tidningen Kulturens Stefan Thorsson besökte Akademie der Künste, Berlin. Här skriver han om verk av Terry Fox och Arno Schmidt.

Av: Stefan Thorsson | Essäer om konst | 04 oktober, 2017

Postmodernismens liv efter detta

För två år sedan publicerades samlingsvolymen Svar på frågan: Vad var det postmoderna?. Skriften kan tolkas som en till akademisk ”nyansering” förklädd äreräddning av ”det postmoderna”. (I skamvrån, som ”onyanserad” ...

Av: David Brolin och Göran Fredriksson | Essäer | 11 maj, 2011

John Everett Millais. Lizzie-Ophelia

Prerafaelitiska brödraskapet och Lizzie Siddal

Idag är medeltiden populärare än någonsin. Det nya intresset för denna halvt mytiska och mörka tid beror kanske delvis på en önskan hos människan att vilja återvända till ett tidsskede ...

Av: Lena Månsson | Konstens porträtt | 16 augusti, 2017

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.