Klassängslighetens dialektik

Nu talar vi kulturellt kapital. Klass. Klyftor. Vi är medelklassen. Vi är osäkra, men vi vet hur man är fel eller rätt. Vi är den osäkra medelvägen. Vi skäms. Vi ...

Av: Nina Ahlzén | 13 december, 2012
Kulturreportage

Maria Sibylla Merian

Maria Sibylla Merian

En junidag 1699 lämnade ett av det holländska Västindiska kompaniets fartyg Amsterdams hamn med destination Surinam. Ombord fanns två kvinnor, Maria Sibylla Merian, en 52 år gammal konstnärinna och entomolog ...

Av: Lena Månsson | 20 mars, 2017
Konstens porträtt

I mitten av oktober gick festivalen Cinema Queer av stapeln i Stockholm. Festivalen inleddes i Högalidskyrkan. Foto: Cinema Queer.

Smutsiga, skitiga, heliga Queer

En utställning på galleri Draken i Gamla Stan, Stockholm, har uppmärksammats i fikarummet på mitt jobb. Det är utställningen Guy, där fotografen Erik Lundback enligt galleriets egen presentation vill visa ...

Av: Calle Hedrén | 06 november, 2014
Essäer om film

I morgon firar vi Gottfrid med namnsdag

Ett människohuvud väger 4 kilo. Det centrala nervsystemet badar i en halv deciliter vätska vars främsta uppgift är att skydda mot stötar. Det är oxå fostervattnets viktiga funktion. En vuxen ...

Av: Vladimir Oravsky | 14 december, 2013
Gästkrönikör

Roskildefestival 2007 – en våt dröm



roskilde-018.jpg 
Lördagens överraskning: The Answer, från
Nordirland, rockar lös på klassiskt 70-talsmaner
i Arena-tältet.

Roskildefestival 2007 – en våt dröm

Årets Roskildefestival blev den regnigaste någonsin. Tusentals festivalgäster gav upp och reste hem redan innan festivalen hunnit komma igång, men festivalarrangörerna och alla frivilliga medarbetare uträttade underverk och fick festivalen till att rulla vidare som planerat. De värsta vattenpussarna, eller närmare bestämt sjöarna, sögs upp i slamsugarna, stora presenningar lades ovanpå, och den resterande leran, som insisterade på att breda ut sig, drygades ut med träflis. Företagsamma köpmän införskaffade gummistövlar och regnkläder, och festivalgängarna fick ett något ensartat, men förnuftigt utseende. Stövlar, leriga jeans och regnjacka, som när det blev lite torrare byttes ut mot en typ av munkjacka.

Nytt för i år var den, hos herrarna, enormt populära hatten i bluesbrothers-stil, medan kvinnorna föredrog något lösare, gärna stickat, på toppen. Solglasögon var helt fel. Nej, förresten, inte helt. Efter torsdagens syndaflod och fredagens och lördagens spridda skurar kom faktiskt solen, som torkade leran och underlättade framkomligheten. Festivalbesökarna behövde inte längre snigla fram som komiska krabbor, utan kunde åter sträcka på ryggen och se varandra i ögonen.

Musiken var som vanligt av hög standard. Roskildefestivalen är traditionellt känd som en rockfestival, men med åren har även World-music changerat blivit ett etablerat och uppskattat inslag. Det fanns inte mindre än sex olika scener/tält att välja mellan. På festivalens första dag, torsdagen, kunde man till exempel välja att inleda festen med att se det danska metall-rockbandet Volbeat, som invigde den största scenen (den orangea) varefter man kunde hoppa runt lite mellan de olika tälten, frossa i goda tapas och dricka söt Lambrusco i en av restaurangerna och avsluta kvällen med etiopiska Mamoud Ahmed på Cosmopol-scenen. Men de flesta satsade på att utmana regngudarna och se Björk på orangea scenen.

 

roskilde-021.jpg 
Poesitältet, Spoken Words, är även i år en
megasuccé, med fullsatt tält, tända poeter och en
svettig och entusiastisk publik.

På fredagen lät jag mig imponeras av det irländska klassiskt rockande bandet The Answer i Arenatältet, medan svenska The Sounds var lagom fräcka utan att ge mig gåshud. Det gjorde däremot svenska In Flames, som levererade självsäker metall på orangea scenen inför en stor och entusiastisk publik. Ett annat exempel på övertygande flimrande metallrock var amerikanska Machine head, som under lördagen lyckades skapa en mässande stämning i Arenatältet.

Själv hade jag sett fram emot att se den psykedeliska rockens farfar, Roky Erickson (US) och hans band, The Explosives, som trots en lite stel start på Odeon-scenen visade att han fortfarande lever. Och det var det några andra äldre herrar som också gjorde, nämligen gitarristen Pete Townshend och sångaren Roger Daltrey från The Who (UK), som inledde konserten med att spela I Can't Explain från 1965 (!) utan att låta varken rostiga eller gubbiga. Flaming Lips gjorde tydligen en bra konsert, men jag har svårt att smälta deras poppigare stil och vill hellre drömma mig tillbaka till en spelning jag ramlade in på för cirka 20 år sedan, då samma band spelade på en av de minsta scenerna på Roskilde - och körde kompromisslös experimenterande punk - en intressant överraskning som gjorde Roskildefestivalen värd att minnas. Intressanta överraskningar på de mindre scenerna i år var till exempel japanska Boris, mexikanska Nortec Collective och amerikanska Heyseed Dixie, eller varför inte punkrockande Against me! från samma kontinent.

Men Roskildefestivalen bjuder på mer än bara musik. Poesitältet Spoken Words hade ett fullt program, späckat med tända poeter och en förvånansvärt koncentrerad publik. Niel Ashley Conrad, som har varit med från starten, berättar att spokenwordscenen har börjat bli en del av festivalgängarnas prioriteringar.

- Tidigare års gäster kommer ihåg oss och vänder tillbaka.

 

roskilde-029.jpg 
In Flames erövrade scenen och fångade
publikens uppmärksamhet helt. Ibland
blir man stolt över vad svenska
rockband kan prestera.

Spoken Words arrangeras av de danska "højskolerne", som kan jämföras med de svenska folkhögskolorna, i samarbete med Roskildefestivalen. Scenen har existerat i fem år nu.

- Men det tog tre år att överbevisa festivalledningen om att det kunde hålla, att bevisa att scenen här har ett eget liv, säger Neal, och tillägger: Årets arrangemang har kört perfekt.

Han förklarar att dansk poesi idag har flera olika uttrycksformer. Det är de traditionella uppläsningarna, med klassisk poesi och dess berättarform, den nyare formen med spår av musik och ljud, samt den mer konkurrens- och underhållningsbetonade, som kallas slam poetry. Alla dessa former är representerade i spokenwordstältet. Dessutom arrangeras debatt och diskussion med inbjudna föredragshållare.

- Det har kommit nya former av poesi, genreexperiment. Finlitteraturens gräns är nådd.

Som svar på min fråga om formen har betydelse svarar Neal:

- Formen är viktig. Den öppnar poesin. Poesi plus ljud tillför och understryker det skrivnas ljuddimension, ljuddimensionen i dikten.

Han kallar det "soundscape". Spoken words ska ge utrymme till det fria ordet, men ordet ska inte bara vara fritt - det ska vara kvalificerat, anser Neal.

Nästa år vill man satsa på fler internationella namn, och John Cooper Clark och svenska Daniel Boyacioglu nämns.

Ett annat friskt inslag var Ungdomshusets tvåvåningshusbygge på festivalområdet, där man på övervåningen kunde köpa klädesplagg med politiskt tryck och Ungdomshusslogans- och symboler. På bottenvåningen klev man in i ett politiskt universum med filmvisning och inslag från demonstrationer och dylikt på diverse teveskärmar. Anton, en av aktivisterna, berättar att de erbjudits att slå upp ett Ungdomshus, eftersom festivalkommittén stödjer den kreativitet Ungdomshuset stått för genom åren, innan det revs ner.

- Man kan se det här som en del av vår kamp att få ett nytt hus, säger Anton. Och det är bra att Roskildefestivalen får ett politiskt innehåll.

Han berättar att deras provisoriska hus har rönt ett enormt stort intresse. Många har kommit in för att höra vad ungdomshusaktivisterna egentligen vill. Några få har varit aggressiva, men de flesta har tyckt att det varit kul att kunna ställa frågor och diskutera, speciellt de som själva bor i en liten småstad där de känner sig ensamma om sina tankar och politiska sympatier. Huset har även fungerat som mötesplats för likasinnade och runt 65 ungdomshusaktivister har funnits på plats under hela festivalen. När vi talar om framtiden blir Anton lite vagare, men han kan lova att kampen för ett nytt Ungdomshus fortsätter.

På tåget, på väg hem från festivalen, slår två trötta unga män sig ner mittemot mig. Felix är 9 år och hans storebror Sylvester är 13. Storebror har färgat det tuppkamstajlade håret svart, och lillebror har hällt resten av färgen i halva sitt långa ljusa hår, som blivit rätt trassligt. Naglarna är svartmålade och storebror har stilrena svarta byxor, dekorerade med blixtlås, spikar och badges, munkjackan pryds av tre gula prickar på rad - fristaden Christianias symbol. Brödernas ansikten är smutsiga, men ögonen lyser och de berättar engagerat och oavbrutet om sina upplevelser under hemresan till Köpenhamn. Red Hot Chilipeppers var en upplevelse, för rockmusiken är ju viktigast för killarna, men Beirut, mannen med blåsinstrumentet, var också bra. Deras pappa hade jobbat som frivillig på Roskildefestivalen i flera år, så pojkarna hade många roliga anekdoter att berätta. För det händer ju en del på en festival, både framför och bakom scenen...

Britta M. Lindqvist (text)
Christian Nielsen (foto)

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ur arkivet

view_module reorder

Ett brev från tokstaden. En intervju med Giovanni Montanaro

Giovanni Montanaro är en ung italiensk författare. Hans senaste bok Världens alla färger, publicerad av Bonnier, har krönts av både publik och kritik. Jag träffade Giovanni, där jag vanligtvis brukar ...

Av: Guido Zeccola | Litteraturens porträtt | 03 september, 2014

 Bild Anikó Bodoni Lind

Bänkärna här. Av Pierre Angell

Jord bänk bärgar oerhört tillbaka in Som när ljuset rymmer öppnar ting drar tillbaka gränser Ställer uppställer framställer här egenskaper rör upp egenskaper tänka striden hinder som spänner

Av: Pierre Angell | Utopiska geografier | 28 mars, 2016

Konsten att syssla med konst

Vad är konst - egentligen? Vad gör man på en konstkurs? Och är det ingen som målar vanliga tavlor längre? Dessa frågor försöker reportern Jenny Johansson ge svar på genom att ...

Av: Jenny Johansson | Kulturreportage | 21 maj, 2010

Ndue Ukaj; Godo

Ndue Ukaj (1977) är en albansk-svensk författare, publicist och litteraturkritiker. Han har varit medarbetare i flertalet litterära tidskrifter och redaktör till ett antal litterära verk. Han har också varit chefredaktör ...

Av: Ndue Ukaj | Utopiska geografier | 30 juli, 2012

Internationell konstmässa i Carrousel du Louvre i Paris Norden och Sydamerika i ett…

I ett samlat grepp av det finländska konstgalleriet AVA Galleria i Helsingfors förenas ett antal nordiska och sydamerikanska länder i en gemensam konstutställning vid den årliga konstmässan i Carrousel du ...

Av: Carsten Lindström | Gästkrönikör | 14 oktober, 2010

Tomten är vaken. Foto Belinda Graham.

Öppet brev till Regeringskansliet om "Free Fall"

I samband med Finlands 100-årsjubileum överräckte statsminister Stefan Löfven en gåva, skulpturen Free Fall, till Finland. I sitt tal framhöll Stefan Löfven:

Av: Språkförsvarets styrelse | Gästkrönikör | 25 november, 2017

Pedro Almodóvar, Rossy de Palma, Emma Suárez, Michelle Jenner, Adriana Ugarte, och Daniel Grao

Almodóvar: en filmisk återblick, och Julieta

Pedro Almodóvar är åter aktuell på bioduken med den finstämda filmen Julieta (vars ursprungstitel Silencio ändrades utav respekt från Almodóvar gentemot Martin Scorsese vars nya film ska ges denna titel) ...

Av: Dr Jytte Holmqvist | Essäer om film | 10 november, 2016

August Strindberg och Emil Kléen

August Strindberg hade problem med sina relationer, det gällde både kvinnor och män. När det gällde den senare kategorin var Emil Kléen ett av de ytterst få undantag där vänskapen ...

Av: Kurt Bäckström | Övriga porträtt | 01 april, 2014

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.