Frida Andersson, ”Ett hjärta av guld”. Foto och grafik: Julia Ingo.

Intervju: Frida Andersson

En och annan finlandssvensk artist, skådespelare eller annan kulturarbetare söker sig till Sverige, kanske främst för att nå en större publik. En av dem är sångerskan och låtskrivaren Frida Andersson.

Av: Thomas Wihlman | 25 april, 2016
Musikens porträtt

Det var en slump

Vi hade handlat båda två men i olika affärer. Mina kassar var fyllda med mat och hans med vin och en flaska vodka. Vi hade inte sett varandra på fjorton ...

Av: Björn Augustson | 12 januari, 2012
Gästkrönikör

Veckan från hyllan, Vecka 34-2012

Det rasar just nu en initierad debatt om Raoul Wallenberg. Var han verkligen en sådan hjälte, romantiseras han inte helt oförtjänt? Var det i själva verket inte så att det ...

Av: Gregor Flakierski | 18 augusti, 2012
Veckans titt i hyllan

Dagbok från en filmfestival

Parker Posey och Zoe Cassavetes. Foto: Carla Hagberg   Göteborgs årliga filmfest kändes mer filmfestival än någonsin. Lite ”Alla Var Där” stämning över det hela. Kulturenreportern och festivalanhängaren Joel var på plats för att få ...

Av: Joel Carlund | 21 februari, 2008
Essäer om film

Wallace Stevens. Till en gammal filosof i Rom



SfinxDen spanskamerikanske, katolske filosofen George Santayana (1863-1952) undervisade under några år i Harvard och påverkade då blivande författare som T.S.Eliot och Gertrude Stein.

 Wallace Stevens (1879-1955), poet och försäkringsdirektör, studerade i Harvard när Santayana var där. Stevens var inte Santayanas elev, men kände och uppskattade honom. När Santayana låg på sitt yttersta, tillägnade Stevens honom denna dikt.

Erik Carlquist, översättare

 

 

 

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

 

 

 

 Wallace Stevens Till en gammal filosof i Rom

 

 

På tröskeln till himlen blir gestalterna på gatan

himmelska gestalter, den majestätiska rörelsen

hos människor som blir allt mindre i rymdens avstånd,

sjungande, med svagare och svagare ljud,

om en obegriplig absolution och ett slut –

 

 

tröskeln, Rom, och det mer barmhärtiga Rom

därbortom; de två blir till detsamma.

Det är som om i en mänsklig dimension

två paralleller går samman till ett enda perspektiv

där människan är både liten och stor.

 

 

Hur lätt fanorna som fladdrar förvandlas till vingar…

Ting, mörka vid förnimmandets horisonter,

blir något som tillhör ödet, men

själens öde, bortom synförmågan,

inte inom dess sfär, ändå inte fjärran från den,

 

 

människans gräns, dit själen når som längst,

det yttersta av det kända i närvaron av det yttersta

av det okända. Tidningspojkarnas dämpade rop

blir ett annat mumlande; lukten

av medicin en väldoft som inte får förstöras …

 

 

Sängen, böckerna, stolen, nunnorna som rör sig,

vaxljuset som flyr undan blicken, dessa är

källorna till lycka i Roms skepnad;

en form inom formernas urgamla cirklar,

och dessa under skuggan av en form

 

 

i en oordning på säng och böcker, ett varsel

på stolen, ett skimmer i rörelse kring nunnorna,

ett sken på vaxljuset som nöter på veken

för att ingå i en svävande upphöjdhet, för att undfly

elden, och endast vara en del av det

 

 

som elden står för: den himmelska möjligheten.

Tala till din kudde som om den vore du själv.

Tala – men var exakt i ditt tal

och utan vältalighet, o, halvsovande –

om det medlidande som detta rum skall minna om,

 

 

så att vi känner, i denna upplysta vidd,

det verkligt lilla, så att var och en av oss

ser sig själv i dig, och hör sin röst

i din, mästare och människa att ömka,

spänt uppmärksam på dina språkpartiklar,

 

 

ditt dåsande i vakenhetens djup,

i sängens värme, vid kanten av din stol, vid liv

men levande i två världar, obotfärdig

inför den ena, i stark ånger inför den andra,

otåligt längtande efter den storhet du behöver

 

 

i så mycken nöd; ändå finner du den

blott i nöden, den ingivelse som förfallet ger,

de fattigas och de dödas djupaste poesi,

som i det innersta blodets sista droppe

när det faller från hjärtat och ligger där synligt,

 

 

kanske just som ett imperiums blod

för en som är medborgare i himlen, men ännu

tillhör Rom. Det är fattigdomens språk

som rör oss djupast. Det är äldre än Roms äldsta språk.

Detta är scenens tragiska accent.

 

 

Och du – det är du som talar det, utan att tala,

de mest sublima stavelser bland de mest sublima ting.

Den enda osårbara mannen bland

råbarkade ledare, det nakna och majestätiska

hos valvbågar med fågelbon och regnstänkta kryptor.

 

 

Ljuden driver in. Byggnaderna stannar i minnet.

Stadens liv hör aldrig upp, inte heller vill du

någonsin att det skall. Det är en del av livet i ditt rum.

Dess byggnadsverk är arkitekturen i din säng.

Klockorna upprepar högstämda namn

 

 

i kör, och i körer av körer,

ovilliga att barmhärtigheten skulle vara ett

tystnadens mysterium, att någon sinnenas ensamhet

skulle ge dig mer än sina särskilda stämband

och sin återklang som ännu är kvar i en viskning.

 

 

Det är ett slags fullständig storhet vid slutet,

med varje synligt ting förstorat, och ändå

inte mer än en säng, en stol och nunnor i rörelse,

den väldigaste skådeplats, pelarportalen,

boken och vaxljuset i ditt rum av bärnsten,

 

 

den fullständiga storheten i en fullständig byggnad,

vald av en strukturernas inkvisitor

för sig själv. Han stannar på denna tröskel

som om planen bakom alla hans ord tar form

och ram från tanken och blir verklig.

 

 

 

Ur arkivet

view_module reorder
Carl-Henning Wijkmark. Foto: Carl-Henning Wijkmark

”Allting har ett pris, bara människan har ett värde”

Min första kontakt med Carl-Henning Wijkmark blev läsningen av "Dressinen", där efter kom "Jägarna på Karinhall" följd av "Den svarta väggen", "Den moderna döden" som redan är en klassiker och ...

Av: Göran af Gröning | Litteraturens porträtt | 09 november, 2015

Sceniska rum: Scener från Odenplan. I samtal med John Jakobsson, konstnär

Artikelserien Sceniska rum undersöker de sceniska rummen i vår verklighet, vår icke-verklighet och allt däremellan. Serien försöker ge oss nya perspektiv på vad dessa sceniska rum är, vad de innebär ...

Av: Anders Nilsson | Reportage om scenkonst | 20 juli, 2014

Illustratör: Signe Collmo

Vad är upplysning?

Är arbetare och tänkare synonymer? Var det upplysningsidealet? Tänka för sig själv? Betrodd i sina hållningar; Principfast? Hinner den unge studenten eller äldre professorn tänka för sig själv? Behålla sina ...

Av: Arsho | Essäer om politiken | 09 juli, 2015

Janne Karlssons satyr

Jag heter Janne Karlsson, född 1973 och bosatt i Linköping med mina två söner. Jag är förmodligen Sveriges mest refuserade serietecknare. Möjligen beror detta lite på att jag förmodligen även är sveriges ...

Av: Janne Karlsson | Utopiska geografier | 06 december, 2010

Turism som draglok

Det är lika bra att erkänna från början. Jag är ett turistiskt freak. Det innebär att jag sällan kan resa utan att turism som fenomen spökar i bakgrunden av mina ...

Av: Per-Inge Planefors | Gästkrönikör | 30 juli, 2012

En supernova av ljud

Tidningen Kulturen ger sig ut i den inre rymden och möter ljudpsykonauterna i Vrakets Position. Även om man är helt omgiven av musik kan man ibland känna en saknad. En diffus ...

Av: Peter Sjöblom | Musikens porträtt | 17 februari, 2014

Svenska bilderbokskonstnärer från Adelborg till Adbåge

Barn har en inneboende drivkraft att upptäcka världen. Ordens magi i sagor och berättelser är viktiga för utvecklingen. Olika tider har gett olika svar på frågan vad en barnbok är ...

Av: Lena Månsson | Essäer om konst | 31 juli, 2013

To former for frihet

Dette essayet er om to former for frihet. Den ene beskriver jeg med ‘frihet fra’, mens den andre formen for frihet beskriver jeg med ‘frihet til’. I et stort antall ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 04 juni, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.