Gilda Melodia

Underkastelse

Gilda Melodia om terrorism, monoteism och underkastelse.

Av: Gilda Melodia | 30 november, 2015
Gilda Melodia

 från Nörrebro i Köpenhamn

Urbanismer eller på den andra sidan av staden

I Paris finns en standardmeter i extra beständigt metall som utgjorde referens till snart sagt allt som skulle mätas i den naturvetenskapliga begynnelsen på 1700-talet.

Av: Jesper Nordström | 17 juni, 2016
Essäer om konst

Rom 1892  Piazza Navona

Mats Waltrè Två dikter

Två nya dikter av Mats Waltrè

Av: Mats Waltrè | 02 juni, 2016
Utopiska geografier

Kapitel som visserligen icke är slutfört men har utlösning på slutet

I senare pannrysk reklam och television för kaviar, en gumma, så som ryska gummor i merparten och ofta ser ut på ryska landsbygden bortom bergsmassivet, förestod bärgningen av en turistbuss ...

Av: Stefan Hammarén | 22 oktober, 2012
Stefan Hammarén

Jansonitmålaren Olof Krans. Bishop Hill, svenskhet på prärien IV



Konstnären Olof Krans porträttmålningar av kolonister i Bishop Hill. Foto Bishop Hill HeritageDe gamla jansoniterna hänger på väggarna och blickar ut ur historien som själsliga vittnen berättande om det som en gång var av umbäranden, fattigdom, religiösa kontroverser, personliga fejder men också om framgångar, glädjerika för kolonin, när projekten gick i hamn och ansträngningar gav resultat. Varje porträtt är enligt dåtida jansoniters vittnesmål så likt att personen när som helst tycks kunna börja röra sig och tala. Att de i ett snart ögonblick kan stiga ur ramarna och berätta sin historia därför att anletsdragen och karaktärerna är så precist fångade. Det är den självlärde jansonitmålaren Olof Krans som målat porträtten. Man ställer sig frågan: Hur målade han dessa porträtt? Från posering eller fotografi? Hans brorson Albert Krans har i en intervju svarat: ”He painted all this pictures without anyone posing for him, except his own in a mirror.” Han målade ur minnet. När det gällde honom själv, använde han en spegel. Olof Krans självporträtt är en av hans mest kända målningar.

Hösten 1850 avseglade ett fartyg från Gävle lastat med järn med destination Amerika. Ombord fanns 80 passagerare däribland familjen Krans med sex barn, ett av dessa var en 12 år gammal pojke med namnet Olof. Efter många strapatser till sjöss och till lands anlände sällskapet några dagar innan julafton till Bishop Hill-kolonin. Detta var starten för Olof Krans tillvaro i Bishop Hill, han som skulle bli svenskkolonins egen konstnär och skildrare.

'Woman in a row'. Olof Krans. Kvinnor i Bishop Hill kolonin som sår korn. foto Bishop Heritage AssociationOlof Krans bodde i Bishop Hill från 12 års ålder till han blev 22. Han deltog i det amerikanska inbördeskriget genom att ta värvning 1861, 22 år gammal. När han kom tillbaka efter kriget slog han sig ned i staden Galva tre mil från Bishop Hill.

Olof Krans arbetade till en början som skylt- och husmålare i Bishop Hill. Hans färdigheter i porträtt- och övrig målerikonst kom i dagen långt senare när han nått medelåldern. Han var självlärd.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Hela hans samling oljemålningar finns i dag i Bishop Hill. Olof Krans skänkte alla sina målningar till föreningen Old Settlers som lät hänga dem i Bishop Hillmuseet. Dessa avbildade jansoniter var de första som anlände till det nya landet, porträtterade av sin egen konstnär Olof Krans. Själv deltog Olof i arbetet på kolonin tillsammans med dessa människor. Han kände alla han avbildade personligen.

Olof Krans porträttmålningar med ansikten, som uttrycker accentuerade karaktärer på jansoniter, är som omvända tidsvittnen, de kan inte tala men de kan med sina karaktärer närvara, vilket är talande nog. Olof Krans lade ned ett noggrant arbete på att fånga varje persons särskilda anletsdrag och egenartade blick. Han önskade enligt egen utsaga föreviga deras personligheter, deras själar, deras moral och deras gemensamma inriktning, inlagd i blickar, anletsdrag och munnars sammanbitna karaktärer. Han strävade som konstnär efter att vara ett sanningsvittne och återge precis vad han såg till eftervärlden av såväl personligheter som arbetet i kolonin. Hans bilder var förutom porträtt också skildringar av vardagslivet i kolonin. Hans mål med sin konst var att berätta om den moral som höll Bishop Hill-kolonin samman, de rigorösa jansonitreglerna vilka delade ansvaret kollektivt mellan medlemmarna och förlade den sammantagna kraften, i såväl personliga ansträngningar som personlig ekonomi, i en gemensam pott för att klara alla umbäranden.

Olof Kransmålningar fungerade som foton och direkta avtryck av det dagliga livet, ett sorts reportagearbete utfört av Olof Krans direkt på plats för framtiden. Han var väl medveten om den roll dessa bilder skulle kunna få i framtiden och var noga med att i bilderna fånga och skildra disciplinen, arbetsmoralen, den precisa ordningen i arbetslagen. Därför kan man dels se de allvarsamma 'disciplinerade' anletsdragen och också se hur de arbetande ser en aning 'uppställda' ut på en del av hans bilder. Han ville få med den hårda disciplinen, den stränga religiösa tuktan och de utdelade uppgifternas allvar och deras noggranna genomförande. Detaljrikedom var också ett signum för hans målningar.

”Far hade en stark känsla för det historiska. Han var övertygad om att hans målningar skulle vara bra för berättelsen om Bishop Hill till eftervärlden. Han var noggrann för att få med varje detalj korrekt. Det var orsaken till att han målade dem, att de skulle porträttera historien om Bishop Hill kolonin. Far skulle vara ännu stoltare över dem i dag än när han målade dem.”

Självporträtt av Olof Krans. Foto Bishop Hill HeritageDetta sade Olof Krans´ son i en intervju i mars 1953.

Olof Krans skildrade i flera bilder det stränga arbetsklimat som också kom att skapa motsättningar och schismer och som snart ledde till sprickor i sammanhållningen och resulterade i direkta bråk. Och det slutgiltiga och värsta, att John Roth sköt ledaren Erik Jansson i ryggen så denne avled, på trappan till domstolsbyggnaden i Cambridge när Roth dragit Jansson inför rätta för att denne förbjudit Roth att ta med sin hustru när han önskade flytta från kolonin.

I en artikel i Time Magazine, 21 september 1936 nämns Olof Krans samling/utställning av porträtt och självporträtt i Bishop Hill som ”the nation´s largest and hairiest collection of primitive portrait (which) is not only historically, but barberyologically noteworthy/.../ many Rousseauesque scene of life in the old colony”

Och i Life Magazine, 7 februari, 1944: ”Speaking of Pictures section. Twenty-seven portraits three Colony scenes and three other photografs/.../They were a determined people who fought bravely and successfully against many adversities”

Uppmärksamheten i USA kring den lilla svenskkolonin vid denna tid var anmärkningsvärd. Bishop Hill-kolonin vars strävanden och umbäranden under slutet av 1800-talet dokumenterats av Krans och nu visades på utställningar fick stor uppmärksamhet. Men den gällde som framgår inte bara själva målningarna utan också de manliga kolonisternas hårbevuxna ansikten.

Konstnären Monika Lind-Holmberg och Morris Nelson ledamot av Bishop Hills hembygdsförening, Bishop Hill Heritage Association, vid vernissagen bredvid några av Monikas målningarNär man går runt bland porträtten och vardagsskildringarna på museet i Bishop Hill är det som om man kunde höra rösterna ur det förgångna, som hörde man dem språka om vädret och om skördeutsikterna och religiösa angelägenheter. Man förflyttas tillbaka till att närvara mitt i den dåtida kolonisttillvaron. Olof Krans historiska vittnesmål gestaltas i hans konst som en ingång till deras belägenheter, deras hårda tillvaro, deras karaktärer. Det är ett gediget reportagearbete Olof Krans utfört, detaljrikt, noggrant och fängslande som en historisk karakteristik av kolonistlivet. Ett oumbärligt förevigande av kolonisternas vardag som förts vidare genom Krans konst till nutiden och som idag tjänar som ett dokumentärt reportage.

Olof Krans var självlärd och hans målningar är naivistiska verk. I USA värderas Olof Krans idag som en framstående naivist. I Olof Kransmuseet hänger drygt 90 målningar med scener av det dagliga arbetet och 44 porträtt av några av de första kolonisterna. De är alla oljemålningar. Olof Krans kom inte igång med sitt konstnärliga målande förrän i medelåldern. Dessförinnan var han skylt- och hus målare.

Under vårt besök under festligheterna vid firandet av skördedagarna i Bishop Hill, hålls vernissage vid utställningen av Monika Lind-Hombergs oljemålningar i Steeple Building. Till denna kommer folk från trakten men också långväga gäster.

 Svenskättade konstnären Betty Wagner i sin ateljé i Bishop Hill. Foto: Monika Lind-HolmbergUnder vernissagen diskuteras Olof Krans oljemålningar vars innehåll förutom porträtten utgörs av farmarnas vardagsmiljöer i dåtidens Bishop Hill vilka jämförs med Monika Lind-Holmbergs oljemålningar av nutida vyer. De senare har motiv från landsbygden kring Avesta där Monika sökt skildra nutida vardagsmiljöer från traktens jordbruk och bönders vardagsliv. Denna jämförelse mellan förhållanden i respektive det 'gamla' och det 'nya' landet blir livlig under vernissagen. Eftersom utställningen anordnas då det inträffar skördefest i Bishop Hill enligt gammal svensk tradition, är det många farmare bland svenskamerikaner, amerikaner och andra turister som kommer till platsen för att se den gamla hembygdskulturen och delta i skördefesten där traditionella sysslor exponeras genom olika föreställningar.

I Bishop Hill kan man under dessa dagar också se konst av Betty Wagner som målar 'dalamalningar'. Betty Wagner är en konstnär med svensk härstamning. Hon skapar en syntes. Det gamla sättet att måla dalamålningar kombinerar hon med nya idéer. Hon finns i Art Shop där hon erbjuder sina målningar, en sorts kurbitspastischer, och 'dalahorses and rosmalning' och även 'dalamalning', (dalamålningar), som hon säljer också till 'scandinavian shops' över hela USA. Under dessa dagar kan man se teckningar av den svenskättade konstnären Nancy Tillier som avbildar Bishop Hillbyggnader med 1800-tals teknik.

 

Benny Holmberg

 

Detta var fjärde och sista artikeln i serien om Bishop Hill

Nedan finns länkar till tidigare artiklar om Bishop Hill i Tidningen Kulturen:

Om jansoniternas utvandring:

http://tidningenkulturen.se/artiklar/reportage-mainmenu-37/resereportage-mainmenu-137/5639--jansoniterna-om-en-svensk-utvandring-fran-biskopskulla-i-uppland-till-bishop-hill-i-illinois

Om jansoniternas framfart i Sverige och intervju med Linjo Gabriel Larsson om hans anknytning till Bishop Hill:

”Satan hade jubelfest när Luther skrev sina böcker!” Bishop Hill, svenskhet på prärien I:

http://www.tidningenkulturen.se/artiklar/reportage-mainmenu-37/kultur-mainmenu-136/16937-satan-hade-jubelfest-naer-luther-skrev-sina-boecker-bishop-hill-svenskhet-pa-praerien

Om dagens jansoniter och bevarandet av det svenska arvet från utvandrarna:

”Oh Småland! It was so stenigt you know!” Bishop Hill, svenskhet på prärien II

http://tidningenkulturen.se/artiklar/reportage-mainmenu-37/kultur-mainmenu-136/16994-oh-smaland-it-was-so-stenigt-you-know-bishop-hill-svenskhet-pa-praerien-ii

Om jordbruksdagarna och Wayne Nordstroom.

'Johan på snippen han spelte klaver!” Bishop Hill, svenskhet på prärien III

Artikelförfattaren träffar bl.a svenskättlingen och musikern Wayne Nordstroom i parken i svenskbygden Bishop Hill i Henry County i Illinois, USA, under de s.k. jordbruksdagarna med tillhörande evenemang och festligheter.

http://tidningenkulturen.se/artiklar/reportage-mainmenu-37/kultur-mainmenu-136/17034-johan-pa-snippen-han-spelte-klaver-bishop-hill-svenskhet-pa-praerien-iii

 

 

Ur arkivet

view_module reorder
Sixtinska kapellets tak  Foto CCBY2.5

Människan som ögonblicksvarelse sett ur evighetens synvinkel

Marcus Myrbäck om Mellan tid och evighet. Eskatologiska perspektiv i den tidiga kyrkan

Av: Marcus Myrbäck | Essäer om litteratur & böcker | 10 mars, 2017

Ett slags möte med Pentti Saarikoski

En författare bland många, som det sällan talas om numera, och inte tidigare heller, här i Sverige, är och var det stora språkgeniet Pentti Saarikoski. En helt otrolig människa på ...

Av: Carsten Palmer Schale | Litteraturens porträtt | 16 maj, 2017

Magnus Göransson

En höstkrönika

Här kommer natten, här kommer mörkret, nu kommer hösten. Plötsligt står den där med all sin fundamentala jävlighet och långsamt knackar på din dörr. Inte för att du tyckt sommaren ...

Av: Magnus Göransson | Gästkrönikör | 11 oktober, 2016

Vår eviga väntan är alltid klasslös

Det finns vissa emotioner som är gemensamma för alla människor. Vissa känslor yttrar sig likvärdigt oavsett vem du är, hur din bakgrund ser ut, hur du är eller hur du ...

Av: Julia Thoresson Berkquist | Gästkrönikör | 07 mars, 2012

Som ett skillingtryck med många verser

Handlingen är som ett gammalt skillingtryck: "Gift kvinna älskar berömd ungkarl. Han planerar en hjältemodig upptäcktsresa. De har hemliga möten. Mannen ifråga startar sin farliga färd. Den slutar tragiskt ...

Av: Annagreta Dyring | Essäer | 12 juni, 2011

En politisk ontologi? Om Giorgio Agambens Homo sacer

Vad skulle det innebära att tänka oss politikens ontologi? Som ett politikens ursprung? Före värdeomdömen och olika politiska ideologier och partier. Frågorna ställs av översättaren Sven-Olof Wallenstein i efterskriften till ...

Av: Marie Hållander | Essäer om religionen | 15 januari, 2011

Kajsa Fraus

Den musik som lyssnar till oss

Människorna spelar och komponerar musik inte bara för att kunna lyssna på sitt eget Själv, de gör det också för att svara på ljudets vädjan.

Av: Kajsa Fraus | Gästkrönikör | 25 maj, 2017

Lillian Ross

Lillian Ross 1918-2017

”Tell you what, Huston said, in his amazed tone. I´m going to show you how we make a picture! And then come out to Hollywood and you can see everything ...

Av: Ivo Holmqvist | Litteraturens porträtt | 26 september, 2017

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.