Svenska sällsamheter

Vårt lands tidigaste ”skräcktanter” lyfts fram i antologin Skymningstankar och nattvakor (Aleph bokförlag, 2014) med underrubriken Svenska sällsamheter 1 under Rickard Berghorns redaktörskap; han har gjort urvalet och presenterar författarna ...

Av: Bertil Falk | 21 maj, 2014
Essäer

Rettferdigheten

Forord Platon var opptatt av spørsmålet om rettferdighet. Grovt sagt kan en uttrykke dette spørsmålet slik. For det første, at det er om lederens intellektuelle, etiske og sosiale egenskaper, det vil ...

Av: Thor Olav Olsen | 01 december, 2014
Agora - filosofiska essäer

Språk, tidsuppfattning och historietänkande i bäcken som flyter förbi. Intervju med Kim Thúy

När den kanadensiska debutanten Kim Thúy för ett litet tag sedan besökte Sverige för lanseringen av boken Ru, en fragmenterade minnesbild över en immigrants och en flyktings livsbana, träffade Tidningen ...

Av: Anna Nyman | 02 maj, 2011
Litteraturens porträtt

I New York med E.B White

E.B Whites som ung I min hyresvärdinnas bokhylla hittar jag en tunn bok, knappt tjockare än ett flygpostbrev, E.B Whites "Here is New York". Mitt ressällskap har gett sig iväg på ...

Av: Anette Kindahl | 11 oktober, 2009
Resereportage

Hur buddhismen kom till Sverige



Syster Amita med författaren på Etnografiska Muséet i Stockholm. 1970En personlig betraktelse av Annakarin Svedberg om spridningen  av buddhismen i Sverige 

En dag tar jag den röda bussen ut mot Djurgården. Det är vår. Det är tidigt 70-tal. Målet är Etnografiska muséet där det, enligt en av mina goda vänner, lär förekomma buddhistisk undervisning, ovanligt i Sverige, där kristendomen ännu är statsreligion.

Jag blir stående i öppningen till kinesiska tempelrummet – komplett med Buddha-bild i fonden och altarbord försett med rituella föremål. Det luktar rökelse, och smala rökpelare stiger upp från altaret.

En buddhist-nunna, med rakat huvud och orange bomullsmantel, sitter på golvet bakom en barriär. Framför barriären finns en liten grupp människor. Några sitter på golvet med korslagda ben, andra på stolar. Nunnan tittar upp på mig. Till min överraskning tilltalar hon mig på ren svenska.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Hon kallades för syster Amita och hade blivit välkänd i vårt land. Tillsammans med sin man hade hon, många år tidigare, rest landvägen från Sverige till Indien för att söka undervisning. När de återkom var de munk respektive nunna, och äktenskapet upplöstes.

Det vi kallar för buddhism här i västvärlden är ett mångförgrenat träd inom skilda asiatiska kulturer och traditioner. Syster Amita hade varit i beröring med de flesta av dessa.

Hon valde dock att undervisa enligt Theravada-traditionen, (De äldstes lära) d.v.s läran som anses vara vid roten till Buddhas egen framställning.

Framför allt undervisade hon i meditation. Något som då var både nytt och kontroversiellt i vårt land.

Tibetansk buddhism

Bredvid mig på golvet i tempelrummet satt en kvinna som föreföll spänd och nervös och hade svårt att meditera.

Hon bjöd hem mig till sin magnifika våning på exklusiv adress nära Norr Mälarstrand. Det visade sig att hon var djupt engagerad i den tibetanska buddhismens traditioner och såg det som sin uppgift att värva proselyter. Våningen var full av publikationer i ämnet, de flesta från Dharamsala, tibetanska exilens fäste i Indien.

I dag kan jag se på detta med Himalaya-perspektiv. Det betyder att jag kom att tillbringa ca åtta år med att resa fram och tillbaka mellan Sverige och Indien – främst Himachal Pradesh och Dharamsala, i norra Indien, men också Sri Lanka och Thailand. Jag kom att samarbeta med en tibetansk familj i Dharamsala, träffade Dalai Lama vid ett par tillfällen, och jag bodde periodvis på ett tibetanskt nunnekloster nära en avlägsen by bland bergen.

Till att börja med visste jag ganska lite, var svensk, västerländsk, okristlig – d.v.s. en ljummen medlem av Svenska Statskyrkan, som jag, enligt egen uppfattning, borde ha lämnat, men stannat kvar av slentrian. ”Utspy de ljumma! ” lär någon kyrkofader ha sagt. Jag var ljummen, men inte utspydd.

Syster Amita inspirerade sina elever att öva meditation enligt klassisk undervisning. ”Följ andningen! Vi andas in, och vi andas ut.” Det var den enkla anvisningen. I dag har just den meditationen nått stor spridning i västvärlden. Då var den exklusiv, främmande och obegriplig, om den alls var känd. I dag kallas den ”mindfulness” och används rentav som metod i terapeutiska sammanhang.

Vi fick lära oss att det hette ”Vipassana” och kan översättas ”insikts-meditation.” samt att metoden tillämpades av Buddha då han nådde Upplysningen under Bo-trädet i Bodh Gaya.

Besök av en tibetansk lama

Tibetansk stupa i Övre Dharamsala. På vägen mot Dalai Lamas tempelI början av 70-talet fick vårt land besök av Karmapa, ledare av Röda mössans sekt. Han kom från Sikkim, ledsagad av ett imponerande följe munkar, översättare och berörda lekmän. Han drog till sig ansenliga skaror av nyfikna människor.

Röda Mössan (Kagyu) anses vara en av den tibetanska buddhismens sex huvudsakliga grenar. Övriga är gula mössan (Dalai Lama; Gelug) Sakya, Nyingma, Jonang och Bonpo.

Ett center uppfördes i en av Stockholms förorter, och allmänheten inbjöds att ta del av undervisningen. Intresset var stort. Man samlades i tempelrummet, uppbyggt enligt tibetansk tradition, för att delta i meditationer, lyssna på Karmapa, någon annan gästande lama, eller övervara cermonier.

Detta var något helt annat än Syster Amitas mer diskreta undervisning.

Nu kom vi för att att sitta tätt packade på golvet med avlånga textblad i händerna. Vi reciterade på tibetanska – ett språk de flesta av oss knappt hade en aning om. Några lärde sig att hantera instrument – cymbaler, klockor, tamburiner. Meditationen kunde alltså stundtals bli ljudlig, ja öronbedövande. Något vi aldrig behövde riskera när vi följde Amitas tystlåtna anvisningar. ”Följ andningen!”

En tradition från det avlägsna, mytomspunna Himalaya hade flyttat in i Sverige och ville gräva ned sina rötter här. Samtidigt undervisade en svensk buddhistnunna enligt en helt annan tradition, som mest hade hemvist vid Indiska Oceanen, i Thailand och på Sri Lanka.

Kontroverser

Vad hände?

Varför uppstod denna skarpa konflikt mellan olika buddhistiska traditioner i vårt land och så långt från deras ursprung?

Dagmar H. – kvinnan som bjudit in de tibetanska lamorna – ansåg sig vara andra generationens buddhist. Hennes föräldrar var nämligen teosofer. Också S.A. hade från början varit intresserad av den teosofiska verksamheten i vårt land, men kunde knappast ståta med att föräldrarna delat hennes intresse. Tvärtom. Modern hade varit kyrkligt engagerad, fadern mera ljum. S.A. hämtade sin inspiration direkt från de lärare hon träffat på under sina vistelser i Burma och Nepal. Hon bjöds in att tillbringa ett år i ett burmesiskt retreat-kloster. Det var där hon lärde sig bemästra Vipassana som hon sedan förmedlade till sina elever i Sverige.

Enligt vissa teosofiska texter skulle andliga mästare (Koot Humi och Moyra)? vistas i Tibetanska nunnor i arbete utanför sitt tempel i TilokpurHimalayas mest avlägsna grottor och dalgångar. Inkognito och utan att ha någon kontakt med tibetanska folket. Alltså skulle Himalayas mästare och de tibetanska traditionerna vara tämligen oberörda av varandra. Varför ville dessa mästare gömma sig just i Himalaya? De ville vara hemliga. Ändå önskade de sprida sitt budskap till mänskligheten. Mästarna ansågs besitta hemliga och djupa kunskaper som, i fel händer, kunde missbrukas till mänsklighetens och planetens fördärv. Rätt brukade, däremot, skulle det hjälpa oss i vår utveckling mot höga mål.

Syster Amita, som genom äktenskapet hade namnet Ingrid Wagner, var knappast nöjd med vad de teosofiska sällskapen i Stockholm förmedlade. Herr Wagner var heller inte imponerad. De fnös och kallade det hela ”Östermalmsreligion.” Båda längtade österut, till Asien, där den andliga kunskapens källa ansågs belägen. Men vägen dit var lång.

Dock inte längre än att Ingrid Wagner en dag blev Ärade Amita Nisatta och återvände till Sverige iklädd orange bomullsmantel och med rakat huvud.

Hennes f.d. man hade fått namnet Shughata, och gjorde sig känd i Stockholm genom föredrag i bl.a. Stockholms Medborgarhus. Med tiden etablerade han sig i Norge som lärare i meditation där han drev ett retreatcenter långt uppe bland fjällen.

De hade klarat sin uppgift genom resereportage för intresserade tidningar. Hr Wagner var konstnär och dessutom en god fotograf. Hon, som var utbildad sångerska och pianist, bidrog till reskassan genom att, efter lång tvekan, sälja sitt piano.

Efter ett års meditation i Burma blev hon hemsänd av sina lärare. Hon ansågs vara kunnig och väl utbildad. Nu skulle hon sprida läran i sitt hemland, Sverige.

Jag tror att det här handlar om – inte kulturkrock, men brister i såväl kunskap som ömsesidig förståelse vad beträffar två vitt skilda kulturella verkligheter. S.A:s lärare var högt ansedda buddhistiska munkar, utbildade i sin kulturs mest sofistikerade och krävande tradition. På den tiden ansågs dessa traditioner som hedendom, och kristna missionärer reste ut för att frälsa.

Buddhismens vänner – och ovänner

Hon hade fått utbildningen som gåva.

Hur skulle denna gåva förvaltas i det högkyrkliga Sverige, där kristendomen inte bara var statsreligion utan också, av många, ansedd som bärare av det högsta andliga budskapet? Där såväl trosbekännelsen ”Jag tror på Gud fader allsmäktig” som syndabekännelsen ”Jag fattig syndig människa, i synd född . . . .” tillhörde många människors självklara uppfattning om existens villkor?

Av en buddhist i Finland fick hon rådet att bilda föreningen ”Buddhismens Vänner.” Vännerna fann hon bland teosofer och sådana toleranta kristna, som var redo att öppna sig för andra tänkesätt.

Hon blev välkänd och anlitad, bl.a. i skolor och på sommarkurser. Hon fick en liten stödjande grupp som såg till hennes materiella behov.

En ordinerad buddhistisk munk lever på frivilligt givna gåvor. Detta ingår i kulturen och dessutom i själva ordinationen. En medlem av buddhistiska sanghan har tio huvudregler, som upprepas dagligen. Dessa innebär, bl.a., att munken/nunnan lovar att ingenting begära, förutom det allra nödvändigaste.

I Asien är detta, sedan århundraden, utvecklat till en självklar del av kulturen. Alla vet vad det handlar om, varför lekmännen ser till klostermedlemmarnas behov. I Sverige blev det förvirring och, rentav, motvilja.

Dagmar H.s dröm var att ge tibetansk buddhism och kultur fäste i Sverige. Knutarna var hårda och tilldragna från många håll. Inte minst inifrån själva den tibetanska kulturen.

När S.A. ville förmedla den förnuftiga, logiska aspekten av Theravada-buddhismen med dess stillsamma meditation och tydliga etiska regler, tryckte Dagmar H. på politiska skeenden i Kina/Tibet, samt framhöll Mahayana (Stora Vagnen) som överlägsen den, enligt henne, trångsynta Hinayana/Theravada.(Lilla Vagnen). Svenska Tibet-kommittén bildades. I deras medlemsskrift ”Tidskriften Tibet”, framhölls den tibetanska kulturens etiska och psykologiska överlägsenhet samt det gamla Tibet som ett samhälle byggt på medkänsla, respekt och etiska principer.

När jag i dag läser dessa publikationer, slås jag av hur begreppet ”buddhism” är nära nog totalt identifierat med buddhismens traditioner i Tibet. Övriga traditioner eller tänkesätt tycks inte existera.

Jag finner rentav artiklar, undertecknade med mitt eget namn, och som jag knappast skulle stå för i dag, trots att de förefaller både välskrivna och genomtänkta. Kanske kan detta, möjligtvis, lära mig något om godtrogenhet och manipulation. Men framför allt försöker jag erinra mig de skeenden som präglade diskussionen mot slutet av förra seklet. Vad hände i Stockholm? Vilka var vi? Alltså inte enbart: Vad hände i Tibet?

Kontroverserna kunde stundtals bli mycket obehagliga. Varför? Handlade det inte om Buddhas Lära, fridens och insiktens filosofiska högborg?

Medveten andning och benhård propaganda

Trots att jag idag avsäger mig det mesta av samröre med buddhistiska traditioner, oavsett vilka, ser jag fortfarande S.A. som min främsta lärare i meditation, etik och filosofi. Jag minns hennes undervisning som stillsam, balanserad, enkel och begriplig, uDalai Lama besöker nunnornas tempel i Tilokpurtan pompösa budskap. Det var ”gör så här”. ”Vi andas in och vi andas ut.” Poängen var att bli medveten.

Dagmar H. var inte glad, eller kanske ambivalent. Samtidigt som hon tycktes se S.A som ett hot mot sina egna ambitioner, kunde hon, i vissa situationer, utnyttja henne.

Jag kan ju också fråga mig varför en kvinnlig akademiker i vårt land – D.H. – så gärna ville framstå som mer tibetansk än svensk, ivrigt framhållande att hon varit tibetan i tidigare liv och, dessutom, mor till en och annan gästande lama, som tagit sig hit för att möta sin gamla mamma.

Nu uppstod, också inom den svensk-tibetanska kulturen i vårt land, vissa sandlåde-betonade kontroverser, d.v.s. prestigefyllda ordväxlingar och kränkande tillmälen. Medkänsla? Respekt?

Det mesta tycktes handla om att komma nära tronen – alltså den undervisande laman. Om D. H. hade varit någons mamma, fanns det någon som blivit kär i laman och svartsjukt bevakade sin position. D. H. kände sig motarbetad av medlemmar som hon ansåg sig ha hjälpt och nekades tillträde till centret. ”Han kom hit för att träffa mig, och så släpper de inte in mig!” klagade hon. Det hela var kanske knappast värt mer än misstro och åtlöje, och frågan är om denna verksamhet kunde vara till någon som helst hjälp för buddhism eller tibetansk kultur.

D. H. hade föreställningen om ett andligt brödraskap, hämtat från teosofin. När mänskligheten befann sig i största fara och jorden var nära förintelse, skulle brödraskapet stiga fram. Det var detta brödraskap som hämtade sin visdom och sin undervisning från Mästarna i Tibet. S.A. kunde hon se som ett hot mot den nödvändiga samverkan. Hennes undervisning, enligt D. H., Hinayana/Theravada, gick nämligen ut på individuell frälsning. ”Det är andlig onani.”

Propagandan var benhård från flera håll. Sökare kom i kläm, och många drog sig helt enkelt undan. De ville varken vara med om det ena eller andra spektaklet. Någon uttryckte sin uppriktiga trötthet. ”Jag orkar inte som människa, ” sa hon. En mindre skara höll sig tätt intill S.A., medan trängseln på ”Centret” fortfarande ökade. ”Alla” ville träffa den ena eller andra besökande laman, ta del av undervisningen från Världens tak, repetera mantran, visualisera gudar och recitera texter. Själv deltog jag, halvt motvilligt, halvt beredvilligt och fascinerad. Visualiseringar av gudar var något nytt och inspirerande. Det var dock just detta slags kluvenhet som för många kunde bli förödande.

Proportioner i exil-samhället

I Indien, dit jag kom i mitten av 70talet, förändrades mitt perspektiv. Tillsammans med S.A. besökte jag Dharamsala i Himachal Pradesh, tibetanernas huvudort i exilen, och blev bekant med ett par tibetanska familjer. De var hennes vänner sedan de vistats i Sverige som flyktingar. Hon hade också varit deras lärare här, långt borta från deras eget land och sin kultur.

Jag kom att samarbeta med en av dessa familjer.

I övre Dharamsala – McLeodGanj – finns det stora tempel som hyser Dalai Lama. Där träffade jag honom vid ett par tillfällen. Han tog emot i ett stort ljust rum med tjock, tibetansk matta på golvet och stora fönster med utsikt över Kangra-dalen. I det rummet tvangs jag att lära mig något om tillvarons proportioner. Motvilligt.

I nedre Dharamsala, där jag bodde hos mina tibetanska vänner, bedrev tibetanska flyktingar handel på trottoarer i mörka gränder. Den familj jag samarbetade med hade haft en liten matservering i Dharamsalas mörkaste gränd dit solen aldrig nådde. Tack vare min västerländska valuta kunde jag nu låna dem pengar till en ny resturang. Detta var ett lyckokast, också för mig, ett verkligt winwin, eftersom det kom att fungera som mitt indiska hem dit jag kom att återvända gång på gång med vänner och familj under de kommande åren. Den nya resturangen låg högt med utsikt över bergen.

Alltså ytterligare lektioner i proportioner.

”Om din vän bredvid dig leviterar – dra ned honom i fötterna. ”

Nu kom mina egna fötter på jorden. Den indiska. De trivdes bra och jag anpassade mig med glädje. Men bilderna av Dalai Lamas ljusa palats och tibetanerna på de mörka trottoarerna ställde till det.

I Dharamsala vimlade människor från många trakter på jorden. Här hördes alla språk, syntes alla hudfärger, storlekar och gestalter. Exil-tibetanerna drog till sig besökare. Mina vänner levde på turismen, och jag kom ju också att göra det, indirekt. ”Så länge Hans Helighet finns här kommer gästerna.”

Bilden av den tibetanska buddhismen förtunnades alltmer, paradoxalt nog allteftersom mina upplevelser intensifierades. Dalai Lama träffade jag vid flera tillfällen. Jag deltog också, tillsammans med andra utlänningar, i undervisning på Tibetanska Biblioteket, men tröttnade snart på något som mest liknade filosofiskt snömos och tiggeri. Jag träffade Dalai Lamas syster, som förestod ett hem för tibetanska flyktingbarn. När jag blev krasslig uppsökte jag tibetanska doktorer, följde deras ordinationer och tog deras piller.

Fortfarande var min filosofiska grund starkt förknippad med Vipassana och S.A :s undervisning. Där förekom ingen Dalai Lama, ingen ”Gudakung” och inga komplicerade cermonier eller visualiseringar av gudomliga väsen. Meditationen kunde vara hjälp till psykisk balans, filosofin hjälp att tänka förnuftigt. Där fanns heller inga tulkus eller ”återfödda mästare”, som i så hög grad präglar den tibetanska kulturen. Framför allt fanns ingen ärvd, politisk makt och inga andliga ledare. Theravada bygger på ”insikt i tillvarons natur”, och anses ha rötter i Buddhas egna ord. Detta kan givetvis diskuteras, men det går klart och tydligt en skiljelinje mellan vad som populärt kallas ”tibetansk buddhism” och de traditioner som finns i t.ex. Thailand och på Sri Lanka.

SA:s kontakt med den tibetanska buddhismen kan tyckas motsäga hennes egen pedagogik. Det förklaras av att hon anlitats av IM, (Internationell Människohjälp) en kristen organisation, som tagit ansvar för tibetanska ungdomar i vårt land, och vars ledning såg till att dessa fick undervisning i buddhism. Eleverna såg henne som sin ledstjärna, och kontakten dem emellan fortsatte också sedan ungdomarna återvänt till Indien för att etablera sig i exil-samhället. Det var genom hennes kontakter med tibetanerna i indisk exil som jag själv kom till Dharamsala.

Resans slut och frihetens smak

Besökare vid Tandens Tempel i Kandy, Sri LankaEn dag fick jag nog. Jag hade mediterat, jag hade studerat buddhistisk etik och filosofi, jag hade tagit sådana ordinationer som var tillgängliga för lekmän. Jag hade besökt buddhistiska miljöer i såväl Indien som på Sri Lanka och Thailand och bott länge bland de tibetanska buddhisterna i Himalaya. Jag visste betydligt mer om buddhismen och asiatiska kulturer i allmänhet än jag vetat den dag jag tagit den röda bussen till Djurgården.

Av S.A. hade vi fått veta, att Buddhas lära hade en enda smak, ”Smaken av frihet.” Hur var det nu med den saken efter dessa år? Var det friheten som präglade de buddhistiska kulturer, sekter, traditioner och som jag berörts av?

Buddha lärde om lidandet och befrielsen från lidandet. Att födas är att lida att dö är att lida, etc. Begären är lidandets orsak, alltså gällde det att övervinna dessa. Målet är att uppnå begärens utslocknande i Nirvana och slippa återfödelse. För att nå dit krävs förutom vilja och beslutsamhet, också goda lärare och lämpliga miljöer. Insiktsmeditationen Vipassana är det viktigaste instrumentet. Viharan – eller kloster – alltså ett liv i avskildhet, är de lämpligaste miljöerna.

I det stora templet i McLeod Ganj finns en förgylld staty av Avalokiteshvara, ”medkänslans herre, med tusen armar och tusen ögon”. Den sägs vara sammansatt av den gamla statyn som kineserna högg sönder i Tibet, och vars delar fromma munkar samlade ihop för att sammanfogas. Kanske kan den ses som en symbol för Tibets gamla kultur.

Framför den statyn gjorde jag avsevärt många prostrationer, ofta i sällskap med tibetanska familjer, gäster och turister. Vägen dit är en smal stig utmed en brant. Tibetanerna som trängs där går ofta krokiga och trötta, medan de fingrar på sin radband och mumlar sina mantran.

Målet här handlar inte om insikt och befrielse från begären i enlighet med det buddhistiska tänkandets grund. Det rör sig om politisk kamp och befrielse från kineserna. Motiverat av historiska skeenden och kinesisk brutalitet.

De flesta artiklarna i Tidskriften TIBET handlar om Dalai Lama och Tibets politiska relation till Kina. De skildrar förföljelse och tortyr, förutom Dalai Lamas förhandlingar med Kina och en del som händer i indiska diasporan.

Jag kom också att tillbringa långa tider i ett tibetanskt nunnekloster, beläget i Tilokpur mellan Dharamsala och staden Pathankot. Från en smal höjd, 100 m över slingrig landsväg, var utsikten magnifik.

Tillsammans med en av nunnorna, Pema Zangmo, vandrade jag genom skogen till deras retreat-center nära staden Baynath.

Där fick jag lära mig den sura läxan att nunnor i buddhistisk kultur har långt lägre status än munkarna. Som att de inte riktigt tas på allvar. Detta gäller förvisso också inom Theravada/Hinayana, och kräver nog en egen artikel.

Nunnor och andra kvinnor i de buddhistiska traditionerna arbetar ofta hårt med projekt som kan höja nunnornas status. Inte sällan stöds de av liberala munkar och manliga lärare i buddhistisk filosofi, men de motarbetas också.

Nunnan som jag reste med, Pema, hade nära nog egenhändigt byggt upp nunnornas retreat. Knappt synligt låg det i tät grönska intill den magnifika munk-retreaten och det stora huvudklostret med sin rika utsmyckning, Sherab Ling.

Avsked utan cermonier

Tibetanskt center i StockholmDitintills hade jag godtagit buddhismens rituella traditioner och dess formella språk. När jag släppte det hela gjorde jag det privat, personligt, hemma i min egen bostad.

På något plan är jag fortfarande ”buddhist” – alltså vad grundfilosofin beträffar. Den tibetanska buddhismen har varit avskräckande men intressant och i viss mån lärorik. Jag kunde inte stanna där, jag kunde inte uppfatta det som att jag hade en lama som varit min lärare sedan många tidigare liv och kände mig ”bättre än jag kände mig själv”. Snarare ser jag detta som en snärjande manipulation, ett nät att fånga såväl själar som kapital.

Hur naiva får vi vara? D.H. var övertygad om att hon arbetade för mänsklighetens bästa när hon tog i för kung och fosterland (bokstavligt!) beträffande tibetansk buddhism. Om det bara kom hit ett antal lamor, om det bara byggdes upp ett antal centra, om bara några bland oss var villiga att ta ordinationer, delta i retreater, skänka pengar och arbete . . .så skulle det komma vårt land till del.

S.A:s undervisning blev ett hot mot de perspektiven.

Ingen av dem lyckades, så vitt jag kan se, med att införa buddhismen som den viktigaste åskådningen i vårt land.

Vattnet har runnit under broarna. Kristendomen har inte längre samma grepp, statskyrkan är avskaffad, och diskussioner pågår inom kyrkan vad dess innehåll beträffar. Sverige är sekulariserat. Freud och Darwin har större inflytande på värderingarna i offentlig debatt än såväl Jesus som Buddha.

Efter att D.L. tilldelats Nobels Fredpris, har den tibetanska buddhismens popularitet ökat och bland många blivit nära nog liktydig med buddhism i allmänhet. Theravada-buddhismens lite kärva men individualistiska budskap är tämligen okänt. D.L.:s ofta motsägelsefulla uttalanden granskas sällan, han är mångas fridsfurste, medan de flesta är djupt okunniga beträffande innehållet i de tibetanska traditionerna, som bl.a. innefattar ockulta ritualer (Kala Chakra – tidens hjul, bokstavligt: det svarta hjulet.)med sexuellt , kvinnoförnedrande innehåll och anspråk på kommande världsherravälde.

Om det senare kan vi läsa i tidskriften Shambala från 1984.

Mycket skyller jag på medialt genomslag, som jag beklagar, eftersom det tycks beröva oss våra möjligheter till reflexion. D.L. uppträder, går igenom rutan, och förintar kritik eller ifrågasättande.

Hur blev det så? Frågan kvarstår utan svar.

Buddhismen finns i dag representerad här med olika skolor i smärre grupper, såväl Theravada som tibetanska traditioner.

Vipassana har blivit ett slags modern terapiform, något jag tidigare sett med en viss skepsis, men i dag föredrar framför den tibetanska buddhismens mantran och visualiseringar.

Dock glömmer jag aldrig vistelsen i Himalaya. Kanske är det där som budskapet finns bland blomstring, vattenfall, åskväder, sol och snö.

Annakarin Svedberg, text och bilder

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Roman Charity och amning i konsten

Den gamla mannen suger girigt på den unga kvinnans fasta bröst. Motivet med sina erotiska undertoner lockade många konstnärer under 1600- och 1700-talet. Peter Paul Rubens målning av Roman Charity ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 23 december, 2014

Rettferdigheten

Forord Platon var opptatt av spørsmålet om rettferdighet. Grovt sagt kan en uttrykke dette spørsmålet slik. For det første, at det er om lederens intellektuelle, etiske og sosiale egenskaper, det vil ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 01 december, 2014

Solidarisk matematik

Åldringsvård är inget uppenbart sexigt ämne. Åldringsvård vilar ofta i medieskugga istället för att synas som en av samhällets stora angelägenheter. Ibland faller ljuset in trots allt. För några år ...

Av: Lisa Gålmark | Essäer om samhället | 18 maj, 2009

 från Nörrebro i Köpenhamn

Urbanismer eller på den andra sidan av staden

I Paris finns en standardmeter i extra beständigt metall som utgjorde referens till snart sagt allt som skulle mätas i den naturvetenskapliga begynnelsen på 1700-talet.

Av: Jesper Nordström | Essäer om konst | 17 juni, 2016

Lars Lerin – Ständigt aktuell

Att måla är att ”gå i närkamp med ledan”, att ”hålla ångesten stången”, har Lars Lerin sagt i en intervju. Verk av konstnären, en av Nordens främsta akvarellister, har visats ...

Av: Eva-Karin Josefson | Konstens porträtt | 04 september, 2012

World Trade Center 12 april  2001. Foto: Ubcule/Wikipedia

”And the walls came tumbling down…”

I den nya upplagan av Svenska Akademiens ordbok, SAOL, har niotusen obsoleta ord rensats ut för att ge plats åt mängder av nyord, rapporterar Svenska Dagbladet som listar något av ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer om samhället | 12 april, 2015

Boliviansk regissör med avstamp i italiensk neorealism

Intervju med Tonchy Antezana   Radio Bolivia är en före detta förening, men i dag ett aktiebolag för vilket den bolivianske intellektuelle Gabriel Paleque är ansvarig. Radiostationen har en viktig funktion för ...

Av: Roberto Fogelberg Rota | Filmens porträtt | 29 september, 2010

Fødsel og død, livsmening og livstid

Forord Vårt liv i verden begynner med fødselen og ender med døden. Således er hvert enkelt liv tilmålt, skjønt ingen av oss kjenner dagen og timen for vår utgang. I videre ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 20 oktober, 2014

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.