Simon O. Pettersson 

Deklassering

En ny lång novell av Simon O. Pettersson 

Av: Simon O. Pettersson | 18 augusti, 2017
Utopiska geografier

Drömmar och dofter i Kraków. Unsound festival

Det doftar gott om årets Unsound – festivalen i polska Kraków som tagit ledningen i att fokusera på ny experimentell, främst elektronisk, musik i gränslanden mellan konstmusik, electronika och klubbmusik ...

Av: Curt Lundberg | 27 oktober, 2014
Essäer om musik

En liten pojkes dröm om att få gå i skolan. Intervju med författaren…

Under Togos brännande sol lever de i ett stort antal, alla de barn som vill gå i skolan. Som vill lära sig, utvecklas och få kunskap. För att kunna se ...

Av: Linda Johansson | 24 juni, 2012
Litteraturens porträtt

Det urolige sinn. Del II

Homo Viator Menneskeværen er essensielt sammenknyttet med vandring, mente den katolske filosof Gabriel Marcel(1889-1973), e.g at forut for at et menneske er Homo Economicus eller Homo Politicus, er det på vandring ...

Av: Thor Olav Olsen | 14 december, 2012
Agora - filosofiska essäer

Ivan Tokin, två berättelser



Ivan Tokin Foto Ana TokinIvan Tokin (42) bor och arbetar i Belgrad, Serbien och hoppas trots allt på bättre tider. Han skriver kolumner i City Magazine (http://www.citymagazine.rs/) och är, enligt vad han själv säger, en hemmaman, författare och kock. Hans första roman kommer att publiceras i december. Han har jobbat som bartender, kypare, chokladförsäljare, webdesigner, revisor, byggnadsarbetare och journalist. Ivan är glad att han har familj och vänner, att han har tak över huvudet när det är kallt och något att äta när han är hungrig. Hunger och fattigdom har han på ena sidan i sitt liv, tjuvar och lögnhalsar på den andra, säger han.

Han gillar Zlatan Ibrahimović. "Det mål han gjorde mot England, från 30 meters håll, med en bicicletas, över målvakten och de bägge backarna, var en vild symfoni som alla förstår. Om en utomjordisk superinteligent varelse, som aldrig hört talas om fotboll, såg detta skulle den stanna upp och fundera över vad det var som hänt."

"The Guns of Brixton" av gruppen Clash kan han lyssna på i timmar. "Det händer ofta att jag lyssnar på samma sång om och om igen medan jag skriver eller lagar mat. Det hjälper mig att stå ut med världen omkring mig."

En bok han ofta återvänder till är Dostojevskijs "Anteckningar från Döda huset". - Tack vare den är mitt bröst fullt av liv och min hjärna full av död.

Ljiljana Dufgran

Ivan Tokin. In memoriam

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Man har mördat en kille som bodde i mitt hus. Han hittades nere i källaren. Han hade en lya här. Han bodde här i ungefär två månader, skriver tidningarna. Jag lade märke till honom först för tio dagar sen ungefär. Vi har väl gått förbi varandra tidigare, jag vet inte, men det är ett stort hus, man behöver se någon flera gånger för att fatta att det är någon som bor här. På sistone har jag sett honom på morgonen när han kastar sopor, flera gånger, och en gång i bageriet, tidigt på morgonen, mycket tidigt. Men jag hejade inte på honom. Med flit. Jag ansåg att den som flyttat in är den som skall börja hälsa. Jag upplevde honom som ännu en av de där ohyfsade typerna som passerar förbi. Vi hade ju tittat på varandra och ibland höll jag blicken länge mot honom, typ gav honom chansen att säga hej. Men inte. För några dagar sedan möttes vi på torget, i fiskaffären, han stod i kön före mig. Han köpte djupfryst makrill, jag själv lite sardiner. Igen tittade vi på varandra, hans stolta och mina förväntansfulla blickar möttes. Det var allt, vi känner igen varandra, men tiger.

Minns honom för hans långa hår och kläderna som inte passade. Blå jeans och t-skirt och sandaler. Så minns jag honom klädd. Det passade honom som stora tuttar på en kyckling, ungefär. Allting hängde rakt ner på hans kropp. Han var lite äcklig, uppriktigt sagt. Slät på något sätt, hal och blek, udda.
Senare fick jag veta att man funnit honom död iklädd kvinnokläder. Och med högklackade skor. Jag har nu hört att många har sett honom i sådana kläder medan han levde. Jag hade inte gjort det. Jag har aldrig sett honom uppklädd, på det sätt han själv gillade att piffa upp sig. Om jag hade sett honom så åtminstone en gång, en enda gång, skulle jag ha sagt hej till honom. Jag skulle vara den första som hälsat. Jag skulle tycka om honom i hans högklackade skor, garanterat. För att det var han, och för att de där jeansen och hans för stora t-skirt var det han behövde för torget, för att passera som gemene man. Och i sandalerna.

Jag är själv stor och kraftig, ser alltid grinig ut. Kan uppfattas som en riktig antigaytyp, och anti allting för den delen, som inte är som jag. För de som inte känner mig. Har ingen aning om varför, men jag lämnar ett sånt intryck, fast jag inte är sådan egentligen. När jag fick veta att han hade högklackat på sig när de knivhögg honom, när jag fattade varför jag inte tyckte om hans utseende i jeans, när jag förstod att han inte var ohyfsad utan var oaccepterad, när det gick upp för mig, blev jag mycket ledsen. Och han, om han någonsin ägnade mig en tanke, trodde säkert att jag var den sista som skulle krama om honom iförd de högklackade skorna.

Jag skulle inte kunnat rädda honom från de som mördade honom, jag skulle inte kunnat göra någonting. Inte skulle jag lagt mig i det heller. Men jag kunde ha lagt märke till honom, verkligen, kunnat heja på honom. Kunnat önska honom välkommen i mitt liv, hedrat honom för modet att vara annorlunda. En vanlig hälsning skulle gett honom det. Men han fick det inte. Inte från mig.

(Översättning från serbiska Ljiljana Dufgran)

 

Ivan Tokin Adem


Om jag hade fötts som rom, om jag på något sätt hade vuxit upp någon annanstans, om mina föräldrar varit fattiga romer som gjorde det som fattiga romer brukar göra, om jag gått väldigt lite i skolan, om vi inte hade haft rinnande vatten och ofta varit hungriga. Om jag hade smakat på glass för första gången när jag var nio år gammal. Om jag varit född så där mörkhyad i ett av de vita människornas land, om jag hela tiden såg barn som var mätta, med fina frisyrer, i bilar, barn som semestrar vid havet, barn som äter glass, som äter tre mål mat om dagen och två mellanmål, barn i fina skjortor som går till skolan. Om jag hade jobbat från det ögonblick jag orkade bära något och jag hade kunnat önska mig både det den ena och det andra, utan att få någonting.

Om det hade slumpat sig så, hade jag kunnat jobba med allt möjligt i livet, både på byggen eller i något lager, och även så där helt privat kunnat bära något åt folk och så småningom skulle jag kanske i ett ögonblick blivit anställd som sophämtare och trott att jag har uppnått något. Kanske skulle jag i nästa ögonblick fått sparken, och sen skulle de åter anställa mig, och jag skulle tro att nu blir det så här, tills jag går i pension. Kanske skulle jag då säga till mig själv - Ok, nu har du fått din andra chans, nu skall du skärpa dig, nu när du har fått allt detta, nu kan du ta det lugnt.
Kanske skulle jag sen upptäcka någonstans en container för soppor och börjat gräva i den och söka för att se om där finns något för mig. Kanske skulle jag hitta en plastpåse med pennor och börjat testa dem för att se om de funkar. Kanske en av pennorna inte skulle ha varit penna, utan någon slags manick som skjuter ut kulor. Små, men tillräckligt stora att riva ut en människas öga. Kanske skulle just en sådan kula passera igenom min näsa och ögat in i min hjärna, och sätta sig så olämpligt att man försiktigt måste leva med den, då den inte kan tas bort utan att jag troligtvis dör. Kanske skulle de tagit ut mitt öga, sytt ihop mitt ögonlock, lappat ihop min näsa och skickat hem mig, att med ett öga och fyra barn se till så att livet går vidare. Kanske skulle allt detta hänt mig just precis på samma sätt som det hänt min kompis Adem.

Men så är det inte, jag är född vit, lång, med långa seniga muskler, gröna ögon och vackra tänder. I en familj som har, vid sidan av mycket annat, gett mig en vida accepterad doft av medelklass. Och nu sitter jag på en krog med en bar i massivt trä, dricker en anständig öl och röker utmärkta cigaretter, har på mig en helt ny tröja med Real Madrids emblem och skriver till er om min vän Adems öde. Så är det, man får liten eller stor klokhet, man får en gott hjärta eller en helvetisk plan, man får en fyrarummare i centrum eller ett kartonghus på backen. Så är vissa människors lott, en får det ena, en annan får det andra. Och det finns inget mer att säga om det.

(Översättning från serbiska Ljiljana Dufgran)

Ur arkivet

view_module reorder

Pynchons Mesopolitosis

Du gick till Dr. Blumenthal en dag 1973 i Middleton, New York, och klagade över hosta, varpå den gode doktorn bestämde sig för att röntga din bröstkorg. Innan de dödliga ...

Av: Jonas Wessel | Litteraturens porträtt | 23 mars, 2013

Bo Ahrenfelt – Förändring är ett livslångt tillstånd i lugn och kaos

Förändring är ingen tillfällighet, ingen slump, menar Bo Ahrenfelt. Han är läkare och psykiater med bland annat kroppsterapi som specialinriktning, men arbetar sedan många år tillbaka med förändrings- och utvecklingsarbete ...

Av: Antoon Geels | Övriga porträtt | 29 juli, 2011

Dansen som konstform

foto: Guido Zeccola Den moderna dansen betraktas idag som en både självständig och -klar konstform. Så har det inte alltid varit. Historiskt sett har dansen varit knuten till mer etablerade konstformer, såsom ...

Av: Roberth Ericsson | Scenkonstens porträtt | 15 augusti, 2008

Evig är den konst som alltid talar till oss själva. Intervju med Fabio…

Gitarristen Magnus Andersson och jag träffade den italienske tonsättaren Fabio Vacchi under hans vistelse i Stockholm i samband med spelningen av hans Quintetto Notturno Concertante på konserthuset. Eventet skedde i ...

Av: Guido Zeccola | Musikens porträtt | 15 juni, 2014

Frida Kahlo och den kvinnliga stilen

Vad händer när man klassificerar konst skapad av kvinnliga konstnärer som just ”kvinnlig”? Pekar man på samhälleliga strukturer som har legat till grund för att kvinnliga konstnärer genom historieskrivningen har ...

Av: Simone Frankel | Konstens porträtt | 08 mars, 2013

Fornuft og liv

Innledning Å være menneske er så mangt, skjønt uskyldige er vi ikke. Vi har moral og språk, og dermed har vi tilstrekkelig med ressurser og stor nok kapasitet til å teoretisere ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 12 Maj, 2014

 Rafael Filosofskolan i Aten. Bild Wikigeeks

Mellan Skylla och Karybdis

”Det bästa hos kristendomen är ett liv värdigt Kristus. Där det finns skall vi inte vara så snara till att misstänka människor för irrlära.” (Ur Johan Huizinga: ”Erasmus”)

Av: Thomas Notini | Essäer om religionen | 16 Maj, 2017

Nyårskrönika 2013

Jag ser lite snö vid vägkanten, mer svart än vit. Mer hård än mjuk skulle jag gissa. Jag flyttade till ännu en storstad för snart tio år sedan, i centrum brukade ...

Av: Linda Bönström | Gästkrönikör | 01 januari, 2014

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.