Carl Abrahamsson och verklighetens absurda teater

Såsom en vulkan är Carl Abrahamssons hjärna, full av brinnande ädelstenar. Alla dessa idéer och projekt gör honom till en mångsysslande artist. Men Carl är också en mycket kontroversiell person ...

Av: Guido Zeccola | 16 september, 2010
Övriga porträtt

Om att läsa för mycket eller Kärlekens idealitet: Flaubert och Faulkner

Vare sig man anser Cervantes’ Don Quijote (1605 och 1615) eller Samuel Richardsons Pamela, or Virtue Rewarded (1740) vara den första romanen, kan man hur som helst säga att läsningens ...

Av: Carl Magnus Juliusson | 14 augusti, 2012
Essäer om litteratur & böcker

Eurovision Song Contest 2016 vinnaren Jamala, Susana Dzjamaladinova. Foto: Anna Velikova/ EBU.

Europa-visionen och Eurovisionen

Är Eurovisionen, ESC alltså, det enda som förenar i dagens Europa? Eller är det ett gigantiskt jippo, drivet av nöjesindustrin för att säkra de stora bolagens fortsatta expansion? Tidningen Kulturens ...

Av: Thomas Wihlman | 23 Maj, 2016
Musikens porträtt

Utveckling och tillväxt samt miljökamp

Ser ett plakat som bjuder in till en diskussionskväll om miljöarbetet i Östra Vätternbranterna. Det naturgeografiska området sträcker sig från Jönköping i söder, genom delar av Tranås och Ödeshögs kommuner ...

Av: Per-Inge Planefors | 27 augusti, 2012
Gästkrönikör

Ivan Tokin, två berättelser



Ivan Tokin Foto Ana TokinIvan Tokin (42) bor och arbetar i Belgrad, Serbien och hoppas trots allt på bättre tider. Han skriver kolumner i City Magazine (http://www.citymagazine.rs/) och är, enligt vad han själv säger, en hemmaman, författare och kock. Hans första roman kommer att publiceras i december. Han har jobbat som bartender, kypare, chokladförsäljare, webdesigner, revisor, byggnadsarbetare och journalist. Ivan är glad att han har familj och vänner, att han har tak över huvudet när det är kallt och något att äta när han är hungrig. Hunger och fattigdom har han på ena sidan i sitt liv, tjuvar och lögnhalsar på den andra, säger han.

Han gillar Zlatan Ibrahimović. "Det mål han gjorde mot England, från 30 meters håll, med en bicicletas, över målvakten och de bägge backarna, var en vild symfoni som alla förstår. Om en utomjordisk superinteligent varelse, som aldrig hört talas om fotboll, såg detta skulle den stanna upp och fundera över vad det var som hänt."

"The Guns of Brixton" av gruppen Clash kan han lyssna på i timmar. "Det händer ofta att jag lyssnar på samma sång om och om igen medan jag skriver eller lagar mat. Det hjälper mig att stå ut med världen omkring mig."

En bok han ofta återvänder till är Dostojevskijs "Anteckningar från Döda huset". - Tack vare den är mitt bröst fullt av liv och min hjärna full av död.

Ljiljana Dufgran

Ivan Tokin. In memoriam

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Man har mördat en kille som bodde i mitt hus. Han hittades nere i källaren. Han hade en lya här. Han bodde här i ungefär två månader, skriver tidningarna. Jag lade märke till honom först för tio dagar sen ungefär. Vi har väl gått förbi varandra tidigare, jag vet inte, men det är ett stort hus, man behöver se någon flera gånger för att fatta att det är någon som bor här. På sistone har jag sett honom på morgonen när han kastar sopor, flera gånger, och en gång i bageriet, tidigt på morgonen, mycket tidigt. Men jag hejade inte på honom. Med flit. Jag ansåg att den som flyttat in är den som skall börja hälsa. Jag upplevde honom som ännu en av de där ohyfsade typerna som passerar förbi. Vi hade ju tittat på varandra och ibland höll jag blicken länge mot honom, typ gav honom chansen att säga hej. Men inte. För några dagar sedan möttes vi på torget, i fiskaffären, han stod i kön före mig. Han köpte djupfryst makrill, jag själv lite sardiner. Igen tittade vi på varandra, hans stolta och mina förväntansfulla blickar möttes. Det var allt, vi känner igen varandra, men tiger.

Minns honom för hans långa hår och kläderna som inte passade. Blå jeans och t-skirt och sandaler. Så minns jag honom klädd. Det passade honom som stora tuttar på en kyckling, ungefär. Allting hängde rakt ner på hans kropp. Han var lite äcklig, uppriktigt sagt. Slät på något sätt, hal och blek, udda.
Senare fick jag veta att man funnit honom död iklädd kvinnokläder. Och med högklackade skor. Jag har nu hört att många har sett honom i sådana kläder medan han levde. Jag hade inte gjort det. Jag har aldrig sett honom uppklädd, på det sätt han själv gillade att piffa upp sig. Om jag hade sett honom så åtminstone en gång, en enda gång, skulle jag ha sagt hej till honom. Jag skulle vara den första som hälsat. Jag skulle tycka om honom i hans högklackade skor, garanterat. För att det var han, och för att de där jeansen och hans för stora t-skirt var det han behövde för torget, för att passera som gemene man. Och i sandalerna.

Jag är själv stor och kraftig, ser alltid grinig ut. Kan uppfattas som en riktig antigaytyp, och anti allting för den delen, som inte är som jag. För de som inte känner mig. Har ingen aning om varför, men jag lämnar ett sånt intryck, fast jag inte är sådan egentligen. När jag fick veta att han hade högklackat på sig när de knivhögg honom, när jag fattade varför jag inte tyckte om hans utseende i jeans, när jag förstod att han inte var ohyfsad utan var oaccepterad, när det gick upp för mig, blev jag mycket ledsen. Och han, om han någonsin ägnade mig en tanke, trodde säkert att jag var den sista som skulle krama om honom iförd de högklackade skorna.

Jag skulle inte kunnat rädda honom från de som mördade honom, jag skulle inte kunnat göra någonting. Inte skulle jag lagt mig i det heller. Men jag kunde ha lagt märke till honom, verkligen, kunnat heja på honom. Kunnat önska honom välkommen i mitt liv, hedrat honom för modet att vara annorlunda. En vanlig hälsning skulle gett honom det. Men han fick det inte. Inte från mig.

(Översättning från serbiska Ljiljana Dufgran)

 

Ivan Tokin Adem


Om jag hade fötts som rom, om jag på något sätt hade vuxit upp någon annanstans, om mina föräldrar varit fattiga romer som gjorde det som fattiga romer brukar göra, om jag gått väldigt lite i skolan, om vi inte hade haft rinnande vatten och ofta varit hungriga. Om jag hade smakat på glass för första gången när jag var nio år gammal. Om jag varit född så där mörkhyad i ett av de vita människornas land, om jag hela tiden såg barn som var mätta, med fina frisyrer, i bilar, barn som semestrar vid havet, barn som äter glass, som äter tre mål mat om dagen och två mellanmål, barn i fina skjortor som går till skolan. Om jag hade jobbat från det ögonblick jag orkade bära något och jag hade kunnat önska mig både det den ena och det andra, utan att få någonting.

Om det hade slumpat sig så, hade jag kunnat jobba med allt möjligt i livet, både på byggen eller i något lager, och även så där helt privat kunnat bära något åt folk och så småningom skulle jag kanske i ett ögonblick blivit anställd som sophämtare och trott att jag har uppnått något. Kanske skulle jag i nästa ögonblick fått sparken, och sen skulle de åter anställa mig, och jag skulle tro att nu blir det så här, tills jag går i pension. Kanske skulle jag då säga till mig själv - Ok, nu har du fått din andra chans, nu skall du skärpa dig, nu när du har fått allt detta, nu kan du ta det lugnt.
Kanske skulle jag sen upptäcka någonstans en container för soppor och börjat gräva i den och söka för att se om där finns något för mig. Kanske skulle jag hitta en plastpåse med pennor och börjat testa dem för att se om de funkar. Kanske en av pennorna inte skulle ha varit penna, utan någon slags manick som skjuter ut kulor. Små, men tillräckligt stora att riva ut en människas öga. Kanske skulle just en sådan kula passera igenom min näsa och ögat in i min hjärna, och sätta sig så olämpligt att man försiktigt måste leva med den, då den inte kan tas bort utan att jag troligtvis dör. Kanske skulle de tagit ut mitt öga, sytt ihop mitt ögonlock, lappat ihop min näsa och skickat hem mig, att med ett öga och fyra barn se till så att livet går vidare. Kanske skulle allt detta hänt mig just precis på samma sätt som det hänt min kompis Adem.

Men så är det inte, jag är född vit, lång, med långa seniga muskler, gröna ögon och vackra tänder. I en familj som har, vid sidan av mycket annat, gett mig en vida accepterad doft av medelklass. Och nu sitter jag på en krog med en bar i massivt trä, dricker en anständig öl och röker utmärkta cigaretter, har på mig en helt ny tröja med Real Madrids emblem och skriver till er om min vän Adems öde. Så är det, man får liten eller stor klokhet, man får en gott hjärta eller en helvetisk plan, man får en fyrarummare i centrum eller ett kartonghus på backen. Så är vissa människors lott, en får det ena, en annan får det andra. Och det finns inget mer att säga om det.

(Översättning från serbiska Ljiljana Dufgran)

Ur arkivet

view_module reorder
Anisur Rahman Foto Cato Lein

Anisur Rahman . Tre noveller i översättning av Kristian Carlsson

Anisur Rahman är  poet, dramatiker, översättare och journalist med "ena benet här i Sverige och det andra i Bangladesh". Hans skrivande är språkligt, geografiskt och genremässigt gränsöverskridande och speglar exilen ...

Av: Anisur Rahman | Utopiska geografier | 09 Maj, 2016

De långa nätterna på de iskalla perrongerna

Om morgonen slickar Korridoren sina sår efter nattens omväxlande övningar och inväntar det återställande lugnet åter erbjudande en tingens estetik och ett nästan dammigt lugn med korridorgolvets blanka yta som ...

Av: Benny Holmberg | Kulturreportage | 10 juli, 2011

Streiftog i litteraturens verden

Den franske resepsjonen av selvpåført død i den engelske overklasse i det attende århundre Ut fra sikten min er det å snakke og skrive om singulære menneske liv å sette fram ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 12 april, 2013

Livsfarlig, livsnödvändig läsning (Om klassiker och kanon del I)

Varför läser jag klassiker?   Vad är en klassiker? Den mest allmänna och traditionella definitionen är att klassikerna, i likhet med kanon, betecknar "det utvalda och mönstergilla", och "att denna förebildlighet är ...

Av: Lidija Praizovic | Essäer om litteratur & böcker | 01 mars, 2010

Prins Eugen – Ett levande konstnärskap

Det allmänna fenomenet svenskt monumentalmåleri blir partikulärt genom en orientering av prins Eugens konstnärliga praktik. Likt många andra svenska konstnärer kring förra sekelskiftet var prins Eugen en konstnär som ägnade ...

Av: Allan Persson | Konstens porträtt | 22 januari, 2013

Beatrice Alemagna Foto Gian-Luca Rossetti

Att brodera en saga

Beatrice Alemagna föddes i Bologna i mitten av 1970-talet. Efter studier i grafisk och visuell kommunikation vid ISIA i Urbino flyttade hon, efter att ha vunnit ett prestigefullt pris, till ...

Av: Guido Zeccola | Litteraturens porträtt | 25 november, 2014

Diversity in the definitions of truth

Rig Veda 1.164.46c states as an axiom, "Truth is one; the wise call it by many names." Is this the plain narration of a fact, or a meta-narrative, which engages ...

Av: Carsten Palmer Schale | Essäer om religionen | 07 november, 2014

Ectoplasm Girls: En musikalisk frizon utan några som helst regler

Ectoplasm Girls är en besynnerlig duo som består av systrarna Nadine och Tanya Byrne från Stockholm. Deras musik är lekfull, dyster, mörk, glad, ljus, stilla, dansant, trolsk, drömsk, synsk, barnslig ...

Av: Carl Abrahamsson | Musikens porträtt | 09 december, 2010

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.