Har UFO: n någon plats inom teosofin?

Flygande tefat i historia och religion  En av de första dokumenterade UFO-observationerna gjordes den 5 augusti år1926. Det var den ryske målaren, upptäcktsresande och mystikern Nicholas Roerich, som befann sig på ...

Av: Carl Ek | 23 november, 2013
Kulturreportage

Det urolige sinn. Del I

Innledning Artikkelen miner om tre ulike oppfattelser om menneskesinnet, der den enkelte oppfattelse utgjør et element i en mer omfattende teori om hvilke ting som fins i universet. Det gis, etter ...

Av: Thor Olav Olsen | 03 december, 2012
Agora - filosofiska essäer

Beatrice Månsdotter

Glödande skymningsljus

”Jag har sett det här förut.” Han kisar med ögonen. ”Tusentals gånger i mina drömmar. Det är som om jag redan har varit här.” ”Mmm.” Hon nickar och följer med ...

Av: Beatrice Månsdotter | 28 december, 2016
Gästkrönikör

Donald och Melania Trump

Dynastin Trump

Gwenda Blairs “The Trump: three generations of Builders” som gavs ut för femton år sedan har när den kommit på nytt utökats med en del sidor och fått några extra ...

Av: Ivo Holmqvist | 08 oktober, 2016
Reportage om politik & samhälle

Julefrid – gudomligt mörker och den mångkulturella människan



julgran 1951Farmor hade en julgran. I vårt köpcentrum står en julgran. Jag har ingen julgran.

I år är julen mörk och varm. Ingen snö, men regn och en massa plusgrader. Bra, säger jag, som gärna slipper den vita julen.

Jag har kvar några av de röda prydnader som varje år hängdes i farmors gran.

Jag fäster dem på min vita gardin och frågar: Varför tar vi inte tillvara mörkret, tystnaden och vilan? Därute är det mörkt och tyst. Bortom den tomma lekplatsen med sandlåda och gungor lyser grannarnas julstjärnor från fönstren i huset mittemot. .

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Farmor föddes mot slutet av 1800-talet. Kanske prydnaderna rentav kommer från hennes barndomshem i Norrköping.

Den här julen kommer jag inte att rusa runt i Nacka Forum på jakt efter sådant som små barnbarn kan behöva. Eller inte behöva. Trängsel, hets, irritation, vem behöver det? Inte små barn, inte farmor av i går eller i dag,

Folk blir otrevliga. Orättvisa. Knuffas i köerna. Svettas i dunjackorna. Rycker i grejerna. Inte alla men många. Det finns också de som är hänsynsfulla och lugna, även om stressen pickar under huden.

Jultomten lär bo i Finland. Här hedrar han Nacka med sitt besökMellan mig och mina barn och barnbarn ligger ganska många mil som vi slipper resa den här tiden. Jul är inte bara kristendomens största helg, det är också den mest olycksdrabbade helgen. Det finns många andra dagar under året då vi kan ses och ge presenter. Jag slipper trängas på försenade tåg, och barnen slipper riskera livet på hala väger i stressig helgtrafik.

Varför firar vi jul? Buden är faktiskt många kring detta, och även om julen numera ganska självklart räknas som den största kristna högtiden, med midnattsmässor och julottor, har det inte alltid varit så. Och är kanske fortfarande inte så? Midvinterns olika traditioner tycks vara så uppblandade i varandra, att det kan vara svårt att få rätsida på sammelsuriet. Grisen, pepparkakorna, granen, sillen, lutfisken och gröten . .

För att inte tala om tomten! Tillsammans med gångna tiders stork är han nog den gestalt som mest legitimerar föräldrars rätt att ljuga för sina barn.

 Mycket pekar tillbaka på det nordiska bondesamhället och hur man tog tillvara livsförnödenheterna, som måste räcka fram till sommaren. Men julstjärnan tändes i ”österlandet” att glänsa över sjö och strand, varpå de heliga tre konungarna nådde fram till den nyfödda Messias på halmen där han försågs med rökelse och myrra.

 Ingenting, kan jag tycka, är mer gudomligt än tystnaden och mörkret. När, var, om inte då, kan vi ge utrymme till det vi vill kalla heligt? Ingenting stör. Varför har vi då skapat alla dessa bullrande traditioner som trycker sig på oss i dag? Varför alla dessa måsten? Juletid är vilan efter hösten, återhämtning inför vintern och det kommande ljuset. Det är gudagnistan i människan som får en möjlighet, på många sätt.

Ja, den finns ju där, också i dag.

 Längre tillbaka lär man ha firat ljusets återkomst och hälsat solen välkommen. Januari har räknats som ”solens månad.”Frälsningsarmén håller grytan kokande och människor vill gärna vara generösa till julen. Vi delar med oss till våra närmaste. Många blir också på ett markant sätt medvetna om sitt ansvar inför en nödlidande omgivning. Varför just till julen, kan vi ju fråga oss. Nöden lär finnas året om, men hjälpen? Välgörenheten ifrågasätts ofta som ofullständig och rentav ett egoistiskt trolltrick att lura det vacklande samvetet. I en radiodebatt hörde jag åsikten att det är bättre att arbeta politiskt för ett rättvisare samhälle än dela ut bullar på julnatten. Visst. Men när gräset växer . . . ..?????

Jag finner julen med dess firande, traditioner, förväntningar, minst sagt komplicerad. Hur blev det så? Det gudomliga tycks gifta sig med den mest skamlösa materialism. Lager läggs på lager, utan att någonting, egentligen, sållas bort. Är det bara att välja? Det förefaller inte så. Tvångsmässigt rusar vi iväg än hit än dit för att klara av pepparkakorna, paketen, granen etc. till ett visst datum. ”Alla” gör så.

Skinkan på julbordet tillsammans men köttbullarna och syltan, hur hänger det ihop med den Heliga Natten?

 I en teosofisk tidskrift från 2012 finner jag följande:

 

”Kristi ankomst betyder närvaron av Kristus i en pånyttfödd värld, och inte alls att Jesus föddes i en fysisk kropp. - ----Människosonen är icke barn av bundenhetens kvinna – köttet, utan i sanning av frihetens kvinna – Anden, barn av människans egna gärningar och frukten av hennes egen andliga strävan. H.P.Blavatsky

 Men – så finns det andra religioner. Traditioner i Asien och Afrika som aldrig hört talas om någon Kristus – åtminstone inte innan nitiska missionärer gjorde sig besvär.

Vad händer hos judiska familjer i vårt land, t.ex.? Eller hos muslimer? Känner de sig trängda och besvärade så här års, glider de med eller struntar de i det hela?

Farmors julklocka i balkongens plastgranHemma pratades det mycket om Auschwitz. Inte lika mycket om Jesus. Men på något sätt förstod jag ändå att denne Jesus inte var något för oss judar. Tyckte det var konstigt att juden från Mellanöstern såg blond ut, som om han kom från Skandinavien. Det var skrämmande att se alla kors med en uppspikad jude överallt och jag minns att jag tidigt förundrades över att alla dyrkade en död jude. Signifikativt kanske. Judas ska jag inte ens gå in på.

Harry Amster i SvD. Jan 2013, i samband med öppnandet av utställningen ”Juden Jesus” på Judiska museet i Stockholm.

 Ja, frågan kan ställas. Varför denna Kristus – människosonen – kommit att representeras av en judisk man på ett tortyrredskap. Och igen: Varför det i europeisk tradition blandas ihop med julbordets frestelser, granen, julvisorna, mässorna, ottorna och gåvorna.

De mer historiskt bevandrade kan säkert berätta om folkvandringar, Ansgar och kristnade kungar. Nya vanor som trängt sig på medan gamla vanor bevarats, ofta i smyg. Detta som jag vagt minns att jag hört något om.

 I skydd av mörkret kan det gudomliga, trots allt, passa på att smyga in och tassa förbi såväl tomtar som julkrubbor.

 Då hör jag den ohörbara stämman:

Gud är den levande ande som omger oss alla. Den kan varken födas eller dö. Men vi föds på nytt inom den om och om igen.

Medan grannens fönster lyser och jag minns farmor med det krusiga vita håret. Det liknade de glasullprydnader som då lades ut på granens kvistar.

 

Annakarin Svedberg

 .

 

Ur arkivet

view_module reorder

Elizabeth I Vid Monsieurs avresa

Elizabeth I Vid Monsieurs avresa       Jag sörjer; visar ej min svaghet här – jag älskar; hatet tycks min enda lag – jag handlar, utan att nämna den avsikt jag bär. Jag tyckes stum; i ...

Av: Elizabeth I | Utopiska geografier | 28 januari, 2014

Frida Kahlo och den kvinnliga stilen

Vad händer när man klassificerar konst skapad av kvinnliga konstnärer som just ”kvinnlig”? Pekar man på samhälleliga strukturer som har legat till grund för att kvinnliga konstnärer genom historieskrivningen har ...

Av: Simone Frankel | Konstens porträtt | 08 mars, 2013

Gaston Bachelard 1965

Bachelard och den poetiska föreställningens fenomenologi

”Det finns ingen poesi som föregår det poetiska verbets gärning. Det finns ingen verklighet som föregår den litterära bilden.” – Rummets poetik (1957)

Av: Mattias Lundmark | Agora - filosofiska essäer | 21 juli, 2017

Det omedvetna och Freud

Det är en morgon i Wien. Sigmund Freud går genom sin våning klädd i badrock och tofflor. I en plötslig ingivelse greppar han sin ena toffel och kastar den med ...

Av: Johan Lundin Kleberg | Essäer | 26 oktober, 2010

När det var bättre förr

När det var bättre förr Nyligen är det femtio år sedan sista numret av Sveriges utan konkurrens bästa novelltidskrift kom ut. Någon riktig efterföljare har den aldrig fått och det är ...

Av: Bertil Falk | Essäer om litteratur & böcker | 01 mars, 2007

Turiststaden Wien för 100 år sedan

Den förste ”turisten” som omnämns i skrift på Österrikes breddgrader kom år 1012 och råkade verkligen illa ut. Man ansåg honom vara spion och han fångades in och torterades i ...

Av: Lilian O. Montmar, Mats Olofsson | Resereportage | 23 november, 2011

Bild: Anikó Bodoni Lind

Himlen – Det är tid för debatt

Efter att jag skrivit några teaterpjäser tillsammans med den numera guldbaggeprisade Mikael Segerström, var det dags att skriva en pjäs helt på egen hand. Det skulle vara en pjäs som ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 08 september, 2016

Pipor, cigaretter och fimpar i konsten

”Rökning skadar allvarligt dig själv och personer in din omgivning.”  En essä om rökning i konsten borde lämpligen inledas med en varningstext eftersom rökningen ligger bakom 90% av alla fall av ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 05 september, 2014

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.