Syrebrist och galenskap är genialitetens livsluft. Om Odysseus - James Joyce´s verbala…

Klockan är 8,00 den 6 juni 1904. Buck Mulligan stiger upp på bröstvärnet och ser ut över den vackra Dublinbukten. Hans ljust ekfärgade hår rörs en smula av vinden. "Herregud ...

Av: Benny Holmberg | 05 juli, 2010
Essäer om litteratur & böcker

Sista brevet, och intermezzot i gipsparadiset

detta är nu mitt ett absolut sista brev och text till dig, så sant, det är avsked nu för gott, eller ofrånkomligt. Så måste det nog bli tyvärr säkert, eftersom ...

Av: Stefan Hammarén | 15 juli, 2010
Stefan Hammarén

66 metagram för mycket - ett oavslutat kapitel i många delar. Del 5

Drömfilter 1: Den svarta vågen - pessimism Vi valde att lämna storstaden, liksom många före oss. Kvar fanns inget av det som en gång gjort barndomsstaden till en magisk plats av ...

Av: Carl Abrahamsson | 11 februari, 2011
Carl Abrahamsson

Siegfried Lenz 1926-2014

Jämte Heinrich Böll från Köln och Günter Grass från Danzig var Siegfried Lenz den kanske mest betydande tyska efterkrigsförfattaren. Han var född i Lyck i dåvarande Ostpreussen. Fadern som dog ...

Av: Ivo Holmqvist | 11 oktober, 2014
Litteraturens porträtt

Asklepieios mirakelkurer och människans behov av myter



Epidavros,  lilla teaternMänniskan verkar ha ett grundläggande behov av att förstå världen och särskilt det som hon inte har något inflytande över. Kan hon inte logiskt förklara de faktorer som omger henne, har hon en tendens att hänvisa till högre makter som hon personifierar i gudars - eller hjältars gestalter. Allt eftersom människan utökar sina kunskaper, skaffar sig en historisk överblick och använder sig av förnuftet finner hon förklaringar till de skrämmande och hotfulla naturfenomenen. Men tankarna om naturens och människans skapelse, ursprung, livet, döden och livet därefter sysselsätter människan i de flesta civilisationer, något som framgår av den mängd myter som fortfarande är livskraftiga. Ofta liknar myterna varandra även om civilisationerna skiljer sig åt språkligt och kulturellt. Detta beror antagligen på att vi människor i grunden är tämligen lika, har liknande behov. Handelskontakter, kulturella utbyten och resande bidrar också till att vi reagerar på likartat sätt, beroende på den klimatologiska eller politiska omgivningen vi lever i.

Den grekiska mytologin har nått oss via de antika författarna och konsten, huvudsakligen ur Iliaden och Odyssén som dateras till cirka 700 f.Kr.

Iliaden berättar om achaiernas fälttåg mot Troja, som syftade till att återupprätta Menelaus. Som kung över Sparta hade han förlorat sin heder. Hans hustru den ”sköna Helena” hade blivit bortrövad av Paris-Alexandros, son till Trojas regent Priamos. Vi läser om hur gudarna delar upp sig i två partier, de som stödjer achaierna och de som beskyddar trojanerna.

Odyssén handlar om Odysseus, en av hjältarna i det trojanska kriget och hans äventyr på återfärden till Ithaka. I Aten spreds och utvecklandes de homeriska eposen under 500 - 400 talen f.Kr. I början reciterades Homeros diktverk vid fester och furstarnas hov och speciellt vid den panatheneiska festen till gudinnan Athenas ära. Den muntliga traditionen bjöd på många variationer, men den ursprungliga intrigen förändrades knappast. Solonos var den förste som nedtecknade eposen, följd av Peistratos och atenarna lärde sig dikterna utantill. Idealet, ja plikten ansågs vara, att varje generation skulle vidarebefordra myterna, berättelserna, till nästa generation för att även nationernas unga skulle kunna förstå och uppskatta den civilisation de ärvt. På så sätt har tankar och trosföreställningar överlevt ända in i vår tid.

De flesta barn växer upp med sagor och skapar sina egna fantasiberättelser. De första sagoberättarna är föräldrarna och barnen älskar att leva i sagornas värld. ”En gång till!” Mamma och pappa får läsa om de gamla berättelserna gång på gång tills barnet kan dem utantill. De rättar till och med felsägningarna, ber till slut att få läsa själva. För barnet blir upplevelsen ett sätt att förstå och anpassa sig till den värld och det samhälle som det lever i.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Epidavros, en mynt fallerUnder den heroiska tiden spelade historien en stor roll i ungdomarnas uppfostran och även för samhällsutvecklingen i stort, eftersom myterna i episk form besjöng och beskrev grekernas ärorika förflutna. Hjältarna blev förebilder. Myterna förhärligade och hyllade mod, självuppoffring och patriotism som ideal. De så kallade historiograferna hade till syfte att bevisa kontinuiteten i den grekiska civilisationen genom att ange släktskapsförhållanden och söka rötter till samtidshistorien. Herodotos hävdade till exempel att hans berättelser var verklighetsskildringar och inte myter. Han påstod till och med att han själv hade upplevt eller bevittnat det han skildrade.

Myterna har varit grundläggande för att befästa gudars makt över världen. Tron på högre väsen, som bestämmer över varje människas öde, etablerar ordning och rättvisa i samhället har lagt grunden för religionerna. Apollodoros var den som i slutet av det första århundradet e.Kr. sammanställde de flesta grekiska myterna i ett ”Bibliotheke”. Verket har varit fundamentalt för antikforskningen under alla århundraden.

Redan under antiken dyker de första tvivlen på myternas historiska värde upp. Platon anser att myterna är användbara som pedagogiskt undervisningsmaterial när det handlar om den moraliska fostran av den mänskliga karaktären och Aristoteles hävdar att filosofi ju handlar om logik och inte om myter. De försokratiska filosoferna söker varelsernas härkomst i naturelementen.

Men teorin om att eposen speglade ett heroiskt tidsideal och inte handlade om faktiska händelser, ifrågasattes av Heinrich Schliemann. Han menade att resultatet av de utgrävningar han genomförde i Troja och Mykene visar att eposen ändå bygger på verkliga händelser. Självklart bekräftar hans fynd inte att achaierna anföll Troja och inte heller att kriget inleddes på grund av att ”den sköna Helena” hade blivit bortförd, men visar ändå att gränserna mellan myt och historia kan vara flytande.

Epidavros, stora teatern Varje grekisk stad har sin egen tillblivelsemyt. När detta skrivs befinner jag mig i Epidavros, två och en halv timmes bilfärd från Aten vid saroniska golfen. Här har arkeologerna hittat mykenska kammargravar från det tredje årtusendet f.Kr. och nere vid hamnen finns rester av det antika Epidavros. Skyltarna vid stranden ska göra turisterna uppmärksamma på ”den sjunkna staden”, men lockas man dit finns av naturliga orsaker ingenting att se.

I Epidavros finns två berömda antika teatrar. 1972 påbörjades utgrävningarna av ”den lilla teatern” i Epidavros. Byggnaden är av äldre datum, men mycket mindre än den antika teatern Asklipio Epidavros som ligger åtta kilometer längre väster ut. Guiden hävdar att ”den lilla teatern” omfattade 5000 sittplatser, men det kan inte överensstämma med verkligheten. Man bör nog stryka en nolla. Teatern är byggd i form av en solfjäder och består av arton sittrader av marmor som omgärdas av en en meter hög mur högst upp. Smala trappor förbinder sittraderna. Inskrifterna på sittplatserna vittnar om att honoratoriet dedikerade dem till guden Dionysos. Varje år i juli månad framförs konserter på den lilla teatern och utgrävningarna fortsätter med stöd från Europeiska Unionens kulturfond.

Åtta kilometer från Epidavros uppe i bergen ligger den bäst bevarade av Greklands antika teatrar, där guden Asklepieios för första gången tillbads som gud. Men vem var han som bildade hälsokulten som varade i århundraden runt Medelhavet från Grekland till Rom?

Epidavros,  stora teatern en gammal skriftEnligt mytologin var han den sanne hälsoguden, son till Apollo och den dödliga Koronis, född i Epidavros på berget Titthion. Hans mor sägs ha övergivit honom för att undgå skammen att föda ett ”illegalt” barn. Hans far Apollo ska ha sörjt för att Asklepieios blev uppfostrad av kentauren Cheiron i Pelion. Apollo själv har enligt myten undervisat honom i läkekonstens alla hemligheter. En av hans präster var Telemachos. 419-420 förde han Asklepieios i en orms gestalt till staden Aten, där en helgedom till hans ära grundades nedanför Akropolis. På Nationalmuseet i Aten finns en relief som är karaktäristisk för Asklepieios-kulten; Asklepieios sitter på en tron och nedanför honom ligger hans symbol, den ihoprullade ormen. Bredvid honom står hans dotter Hygeia och de människor som tillber honom.

Asklepieios ägde kunskap att bota alla slags sjukdomar och lindra alla sorters smärtor, ja han kunde till och med återuppväcka de döda, något som förargade Zeus till den grad att denne sände sin dödliga blixt på honom. Människan skulle ju inte rubbas i sin tro på Zeus som sann och allsmäktig gud! Men nu blev Apollo verkligen förbittrad över sin sons orättvisa dödsdom och ville utöva hämnd på dem som hade byggt och försett Zeus med mördarvapnet, nämligen kykloperna.

Men vem var Apollo att ifrågasätta Zeus rätt att döda vem han ville? Apollo dömdes till straffarbete i ett år hos Thessaliens kung Admetos för att ha slagit ihjäl fyra av kykloperna.

Efter Asklepieios död fortsatte hans barn att läka mänskliga sår. Som en god far hade han fört vidare sina medicinska kunskaper och lärt dem läkekonstens hemligheter. Efter sin död vördades Asklepieios som gudom. Hans viktigaste helgedom uppfördes i Epidavros i början av 400-talet. Prestigen och ryktet bidrog till ett ekonomiskt uppsving för Epidavros och man byggde ut helgedomen under de fjärde och tredje århundradena f.Kr. Den som trodde på Honom (Asklepieios) skulle bli botad.

Pilgrimer från alla håll och kanter vallfärdade till Epidavros för att få bot och smärtlindring. För att andligen förbereda sig skulle den sjuke först offra till guden, därefter genomgå en reningsceremoni och slutligen lägga sig att sova i en av sovhallarna som upprättats i någon av de heliga byggnaderna. I drömmen skulle Asklepieios uppenbara sig och avslöja det lämpliga botemedlet för åkomman eller helt enkelt bota sjukdomen under sömnen. I svåra fall skulle hans präster överta och övervaka de nödvändiga hälsokurerna.

Byn Epidavros Omkring de heliga byggnaderna fanns utrymmen för sjukvård och rekreation, i dagens terminologi skulle de nog kallas för spa-inrättningar. Runt om Asklepieios helgedom byggdes även tempel i dorisk stil för gudar som Artemis, Afrodite och Themis. Enligt guiden ska det ha funnits flera sinnessjukhus på området, därtill byggnader för pilgrimernas tillfrisknande; stadion, idrottsanläggningar, musikscener, bibliotek, offerplatser, altare, sovhallar, badinrättningar och naturligtvis den stora teatern. Genom att se dramer och lyssna på episka dikter skulle de sjuka lära sig förstå sig på livets gåtor och undervisas i konsten att leva ett hälsosamt liv.

Asklepieios-kulten spreds under det peloponnesiska kriget mellan åren 431-404 f.Kr., då folk led av krigsskador, sjukdomar och umbäranden. Denna terapianläggning levde vidare i tolv hundra år och människors tro på guden Asklepieios och hans helande förmåga var livskraftig längre än tron på alla andra gudar i Epidavros. År 426 e.Kr. förbjöds alla antika religioner.

Asklepieios antika teaterarena och de ”magiska” byggnaderna på området har upptagits på Unescos världslista över de mest betydande monumenten i människans historia på grund av sin enastående arkitektur.

På det antika teaterområdet byggdes åren 1905-1909 ett museum av P. Kavvadias, arkeologen som ansvarade för utgrävningarna i Epidavros. Museet rymmer de flesta av fynden, medan några konstverk har flyttats till Arkeologiska museet i Aten. I det första rummet visas inskriptionerna som berättar om Asklepieios mirakelkurer och en hymn till Apollos ära, komponerad av Epidavros’ store poet Isyllos 280 f.Kr.

I en liten vitrin ligger operationsinstrumenten utspridda; borrar, knivar, pincetter och tänger av järn och koppar samt offergåvor.

I nästa rum visas skulpturer från kultens senare århundraden; gipsavgjutningar av konstverk och offergåvor vars original nu befinner sig på Arkeologiska museet i Aten, samt rekonstruktioner av fallna marmorpelare. I det tredje rummet visas rekonstruktioner och delar av Asklepieios och Hygeia-templen, skulpturer, teckningar, fotografier och skriftlig information för museibesökarna. Den antika teatern Asklipio Epidavros har förstörts av många krig och även två jordbävningar åren 522 och 551 e.Kr. De första arkeologiska utgrävningarna skedde mellan 1879 och 1928 och pågår delvis fortfarande.

Hur lätt är det inte att se paralleller mellan människornas beteenden förr och nu! Lever inte föreställningarna och behoven om olika mirakelkurer kvar än idag?

Jag ser här en rak linje. Utan humaniora det vill säga etnologi, filosofi, historia, idéhistoria, estetik, arkeologi, retorik, språk, litteraturvetenskap, sociologi, pedagogik, kulturantropologi och psykologi hade vi idag inte haft tråden till förgångna epoker. Litteraturens och konstens värde kan inte uppskattas tillräckligt!

Lilian O. Montmar

Hemsida: http://home.swipnet.se/Alerta

 

 

 



Ur arkivet

view_module reorder

Är detta en människa? - en reflektion om ondska

Är detta en människa?, frågar sig Primo Levi i hans text med samma namn. Hans litterära beskrivning av de fasor som han genomlevt i förintelselägret Buna i Monowitz nära Auschwitz ...

Av: Marie Hållander | Essäer om litteratur & böcker | 15 juni, 2009

Cavefors om Cavefors

Bo Cavefors var under decennier Sveriges överlägset mest aktive alternative bokförläggare. Som förläggare präglades han av nyfikenhet, radikalitet och oräddhet, vilket blev tydligt i utgivningen där Mao, Nietzsche, Jünger, Dali ...

Av: Johannes Flink | Litteraturens porträtt | 28 september, 2009

Arbeta älska tro

Äta sova dö ställer två klassiska miljöer i kontrast mot varandra i de två första scenerna. Den allra första, festen, visar hur musiken luckrar upp och sätter individerna i en ...

Av: Axel Andersson | Essäer om film | 28 april, 2013

Double Standards – En uppgörelse med den tvådimensionella ytan

Under hösten har Göteborgs konsthall varit en del av Göteborgs internationella konstbiennal (GIBCA). Konsthallen blev en skådeplats för den alternativa karnevalen, ett slags antiarkiv för dem som inte riktigt fick ...

Av: Fredrika Almqvist | Konstens porträtt | 15 januari, 2014

De döda författarnas skog

Jag slår av motorn, stiger ur bilen och lyssnar till den stora stillheten i de döda författarnas skog, hör vinden prassla i cedrar och kastanjer, ser den svepa vidare i ...

Av: Johan Werkmäster | Essäer om litteratur & böcker | 21 april, 2010

Sorg och korruption. En text om den onämnbara boken

” Fyra spår har Gud lämnat kvar av Paradiset. Stjärnorna, djuren, blommorna och barnen.”(Dante Alighieri) I många år har jag undrat varför Bagatelles pour un massacre av Louis Ferdinand Céline var ...

Av: Guido Zeccola | Essäer om litteratur & böcker | 23 juli, 2012

Kalevipoeg, den estniska självkänsla

  Estland utgör ett litet språkområde, men har trots det ett alldeles eget, synnerligen märkligt epos. Det har sin grund i mycket gamla sånger och prosaberättelser. Diktverket heter Kalevipoeg, dvs Kalevsonen ...

Av: Birgitta Milits | Essäer om religionen | 19 januari, 2011

Jante och hans vänner utanför Istedgades kyrka

Jante och hans vänner utanför Istedgades kyrka Det är ungefär ett år sedan som jag i en krönika åt Tidningen Kulturen beskrev den medelåldersmannen Jante och hans vänner, som på en ...

Av: Fredrik Rubin | Gästkrönikör | 05 juli, 2008

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.