Watson and the Shark (1778) av John Singleton Copley

En död haj är inte konst

Konsthistorien svämmar inte direkt över av hajmotiv. Men de finns, och då med en ganska dramatisk, symbolisk innebörd. I populärkulturens blockbusterfilmer har hajen spelat en tydlig roll, men bilden av ...

Av: Mathias Jansson | 28 februari, 2015
Essäer om konst

Omöjliga intervjuer – J.D. Salinger

De omöjliga intervjuerna är en artikelserie där huvudrollen spelas av de döda. Döda författare, bildkonstnärer, filosofer, poeter, regissörer, musiker, tonsättare, skådespelare, men också historiska personligheter, mytomspunna gestalter, gudar och släktingar ...

Av: Jonas Wessel | 05 april, 2013
Övriga porträtt

Bologna On the Edge

Bologna i norra Italien är en stad där bättre bemedlade samlades och skyddade sina hem från invaderande rövare som ansträngde sig för att jämna ut den sociografiska snedfördelningen. Till skydd ...

Av: Carsten Lindström | 04 december, 2011
Essäer om konst

Marginell mästare

Marginell mästare I början av 1950-talet kom en grammofonskiva till Sverige. Den var på sätt och vis hemmagjord. Pianisten, upphovsmannen hade själv producerat den. Det var en stenkaka. På ena sidan ...

Av: Bertil Falk | 18 januari, 2007
Essäer om musik

Samernas allmänna föreställning av björnen



ett vykort från Lappland av den samiska konstnärinnan och författarinnan Satu Maarit Natunen

”Björnen är det mest tabubelagda djuret. Björnen utstrålade redan i sig själv en sådan energi att till exempel kvinnorna inte fick betrakta björnen eller den som fällt denna. Man har dock utvecklat ett sätt som litet underlättade situationen. Kvinnorna hade en rund metallring, genom vilken björnen kunde titta och genom vilken björnens energi inte kunde stråla. Det är nämligen även så, att en flicka har hamnat att tillbringa en vinter i samma ide tillsammans med en björn och följden av detta var början till björnfolket”.

Mitt intresse för björnens betydelse hos samerna väcktes av en kommentar som jag för några år sedan hörde av en same. Han berättade att han varit i skogen och räknat björnar eller deras spår. Jag tänkte då att björnen säkerligen spelar en så stor roll hos samerna och började samla informationer om björnen, som inte endast hos samerna väcker olika slags starka känslor och associationer. Det visade sig att björnen har varit det viktigaste kultdjuret i den samiska världsbilden. Jag tar därför tillfället i akt och skriver den avslutande uppsatsen i nätkursen Folktrosföreställningar och vardagsritualer (avsnittet Folklig religiositet) om den samiska björnkulten, som anses höra till den förkristliga samiska religionen. För att få läsaren i rätt stämning börjar jag i prologen med en ”minimyt” om den samiska allmänna uppfattningen av björnen. Som källor använder jag mig av föreläsningar från kursen och främst av Rafael Karstens forskningar bland samernas religion som han publicerat i bokform, Samefolkets religion (1952), samt en del andra källor.

Björnens betydelse för samerna idag
Den samiska joikkonstnären Niiles-Jouni Aikio som är mycket väl insatt i den samiska kulturen och världsbilden nu och tidigare sade att björnkulten inte mera utövas liksom för länge sedan men att samerna fortfarande speciellt högaktar björnen bland djurrikets djur. De jagar visserligen björnen liksom förr för köttets men aldrig för sitt nöjes skull. Samerna anser att alla djur är likvärdiga gällande jakt och därför används även björnkött. Det är dock mycket viktigt att alltid be björnen om förlåtesle då den dödas!

Samernas förkristliga religion Karsten indelar (i innehållsförteckningen) samefolkets religion i sex delar: 

  1. Stöd Tidningen Kulturen

    Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

    Seitadyrkan och annan naturanimism

  2. Dyrkan av personliga gudar

  3. Schamanväsendet. Noiden och hans verksamhet

  4. Offerväsendet

  5. Dyrkan av de avlidna

  6. Björnkulten

År 1050 började Stenfi, norrlänningarnas apostel, predika kristendom för samerna. Missionsivern fortsatte ett par hundra år senare [enligt Per Guttorm Kvenangen i Samernas historia 1996] aktivt med det resultatet att den forna samiska religionen utplånades och förstördes, jojken betraktades som djävulens stämma och shamantrummor förstördes eller fördes utomlands. Nu finns inte en enda bibehållen shamantrumma i samiska muséer i finska Lappland, men 71 stycken i utländska muséer. Detta har lett till att samerna vanligen inte talar om sin religion med utomstående.

 Samernas kosmologi och världsbild

Karta över Barents havs kust med Fiskarhalvön. Uula Vesterelva bodde när Muotka, medan hans kusin, Ivar Vesterelva bodde i en vik halvvägs mellan Muotka och Petjenga (Petsamo. Mellan dem gick den sovjetisk-finska gränsen 1920-1940. I början av vinterkriget (1939-1940) ockuperade Sovjet hela Petsamooområdet, men efter fredsslutet i mars 1940 gav Sovjet tillbaka Petsamo med undantag för Fiskarhalvön. Fiskarhalvön är fortfarande ett för besökande stängd militärt område

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 Juha Pentikäinen säger i sin bok Samaanit Pohjoisen kansojen elämäntaistelu (1998) att benämningen arktisk förutom ett ekologiskt också är ett mytologiskt begrepp. Det härstammar från det grekiska ordet arktos som betyder björn. Sådana områden som befinner sig under stjärnbilden Stora Björnen (fi.Otava) har kallats arktiska [Pentikäinen 1998]. Björnen är enligt Pentikäinen i boken Saamelaiset pohjoisen kansan mytologia (1995) den nordiska världsbildens och religionens grundelement. I myter berättas att björnen föddes i himlen och efter sin död återvände till sin ursprungliga hemort [Pentikäinen 1995].

 Eeva-Liisa Tenhunen säger i sin artikel ”Ohtonen Otavanpoika” (2004) att björnen är skogsmänniska, Gudsson och skogens konung. Björnens människoliknande utseende torde ha inverkat på den forna jägaren så att han trodde på ett gemensamt ursprung. En del ugriska folk (till vilka samerna hör) trodde att björnen var den första stamfadern, som tog form av en människa, förälskade sig i en människokvinna och förde henne till sitt ide. Deras efterkommande utgörs av björnfolket [Tenhunen 2004].

Björnens ställning i djurvärlden

Björnen intog enligt Karsten som ädelt villebråd en särställning bland djuren. Det fanns ett nära samband mellan björnkulten och dyrkan av de avlidnas andar. Ordet saivo betyder både för de norska och de svenska samerna såväl den dödade björnen som de avlidnas andar och själar. En noid (samisk shaman) troddes kunna förvandla sig till en björn, varg, vildren eller järv. Björnens sällsamma levnadsvanor har starkt bidragit till att den betraktas som ett heligt djur. Trots att björnen är ett rovdjur har den en helt annan ställning i människans föreställningsvärld än vargen, som allmänt hatas. Björnens styrka och dess sätt att stå i upprätt ställning liksom människan imponerade på samerna. De förundrade sig också över björnens långa vintersömn och att den kan leva utan föda hela vintern. Björnen betraktades som ett mäktigt själsdjur emedan den tillskrivs magisk kraft speciellt i vissa delar av kroppen, främst i blodet, fällen, hjärtat och nosen [Karsten 1952].

Sjösamernas fiskebåtar

Karsten skriver att samerna ansåg att djuren har en själ eller ande som är lik människans. Särskilt levande var denna tro gällande matnyttiga djur. Det sågs som en farlig sak att jaga djur emedan man därigenom utsatte sig för djurens fiendskap. Djurens själ kunde lätt bli en ande som ville hämnas och denna måste blidkas och oskadliggöras. Ett nedlagt djur blev tabuiserat främst för samfundets svagare medlemmar, kvinnor och barn. För att man skulle kunna avnjuta köttet utan fara måste rituella handlingar och ceremonier genomföras [Karsten 1952].

Björnjakten

Samerna hade enligt Karsten talrika noggrant utförda riter vid nedläggandet av björnen, vilka påminner starkt om finnarnas björnjakt. De olika riterna är främst förknippade med djurets farlighet. Björnens mäktiga och hämndlystna ande ansågs vara speciellt farlig framför allt för de jägare som nedlagt den. Farligheten bestod av opersonlig magisk laddning som utstrålades mest via de ovannämnda delarna av björnens kropp [Karsten 1952].

Jakten började under ceremoniella former med att jägarna ordnade sig i bestämd ordning. Den mest framstående jägaren slog på trumma för att spå lycka för jakten. Man trodde att trummandet även fick till stånd lycka. Den jägare som ringat in björnen gick främst. Han skulle bära en käpp med en mässingring. Mässing hade för samerna betydelsen av en helig med mystisk kraft försedd metall och ringen betraktades som en magisk figur. Staven som var försedd med denna mässingring skulle skydda mannen mot onda krafter och på detta sätt bidraga till jaktlycka. Efter denna man gick den som spått lycka. Därefter i ordningen kom den man som skulle skjuta första skottet [Karsten 1952]. 

Omedelbart efter det att djuret dödats skulle man vidtaga bestämda åtgärder gällande transporten från skogen, när det flåddes, när måltiden förbereddes och när det förtärdes. Kvinnorna ansågs ha mindre motståndskraft mot ond övernaturlig påverkan och var därför särskilt utsatta för björnens farlighet. De flesta ritualer var förebyggande åtgärder och hade som uppgift att skydda dem som kom i kontakt med bytet [Karsten 1952].

BjörnjaktenEfter det att björnen dödats slogs den med ris eller mjuka spön. Riset skulle tas från ett träd som betraktades som heligt, såsom björken. Vid sidan om björken har alen spelat en viktig roll vid samernas magiska riter. Karsten säger att risandet kan jämföras med fastlagsrisandet och påskrisandet. Risande och piskande förekommer allmänt i olika kulturer som magiska ceremonier och anses ha renande inverkan. Då man piskar en person befriar man honom/henne från de onda andar han/hon blivit utsatt för. Piskandet är alltså ett magiskt-medicinskt bruk som förväntas befria den piskade från skadliga och orena andar. Piskandet av den flådda björnens skinn har liknande orsaker. Från skinnet utstrålade farlig magisk påverkan som neutraliserades genom risandet. Björnkarlen skulle så att säga immunicera kvinnorna och hela kåtan mot det farliga tabu som han utsatts för [Karsten 1952].

Karsten citerar Fjellström som beskriver att man vred en vidja så att den bildade en ring som sattes på björnens nedre käft. Där bands även den förnämsta björnkarlens bälte. Denna sjöng med ton och ord att han nu blivit överman. Sedan karlen ryckt tre gånger tog han ringen och och bar hem den och slog utanpå kåtan före dörren och utropade tre gånger orden helig man om det var en hanne och helig jungfru om det var en hona. Ringen fästes vid björnens nedre käft där kraften ansågs vara särskilt samlad, varvid ringen upptog denna styrka. Vidjeringen bevarades av björnkarlens hustru i ett linne till slutmåltiden. Dessutom bands björnens svans vid vidjeringen. De hemmavarande mindre motståndskraftiga familjemedlemmarna hade sålunda bllivit härdade mot tabut och den dödade björnen kunde föras närmare kåtan. Under alla dessa ritualer sjöngs den så kallade björnvisan, en besvärjelsesång i form av ett jojkande som ytterligare skulle neutralisera den farliga kraft som utstrålade från den dödade björnen [Karsten 1952].

Björnfesten

Leif Rantala

Mässingsringen bevarades som ovan beskrivits av hustrun i ett linne. Bruket hade som speciellt syfte att skydda de svagare medlemmarna i familjen och släkten. Vid björnfesten skulle alla närvarande kvinnor och barn fästa någon ring eller ett stycke av en mässingskedja på ringen. Genom att björnens svans var fastbunden vid ringen var den farliga kontakten lyckligen omintetgjord mellan den av magisk kraft laddade björnen och björnkarlen samt mellan björnen och de svagare medlemmarna.

 När männen kommit hem med den nedlagda björnen togs de emot av kvinnorna klädda i sina bästa kläder. Ett flertal magiska föreställningar hörde också ihop med björnfesten, slutbanketten. Då styckades köttet, kokades och förtärdes. Även vid förberedelsen av måltiden iakttog man speciella försiktighetsåtgärder. Kokkärlet måste vara försett med mässingsbeslag. Mässing anses utöva magisk kraft. Hade flera björnar dödats skulle kitteln ha flera sådana mässingsstycken. Det var männens arbete att koka köttet och kvinnorna fick inte vara närvarande i denna kåta. Kvinnorna fick endast äta vissa delar av björnen, där dess farliga makt ansågs ha lägre koncentration.

En speciell ceremoni avslutade björnfesten. Karsten citerar härvid Rheen som säger att när festen var slut tog en same i den järnkedja som kokkitteln var fäst vid och började sjunga björnvisan, sprang några gånger kring elden och rann sedan ut genom dörren. En av hustrurna tog en hop aska som hon kastade på honom och det gjorde även de andra hustrurna, den ena efter den andra. Det sexuella förbud som fanns för ett visst antal dagar efter det att björnen fällts upphävdes därigenom. Den farlighet som var förbunden med dödandet av en björn var slutgiltigt upphävd via den ur kåtan utrusande mannen. Aska ansågs nämligen kunna fördriva onda andar [Karsten 1952].

Björnens begravning

När allt kött vid björnfesten förtärts av de närvarande samlades alla benen omsorgsfullt ihop och nedgrävdes. Av dem skulle i framtiden en ny björn uppstå. Samerna hoppades att de också i framtiden skulle ha tur vid jakten av björnar och få tillfälle att deltaga i liknande fester [Karsten 1952]. Tenhunen skriver att i det finska nationaleposet Kalevala berättas att björnen förs till stugan till sin begravning, som i verkligheten är dennas bröllop. Björnen är hedersgäst i en fest där den följs tillbaka till sitt himmelska hem [Tenhunen 2004].

Björnmyt. Upptecknad av Eeva-Liisa Kinnunen:

Svärfadern och svärdottern som björnar

En viss man försvann alltid på vintrarna och kom tillbaka först på våren. Hans sonhustru var nyfiken och undrade vart svärfadern alltid försvann. En höst beslöt hon att ta reda på saken. Hon höll ett öga på honom och såg att han gick till skogen. Svärdottern sprang efter honom men förlorade gubben ur siktet. I stället såg hon en björn under ett snedvuxet träd, vilken förberedde sig för att lägga sig i vintersömn.

Svärdottern gick under detta träd och förvandlades med detsamma själv till en björn. Den andra björnen visade sig vara hennes svärfar som berättade att han alltid på vintern förvandlade sig till en björn och sov i sitt ide. På detta sätt blev livet billigare - gubben var nämligen mycket snål.

Svärdottern visste inte vad hon skulle göra: hon kunde inte förvandla sig tillbaka till människa. Svärfadern förslog att även hon skulle sova vintersömn, på detta sätt skulle familjen spara också matutgifterna för henne. Det fanns ingen annan råd för svärdottern än att krypa in i idet för att sova.

samedocka

Mitt i vintern medan båda björnarna låg i djup dvala gick gubbens söner på jakt. Det hände sig så att de råkade hitta just detta ide och började kretsa kring det. Gubben vaknade och förstod att läget nu var kritiskt. Han väckte sin svärdotter och sade att han redan är gammal, han kunde gott dö, men svärdottern hade barn, hon borde förvandlas tillbaka till människa. Gubben beslöt att stiga ut ur idet och låta sönerna skjuta sig själv. Svärdottern skulle ligga tyst tills jägarna hade gått sin väg. Sedan skulle hon följa dem. Jägarna skulle flå den björn som de fått och skulle breda ut fällen framför kåtan. Svärdottern skulle hoppa över den, varvid hon skulle förvandlas tillbaka till människa.

Svärdottern följde rådet. Hon följde jägarna och såg att de bredde ut björnfällen. Svärdottern hoppade över denna, men hon kom inte helt över den utan hennes vänstra fot vidrörde fällen. Kvinnan omvandlades till människa, men hennes vänstra fot förblev en björnram [Kinnunen 1991]

Pentikäinen säger i sin artikel (i boken Kalevala ja laulettu runo: ”Auringonpojan luohti ja Lemminkäisen luotteet” att myter, som nu fasthålls skriftligt berättar om samernas liv och historia. De förbinder förgången tid med nutid, de är dokument och fiktion samtidigt [2004]. Ovan beskrivna myt är intressant ur folkloristiskt perspektiv då där finns några detaljer som inte tidigare sagt mig någonting. Till exempel att idet var beläget under det snedvuxna trädet kan enligt Per-Anders Östling i boken Blåkulla, magi och trolldomsprocesser (2002) ha den betydelsen det var speciellt förknippat med supranormala krafter [Östling 2002]. Även Lena Marander säger i sin föreläsning ”Folkmedicin” att det som ser märkvärdigt och annorlunda ut är ett substitut för det osynliga, alltså det magiska.

Kampen mot BjörnenAtt svärdotterns vänstra fot förblev en björnram är också av betydelse. Den vänstra sidan ansågs allmänt vara oren. Även lyten förknippades med orenhet. En missbildning kunde ha den innebörden att inte vara en hel och fullkomlig människa och tydde på att vara djurisk och en icke-människa. Lytet kunde även vara ett uttryck för förnedring, att vara en onormal och avvikande person [Östling 2002] eller för att ha en speciell begåvning. I myten talas också om den samiska uppfattningen att en människa kan förvandla sig till en björn och tvärtom. Kanske den kroppsliga defekten fungerade som straff för att hon lät sin svärfar gå i döden eller för hennes nyfikenhet? Man kan också se lytet så att det visar att det är omöjligt att förändras helt, att det alltid blir något kvar av ens gamla jag. En tolkningsmöjlighet är att fällen utstrålade så mycket negativ energi att svärdottern fick ett handikapp. En sista men en inte oviktig faktor kunde vara att björnen hämnades på svärdottern för att ha blivit dödad. Förebyggande försiktighetsåtgärder hade ju enligt berättelsen inte vidtagits.

Reflexion

Jag har här försökte belysa samma fenomen från olika källor, från de två björnmyterna och från Karstens beskrivning av björnkulten. Jag anser att Kinnunens björnmyt återspeglar många av de teman som Karsten tagit upp. Jag är rätt så övertygad om att flera element av björnkulten finns kvar i den samiska kulturen. Min tankegång är att björnen var så viktig för samerna för att det knappast inte fanns någonting annat än kött att äta på den tiden. På det sättet var samerna beroende av djuren och utvecklade kanske därför en speciell relation till dem. Speciellt björnen imponerade på samerna genom sin styrka och sin visdom, till exempel hur intelligent den bygger sitt vinteride. Karsten anser visserligen att det var björnens farlighet som ledde till uppkomsten av ritualerna och ceremonierna, men jag är övertygad om att man ansåg att man kunde förvandla sig till en björn för att man ville övertaga visdom och kraft från den. Viktigast för mig är att det uppenbart rådde en helhetssyn på den tiden. Samerna hade en nära förbindelse till naturen och djuren samt upplevde sig inte som skilda från dem eller som något högre eller bättre. De var en del av helheten, kosmos inberäknad.

Nina Michael

 

 

 

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Tunis och Esko

Tunis is av Lars Tunbjörk. Tunis och Esko Två världsberömda fotografer från Norden ställer i höst ut i Stockholm med omnejd. Konsten att se får utmärkt träning genom dessa utställningar ...

Av: Nancy Westman | Essäer om konst | 25 september, 2007

Tankens ambivalens V ”Icke ett program, men en riktning.”

14/8 Kroppen kall och tyst, ögonen skummar, bara hörselsinnet vakar och ber mig gå upp. Jag snubblar upp ur sängen, försöker fokusera, implantera, rekognosera, drömmarna ackumulera. Söker mig mot soffan, ännu ...

Av: Göran af Gröning | Agora - filosofiska essäer | 08 oktober, 2013

Mansslukerskan av Simon O Pettersson

Jag erinrar mig mycket starkt första gången jag såg henne. Hon bar en vit tjugotalsklänning, som paradoxalt nog framhävde hennes vita hy, och talade med en ljus, mycket feminin röst ...

Av: Simon O Pettersson | Utopiska geografier | 03 juli, 2014

Två massmördares möte i Wien

Nu var det 1913. Det var en gråmulen och kylig januaridag i Wien, året innan det stora kriget skulle bryta ut; värre ändå väntade ännu längre fram. En 167 cm ...

Av: Kurt Bäckström | Essäer om politiken | 11 januari, 2013

Miklós Maros, från Budapest blodiga strider till Stockholmsoperan

Miklós Maros, från Budapest blodiga strider till Stockholmsoperan Miklós Maros är en etablerad tonsättare som har sitt påbrå i Ungern som han lämnade 1967 tillsammans med sopranen Ilona som är också ...

Av: Guido Zeccola | Musikens porträtt | 19 oktober, 2006

Anders T Ohlsson i Sufflören en av flera monologerunder 2015 års Scenkonstbiennal Foto:RogerStenberg

Maktstrukturer, identitet och genus på Scenkonstbiennalen

Vartannat år arrangeras Scenkonstbiennalen, Sveriges största branschmöte för landets scenkonstnärer. I år arrangerades den mellan den 26 och 31 maj i Malmö. Förutom några internationella, speciellt inbjudna gästspel hade juryn ...

Av: Magnus Dahlerus | Reportage om scenkonst | 07 juni, 2015

Pop-expressionist på besök

Liz Markus – What we are we’re going to wail with on this whole trip. Galleri Loyal, Stockholm,t o m den 29 september 2007. Pop-expressionist på besök. - Jag hoppas ...

Av: Carl Abrahamsson | Övriga porträtt | 11 september, 2007

Dansen inom den koptiska kyrkan

Den koptiska kristna kyrkan framträder efter konciliet i Kalcedon år 451 som en separatistisk rörelse inom kristendomen, tillerkännande Kristus enbart en gudomlig natur. Den bygger sin liturgi på den alexandrinska ...

Av: Gaia Ekis | Essäer om religionen | 22 juni, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.