Altaret

Altaret är kvinna. Altaret ska ha den perfekta klassiska kvinnans ”proportioner” med brett bäcken, lite smalare axlar och smal midja. Och precis som en kvinna ska altaret inte vara naket ...

Av: Guido Zeccola | 19 september, 2017
Essäer om religionen

Köttet tänker

Det finns i köttet en inspirerad fruktan som överflödar till andra sidan av tingen en smak av synd, av teologalisk synd. Kroppen darrar, och det är i dessa konvulsioner som ...

Av: Gilda Melodia | 24 Maj, 2017
Gilda Melodia

Georg Klein i bakersta raden, vid dörröppningen. Gudrun Eriksson, vid staketraden, längst till höger

Georg Klein – forskare och samtalspartner

Georg Klein, en av våra mest betydande forskare internationellt, professor i tumörbiologi, avled den 10 december. Det kanske kan ses som symboliskt att han avled Nobeldagen, denna märkesdag för forskningen ...

Av: Thomas Wihlman | 14 december, 2016
Reportage om politik & samhälle

Marcel Proust och litteraturens lins

För hundra år sedan i år publicerades Swanns värld –första boken i Marcel Prousts romansvit På spaning efter den tid som flytt – på förlaget Grasset efter ett antal refuseringar ...

Av: Carl Magnus Juliusson | 04 oktober, 2013
Essäer om litteratur & böcker

Ett stycke hantverkshistoria



vandrande gesällerI samband med 1846 års hantverksordning upphörde de gamla skråna i Sverige och därmed även i Göteborg. Precis som på andra orter bildades strax efter en hantverksförening. Dessa borgerliga sammanslutningar kan räknas som skrånas efterföljare och den göteborgska föreningen kom att spela en viktig roll i det sena 1800-talets samhällsutveckling, precis som skråna tidigare gjort.

Hantverkets ursprung kan man söka i människans behov av redskap och förbrukningsartiklar och andra nyttoting och hör till dess allra äldsta formen av kulturyttring. För att få en riktig bild av vilken roll Göteborgs Handtverks- och Industriförening spelade inom den göteborgska samhällspolitiken under dessa historias första halvsekel måste vi först se på de tidigare skrånas verksamhet. I Sverige kan man först se att en självständig och medveten hantverkarklass uppstått under 1300-talet. Att detta hade skett genom påverkan från främst Danmark och Tyskland kan man på goda grunder antaga. Av betydelse hade också de tidigmedeltida stadsbildningarna varit. Hantverkandet övergick då från att varit en bisyssla i hemmet till att övertagas av självständiga och professionella utövare i städerna och de större orterna.

Hantverkskårerna kom så småningom att få stor betydelse i samhället och utgjorde tillsammans med köpmän av olika slag borgarståndets kärna. Ett så kallat skrå fanns för varje yrkesgrupp, vilkas verksamhet om fattade tre huvudområden; att skydda den egna kårens privilegier, att upprätthålla utbildningen inom den egna branschen och borga för dess kvalitet samt verka för nyrekrytering vid behov samt att upprätthålla ett socialt skyddsnät för dess medlemmar. Det senare i form av bland annat änke- och begravningskassor och nödhjälpskassor, men även en tidig form av invalid- och arbetslöshetsförsäkring fanns flera fall. Även om det egna sociala skyddsnätet skilde sig från skrå till skrå, från stad till stad och från en tid till en annan så fanns alltid dess egna medlemmar skydd mot nöd av olika slag på skrånas program. Många gamla skråföreskrifter vittnar om det stora behovet av ömsesidig hjälp.

skråkista

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Bland hantverkarnas privilegier fanns att hantverk endast fick utövas i städerna och för att kunna utöva sitt yrke lagligt krävdes burskap för mästarna, dessa var också de enda som fick anställa gesäller och ta lärlingar. Detta burskap innebar att innehavaren hade rätt att utnyttja borgareförmåner men också skyldigheten att betala sammanskottsavgiften, en föregångare till dagens kommunalskatt. För att vinna burskap var hantverkarna tvingade att inför stadens magistrat bevisa att de behärskade sitt hantverk väl och visa prov på detta. Vinnandet av burskap gick ofta hand i hand med att gesällen erövrade ett mästarebrev, för vilket krävdes minst tre års anmärkningsfri tjänst som gesäll och uppvisandet av mästarstycke för oväldige mästare. Innehavet av bur- och mästarskap gav hantverkaren under 17- och 1800-talen också rätt att klä sig i så kallad borgaruniform, vilken bars vid bland annat högtider. Senare, under 1800-talet, skärptes kravet för mästarskap till att också innefatta krav på att de skulle vara skriv- och läskunniga men också behärska de fyra enkla räknesätten. Tidigare hade detta varit ett mycket svårt krav att upprätthålla, då tid för att skaffa sig boklig bildning sällan fanns, inte ens för de mest välbeställda hantverksmästarna. Livet för de allra flesta hantverkare innebar en hård tillvaro inom de flesta branscher.

Pehr DubbBristerna inom den bokliga bildningen bland Göteborgs hantverkare sökte man under flera omgångar råda bot på. Det mest betydande av dessa var det förslag som restes den 26 maj 1814 av assessorn och boktryckaren D Löwegren. Han menade att man borde bilda en aftonskola för de göteborgska hantverkslärlingarna, som under några timmar per vecka skulle få undervisning i de mer nödvändiga kunskapsämnena, som man kallade det. Löwegren satte därför ut en annons i Göteborgstidningen Aftonbladet för att undersöka hur stor intresset för en skola för lärlingarna vara och för att sammankalla ett möte där frågan skulle behandlas. Intresset visade sig vara mycket stort, inte bara bland hantverksmästarna utan också bland den övriga borgerligheten. Den Göteborgska borgerligheten insamlade därför tämligen fort de nödvändiga medlen för att skolan skulle kunna öppnas. Ett betydande bidrag lämnades av dr. Pehr Dubb personligen som särskilt förtjänas att omnämnas.

Vid det välbesökta mötet presenterade Löwegren ett reglemente för skolan samt en kostnadsberäkning för 25 elever under ett års tid. Vid mötet beslutade man att tillsätta en kommitté på sju personer vilken skulle se över Löwegrens plan och reglemente. Till denna kommitté invaldes; kommercerådet Ekman, ordförande, kommercerådet Sam:l Arvidsson, skomakaremästare Frenning, koppareslagaremästaren H Wohlfart, klensmedsmästaren Hellmuth, domprosten Hummel och assessor Löwegren, som också tog på sig att vara kommitténs sekreterare. Vid sitt första sammanträde beslutade man att även gesäller vilka saknade annan undervisning skulle kunna få plats på skolan på samma villkor som lärlingarna och att skolstyrelsen skulle bestå av tio personer, plus sekreteraren, av vilka minst hälften skulle vara hantverksmästare. Som sökande skulle endast antagas göteborgska lärlingar och gesäller vilka av allmänt kända för ett anständigt och skötsamt uppförande och som var hos skråansluten mästare inskriven respektive anställd.

Kommittén hade sitt sista sammanträde den 16 augusti samma år och kort tid efter valdes den första skolstyrelsens som kom att bestå av kommercerådet Ekman, ordförande, kommercerådet Sam:l Arvidsson, vice ordförande, och övriga ledamöter blev kyrkoherden Hellander, domprosten Hummel, stadsmäklaren Jacob Minton, juveleraren Holmer, kopparslagaremästaren Wolhfart, klensmedsmästaren Hellmuth, skomakaremästarna Frenning och Åkerblom, same Löwegren som sekreterare. Styrelsen beslöt vid sitt första sammanträde att undervisningen skulle bestå av kristendom, skrivning, räkning, fäderneslandets historia, geografi, rättstavning och ritning. Vid samma sammanträde utsågs också skolans lärare; Johan Agrell, överlärare vid stadens barnhus, till underlärare, Anders Ekman, lärare vid Willinska fattigfriskolan och som ritlärare J L Simonsson.

Carl Fredrik af WingårdSkolan öppnades i Gymnasiehuset i hörnan vid Vall- och Västra Hamngatorna den 15 januari 1815 och den 10 juli samma år valdes tolv hantverksmästare vilka växelvis i par skulle ombesörja att ordningen vid undervisningen upprätthölls. Den 15 april 1816 hade skolan sin första avslutning i närvaro av prominenta medborgare som biskop Wingård och dr. Dubb. Man utdelade till de flitigaste och mest begåvade eleverna bland skolans över hundra premier som Nya Testamenten och andra lämpliga böcker, som man uttryckte det i skolstyrelsens protokoll, men också medaljer, diplom och planscher. Detta premieutdelande fortsatte så länge skolan var verksam.

Skolan blomstrade under åren fram tills 1865, men förde där efter en mer och mer tynande tillvaro fram tills 1882 då den stängdes. Under skolans femtioåriga blomstringstid utexaminerade men närmare 4 000 elever och höjde där med allmänbildningen bland Göteborgs hantverkare avsevärt. Orsakerna till skolans svårigheter efter 1865 kan spåras till bland annat konkurrensen från Slöjdföreningens skola, vilken öppnades 1846, och senare även den allmänna folkskolan vilken förmedlade till stor del samma kunskaper, men också till bekymmer med att finna lämpliga undervisningslokaler. Om skolan kan också nämnas att bland andra var domprostarna Thomander och Wieselgren under perioder var skolstyrelsens ordföranden.

De svenska hantverkarna hämmades överlag under skråtiden av tämligen stränga förordningar, vilka i flera avseende var hårdare än många kontinentala motsvarigheter. Detta gällde särskilt i förhållande till deras arbetstagare, men även gesäller och lärlingar löd under stränga bestämmelser vilka var upprättade av både myndigheterna så väl som av skråna själva. Särskilt svårt hade de hantverkare vilka verkade utanför skråsystemet och stod därför utan möjlighet till att vinna burskap. Dessa så kallade bönhasar blev ofta utsatta för hänsynslösa förföljelser från både myndigheternas sida som av de skråanslutna hantverkarna. De enda accepterade icke skråanslutna hantverkarna var de så kallade fri gesällerna som ofta befanns sig ute på så kallade gesällvandringar, men dess fick endast ta upp anställning hos skråansluten mästare och alltså inte sätta upp egen rörelse och ta sig egna kunder. Dessa fria eller vandrande gesäller löd under hårda förningsregler vilka var gemensamma för stora delar av Europa. Lämnade de en ort och en mästare utan att fullgjort sitt arbete och sina förpliktelser blev han som det kallades på dåtiden halvtyska svenska nackgeskrefwen, det vill brev sänder ut till alla de orter han tänktes kunna besöka. Detta kunde leda till att han nekades inträde i gesällaget och infördes i skråets Schwartzbuch, han blev med andra ord svartlistad och utestängdes från yrket.

Göteborgs Industri- och hantverksföreningHantverksskråna fick i Sverige sina första törnar under reformationstiden då de blev utsatt för åtskilliga angrepp på grund sina privilegier, men mycket berodde på ren avundsjuka. Men detta vara ett tydligt tecken på att en ny samhällsordning var under framväxt. De katolska inslagen i skrånas dagordning, såsom att de alla hade sina ”egna” skyddshelgon på vilkas dagar de många gånger samlades till årsfester och många skrån hade sina egna kapell vilka de ogärna gav upp. Men hantverkarna visste att försvara sig och detta gjorde de främst genom att vissa att endast moraliskt oklanderliga hantverkare fick vara medlemmar i skråna. Man visade att de, skråna, garanterade att kunder inte blev lurade och fick betala skäliga priser, liksom garanterade man medlemmarnas yrkesskicklighet. Näringsfrihet som vi idag känner det var alltså ett helt okänt begrepp.

Det skulle dröja ända till 1809 som han från lagstiftarnas sida lättade något på bestämmelserna, vilka då var 1720 års skråordning, för drivandet av borgerliga näringar och först genom 1846 års hantverksordning upphörde skråväsendet i Sverige. Genom denna reform så förskrevs det att fabriks- och hantverksföreningar skulle bildas vilka skulle omfatta alla hantverkskårer och i alla städer, vilka också skulle ha viss officiell prägel. I den nya ordningen kunde man läsa följande; envar svensk medborgare står det fritt att såsom försörjningsmedel med egna händer till avsalu åstadkomma handtverksarbeten eller andra tillverkningar. Något direkt krav på medlemskap i de nya föreningarna fanns dock inte, men de utfärdare gesäll- och mästarbrev vilket gav dem ett visst inflytande över hantverksbranscherna. 1846 års hantverksordning stadgade också att gesällen skulle förutom att uppvisa ett mästarprov och kunna läsa, skriva och behärska de fyra enkla räknesätten fullgott. Han skulle dessutom ställa borgen för sex års skatter och erlägga burskapspenning, vilken i Göteborg vid denna tid var 18 riksdaler riksgäld och en frivillig avgift till hantverksföreningens nödhjälpskassa.

Göteborgs Handtverksförening verkade mellan åren 1847 och 1865 och dess sista fullmäktige var snickaremästaren C J Sahlin, ordförande, skomakaremästaren L J Wedelin, vice ordförande, juvelerare W Lyon, kassaförvaltare. Övriga fullmäktige var mur- och byggmästare G Ullgren, sadelmakaremästaren N P Holmberg, kopparslagaremästaren H Pettersson, bleckslagaremästaren G Eklund, skräddaremästaren A F Monthell, smedmästaren P Rasmussen, målaremästaren N O Winqvist, svarfvaremästaren A Hinricsson och hattmakaremästaren F R Angresius. Föreningens sekreteraren var stadsnotarie P Gabrielsson.

I Göteborgs Borgarematrikel, vilken omfattar åren 1677 till 1864 och finns bevarad på Landsarkivet i Göteborg, finner man att de siste mästarna och borgarna i Göteborg var målaren A J Netterblad, bagaren C G Larsson, slaktarna Bengt Nilsson, Alexander Qvirist och Johan B Svensson samt byggmästarna A Månsson-Malmsten och J A Ullgren. Vad som är intressant att notera är alltså att Göteborgs siste borgare var alla hantverkare. De första borgarna som noteras i samma matrikel var slaktaren Christoffer (efternamn saknas) och bagaren Lars Ambjörnsson, båda skrivna som mästare och borgare på dess första sida vilken är daterad den 27 september 1677. Kanske kan detta vara ett tecken på att Göteborgs hantverkare haft en större betydelse i stadens borgerliga liv och utveckling än många historiker velat göra gällande, då dessa till stor del fokuserat på handeln och sjöfarten.

TinguildDen 18 juni 1864 utfärdades en ny näringsordning i Sverige och i samband med den upphörde många av de gamla hantverksföreningarna. Det fanns en lagstadgad föreningsfrihet vilken gav olika yrkesutövare rätten att bilda sammanslutningar för att tillvarataga angelägenheter som rörde dem själv och dess yrken och branscher. De tidigare hantverksföreningarnas medel skulle också enligt det nya regelverket komma äldre hantverksmästare till del varför det behövdes nya organisationer som förvaltade dessa. Det var just dessa anledningar som föranledde att Göteborgs Handtverks- och Industriförening bildades år 1866. När exakt föreningen bildades under detta år är inte känt men det förberedande arbetet tog redan under början av detta år. Det äldsta bevarade protokollet är daterat den 24 september 1866 och behandlar ett styrelseval, troligen det första och att denna nyvalda styrelse ersätta en interimsstyrelse.

Göteborgs Handtverks- och Industriförenings första styrelse bestod av nio personer, nämligen; sadelmakaremästaren N P Holmberg, målaremästaren C J Ahlin, kopparslagaremästaren Hans Pettersson, målaremästaren O B Bolm, tunnbindaremästaren C W Olsson, målaremästaren P A Strandman, smedmästaren O Guldbrandsen, konditorn M Rubenson och snickaremästaren D T Löfmarck.

Vid ett av föreningens allra tidigare sammanträden, den 30 oktober 1866, lyfte den dåvarande sekreteraren Mauritz Rubenson frågan genom en motion om bildandet av industribank i Göteborg. Förslaget antog och en sjumannakommitté bildades. Vid föreningens sammanträde den 23 november samma år höll redaktören S A Hedlund ett föredrag med titeln Om banker i allmänhet, särskilt med afseende på den beslutande industribanken. Tyvärr saknas idag föredragsmanuskriptet både i föreningens såväl som i Handelstidningens arkiv. Tanken med bildandet av banken var att hantverkare och mindre industriidkare skulle kunna låna rörelse- och investeringskapitel under förmånliga villkor.

Efter Hedlunds föredrag valdes följande till bankkommittén; byggmästaren P J Rapp, ingenjören Sally Meier, grosshandlarna S Warburg och Edvard Heyman junior och bankbokhållare P Malmberg. Kommittén presenterade sitt förslag för föreningen den 28 februari 1868, vilka lades till handlingarna på grund av att det ansågs vara ogenomförbart. Lektor Blomstand och föreningens sekreterare Rubenson åtogs sig dock att insamla information om andra industribankers verksamhet. Tyvärr har huvuddelen av de handlings som berör förslaget kring bildandet av en industribank i Göteborg kommit bort och genom bildandet av folkbanken 1871, till vilkens styrelse de ovannämnda Rapp och Löfmarck valdes, så ansågs en särskild industribank överflödig och frågan var där med inom Göteborgs Handtverks- och Industriförening slutbehandlad.

Som ovan exempel visar tog de göteborgska hantverkarna ett betydande ansvar för staden utveckling och dess roll skall inte underskattas. Deras historia är till stor del fortfarande outforskad, i synnerhet de göteborgska skrånas, och det skulle vara en verklig historisk insatts om någon tog det på sitt intresse och ansvar att grundligt utforska och skriva den. Särskilt i en tid då de traditionella hantverken börjar uppvärderas hos den breda allmänheten. Då är den historiska återanknytningen av än större värde.

 

Carl Ek

 

 

Litteratur

C G Fast, Minnesskrift vid Göteborgs Handtverks- och Industriförenings hundraårsjubileum, 1966

J A Julin, Göteborgs Handtverks- och Industriförening 1866-1916, 1916

G von Schoultz, Svenska Skråsigill. K.G. Cedergrens efterlämnade anteckningar, Nordiska Museets Handlingar: 20, 1944

F Stenström, Per Dubb - och hans livsgärning, 1933

 

 

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Sann historia, tre generationer och ett Egypten med alla dess färger

Three Ladies in Cairo är en kombinerad släktkrönika och historisk vandring i ett Egypten som snabbt ändrar karaktär under den tid det tar för tre generationer att leva där. “True ...

Av: Belinda Graham | Essäer om litteratur & böcker | 29 april, 2014

Jag vill se statsministern klättra i träd

Pippi Långstrump älskar att klättra i träd och gå på händer. Men frågan är: Har någon sett Fredrik Reinfeldt gå på händer? Har han delat ut karameller till alla barnen ...

Av: Stefan Whilde | Stefan Whilde | 03 februari, 2011

Det litterära Estland storsatsa­r på sina författare

Foto: Teymor Zarre' Det litterära Estland storsatsa­r på sina författare Helga och Enn Nõu tar emot i sitt hus i Sunnersta i Uppsala. Och det syns verkligen att det bor ...

Av: Anna Franklin | Litteraturens porträtt | 16 oktober, 2007

Inget som tjänar livet kan vara förnedrande

Svaret på frågan om vad som är mystik, varierar från religion till religion, från en tid till annan tid. Kristen mystik ger, generellt sett, uttryck för den enskilda människans upplevelser ...

Av: Bo I. Cavefors | Essäer | 23 april, 2014

Näcken och scientismen

Kvällens gullmoln fästet kransa. Älvorna på ängen dansa,Och den bladbekrönta näckenGigan rör i silverbäcken. Liten pilt bland strandens pilarI violens ånga vilar,Klangen hör från källans vatten,Ropar i den stilla natten: "Arma gubbe! Varför ...

Av: Erland Lagerroth | Essäer om litteratur & böcker | 29 november, 2011

John O´Hara läst på nytt

T. S. Eliots diktcykel Det öde landet är så full av abstrusa allusioner att han fann för gott att lägga till några noter på slutet där läsaren får reda på varifrån en ...

Av: Ivo Holmqvist | Litteraturens porträtt | 26 februari, 2013

En rapsodi från Manhattan Del 2, Museer på East Side

American Museum of Natural History på 79 gatan West överraskar med nya friska erbjudanden. Vad sägs om en nattlig ficklampsexpedition som paleontolog bland 65 miljoner gamla Tyrannosarius rex? Tänk att ...

Av: Lilian O. Montmar | Resereportage | 20 april, 2009

Motsatserna natur-kultur på Kiasma

   Var finns den starka, uppkäftiga, berörande tredimensionella konsten idag? Skulptur, alltså. Om den tycks satt på undantag i Sverige, kan man söka den i Finland. Detta märkesår, då det gått ...

Av: Nancy Westman | Reportage om scenkonst | 01 juni, 2009

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts