- Kulturreportage
- Publicerad:
Rockn´roll i den fria världen?
Vi hade nått fram till entrén i Slotsskogen när budet om en inträffad olycka kom. Vi såg ambulanser med blå ljus köra till och från festivalområdet och undrade om upplivningsförsöken av artisten Young skulle lyckas eller ej. Efter ett tag fick vi veta att det var kombattanten i Crazy Horse, Frank Sampedro, som klämt handen i en dörr.
En arbetsplatsolycka back stage fick artisten Neil Young att ställa in. Inte bara konserten på festivalen Way Out West i Göteborg utan resten av en pågående Europa turné. Så ömtålig är konstformen rock n´roll. Det trodde man inte. Rock n´ roll är trots allt en genre född ur ruffiga förhållanden, som genomlevt och utsatt sig för, prövningar av alla slag. Medelålders män uppgavs i DN vara de närmast sörjande i publiken. Jag däremot är en kvinna som konsumerat rock n´ roll sedan musikformen blev allmänt tillgänglig. Gärna genom direktintag, Young är en artist jag uppskattar för hans förmåga och kraft att få ur sig vad många andra bara går och bär på. Som bildkonstnär har jag dessutom haft anledning att reflektera över hur sällan konstnärer ställer in. De tar sig fram till målsnöret, vad som än drabbar dem därefter. Men rock n ´roll artister faller numera som käglor. Vad jag beklagar är förlusten av upplevelser de kunnat ge.
En gång bevittnade jag hur en artist vägrade uppträda. Då var det folksångaren Donovan, som inte var förberedd på konkurrensen från det larmande nöjesfältet Gröna Lund. Det kan ha varit 1966. Ur detta ojämna maktförhållande föddes sedermera Gärdesfesterna och den svenska musikrörelsen. 2013 kommenterar Neil Young sitt avhopp genom att jämställa sin och bandets besvikelse med den besvikelse publiken förmodas uppleva. Som om det vore samma sak. Det är bussigt att Young betraktar oss som jämlikar. Men vi sitter inte i samma båt. För oss i publiken är en konsert ett unikt tillfälle som vi med målmedveten logistik och timing kämpat oss fram till. För artisten och bandet är konserten med dess eventuella spelglädje och eufori en återkommande möjlighet. När Ulf Lundell, citerad av Po Tidholm i Dagens Nyheter, med samma lättsinne upphöjer värdet av en inställd konsert sägs inte vems konsert det gäller. Artistens eller publikens? Recensentens?
Jag kommer aldrig ifråga som mental rådgivare till Neil Young. Men utanför entrén till Slottsskogen funderar vi över hans strategi denna kväll. Han, om någon, har sedan länge visat sin förmåga att genomföra konserter utan vare sig elektrisk eller personell förstärkning. Ensam med en uppsättning akustiska gitarrer övertygade han mig om sin existens medan de på den tiden mer namnkunniga musikanterna David Crosby, Stephen Stills och Graham Nash trädde tillbaka under en konsert på Stockholms Konserthus. Young har nästan fyrtio år senare förvärvat sin trägna publik, Men i Göteborg ger han sig inte in på några improvisationer ens som kompensation. Är det lojalitet med bandet eller publiken som gör att han inte prövar denna utväg i nödens stund?
Stöd Tidningen Kulturen
Annat var det med den syriske artisten Omar Souleyman. Arrogant avspisad vid det svenska konsulatet i Istanbul reste han 100 mil för att på nytt konfrontera konsulatet med sin visumansökan. Med mycket kort varsel stod han på scenen i Slottsskogen ett dygn senare, samma kväll som Young avspisade sin publik. Ackompanjerad av endast sin keybordist erövrade han ändå publikens entusiasm. Med all rätt talas det om kurage och arbetsseger.
Medan detta utspelade sig och Youngs anhängare sökte olika sätt att hantera sin besvikelse befann sig artisten med band sannolikt på festivalområdet eller i dess nära omgivning. Inget konsulärt beslut hade hindrat dem. Representanter från media var lika närvarande. Hur lätt hade det inte varit för Young att komma med en personlig och direkt ursäkt? Eller ett löfte att snarast återkomma. 67 år är ingen ålder, Nisse.
I efterhand framstår artisten Souleyman, medborgare i det krigshärjade och av säkerhetspolis kontrollerade Syrien, som friare att fatta sina moraliska och konstnärliga beslut än den till synes privilegierade Young, som säger sig rocka i den fria världen. Så ser världen ut idag, för att travestera en tjänsteman vid konsulatet i Istanbul när Souleymans första visumansökan avslogs.
Margareta Klingberg
