Altaret

Altaret är kvinna. Altaret ska ha den perfekta klassiska kvinnans ”proportioner” med brett bäcken, lite smalare axlar och smal midja. Och precis som en kvinna ska altaret inte vara naket ...

Av: Guido Zeccola | 19 september, 2017
Essäer om religionen

Köttet tänker

Det finns i köttet en inspirerad fruktan som överflödar till andra sidan av tingen en smak av synd, av teologalisk synd. Kroppen darrar, och det är i dessa konvulsioner som ...

Av: Gilda Melodia | 24 Maj, 2017
Gilda Melodia

Georg Klein i bakersta raden, vid dörröppningen. Gudrun Eriksson, vid staketraden, längst till höger

Georg Klein – forskare och samtalspartner

Georg Klein, en av våra mest betydande forskare internationellt, professor i tumörbiologi, avled den 10 december. Det kanske kan ses som symboliskt att han avled Nobeldagen, denna märkesdag för forskningen ...

Av: Thomas Wihlman | 14 december, 2016
Reportage om politik & samhälle

Marcel Proust och litteraturens lins

För hundra år sedan i år publicerades Swanns värld –första boken i Marcel Prousts romansvit På spaning efter den tid som flytt – på förlaget Grasset efter ett antal refuseringar ...

Av: Carl Magnus Juliusson | 04 oktober, 2013
Essäer om litteratur & böcker

ABBA de museala. En perverterad musik?



The AbbaThank you for the music. ABBA-musiken. Är det musik? Är det inte bara enkel sörja? Är det verkligen tonhöjd och tondjup? Är ABBA The music story, inte bara en vulgär och skamligt inställsam vandringshistoria som ännu inte avslöjats? Ett geschäft där musikintrumenten och de två kvinnornas röster gräver hål i det förtroende vårt musikaliska öra har gett lyhördheten. Att det faktum att vi är idel öra och ger all musik fri entré till våra känsligaste membran gör att de lurar skjortan av oss, bondfångar och horar runt därinne med ljudsvängningar som liknar någon slags billigt musikfnaskande genererat ur falska cymbalers skräll, kåta gitarrers gnäll och annat ljudligt tingeltangel. Att slimmade musikaliska silverskjortor och blanka tonala tonbrallor upptajtade i röven bedagar och bedrar hela anblicken.

ABBA-musiken provocerar mig på ett annorlunda och oväntat brutalt sätt i dag jämfört med den bastant negativa attityd jag intog i det kollektiva bruset under 70-talets 'doing-the-omoralisk-schlagerfestival'-era. Jag blir osäker på min egen musikaliska känsla, som slår slint och står stint och sprakbent inför en av tidernas mest haussade musikprodukter och som samtidigt är outstanding vad gäller den utan jämförelse mest förutfattade förkastelsedomen utformad som banbulla från den progressiva musikrörelsen under 70-talet, den mest dödliga dödsdom som någonsin utkastats över någon existerande svensk musik, Snoddas möjligen undantagen.

Hur ska jag förhålla mig idag? Sker det i mig en invärtes gammelmansuppdatering av känslomenageriet? Går jag ner mig i billiga krämarharmonier? Låter jag mig ledsagas och bedagas av servila såsfiss och mulliga bomullsmoll i de mest genanta musikaliska bondfångerier? Om jag vid alla skändade musikproggares yttersta skampålar blir bedårad, var har då hänt med mig, eller tiden eller den Abbiatiska musiken? Har den lagrat sig, legat till sig och förädlats, eller är det en musikalisk förmultning vi blir vittne till, och att doften från komposten bedrar? Är känslorna som den nu fyrar av lossade från fästen alltför grunda, för billiga, generande låghalta i sina åtgärdsharmonier av tillfällighetssynapser i ytligt liggande nervbanor för att godkännas av mitt restriktiva musiköra, att där ändå saknas beredskap för detta infantila angrepp? Att de abbaitiska harmonierna horar runt i känslosörjan och drar fram ett dramatiskt bakdanteri genom framhävandet av det banala. Att de kladdar ner mitt nylle med musak. Eller kan man i mitt lilla inre musiköra skönja en ny bevekelsegrund? Att jag faller till föga som inför bästa fuga?

Agnetha FältskogABBA-musiken snor in sig i mina basala navelträngtor, lämnar ruggiga brottytor i de vekaste, mest oskyddade, genuint primala tonhöjderna, letar forte och fiss som pikant pikaresk och kitschiga klangfärger i obscena gömmor, söker postromantiska motiv hemlösa i sina förvirrade känslor, öser skovlar av sentimentalitet ur mitt gamla skramliga musiköra och gräver anknytningar ända nere i de dunklaste vrår i de mest intima, genuint dallrande musakmembranen.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Vart för ABBA-musiken idag?

Jag förstår att ABBA är utomjordiska i sin flaxande oåtkomlighet för en trogen publik, men det är en onåbarhet som är fiktiv, då det egentligen bara är,...chimär. Silvriga skjortliknande musikklädnader, glansiga harmoniers löjliga fodral, tillsagda, tillvända temadacapon, väna moll- och durvandringar, klara färger i tonskalorna oöverraskande ogrälla, genant gråtmilda, smetigt och överpretentiöst kärleksbudskapliga. Bedåras jag? Eller har jag drabbats av det ålderstendentiösa gråtmildhetsträsket och utan egen förskyllan gått ner mig där?

Abba har sålt över 400 miljoner. Att förneka att den svenska gruppen har betydelse i populärmusikhistorien år bara löjligt. Själv har jag hört dem sedan de debuterade i samtidighet med den exempellösa framgången i Melodifestivalen när de vann med Waterloo 1974.

Nu är det gjort igen, ABBAS segertåg över världen går ännu ett varv, dancingsqueenstoryn, om Björn och Benny om agnetha och Anni- Frid. The ABBA story. Nu konserverade till ABBA de museala. Ibland undrar man om storyn har något motstånd. Om den egentligen kan ta slut. Varje gång Björn Ulveus med ännu tjockare glasögon, allt gråare i håret med ännu större skägg sätter sig ned i intervjufåtöljen och säger att det är underbart att jobba ihop med Benny kräks musikhistorien. En massa generationskamrater som upplevde sjuttiotalets kategoriska förkastelsedom berättar genant att de lyssnade på ABBA i smyg, på dass. Och att andra- inte de själva-var oerhört taskiga mot ABBA, förträngs.

Benny AnderssonABBA har öppnat museum över sig själva! Hur menar man då? Är det bäst att göra det innan man tippar i graven? Eller är det en del av hela denna marknadsföringsportal som ABBA är? Att göra allt som är möjligt och genomsnittligt av den mediala smeten och ge det en grundsmörjelse av musikmusakestetik så det passerar lätt och lekande in i samtiden likt inoljade kroppar som halkar ned genom svala smetiga hål.

Eller är det den gamla devisen- segrarna skriver historien?

Först är det detta med återföreningsestetiken. Hur länge kan frågan ställas? Om återföreningen? Blir man 82 år blir återföreningen kanske lite sen.

Benny Andersson är ju den centrale musikskaparen i gruppen, hans melodislingor har en igenkänningens absurt förvirrande förrädiska lockelse, det låter som om man 'hört dem förr' men det har man inte, inte konkret i den tonföljden, men i den estetiken, i den musikaliska poetiken. Benny är nedärvd av folkmusik genom sin far, han är dessutom uppvuxen i den första pop-eran med hela det nya pop-musiksharbraket som kom loss, under femtio- sextio-sjuttiotalen- Han kan blanda harmonierna så det 'liknar', men det är eget hopkok, av gammalt. Lite grand som den som blev uppmuntrad genom kommentaren- Du sjunger lika bra som Jussi Björling- nej jag bara härmar.

Nu bygger ABBA museum kring sig själv. Förbenar och fastslår, driver cementgjutning in i innerst minnet av de egna tonhöjderna.

Är ABBA nära Mozart? Är bra musik enkel? Kan grundmelodierna i Mozarts musikaliska slingor likna ABBAS? Kan vi se ett samband mellan den musik av Verdi som uppfattades som musikaliska örhängen bland springpojkarna i hans samtid när Verdi debuterade och likna detta vid när ABBA spelat igång?

”Gimme! Gimme! Gimme! A man after midnight.

How i hate to spend the evening of my own.”

Är det i sinnlig monumental bortom-musik, en ny klang postumt som en Mozartsträng som vi ännu inte förstår?

Textens roll då? Its not a soul out there! Vad ska vi vänta oss, att vi alla blir frälsta i detta musiklödder?

Annifrid LyngstadVarje människa har ett tonförråd av musikkreationer, mönster skapade och ingrodda av redan avlyssnade musikslingor, tonåkningar, harmonietableringar, som ligger fäfot och är lättberörda trots respektfull rigiditet. Önskeversernas melodimelodramer bygger skrytbyggen i de rigida tonsättningars absoluta matematik, dess tonlära, de sexton- och åttondelseuforier. Dessa musikkroppars stelbenta takttonsmystik i sin rättfärdiga mutmusikmusak och mutmytiska inställsamhet utfläkta i de onda lurarnas öron tar emot det avlyssnade, där groteska tonsexorgier skymtar under dess hud bundna av rigid återhållsamhet.

Med andra ord, de finns en beredskap hos varje lyssnare, en beredskap som vilar i det musikaliska minnet. Det är där skon klämmer, visan om framgång, de miljonhövdade albumens försäljningsrytmik, det är där späkandet kan börja ända ned i det farliga ljudkatakomberna, där de billigaste mest sötsliskiga lockelser utöver de grövsta, djupaste basgångarna ned i tonernas undersidor, ända nere i dess genuina svarta svärta, härskar.

Det är där musiken tas emot..

...en underlig längtansproklamation som stampar omkväde nästan ända borta i maratonestetikens gränsland en underligt betagande längtanslängtan.

...och Fernando en genomfalsk spanish apostrofering, en falskidé av bluffmusiksampling av något som inte ens finns men bara liknar, det som inte finns, det liknar vad det härmar och härmar sig självt. I Fernando i videons ljussken deras läppar agnetha, Anni-Frid deras pulserande halsar, deras mitt i alltihop sedesamma uppfläkta urringningar, deras runda ögon, deras oskuggade ögon, där styckmördaren får groteska våldsimpulser och mördaranfall av stycklust vid blotta anblicken, det omutbara, det oskyldiga, i det troskyldiga, det lantliga, det valhänta, det utsatta,

allt detta det är satt ,ned i den statiska musikens klara klanger. ABBA-musak. ABBA de museala. Det är egentligen omöjligt att beskriva musiken, den är omöjlig, den är falsk i betydelsen inte riktig känslosam ens i sina mest känslosamma strofer, i sina mest tondrypande tonsättningar...

Musiken som alltid hämtas hem i sin logik, som aldrig far ut i farliga felskär eller tonala undersångers obscena halvtoner, eller ens i groteska dissonansers utmarker eller andra tonala skevor eller musikaliska skrevor, utan alltid slutför sin tonlogik, sin taktmatematik sin kvadratiska känslorytmik, ja sin mystiska tontematik.

Björn UlvaeusDet är fascinerande att se dessa två skäggiga tvillingmusikfigurer, Benny och Björn, eller Benny and Bjorn, i sin anglofierade hemmautländskhet, ett slags äldre blåkopior av sig själva, åldrade i egen sak, stenrika, löjligt täta, men med samma snällglada eufori inför sitt eget och sig själva dallrande i sina svengelska uttal där särskilt Bjorns rullrande r och l rullar som en ål som snor i kramper i övertungan, inför the wordpress vid öppningen av det nya museet på Djurgården ett museum -över sig själva-, i nutid, i realtid, under sin livstid, anslaget med banden avklippta med ett tvillingleende inramat av wasaskäggen, ett leende av ett svenskexporterat dilemma, en ultimativ urtimma ute i världen med detta hemmamellanmjölkgjorda, en lättmjölk i förskingringen, nu åldrande i bäst före voicer i gamla videor där den sällsamt anstötliga bakdelen 'branschens snyggaste häck' på agnetha, plötsligt blir grovekivok i sina utskärningar, åtsmitningar och rumptajta blånyansinfärgningar, som en sändning från därhemma där grannfrun har krupit in i de alltför för tajta tajtsen inför midsommarfesten, eller en slö skönhetskalufs av den ultimata kåtheten i det egna...

Jag kan numera inte motstå detta av rent perversa skäl, det billiga locktonerna, det förföriskt enkla och det amatörmässigt svengelska uttalet, det sensuella i agnetha och Anne-Fridas utstrålning, det omedelbara, det på ett sätt oförstörda sjuttiotalsstuket, de öppna groteskt nakna ögonen, de omedelbara truliga lättsamma förtroendefulla åthävorna och den fullständigt valhänta koreografin,...den groteska scenkostymeringen, och återigen, den invalida koreografin som i sig understryker något oförstörbart och ger en omedelbarhet, ett ärligt och naivt uttryck, för att inte säga ursprungligt, något oförstörbart, chosefritt, oförställt, och till yttermera visso i denna dag något genuint ABBA-musealt.

Musiken är så vådlig, så komplett och ordentlig i sin slutrefrängs produktiva självklarhetskonsekvens, att den är förutsägbara ända längst in i sin allra mest slimmade fräckhet, välansad som en svensk villahäck, vredgad som en Torsten på kontoret när han helt stilla 'förlorar fattningen' eller, farlig som en morrande pudelvalp.

Jag gör en omvärdering, jag gör en omvärdering, jag perverteras!

Jag som var med på sjuttiotalet och skränade och skrålade ”doing the omoralisk schlagerfestival.” 

Jag dör i bevekelse! 

AbbaOch denna uppdatering av min upplevelse, vad innefattar den? Vad har hänt, vad har hänt med mig vad har hänt med mitt omdöme? Vad gjorde att jag hatade dem ? Det får inte finnas någon nostalgi, som inom countrymusiken med dess ohämmade nostalgi,en ohemul längtan tillbaka till familjen till barndom, ett infantilt återbördande till barndomshemmet, köksbordet, sandlådan, lekspaden, moderns sköte you name it. En Dollypartonisk trosskyldighet i sin vulgaritet, samtidigt som den är oblygt sentimental är den grotesk kåtvulgär, en realitet bland alla avdankade kylskåp på hemmagården och rostiga cyklar utan luft i ringarna...

Och det slutgiltiga snöret runt hennes vackra huvud agnetha, eller varför inte Anne-Frid, vad är det här om inte en blygsam eftergift till Hippierörelsen. En form av kostymerat outdrop överenskommet på 'grammofonbolagets kontor för marknadsföring i Vetlanda? Or What?

Hur många människor har älskat till ABBAs musik? Hur många ungdomar i världen har gråtit till sorgen i The Winner takes it all. Hur många har vätt kuddar, solkat lakan till dessa tårdrypande harmonier skapade ute i den svenska skärgården i en nationalromantisk groteskkontext av svenskhet uppblandad med anglosaxiska harmonier.

Hur många? Hur länge?

ABBA, de museala!

 

Benny Holmberg

 

Ur arkivet

view_module reorder

Sann historia, tre generationer och ett Egypten med alla dess färger

Three Ladies in Cairo är en kombinerad släktkrönika och historisk vandring i ett Egypten som snabbt ändrar karaktär under den tid det tar för tre generationer att leva där. “True ...

Av: Belinda Graham | Essäer om litteratur & böcker | 29 april, 2014

Jag vill se statsministern klättra i träd

Pippi Långstrump älskar att klättra i träd och gå på händer. Men frågan är: Har någon sett Fredrik Reinfeldt gå på händer? Har han delat ut karameller till alla barnen ...

Av: Stefan Whilde | Stefan Whilde | 03 februari, 2011

Det litterära Estland storsatsa­r på sina författare

Foto: Teymor Zarre' Det litterära Estland storsatsa­r på sina författare Helga och Enn Nõu tar emot i sitt hus i Sunnersta i Uppsala. Och det syns verkligen att det bor ...

Av: Anna Franklin | Litteraturens porträtt | 16 oktober, 2007

Inget som tjänar livet kan vara förnedrande

Svaret på frågan om vad som är mystik, varierar från religion till religion, från en tid till annan tid. Kristen mystik ger, generellt sett, uttryck för den enskilda människans upplevelser ...

Av: Bo I. Cavefors | Essäer | 23 april, 2014

Näcken och scientismen

Kvällens gullmoln fästet kransa. Älvorna på ängen dansa,Och den bladbekrönta näckenGigan rör i silverbäcken. Liten pilt bland strandens pilarI violens ånga vilar,Klangen hör från källans vatten,Ropar i den stilla natten: "Arma gubbe! Varför ...

Av: Erland Lagerroth | Essäer om litteratur & böcker | 29 november, 2011

John O´Hara läst på nytt

T. S. Eliots diktcykel Det öde landet är så full av abstrusa allusioner att han fann för gott att lägga till några noter på slutet där läsaren får reda på varifrån en ...

Av: Ivo Holmqvist | Litteraturens porträtt | 26 februari, 2013

En rapsodi från Manhattan Del 2, Museer på East Side

American Museum of Natural History på 79 gatan West överraskar med nya friska erbjudanden. Vad sägs om en nattlig ficklampsexpedition som paleontolog bland 65 miljoner gamla Tyrannosarius rex? Tänk att ...

Av: Lilian O. Montmar | Resereportage | 20 april, 2009

Motsatserna natur-kultur på Kiasma

   Var finns den starka, uppkäftiga, berörande tredimensionella konsten idag? Skulptur, alltså. Om den tycks satt på undantag i Sverige, kan man söka den i Finland. Detta märkesår, då det gått ...

Av: Nancy Westman | Reportage om scenkonst | 01 juni, 2009

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts