Piscatorial Paedophilia

Några anteckningar om flugfiske på Nya Zeeland Det finns få verkligt effektiva botemedel mot en 12 tidzoner lång östlig jetlag. En privat metod som dock fungerar mycket tillfredställande är att få ...

Av: Steven Ekholm | 06 september, 2009
Resereportage

Lydmar Hotell

År 1993 fick Stockholm sitt första designhotell; hyperstylade Lydmar strax intill Stureplan; ett område som just vid den tiden började bli ett verkligt hotplace. Även Lydmar, med sina glasade väggar ...

Av: Björn Gustavsson | 13 september, 2017
Resereportage

Lykke. Del II

Aristoteles, Aquinas og Schopenhauer Gitt at lykke er knyttet til at å være menneske er å ha et personlig prosjekt, eller, om en ønsker og vil, at en har en ambisjon ...

Av: Thor Olav Olsen | 11 januari, 2014
Agora - filosofiska essäer

Barnkonventionsdagen

I dag, tisdagen den 20 november är utnämnd till ”Barnkonventionsdagen”. Yes meine Damen und Herren, i dag firas, eller vad man nu gör, ”Barnkonventionsdagen”. Och här kommer mitt bidrag till dess ...

Av: Vladimir Oravsky | 20 november, 2012
Gästkrönikör

“Sköna maj välkommen till vår bygd igen…”



Striden mellan Kung Vinter och Blomstergreven År 1741 lämnade Carl von Linné Stockholm ”i den behagligaste vårtiden, klockan elva på förmiddagen, solen sken och luften var något kulen”, som han skriver i sin ”Öländska resa”, och han fortsatte:  ”Våren, som ej bör mätas efter calendarium utan efter klimatet och värmen, var så vida kommen att lönnen slagit ut sina blommor men ej blad…” Det är ju ett klokt förslag, att man borde räkna våren inte efter kalendern utan efter dess verkliga ankomst, men det är inte särskilt praktiskt genomförbart. Siste april  som dagen kallas från Lunds horisont, inte valborgsmässoafton, har alltid varit en riktpunkt för firande runtom i Norden, när man hunnit bli grundligt och nästan desperat trött på mörker och kyla och man försöker locka fram solen genom att tända bål.

Den lärde kulturhistoriken T. F. Troels-Lund (han hör till det inte obetydliga antal danskar som varit föreslagna till ett Nobelpris) ägnar ett kapitel i sin väldiga krönika ”Daglig Liv i Norden i det 16e Aarhundrede” åt sådana eldriter vars ursprung försvinner i en töcknig hedendom. Han  visar att vårens gradvisa rörelse norrut vållade vissa besvär när det gällde att bestämma vilken dag som var lämpligast att fira vårens ankomst: i Dalarna låg isen fortfarande på sjöarna när göken hade hunnit gala flera varv på Jylland.

Fast en primitiv tideräkning hjälpte upp det hela. När 1500-talet var inne hade man lagt till en dag under så lång tid att man den första maj i själva verket var framme vid den elfte maj, och då hade våren förstås hunnit en bra bit på väg om det var ett någorlunda normalt år. Bondepraktikan hakar upp sina goda råd på tecken i naturen, vissa av dem kommer vi ihåg även om vi är stadsbor sedan en eller ett par generationer tillbaka. För ett par tusen år sedan, i bronsåldern, drog danska bönder runt sin solvagn på åkrarna, den som man fortfarande kan se på Nationalmuseet i Köpenhamn. De är en skiva belagd med guld, dragen av ett spann bronshästar.

Det gjorde man i hopp om att lika ger lika: om vi låter vår sol gå över åkrarna kommer gudarna att låta sin lysa. Samma tanke ligger säkert bakom solhjulen på hällristningarna. Visserligen var vädret mildare den gången, men ritualer att skynda på årstidsväxlingarna behövdes likafullt.  Solvagnen glömdes bort, men majbålet dröjde kvar. Troels-Lund har en del att säga om hur elden borde vara beskaffad: en nytänd gnideld från pinnar. Den seden ansågs länge ha magisk kraft på Hebriderna. Om kreaturen drabbades av sjukdomar lät man nio grupper på vardera nio män gnida eld, kokte så vatten över den, och stänkte ner djuren. Elden jagade bort oknytt och onda makter men lockade också fram solen.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

 Aurora Borealis ur historia de gentibus septentrionalibusMycket av detta måste ha förefallit utlänningar besynnerligt, en exotism som ökade med avståndet. Berömd är skildringen av midvinterblotet i Uppsala, också det en årstidsrit. På femtonhundratalet satt en svensk i exil nere i Italien och skrev ett stort verk om de nordiska folkens historia, Olaus Magnus som var katolsk ärkebiskop tills Gustav Vasa fördrev honom samman med brodern Johannes. Han dog i Rom 1556, fyra år före sin vedersakare på Stockholms slott. Året innan kom han stora verk på latin, ”Historia de gentibus septentrionalibus”, ett klassiskt verk som innehåller mycket ljug hopletat från skilda håll, åtskilliga fantastiska skrönor men också en del sanning.

De många sidorna ger en bra bild av hur senmedeltidens folk levde, vad de levde av och hur de överlevde.  I avsnittet ”Om huruledes man plägar framställa vinterns fördrivande och sommarens mottagande”  skildrar han hur man firade vårens ankomst i köpstäderna och ute på landet:

”Sedan de nordiska folken från början av oktober till slutet av april gemensamt uthärdat en sträng vinter med långa nätter, bistra vindar, frost, snö, dimma, stormar och ofantlig köld samt övriga växlande yttringar av elementernas raseri, och detta med glatt mod i medvetande om att hugsvalelse står dem åter, pläga de med utomordentliga glädjefester hälsa den återvändande solens ljus (…) Den första maj, då solen genomlöper Oxens tecken, uppsätter städernas överhet tvenne ryttarskaror, bestående av kraftfulla ynglingar och män, och väpnar dem, såsom skulle de draga ut i någon hård dust. Den ena av dessa skaror anföres av en genom lottkastning utsedd hövding, som bär Vinterns namn och är utstyrd på ett däremot svarande sätt. Han är nämligen iklädd mångahanda skinn och väpnad med en ugnsraka samt strör omkring sig snöbollar och isbitar, liksom för att förlänga kölden (…. ) Den andra ryttartruppens anförare åter föreställer Sommaren; han kallas Blomstergreven och är utstyrd i grönskande löv och blommor som vid denna tid blott med svårighet kunna uppletas (…) Han drager från fältet in i staden, han som vinterhövdingen, fastän var på sitt håll och i sin ordning. Sedan pröva de båda sina lansar mot varandra i en offentlig tornering och giva så en bild av sommarens seger över vintern.”

Majfesten ur historia de gentibus septentrionalibuStriden mellan Kung Vinter och Blomstergreven eller Majgreven är en symbolisk strid som dyker upp i alla upptänkliga sammanhang. Man följs och förföljs av gamla bildbekanta genom livet, av bilder man sett som liten. Ett sådant minne för mig är Elsa Beskows ”Olles skidfärd” som jag länge kunde nästan utantill. Nu har de flesta orden försvunnit, men teckningarna ser jag framför mig närhelst jag vill. Olle och hans lillasyster med de nya skidor och skridskor det fått i julklapp kommer till Kung Vinters ståtliga sal, isslottet som vaktas av isbjörnar. Men slutbilderna i boken är mjäkiga, först den elaka käring med kvasten som förstör alltihopa: ”Gumman Tö, Gumman Tö, slaska inte bort vår vita snö”, och så slutbilden där vi ser resultatet av hennes framfart.

Där seglar prinsessan Vår fram över himlen i en vagn dragen av fjärilar,  färgskalan blir varmare, och Olle och hans syster har kanske hjälpligt försonat sig med vårens ankomst. Under senmedeltiden togs striden mellan Kung Vinter och Majgreven över av barn som samlade in pengar till sina lärare. Sedan gjorde tiggarna samma sak, och därefter blev det hela förbjudet, som opassande i ett välordnat stadsliv. Men det fanns andra sätt att fira våren, som papegojskjutningen i södra Sverige som efter hand knöts till Knutsgillena i de skånska städerna, och i Danmark. Den fick dessutom en praktisk betydelse, som övning i vapenbruk.

En samtida till Linné var finlandssvensken Jacob Frese som drabbades av frossa varje vår och därför inte såg fram mot vårens ankomst med någon glädje. Trots det kunde han skildra årstidens tecken vackert. Så här låter det den tionde april 1726:

Nordens orm ur historia de gentibus septentrionalibusNu sjunga fåglar gällt på trädens gröna grenar,

och vattnets tysta folk slå ut de blanka fenor.

Den stela svalan som i floden haft sin grav

i luftens öppna vidd nu svävar till och av.

De vida åkrar stå i växt och skjutand gröda

och visa oss det gräs som bliva skall vår föda.

Kort sagt: naturen sig nu allra ljuvast ter…”

Och så till sist en långt senare skald, den mångkunnige Alf Henrikson som skrev en dagsvers på fyrtiotalet som han enkelt och rättframt kallade ”Visa” och som handlar om hur snabbt sommaren kommer. Om vi inte ser upp är våren snart förbi, det visste den flitige skomakaren som hade stängt bara några få futtiga dagar på året, han som hängde ut en skylt i sitt fönster: ”Verkstaden stängd mellan hägg och syren”. Så här låter det hos Alf Henrikson om det förbiilande ögonblicket i brytningen mellan vår och sommar – vi är snart där:

Jag såg att häggen blommade, det kom en doft av den.

Då gick jag till min älskade och sade: Se och känn!

Hon stod vi makaronerna, hon sydde på en klut.

Och när hon lyfte ögat hade häggen blommat ut.

Ivo Holmqvist

Ur arkivet

view_module reorder

En svensk antisemitisk historia

Boken Lurifaxiana tillhör de råaste antisemitiska texter som publicerats på svenska. Med titeln Lurifaxiana ville författaren säga att boken handlade om lurifaxarna, det vill säga judarna. Det var inte skämtsamt ...

Av: Mikael Mogren | Essäer om samhället | 16 februari, 2009

Människor lever i bubblor

Socialpsykologiskt är detta ingenting nytt; där kallas bubblorna för primära och sekundära grupper. Jag lever naturligtvis själv, och har framförallt levt, i bubblor. Under de senaste, säg, 20 åren har ...

Av: Carsten Palmer Schale | Gästkrönikör | 09 juli, 2016

I Pousettes värld: en poet

Det är en konst att vara enkel. Erik Pousette skalar av det överlagrade och står kvar med de stringenta orden i dess ursprungliga skepnader. Han litar på dem. Behöver inte ...

Av: Benny Holmberg | Litteraturens porträtt | 23 maj, 2012

Skilda rörelser på landet och i staden Intervju med regissören Radu Mihaileanu

Det finns några filmer som har en enorm vikt på grund av deras sociala patos, ofta större än dess tekniska möjligheter. I Sverige fann man den allra första av denna ...

Av: Roberto Fogelberg Rota | Scenkonstens porträtt | 24 januari, 2012

Abrishami synagogan.  Belysning  symboliserar den eviga låga som alltid brinner på offeraltarna

Framme vid en av Teherans många judiska bönehus

Till skillnad från de arabiska länderna har Iran fredat sina judiska församlingar. Sedan 1948 har över 800 000 judar emigrerat och förvisats från sina länder i Mellanöstern och Nordafrika; inte ...

Av: Text och foto: Tarja Salmi-Jacobson | Essäer om religionen | 08 februari, 2017

Trio Brantelid Härenstam Sparf

Nicolò Paganini kontra Robin Bengtsson

I stället för melodifestivalen har Björn Gustavsson ägnat lördagskvällen åt att skriva om Paganini.

Av: Björn Gustavsson | Björn Gustavsson | 11 mars, 2017

Jag har slutat prata om Gud eftersom jag tycker synd om honom. Intervju…

Mohamed Omar är poet, essäist och debattör. Han har varit hyllad i många år innan han tog väldigt radikala positioner inte bara mot Israels politik i Palestina utan också mot ...

Av: Guido Zeccola | Litteraturens porträtt | 26 juli, 2012

Avtäckandet

Det tillstånd av förhöjd verklighetskänsla som kan uppnås genom att man, i ensamhet och företrädesvis under en längre tid, tillåter sig att till fullo ge sig hän åt tillvaron i ...

Av: Mattias Lundmark | Agora - filosofiska essäer | 02 oktober, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.