Carl Abrahamsson Foto Andrew McKenzie

All konstnärlig verksamhet bottnar i en neuros

Tidningen Kulturens Thomas Wihlman intervjuar den mångsidige regissören Carl Abrahamsson.

Av: Thomas Wihlman | 22 april, 2016
Filmens porträtt

Där vår hjärna möter världsalltet – om Wassily Kandinsky

”Måleriets innehåll är måleri. Här behöver ingenting dechiffreras: Innehållet talar glädjefyllt till den för vilken varje form är levande, det vill säga innehållsrik.” Med de orden sammanfattade Wassily Kandinsky sin syn ...

Av: Thomas Notini | 30 januari, 2013
Konstens porträtt

En mademoidame som går sin egen väg

Den franska traditionen och allmänna regeln säger att man av hövlighet skall titulera personer och ge dem epitet som monsieur, madame och mademoiselle. Den franska författarinnan Isabelle Sojfer ifrågasätter denna ...

Av: Anna Nyman | 05 oktober, 2011
Litteraturens porträtt

Milosz 100 år

"Utan tvekan vill jag hävda att Czesław Miłosz är en av de största poeterna - kanske den störste - i vår tid."(Joseph Brodsky) Den 30 juni 1911, för 100 år sedan ...

Av: Gregor Flakierski | 30 juni, 2011
Litteraturens porträtt

Sammantalkrings vidd-inre och vilande skap-, dess ande




Leonor Fini rencontreDiaboliska desinfektörer under Eldchili con Charlées av Stefan Hammarén som luftentitet EH o. Johann von Fritz som luftande EF; ”True beauty is something that attacks, overpowers, robs, and finally destroys.”

— Yukio Mishima

Dröjningstid över tankeperrongen; fallstjärnor över bortomsfärerna, besudla skampålefursten med två entiteter i rum utan rum, gissningsvis spottas ett sanningsserum i ansiktsförvridningens rosor, törne av skopolamin och förmodligen eller troligtvis i och eller under illusorisk chimärkloak bland stilettfittornas absurda kunskaper, där långt under bron – som sägs leda till de atavistiska instinkterna. Det har för argusögonens arktisblå falkblickar varit svårt att avgöra om enhetligheten vad gällande luftandarna, karaktärerna entitet H, entitet F för en dialog eller yttre monologer på telekinetisk manér inuti varandras sökande embryon.

De känner sig lynchade när de skjuter huvudet i infraröd kvicksand, huvudet, flyttar bort från bröstets vulkan och närmare vulvan, pulveriserar hoppets grundval likt stenar mellan tårna, tårarna dunstar bort från bröst som bär tydliga spår av kometen. De är stigarnas ande i hälarna på Zen. Mot Wakizashin enbart över ryggen vänder vinden mot eggen. Det skymmer, men EF/EH skyr inte mörkret – för liv och död i kraften, silkeskvant, mellan natt och dag; knäarflickans någon plomb påbörjat knastra, vett inte hur den i drömmen hamnat i min dyr tänder bred mund till, avbitet utbrutet över masktröskel, omkull, stjälpt tog, plötsligt, tillbaka slak som het avsöndra, slingerväxt mest smalare, ojämnt konstigt olidligt, allt om hårt, tror de jag är oändliga losern Sisufus in action, sisufuck, oblomma, klyscha, bevingat, motsatsen till tantig som de så envetet alla vill bli, med olika fördörjningsmotstånd och tidsskift, nästan som socialisten fullt vållnaden massakerns titulerade totalt kompakt maximalt vårdade matrixmasken Maxcilias matrixmasken Maxcilia matrixmasken Maxcilia matrixmasken Maxçilia matrixmasken Maxcilia matrixasken Marxcilia matrixstalkern én kedjas avbryt hugg sig sej öppen akten kast om i allt fortare kort drag tempo opprepad opphetsad oppbehåll i länge hur oändlighettens slir glissando korta fårat rör kör –

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Himmelen är vit och tät, ett elektriskt nät

av klotblixtars instinkt över EF/EH

deras ansikte flyr över molnens horisont.

Samurajer på subatomär nivå, en ström

av fotoner genom frontalloben, så ljust

i den lysande tystnaden sover det kolsvarta,

ogenomtränglig tyngdlös dvala

i obestämbarhetsrelation:

så låt det nu börja.

– låt nu tanken på självmord hålla oss vid liv:

EF: VANFÖDDHETEN.

Leonor Fini, jeux d'enfant

När jag sover dansar det kroppsdelar där det badar en ångest i morgonsilvret. Det badar en ångest, en ångest sprungen ur glömskan förmultnande och ja, vad man inte kan glömma, det kan man inte glömma. Drömmer vi nu, EH? Vi är sex år och skakar och lyssnar till vår gemensamma far ödet bredvid läkarens eldtal till ömma modern, vilken tycks lyssna till, vilket doktor Faustus proklamerar: den lilles skalle bör borras. Upp, uppåt. Vattnet måste få forsa, ut. Du dricker detta vatten, EH? Som ett bevis för ingenting, eller för att du kan?

I snöyra

i nyvaken kaosteori

i en köttets

 

rimfrost

djävulstriangelns lungor

bröstkorgens känsliga nerver på nåldyna

i en elementär saklighet

i en rak bana mot det röda

atomkärnans hjärtfel.

Är det jag som om jag nedtecknat i två dubbelsängar av två sammansatta enkelsängar enkla, ensamma grå sängar med fläckar. Blås en fanfar, för det går inte annat än att skratta som med halsen av åt den svarta prickens bondböna; själens förledande vägledare, leder oss till rummet du äger vars fyra betongväggar blåser bort med dina andetag, som osynliga partiklar i vinden. Är det jag som om jag nedtecknat i två dubbelsängar? Blås en fanfar! För våra porslinsögon, den blåögda blicken når inte många decennier in i dig, ögon som ser igenom ögon som inte ser; det finns inga personer i rummet och rummet finns inte heller.

Leonor Fini. Être DeuxEH: Billig äro sej poet inför dig måste. Men det fungerade som ett dragspel i någon slags gnisslets jalusi av tänjbart drag, töjbarare nästan, och mer utdragningshållet hårt, eller i snickarkonstruktion av halvtydlig Prokustes heteka [sängspektakel} ungefär och då så kom det hörbar ljudmusik ifrån den, olika varje gång nästan så länge, färdiga melodier stundom. säkert transvestitdrömsksk stil du stiger virrig alltjämt nu dock fram åt sidan mer passagé pages och sliten brun del, gult ett sådant piphuvud du är och så skall det förbli, tvunget passant där jo en ful gorgon-morgonen egentligen det som du snart mest av allt kommer att tillströmma likna javisst henne Stheno, låt oss utsäga hela den anamnesen då detaljt, av de medullarrör spruta still stril världs som nog kommer att böja blöta igenom sig det sticka embryollerat ut ända tillträlat intalande genom parfyméen på dig du milde häpnad, slingra sej ditt som där till att grända by direkt ohmsluta vridnas, nästan spydd ett skyfall, mer med att strypa dej kväver, där då dessförinnan som du slår dig ihop med en supsupporter för ett det skitigaste oskött göket på en sträcka kort flodbank i skymundan, ock din ryska parfymé giv, en rucklare flödar dags värre det än på någon annan som ni så säkert drunknar där bägge baggar ihop om det sedan är ett sätt Ex, Styx, Kokytos, Lyx höra ihop tätt körae i packade hopen pressat, eller horornas hopp beklämt kan vara ute, är bakrum på bingohallen bakom, var egentligen som längre är framtill, månhynyta ohyra entre nousé. Vet var en heteka, finska, finsk heteka, där vilar fjäder lätt. Historiskt välförankrad säger anmärkt tytt det är jag poeten kvalmigt kvar halvt barmhärtiget för dikt, där du ståtade bordat med om ännu ansedd fruder Gyllendegs bröstakt bak brister deg, vet för det var en heteka, finska, finsk heteka, där vilar fjäder lätt, olemlästad alltjämt efter detonerad.

EF: För att headbanga till tidsvargarnas skelettmusik det kan vilken blodbroder utan armar som helst så jag pekar finger på mig själv, pekfinger mot pekfinger och skriver om; skär upp magen, skär upp magen och tänk samtidigt sjukt mycket på morgondagen. Couscousansiktets vedervärdiga fantomsmärta går ut på att hämnden är varje korn av sand i stormens öga, som en annan som gråter köttets tårar för att bli den näst äldsta fallskärmsjägaren, uppsvullen av tanken på att bli familjär med östrogenkreation, bilda milis och låta retorikerna dingla i lyktstolparna som är sådär dovt vackra och elitistlila som i målningen, Pariset i Café. Nekropolisernas tystnad är orden och söndagen är domedagens ord. Han slår sig med revben i pannan om kvällen till för att det blivit en vana, en vana som östrogenparasiten i fåtöljen som stirrar på omvandlat till att äta husets pizza med sås eller sallad, vanan trogen är det vägen till turkhaket som är målet.

Och men du hela dig, din utstrålar, din utstrålning är så oerhört ingenting att den hade gjort mig erigerade om jag bara förmådde mig tro lika lite på sexualitet som jag inte trodde att det var värt att inte ta bort den obehagligt gråsprängda tanten i rummet bredvid mitt i mitt grannskap, skengravid så när hon inte skrek på nätterna vaggade hon i ett hörn och med salivsprutande sjömansvildhet viskade hon alldeles för högt att det går inte att veta, att det går inte att veta, jag vet inte, jag vet inte, hon vet inte, mantra för översvullen ädelmust vilken passerat passé och ändå hunnit med en runda i fängelset bortanför broarna, utanför spåkulans illusoriska glas, förräderiet mot min kropp är ett faktum. Jag går in på toaletten. På golvet ligger en diktsamling av Beckett som jag skrivit om ungefär: Eller vänta. Minns du när vi var ett på en ny afton för tid sedan med LSD tutade båten vid kranen vi, ett, bodde i som små om nätterna vi undslapp hemmets bältesdöd och kyrkklockorna slog unisont med raketerna och båtbasen? Nej men poesin:

Purpureko, måndimma,

ett purpureko en man kryper

nej stryper

in i rymden

genom mannen han talar med nej

in i hans öra

nej

men mannen

som ville ut

att man aldrig vet när det är slut

eller om det tar slut;

det högre som blir högre

det högre fört upp genomskinligt

diamantaxiom i hålet

där männen föder sina barn.

”existensen är, ju”

det gick inte in innan

det kom ut han

blev svart sen

skrek,

har det:

en cirkel är rund havet är blått

Och sen.

Leonor Fini. La chat dans les chatsDen andre mannen, du är det visst

kanske du entitet Hammarén

eller var det den tredje

som kallades enfalden

för att han var tvungen

&

från och med nyss

är du den

semiurinerande månens afasi

betyder vad som helst

och gör det också att

det åt upp honom

att vara månen

ibland

kunde någon ha hört honom

mumla om det absoluta

en orgie

lämnar ingen glödande jävla rapport;

det är svårt utan fingrar.

Leonor Fini Outre SongeEH: Ock jag slask det har kanské detta som gått och blivit okär i hora, det tror jag som åtminstone än, om jag så säger i sextext först. Här, det är mer knappt om vår kappsäck utan lock och till slaskstänk, jag kommer nog inte givet här framledess förmå speciellt rädda dej desto vidare, du skickliga främmande gryningsörtförsäljare, bristningsgräns i ett stycke, nattärter utförsäljning förbjuden del. Förlåt mig spydd slak ändå, vill inte säga nånting utförligt, för loserförfattarfabrikens hänvisning vitrininskåpta pärla fulla skrivmaskin som göro det grovt emedan över allt den kommer åttill. Ingen mer förstod plågan käft utav avsagt gick det ur höljes vägg och avböns väg låta något ett otänkbara matta av hetsningen giva, nu som han vita var oförmögen att skapa ytterligare underverk blända i sin tur som mer bantat av kriser, det regnade ner klister, haglade ursanningar tilltag ihop, blev lyxabstrakt för mycket, de luxeabstraktionen, folkligt som naveln från bakdelen släpa, hela himlen akt och mening en enda giv överröstning öst. Ett snart grönt vida spritt första växt gräs tilltog hängigt sedan knäigt högt högst samtidigt samtidigt tidigt skulle även tidigare av av. Oav. O.s.v. Eller hur?

EF: I riktning mot östliga stalaktiternas bräddade fradgmunnar, lummigt obesvärade manér att på något vis under måntystnadens yttre månadsskiftning variera i rött, gult, gröna irländska frihetsvidder transformerade till grå, genomdöda våldtäktsfält där intet går utan marsch i rak linje. Det beger sig, EH. Du säger slasktänk och jag definierar det som slaktmask. Variationer över öde ö: ö – men nu är det som likt så, att entiteterna förenas i en rent romersk spermakaskad och träffar en cancerpatient som inte har så mycket tarmar kvar inom sig, online, säger till henne, viskar henne ömt; vi som är i varandra nu vi älskar dig men hoppas du dör snart så vi får ärva dina ben, dina vita ben. På en säng: ovanför sängen står EH och dokumenterar mig med ett neutrala ansiktsuttryck. Min EH´s ansikte hemsöks likväl av (detta faktum behöver icke nödvändigtvis tolkas som ett bevis mot min väns uppriktighet) men det drabbas emellertid av partilösa sprittningar i läpparna, i den vänstervridna ytterhalvan av överläppen, obestridligt bestämt är han/vi/oss det obehagligaste en upplevt.

EH: Än blev det en hop främmande folk föröver vilka hade sin stund förutsett väntat på samlats för det på plats grusad förhoppning mest erfick och gick lunk deprimerade iväg som slagg och svor vida förargat tydligt? Medelmåttan orken Don Blåsa blott en igenkänd idiot som grät evig lyckotår stående. Slutar det som sekvens The End och en man rider ut i månskenet längs tågbana.

 

Johan von Fritz och Stefan Hammarén

Ur arkivet

view_module reorder

Ekelunds frihet

Den offentliga bilden av Vilhelm Ekelund (1880-1949) är minst sagt schizofren: å ena sidan betraktas han som en svärmisk naturlyriker och å andra sidan som en vresig enstöring som decennium ...

Av: Bo Gustavsson | Essäer om litteratur & böcker | 08 februari, 2010

Vad är ett Riksmuseum mot Yttrandefrihet?

Den svenska frimärksutgivningen 2016 är fylld med diverse försumbarheter. Det enda jubileumsfrimärket är tillägnat 100-årsminnet av Naturhistoriska riksmuséet, men det allt överskuggande jubiléet som borde ha firats med frimärken är ...

Av: Bertil Falk | Gästkrönikör | 04 juli, 2017

Kulturradikalen Anna Charlotte Leffler

1873 uppfördes på Dramaten i Stockholm pjäsen ”Skådespelerskan”, som väckte ett stort gensvar hos publiken. Den var skriven av en ung debutant som ville vara anonym. Det utmanande med den ...

Av: Eva-Karin Josefson | Litteraturens porträtt | 10 maj, 2014

Från Friskatorpet: Det röda

Aspens scharlakansröda ögons hysteriska blinkande tvingar sig in i det perifera seendet (en tribut, ingen stöld), och om man inte särskiljer silas och riktas älgtjurens brunstvrål genom aspens krona; färgen ...

Av: Emma Ehrlekrona | Gästkrönikör | 30 september, 2010

Att finna skönheten i vardagens oljud

Johanna Rosenqvist skapar musik som trotsar till och med industrimusikens numer rätt förutsägbara mallar. Med avstamp i en futuristisk anda konstruerar hon bombastiska verk som baseras på inspelningar av vardagsljud ...

Av: Carl Abrahamsson | Musikens porträtt | 07 januari, 2011

Phang Dang Di skildrar världen i symboler och med en pojkes ögon

I likhet med det som hände i Japan från 1600-talet till andra hälften av 1800-talet, stängde Vietman, efter sina vinster i kriget mot USA och Kina, dörrarna mot omvärlden. För ...

Av: Roberto Fogelberg Rota | Filmens porträtt | 12 december, 2010

Den nya kosmologin

Under rubriken ”En bättre världsbild” presenterade jag i januari 2013 än en gång Prigogines teori om ”dissipativa strukturer” och skrev då, att ett fel med denna teori var att den ...

Av: Erland Lagerroth | Agora - filosofiska essäer | 27 februari, 2013

Att lyssna i facit – Festtage Berlin 2012

Efter sex Festage Berlin på raken känns det lite som att en gång om året få möjligheten att lyssna i facit. Kolla upp hur det ska låta helt enkelt. Att ...

Av: Ulf Stenberg | Essäer om musik | 21 april, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts