Erland Lagerroth - sökandet är vårt största äventyr

Trots sina åttiosju år är Erland Lagerroth en av våra mest entusiastiska sökare efter nya sätt att se på människan och hennes plats i kosmos. Man tänker sig att människor ...

Av: Antoon Geels | 25 mars, 2011
Essäer

Lindellhallen. Lage Lindell. Formspråk.

Inom arkitektur talar man om en stereotom känsla som åsyftar volymen, en distanslöshet, en öppenhet. Den må vara subjektiv, alla tolkar vi rum olika, men den är också bestämmande för det ...

Av: Allan Persson | 01 februari, 2012
Essäer om konst

Med försonande och förlåtande ögon

  Ingmar Bergman. Fotograf: Bengt Wanselius Med försonande och förlåtande ögon Tidningen Kulturen hedrar den beundransvärde filmaren, författaren och dramatikern Ingmar Bergman. Denna vecka porträtterar Crister Enander honom som författare. Nästa vecka presenterar ...

Av: Crister Enander | 07 augusti, 2007
Essäer om film

Det förlorade paradiset Om Marcel Prousts incestuösa madeleinekakor

Insvept i klädbylten sittande i sin mentala krypta i den korkvadderade sängkammaren arbetar den sjuke Marcel Proust nätterna igenom med sitt mästerverk. Sönderhostad av en tuberkulös hosta, drogad av tunga ...

Av: Benny Holmberg | 26 juli, 2010
Essäer om litteratur & böcker

POETRY SLAM - folklighet eller elitism?



POETRY SLAM - folklighet eller elitism?

Poesi - ett artificiellt språk från de finlitterära salongerna, eller ett ärligare sätt att uttrycka sig på, ett medel för att spräcka barriärerna och säga precis som det är?

Någon lägger upp fötterna på bordet, rapar och kallar det poesi. Någon annan stryker hastigt förbi bibliotekets lyrikhylla utan att ens bläddra bland titlarna, för poesi är något heligt, nästan farligt, som man behöver vara född med en särskild kulturell ådra för att kunna ta till sig. Uppfattningarna om vad poesi egentligen är går brett isär, men idén om att poesi inte är till för vanligt folk är utbredd, och ur viljan att förändra den inställningen föddes Poetry Slam i USA på åttiotalet. 1994 tog poeten Erkki Lappalainen Poetry Slam till Sverige och 1995 genomfördes det första svenska mästerskapet. Sedan dess har rörelsen bara expanderat. Varje år tävlar lag från olika delar av landet i svenska mästerskapen, och lokala tävlingar hålls med jämna mellanrum på olika orter.

Poetry Slam är en tävling i att framföra sin egen poesi. Det går inte att tävla i poesi, därför gör vi det, sa en gång amerikanen Bob Holman, och det är till stor del det Poetry Slam handlar om; att ta ner poesin på jorden, att punktera det heliga och göra den mer folklig och lättillgänglig. Vi lever i ett samhälle där det tävlas i allt - varför inte också tävla i poesi?

 hatt
 Gatupoeten har samlat lite pengar.
 Bild: Elin Bengtsson
De tävlande poeterna läser i tur och ordning var sin egen dikt. Dikterna får inte vara längre än tre minuter, och ingen rekvisita får användas. Varje framträdande poängsätts, från ett till tio, av fem jurygrupper som består av frivilliga ur publiken. Den högsta och lägsta poängen räknas bort, och poetens slutgiltiga poäng blir det sammanlagda resultatet av de övriga. Efter grundomgången paras poeterna ihop, och tävlar mot varandra två och två, där en vinner och en slås ut. Efter semifinal, kvartsfinal och final kan en vinnare koras, som förutom äran och möjligheten att få läsa en segerdikt, vinner en hatt med pengar och småsaker som publiken samlat in under kvällen.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

På Slamkvällar kommer en publik som kanske aldrig skulle gå på en traditionell diktuppläsning på biblioteket. Och de tävlande är inte alltid poeter i den bemärkelsen att deras högsta mål är att ge ut en diktsamling på Bonniers. Precis som punken hade sina stjärnor som inte kunde ta fler än tre ackord, kan Slamtävlingar vinnas av poeter som knappt kan svenska, än mindre stava. Poetry Slam har också blivit ett forum för poeter att få respons direkt från sin publik eller läsekrets. Här får poeter vara artister på samma vis som musiker och skådespelare. Kunna läsa av reaktionerna direkt i publikens ansikten, och delta i den kollektiva upplevelsen att man inte måste läsa poesi ensam på sin kammare, utan poesi kan vara gemenskap, det kan vara party.

Allt väl så långt. Poetry Slam ger nya dimensioner åt kulturlivet, fler får upp ögonen för poesin som konstart och poesin i sig blir lite rockigare, lite roligare, lite skitigare. Men har förhoppningarna om att skapa en mindre elitistisk poesi infriats, eller har det helt enkelt slagit över åt andra hållet?

I de lokala, mindre tävlingarna, deltar ofta en brokig samling poeter.

Unga som gamla, nyskapande som traditionella. Finstämd naturlyrik blandas upp med rappa förortsbeat, svidande politiska budskap ställs i kontrast mot vackra abstraktioner. De lokala tävlingarna har plats för alla, och vem som vinner beror nästan enbart på publiken, som på vissa ställen har en medelålder på tjugo år, på andra kring sjuttio. Men så fort man kommer upp på de högre nivåerna, förändras Poetry Slam-scenen radikalt. Många av dem som definierar sig som poeter i högre grad än som artister, de äldre och de med svårtillgängligare och mindre slagfärdig poesi är som bortblåsta. Kvar finns de vana aktörerna, för det mesta unga, humoristiska och rappa i käften. Det verkar finnas en färdig mall för hur en dikt ska se ut för att gå hem i mästerskapstävlingarna. Från att på lokal nivå vara ett forum där olika poesiarter möts, tenderar Poetry Slam på riksnivå att bli en tävling där alla tävlar i samma genre. Många av de etablerade scenpoeterna tävlar med samma dikter i flera mästerskap, dikter som de vet går hem hos publiken, och som publiken känner igen. Vill man nå framgång verkar det gälla att anpassa sig till formen.

Finns det en problematik i det? Det beror på ur vilket perspektiv man väljer att se på den växande Poetry Slam-rörelsen. Handlar Poetry Slam om en helt ny konstart och ett helt nytt uttryckssätt, är det naturligt att rörelsen skapar sina egna ideal och unika former som utövarna rättar sig efter. Men ser man på rörelsen som det den ofta utger sig för att vara; ett forum för dem som skriver dikter att få möta en publik, kan likriktningen helt klart bli ett problem. De som inte anpassar sig osynliggörs och slås ut ur tävlingarna på ett tidigt stadium, och Poetry Slam blir precis det som grundarna av rörelsen en gång ville protestera mot; ett elitistiskt forum för poesi där många känner sig utestängda.

Poetry Slam är en rörelse med stor potential att utvecklas. Dess styrka ligger i att det är utövarna som skapar den, poeterna och publiken som bestämmer. Den har inga uråldriga traditioner som måste upprätthållas, och inga direktiv från högre instanser anger vad som är rätt och fel. Det innebär att det är poeterna, åskådarna och entusiasterna som avgör åt vilket håll utvecklingen ska gå. Antingen kan man förstärka de tendenser som vi kan se redan idag - den tydliga inriktningen mot ståuppkomik och slagfärdighet, och låta Poetry Slam vara en konstform skild från den traditionella poesin och estradpoesin, eller också kan man arbeta för en större tolerans gentemot olika poesiarter. Det är synd om Poetry Slam ska gå miste om den mångfald som finns bland dem som skriver poesi idag - och det är synd om inte alla poeter ska få lika stor chans att möta sin publik ansikte mot ansikte, och uppleva i omvälvningen som börjar i den stund poesin lämnar papperet och får fritt spelrum i en lokal fylld med människor. För även om poesi har många ansikten, och kan definieras på olika sätt, finns det ett begrepp den aldrig kommer att kunna förenas med - elitism. Poesi kommer av den inre rösten i människan, och den kommer alltid att hitta, mot alla odds, ett rum där den kan utvecklas fritt. Förhoppningsvis kan Poetry Slam-scenen få vara ett av många sådana rum, ett forum öppet för alla engagerade och en explosiv rörelse för det fria ordet.

Elin Bengtsson

Ur arkivet

view_module reorder

”Jag kommer att förverkliga barnhemmet ”

”Jag kommer att förverkliga barnhemmet ” Varje enkrona i vårt land gör reklam för Nisti Stêrks hyllade revy För Sverige i tiden som åter spelas i Stockholm. På Maxim bjuder hon ...

Av: Agneta Tröjer | Filmens porträtt | 09 oktober, 2007

"Att skriva är att verka..." En palestinsk intellektuell som försökt ta sitt ansvar

Jag visste inte att han nyligen hämtat sig efter hjärninfarkt och lungcancer-operation. Sedan den där julidagen har jag hunnit möta Abdel-Qader Yassine några gånger. Och när jag väl kommit över ...

Av: Pia Brimstedt | Övriga porträtt | 06 oktober, 2013

Slutet i Blå Tornet

I juni 1911 kom August Strindberg fram till att hans dödsår borde vara 1912. Den slutsatsen drog han genom att kombinera årtal ur sitt liv. I ett brev till den ...

Av: Kurt Bäckström | Essäer om litteratur & böcker | 13 Maj, 2012

Ungdomlig revolt i bildningsromanen

Om Wilhelm Meisters läroår av Goethe Goethe på landet i Italien. Johann Heinrich Wilhelm Tischbein, 1786 Det är sent 1700-tal och den tyske köpmanssonen Wilhelm Meister vill bryta sig loss från sin ...

Av: Elin Schaffer | Essäer om litteratur & böcker | 07 april, 2008

Frances Hodgson Burnett

Du kan aldrig finna samma trädgård två gånger

Trädgården. Drömmen om den egna täppan. Paradiset på jorden. Edens lustgård eller Candides lustfyllda odlande i Voltaires upplysningsroman. Har du en boksamling och en trädgård så har du allt!

Av: Belinda Graham | Essäer om litteratur & böcker | 16 juli, 2017

Hämta andan och anden i Wien

Wienarna hämtar andan på söndagarna. Efter en veckas hård stress är det en utmärkt idé. På Heldenplatz möts lokalbefolkningen och turisterna som med kameror på magen eller mobiltelefoner i händerna ...

Av: Lilian O. Montmar | Resereportage | 29 oktober, 2013

Jag drömde om Cornell…igen

Egentligen är det en ganska osannolik historia. En tjugosjuårig försäljare av designade textilier råkar av en slump få syn på en collageroman av Max Ernst, La Femme 100 têtes, blir ...

Av: Gilda Melodia | Gilda Melodia | 16 januari, 2017

Ben Jonson Senaste statsmannaropet

Britten Ben Jonson (1572-1637) skrev satirer och komedier, som länge gjorde honom minst lika uppskattad som Shakespeare. En av dem uppfördes av Shakespeares trupp. Jonson formulerade sig någon gång ganska snålt ...

Av: Ben Jonson | Utopiska geografier | 29 juli, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.