Watson and the Shark (1778) av John Singleton Copley

En död haj är inte konst

Konsthistorien svämmar inte direkt över av hajmotiv. Men de finns, och då med en ganska dramatisk, symbolisk innebörd. I populärkulturens blockbusterfilmer har hajen spelat en tydlig roll, men bilden av ...

Av: Mathias Jansson | 28 februari, 2015
Essäer om konst

Omöjliga intervjuer – J.D. Salinger

De omöjliga intervjuerna är en artikelserie där huvudrollen spelas av de döda. Döda författare, bildkonstnärer, filosofer, poeter, regissörer, musiker, tonsättare, skådespelare, men också historiska personligheter, mytomspunna gestalter, gudar och släktingar ...

Av: Jonas Wessel | 05 april, 2013
Övriga porträtt

Bologna On the Edge

Bologna i norra Italien är en stad där bättre bemedlade samlades och skyddade sina hem från invaderande rövare som ansträngde sig för att jämna ut den sociografiska snedfördelningen. Till skydd ...

Av: Carsten Lindström | 04 december, 2011
Essäer om konst

Marginell mästare

Marginell mästare I början av 1950-talet kom en grammofonskiva till Sverige. Den var på sätt och vis hemmagjord. Pianisten, upphovsmannen hade själv producerat den. Det var en stenkaka. På ena sidan ...

Av: Bertil Falk | 18 januari, 2007
Essäer om musik

På drift med Beatgenerationen



peter orlovsky w.s.borroughs allen ginsberg alan ansen gregory corso ian sommerville paul bowlesJack Kerouacs klassiska trendskapare ” På väg” finns nu i ny reviderad upplaga, snyggt översatt av Einar Heckscher. Volymen innehåller även ett förord av Anne Charters där hon kortfattat redogör för Kerouacs korta liv, hans författarskap, grundläggande filosofi och den språkliga rytm och virtuositet som utmärker ”På väg”. Introduktionen är så pass bra att man lätt inbillar sig att den oinitierade läsaren bara behöver ögna igenom den för att omedelbart kunna greppa Kerouacs världsbild och förstå sig på den nya form av kreativitet som romanen gav upphov till i femtiotalets Amerika. För min egen del blev det betydligt mer ansträngande än så eftersom jag verkligen ville förstå mig på boken och de karaktärer som omger huvudpersonen, Sal Paradise, under hans sökande efter frihet från normer och en ny, mer andlig och antimaterialistisk livsstil. Resorna över den amerikanska kontinenten känns lätt tjatiga för den som inte känner till tidsandan, och den grabbiga attityden som råder mellan Sal och hans kompisar kan uppfattas som både gammalmodig, sexistisk och påfrestande. Den tid som gått sedan boken skrevs har lagt den kraftigt översexualiserade, idealiserade mansroll som Kerouac framhäver långt bak i arkiven. De kvinnor som finns med framstår till exempel mest som rena objekt för manliga fantasier och behov, något som ju lätt kan reta upp nutida kvinnliga läsare. Språket, med sin starka rytm bunden till jazz och bebop-musiken, får inte heller samma kraft för den som inte känner till åtminstone lite grann om jazzens utveckling i Amerika och de ungdomar och så kallade hipsters som drogs till barer och klubbar för att lyssna på det som då betraktades som subversiv musik, ofta framförd av svarta musiker.

Jag läste den här boken två gånger. Första gången utan bakgrundsinformation och med ganska lite utbyte. Eftersom det här förvånade mig ägnade jag litet tid åt att läsa om Beatgenerationen, samhällsklimatet, musiken etc och andra gången jag läste ”På väg” gick romanen igenom en metamorfos. Skillnaden var oerhörd. Alla skumma, lite slitna karaktärer som huvudpersonen möter på sina resor fick liv, den amerikanska kontinenten återuppstod, färgstark och myllrande trots alla sina fel och brister och jazzrytmerna dunkade på under det fantastiska ordflödet som utmärker Jack Kerouacs prosa.

Jack Kerouac på Greenwich Village  1958För att kunna sätta den här skildringen på sin rätta plats i amerikansk efterkrigstidslitteratur anser jag att man behöver veta en hel del om Beatgenerationen, en samling författare, poeter, konstnärer och musiker som stod i opposition till de sociala former som de uppfattade som stela, hycklande och materialistiska. De var också uppriktiga i sitt sökande efter nya sanningar och såg på sig själva som visionärer. Alkohol, sex, och experiment med droger ingick i bilden, så detta är inget nytt i världshistorien. Jack Kerouac, som dog vid fyrtiosju års ålder av brusten kroppspulsåder, hade vid minst ett tillfälle så mycket olika droger i kroppen och var så utmattad att han var tvungen att läggas in på sjukhus för avgiftning. Drogerna såldes för det mesta av gatulangare. Ett omtalat ställe var de ruffiga kvarteren runt Times Square i New York, där vem som helst kunde få tag i vad som helst bara man hittade rätt langare. En av dessa var Herbert Huncke, (Elmer Hassel i ”På väg”) mannen som Kerouac påstod gav upphov till uttrycket ”beat”. ”I´m beat to my socks” var ett av Hunckes favorituttryck när han ville uttrycka en form extatisk utmattning kombinerat med total brist på kontanter. Kerouacs egen version av uttrycket ”beat” var betydligt svårare att förstå för de ivriga journalister som intervjuade honom efter dundersuccén med ”På väg” när den kom ut 1957.

Han länkade nämligen också uttrycket till en form av vision av Guds härlighet,”beatitude” en direkt kännedom om Gud som bara de saliga i himlen kan uppleva. Jack Kerouac ansåg att han hade identifierat en ny trend likvärdig med The Lost Generation, ett uttryck myntat av Ernest Hemingway som benämning på den författargeneration som växte upp efter först världskriget, bland annat Scott FitzGerald, John Steinbeck, John DosPassos och T.S. Eliot. Det skulle visa sig att han hade rätt. Beatgenerationen, som fick en så enorm genomslagskraft under Kerouacs livstid, har blivit minst lika känd för eftervärlden som den författargeneration som lånade sitt namn från det de upplevt under sin uppväxt i en ny förändrad, opålitlig världsordning både hemma i Amerika och ute i ett krigshärjat Europa.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Jack Kerouac och Lucien CarrVilka var då de mest framträdande av beatpoeterna och hur såg deras bakgrund ut? Jack Kerouac, författaren som satte sitt märke på en hel generation unga amerikaner, föddes som Jean-Louis Lebrid de Kerouac i Lowell, Massachusetts 1922 (han hade alltså fyllt nittio år i år). Föräldrarna var fransk-kanadensare som invandrat från Québecs landsbygd. Familjen talade den fransk-kanadensiska dialekten joual hemma och Jack lärde sig inte tala engelska förrän han började skolan vid sex års ålder. 1939 vann han ett idrottsstipendium som tog honom till Horace Manns internatskola och vidare till Columbia Universitet, där han spelade fotboll men hoppade av efter ett gräl med tränaren.

Det var på Columbia Universitetet som Kerouac först kom i kontakt med några av de andra som skulle komma att utgöra kärnan i Beatgenerationen. Allen Ginsberg, Lucien Carr och William Burroughs. Carr introducerades först för honom genom Edie Parker, en kvinnlig skolkamrat som han hade ett förhållande med, och eftersom Carr kände William Burroughs sedan tidigare lärde Kerouac snart känna honom också. De började, tillsammans med en annan student Allen Ginsberg, senare en av de mest kända beatpoeterna, att undersöka nya aspekter av verkligheten genom att testa effekterna av olika droger och ägna sig åt långa filosofiska och religiösa samtal. Drogerna ledde inte bara till ett utforskande av inre värden, de tog också Carr, Ginsberg och Kerouac vidare ut till en undre värld fylld av knarklangare och andra skumma karaktärer i de nedslitna områden i New York som omgav Greewhich Village. En värld som den äldre och mer erfarne William Burroughs redan var väl införtrodd med. Det var här som beatpoeternas karriärer tog fart på allvar.

Området var fyllt av sjaskiga barer och klubbar som skränade och vibrerade av jazz och bebop. Ett drömscenario för unga blivande poeter och samhällsförändrare och de tre collegestudenterna drogs hit som flugor mot en tänd glödlampa. Kerouac sade senare att ett av målen med ”På väg” hade varit att lyfta några av de unga, vackra, slitna hipsters som drällde runt i The Village ur deras storstadsmiljö, ta ut dem på en odyssé genom Amerika och låta läsaren se sin kontinent på ett helt nytt sätt genom deras ögon. Han skrev kontinuerligt på flera utkast till ”På väg” under tiden i Greenwhich Village och försökte dokumentera sina resor tillsammans med de andra beatförfattarna på ett språk som skulle ligga så nära verkligheten som möjligt. Han misslyckades gång på gång, men gav inte upp utan försökte sig på olika sätt att skriva. Bland annat försökte han sig på så kallad ”kickwriting” vilket innebar att han skrev alltihop i ett enda flöde. Han klistrade ihop papper och stack ner dem i skrivmaskinen så att han inte behövde avbryta sitt tankeflöde för att byta papper i mitt i en mening.

kerouac, ginsberg, cassadyKerouacs debut kom 1950, inte med ”På väg” men med romanen ”The Town and the City” också den en verklighetstrogen berättelse om hans egna slitningar mellan småstadslivet och livet i storstaden. Kerouac åkte ofta hem till sin mamma, i ”På väg” representeras hon av Sal Paradise moster som han bor hos med jämna mellanrum, för att ta det lugn och skriva. Han pendlade mycket mellan en bohemisk och en mer traditionell livsstil och han visste ibland inte var han först och främst hörde hemma . ”The Town and the City” som Kerouac var mycket angelägen att få ut för att visa sina föräldrar att han ville något med sitt skrivande handlar om den nostalgi han kände för småstadslivet i Lowell och den starka, destruktiva dragning som New York City hade på honom. Tyvärr dog hans far av cancer 1946, fyra år innan boken kom ut och det var bara Kerouacs mor som fick se den i tryck. ”The Town and the City” blev ingen större succé men Kerouac gav inte upp utan fortsatte stenhårt att jobba på sin ”vägbok” , hans arbetsnamn på ”På väg”. Under arbetet med romanen, som ofta gick ganska trögt, introducerades han för några av de karaktärer som skulle hjälpa honom att föra handlingen framåt och finpolera det verklighetstrogna språk han jobbade så hårt med att fullända.

En av dessa var Neal Cassady, romanens Dean Moriarty. Kerouac hade presenterats för honom1946 och blivit imponerad av hur Neal lyckades med att kombinera ett tvålfagert skådespelarutseende med en tuff, respektlös luffar attityd. Neal som var född och uppvuxen på Skid Row i Denver tillsammans med sin far, en alkoholiserad järnvägsläggare, fördrev sin tid med att arbeta på järnvägen, resa runt i Amerika och ha förhållanden med flera kvinnor samtidigt. När han träffade Kerouac var han gift med den femtonåriga LouAnn,( bokens MaryLou) men hade samtidigt barn och ett halvfungerande familjeliv med den betydligt äldre och respektablare Carolyn (Camille) som han sedan gifte sig med. Kerouac beundrade Neal Cassadys livskraft och hans förmåga att leva utanför gängse normer utan att känna ånger, skuld eller skam. De kvinnor Cassady bedrog, lämnade och återkom till beundrade honom uppenbarligen inte lika mycket. Både Carolyn och LouAnn verkade anse att han var en charmig men hopplöst ansvarslös skitstövel.

Neal och CarolyneHans personlighet finns dokumenterad i hans andra fru Carolyn Cassadys ”Off the road” som beskriver livet i ”På väg” från en annan, mer realistisk vinkel. För Keroauc blev Cassady, trots sina fel och brister, en stor källa till inspiration och det var genom hans brev och ständiga ordflöde som han till sist hittade fram till rätt berättarstil. Neal Cassady publicerade aldrig något eget skrivet material, men några samlade texter har getts ut postumt. Cassady blev inte gammal. Han var bara fyrtiotvå år när han dog efter en bröllopsfest utanför San Miguel de Allende i Mexico 1968. Neal, som blivit både full och hög på festen, bestämde sig för att gå hem längs järnvägsspåret. Tyvärr somnade han i det regniga kalla vädret och när han hittades och kunde föras till sjukhus hade han hamnat i koma och han avled några timmar senare. Kerouac och Cassady hade förlorat kontakten många år tidigare. Cassady som inte hade lätt för att sitta stilla, hade istället spenderat mycket tid tillsammans med Ken Kesey (författare till”One flew over the cuckoos nest 1962) och gruppen The Merry Pranksters som åkte runt i Amerika i en gammal skolbuss ”Further” och testade psykadeliska droger under de numera legendariska så kallade Acid-Tests. Till dem som vill läsa mer om Ken Kesey och The Merry Pranksters kan jag rekommendera Tom Wolfes utmärkta ”Electric cool-aid acid test” från 1968.

I ”På väg” får Dean Moriarty mest symbolisera frihet och uppbrott. Han kommer och går och livar upp stämningen bland de mer slitna och exentriska karaktärer Sal Paradise träffar på under sina resor över den amerikanska kontinenten. En av de mer udda i den här skamfilade samlingen är definitivt William Burroughs eller Old Bull Lee som han kallas i boken. Namnet hade Kerouac hämtat från Burroughs smeknamn ”Bill” och hans morbrors namn, Ivy Lee. Ivy Lee hade genom sin vältalighet lyckats med att rentvå familjen Rockefellers namn efter en massaker på strejkande gruvarbetare i staden Ludlow 1914 och han ansågs ha skapat begreppet Public Relations. Han var också Hitlers publicist i Amerika och fick därför dras med öknamnet ”Poison Ivy”. Burroughs använde sig själv gärna av familjenamnet Lee. Han var fascinerad av morbroderns förmåga att vända opinionen till familjen Rockefellers fördel och han påstod att Ivy Lee var den som hade påverkat honom starkast i hans försök att hitta fram till ”ett språk som var sant”.

William S BurroughsWilliam Burroughs II, var äldre än de andra i Beatgenerations kärntrupp och han levde också längre än många av sina författarkollegor. Han föddes 1914 i ST Louis och dog 1997 i Lawrence, Kansas. Burroughs växte upp som en udda fågel i en välbärgad familj. Redan tidigt blev det tydligt att han skilde sig från mängden av barn runt om honom. Han hade svårt att skaffa sig vänner och en lärare beskrev honom som ganska smart men med ett ohälsosamt intresse för det morbida. Burroughs tog sig till Harvard där han studerade engelska, han fick mycket ekonomisk hjälp av sina föräldrar som insåg att han var alltför apart för att visas upp för societeten i St Louis. När han var klar med sina universitetsstudier 1936 reste han runt i Europa och Nordafrika. Han blev vittne till fascismens framväxt och tog sig tillbaka hem innan krigsutbrottet 1939. William Burroughs hade alltid intresserat sig för droger och när han återvände till USA ägnade han mer och mer tid åt att utforska verkningarna av olika narkotisk preparat. Han gick bland annat på heroin och hans missbruk gjorde honom till en känd profil i langarkretsarna runt Times Square och Greenwhich Village. Det gick så långt att han rånade langare och alkoholister nere i tunnelbanan för att få pengar till nästa fix. Under tiden i New York ingick han ett slags kompisäktenskap med en vän, Joan Vollmer, (Burroughs var homosexuell) en av de kvinnor som umgicks i kretsarna runt beatpoeterna.

När Burroghs dödade sin fruEnligt många var Joan Vollmer en intelligent, konstnärligt begåvad kvinna, men även hon satt fast i ett hårt narkotika och alkoholmissbruk som inte underlättades genom äktenskapet med Burroughs. 1946 fick paret nog av New York och tillsammans med sonen, William Burroughs III, lämnade de storstaden för att försöka sig på ett liv som bönder i Södra Texas. När Sal Paradise i ”På väg” hälsar på Old Bull Lee och hans familj präglas stämningen runt deras liv på gården av vantrivsel och frustration och Burroughs trivdes inte heller med det liv han hade valt. Istället påstod han att livet som bonde gjort honom mer kriminell och att han ständigt plågades av olägenheter som brist på vatten, olaglig arbetskraft, skorpioner och råttor. I två av sina självbiografiska romaner ”Junky” och ”Svängd” har han kallat södra Texas för ”En plats dit man kommer för att dö”. Det dödsdrama som skulle komma att förändra inriktningen i Burroughs liv tog dock inte plats i Texas utan i Mexiko, dit paret Burroughs/Vollmer flyttade efter att de gett upp tanken på ett drägligt liv södra Texas. 1951 beslöt de sig för att sälja en revolver i Mexiko City. Båda kom redlöst berusade till den lägenhet där försäljningen skulle äga rum, men köparen kom aldrig och när Bill, på Joans uppmaning, försökte skjuta på ett äpple hon hade på huvudet missade han och dödade Joan med ett skott rakt genom pannan. Burroughs påstod själv att det här satte fart på hans kreativitet och 1953 publicerades ”Junky”, något felaktigt översatt till ”Tjacket” (1967) på svenska. Burroughs ägnade sig åt heroinmissbruk, alltså” jonk”, inte amfetaminmissbruk ”tjack”. Det här ordvalet kan ibland leda till förvirring för vissa läsare som inte vet vilken drog huvudpersonen för tillfället valt att gå på.

Burroughs språk i de båda självbiografiska romanerna ”Tjacket” och ”Svängd” är realistiskt och hårt men ändå nyansrikt, egenartat och lätt att följa. Man får en känsla av att Burroughs bara berättar om det som hände precis som det var. Kerouac var mycket imponerad av hans sätt att beskriva den osminkade verkligheten och använde Burroughs självbiografiska berättelser som inspiration när han försökte nå fram till ett språk som skulle beskriva allt ”precis som det hände”. Trots Kerouacs och många andras entusiasm för hans mer realisitiska berättelser ändrade Burroughs kurs och i ”Den nakna lunchen”, hans kanske mest kända verk, befinner sig både språket och kompositionen långt bortom logik för tid och rum. Burroughs introducerade en helt egen mytologi och han hade börjat använda sig av cut-ups och fold-ins en litterär metod som innebar att man rev sönder redan skrivna ord och meningar och klistrade in dem igen i en annan ordning i syfte att skapa en helt ny text. Metoden blev känd genom Burroughs som i sin tur lärde sig den av Brion Gysin, en brittisk-kanadensisk författare, ljudpoet och performance- konstnär. Gysin som föddes i England 1916, bodde länge i Tangier, ett populärt tillhåll även för Burroughs, där han var delägare i restaurangen 10001 Nights. Brion Gysin delade uppenbarligen inte bara Burroughs intresse för litteratur, de hade också andra gemensamma intressen. När Gertrud Steins partner, Alice B Toklas, höll på med sin kokbok var Gysins bidrag från restaurangen ett recept på hasch-fudge, en sorts kola med inbakade haschbitar.

Burroughs och Brion Gysins DreamachineWilliam Burroughs kultförklarades redan innan sin död som både som människa och författare och han fick mycket uppskattning av de unga musiker och konstnärer som flyttade till New York under sjuttio och åttiotalet. Han finns bland annat med på ett par skivinspelningar. Den mest kända är den experimentella musikern och performance -artisten Laurie Andersons skiva ”Home of the brave” där Burroughs figurerar. När han dog 1997 i Kansas var han tillfreds med livet trots de tragedier och slitningar han gått igenom och han ansåg att han hade tagit sig långt ifrån de pryda societetssalongerna i 1920-talets ST Louis. En instängd värld som han vuxit upp i, men aldrig klarat av att leva i.

En som inte heller hade trivts i ST Louis var Lucien Carr. Mannen som hade introducerat Kerouac och Allen Ginsberg för Burroughs och på så sätt rullat igång den snöboll som skulle växa med åren för att till sist resultera i en helt ny subversiv litterär rörelse. Carr presenterades för Burroughs hemma i ST Louis av en man David Kammerer, som senare skulle komma att förfölja honom och trakassera honom sexuellt. När Lucien Carr flyttade till New York följde Kammerer efter honom och skaffade sig en lägenhet i närheten. En kväll i augusti 1944 tröttnade Carr på David Kammerers efterhängsna trakasserier och högg ihjäl honom i självförsvar i Manhattans Riverside Park. Efter mordet band han ihop likets händer och fötter och slängde kroppen i The Hudson River. De andra i The Beat Crowd påverkades starkt av mordet. Kerouac ombads gömma bevis och höll på att bli dömd för medhjälp. När Carr sedan anmälde sig själv fanns det ingen som hade råd, eller ville betala borgen utom Kerouacs flickvän, Edie Parkers, föräldrar som villkorade detta med att Kerouac gifte sig med henne. Äktenskapet var över inom ett år. Jack Kerouac skämdes fruktansvärt inför sina föräldrar som ju minst sagt inte var förtjusta i hans inblandning i mordet i Riverside Park och han skyndade sig på med skrivandet av ”The Town and the City” med förhoppningen att föräldrarna skulle bli stolta över honom när boken väl kommit ut. Lucien Carr dömdes först till tjugotvå års fängelse, men blev benådades efter ett år och kunde återgå till det hippa livet runt Greewhich Village. Han blev sinom tid en respekterad redaktör för UPI- United Press International- och han dog 2005, åttio år gammal.

Ginsberg läser dikterDen tredje originalmedlemmen av Beatgenerationen, Allen Ginsberg, fick sitt stora genombrott med dikten ”Howl” 1956. Dikten som ingick i en diktsamling ”Howl och andra dikter” konfiskerades av staten på grund av det samhällskritiska innehållet och det råa, öppet sexuella språket och Ginsberg åtalades för sedlighetsbrott. Ett dåligt val från myndigheternas sida, det tog inte lång tid innan både dikten och Ginsberg själv hade nått kultstatus. ”Howl och andra dikter”, som friades när domaren Clayton. W. Horn åberopade yttrandefrihetslagen, hade getts ut av bokförlaget City Lights Books i San Fransisco. Förlaget, som blev legendariskt och K-märktes 2001, grundades av Lawrence Ferlinghetti, konstnär, bokförläggare, översättare och poet. Ferlinghetti skulle förbli Ginsbergs förläggare under trettio år och påstod själv att han upptäckte poetens storhet när han först hörde honom läsa ”Howl” på ”The Six Gallery Reading” i oktober 1955. På inbjudan av Kenneth Rexroth, en äldre poet som fungerade som litterär fadersfigur för de yngre förmågorna i beatgeneration, hade Ginsberg och fyra andra nya poeter, Philip Lamantia, Michael McLure, Gary Snyder och Philip Whalen, gått med på att läsa sina dikter på Six Gallery i San Fransisco. Lawrence Ferlinghetti påstod att publiken elektrifierades av Ginsbergs uppläsning av ”Howl”. Reaktionerna var så starka att Ferlinghetti direkt förstod att han varit med om ett historiskt ögonblick. Med bland åskådarna fanns också några andra blivande kändisar, bland annat en full Jack Kerouac och en ganska såsig Neal Cassady som skickade runt ett vinkrus och en skål som publiken uppmanades lägga pengar i. Redan nästa dag kontaktade Ferlinghetti Ginsberg och erbjöd sig att ge ut diktsamlingen och bara ett drygt år senare var Beatgenerationen på väg mot sitt stora genombrott med Allen Ginsberg och Jack Kerouac i spetsen.

Lawrence Ferlinghetti på DG Wills Books La JollaAllen Ginsberg, som inte alls ville se på sig själv som en ledande beatpoet, enligt honom var de alla lika mycket värda, föddes 1926 i Newark, New jersey och växte upp i det närbelägna Paterson. Han var son till den judiske högskoleläraren Louis Ginsberg och hans fru Naomi. Allens relation till Naomi Ginsberg skulle komma att betyda mycket för hans utveckling som människa och poet och det var nog också från henne han ärvde sitt samhällsengagemang. Hon var övertygad kommunist och Allen och hans bror Eugene fick ofta följa med henne på möten. I ”På väg” har Allen Ginsberg tilldelats namnet Carlo Marx, ett skämt som pekar på hans svaghet för marxistisk ideologi. Ginsberg var inte uttalad kommunist men hans sympatier låg betydligt mer åt vänster än åt höger. Tyvärr utvecklade Naomi Ginsberg med åren en sinnessjukdom som i grunden förblev oidentifierad men liknade paranoid schizofreni. Sjukdomen påverkade henne så pass kraftig att hon blev tvungen att spendera många år på olika institutioner utan att tillfriskna och det är bland annat från hennes upplevelser Allen Ginsberg hämtat inspiration till ”Howl” och hans andra mest kända dikt ”Kaddish för Naomi Ginsberg- död 1956”.

Han har dedikerat ”Howl” till poeten och författaren, Carl Solomon, som han mötte på en av de psykiatriska kliniker han besökte tillsammans med sin mor, och diktens berömda inledning ger också en känsla av att poeten har konfronterats med desorienterade sinnen: ” I saw the best minds of my generation destroyed by madness, starving, hysterical, naked, dragging themselves through the negro streets at dawn looking for an angry fix..”. Inspirationen till dikten tillägnades inte hans mor, det gjorde istället ”Kaddish”, Ginsberg tillskrev istället gnistan som skapat ”Howl” till ”The angel-headed hipsters” som han ansåg hade inspirerat honom mest. Först och främst då Kerouac, vars koncept ”spontan prosa” hade blivit ovärderligt för Ginsberg i arbetet med ”Howl”. Andra inspirationskällor var den amerikanske nationalpoeten Walt Whitmans epos ”Leaves of grass”, de brittiska romantikerna William Blake och John Keats samt jazzmusikern Charlie Parker.

Bill,Allen,JackEfter succén med ”Howl” fortsatte Allen Ginsberg att uppträda kontroversiellt under större delen av det som var kvar av det amerikanska femtiotalet. Han tyckte om att chockera och prata om tabubelagda ämnen speciellt homosexualitet eftersom han, enligt egen utsago, 1943 upptäckt ”berg av homosexualitet inom sig själv”. Ämnet var brännbart eftersom lagarna som förbjöd sodomi fortfarande var i bruk och Ginsberg gjorde ingen hemlighet av att han levde i ett äktenskap med en man, hans livspartner Peter Orlovsky. Ginsberg turnerade runt på universiteten i USA tillsammans med en annan av sina bästa vänner, poeten Gregory Corso, och under flera år chockerade och inspirerade de för fulla hus på alla tänkbara akademiska institutioner.

När femtiotalet gick över i sextiotal och ungdomskulturen började glida över i hippierörelsen och andra alternativa strömningar fortsatte Ginsberg att intressera sig för mycket som kunde uppfattas som kontroversiellt i det samhälle han levde i. Han engagerade sig Vietnam-rörelsen och motsatte sig aktivt allt som hade att göra med militarism och materialism. Ginsberg hade sedan länge varit övertygad buddist och hans intresse för österländska religioner höll i sig, allt han trodde på hörde i grunden samman, politiskt och religiöst. Allen Ginsberg levde som han lärde fram till sin död 1997. Han bodde enkelt, var måttlig i sina vanor och handlade större delen av sina kläder i andrahandsaffärer, trots att han vid det laget blivit en av Amerikas mest uppburna poeter och kulturpersonligheter.

Nunzio CorsoGregory Corso, Allen Ginsbergs nära vän och generationskamrat, var den yngste av beatpoeterna. Han föddes 1930 på ST Vincents Hospital i New York, som barn till tonåriga italienska emigranter. Föräldrarna separerade tidigt och lämnade sonen vind för våg. Det var inte förrän sent i livet som Gregory Corso förstod att mamman inte avsiktligt hade övergivit honom utan tvingats bort av hans far och dennes maffiakontakter. Pappan, Sam Corso, hade struntat totalt i sonen och Gregory, eller Nunzio som han egentligen hette, hade placerats i olika fosterhem runt Little Italy, inte långt från Greewhich Village. Corso envisades med att rymma från de hem staten placerade honom i och han blev ett hemlöst barn på New Yorks gator. På vintrarna sov Gregory Corso i parker, på vintern i tunnlar och på tunnelbanestationer. Han fick ihop pengar till mat genom att springa ärenden och ibland stal han livsmedel och annat han behövde för att överleva. Under hela den här tiden drevs han av den kunskapstörst som skulle leda honom genom hela livet. Han gick i skolan utan att någon visste att han bodde på gatan och när han under sin tonårstid fick avtjäna två fängelsestraff för stöld, ägnade han tiden åt att läsa böcker och skriva poesi. Corso fängslades första gången då han var tretton år och eftersom ingen ville gå i borgen fick han avtjäna sitt straff i det ökända The Tombs på Manhattan. Detta traumatiserade honom för resten av livet, han fick sitta i cellen bredvid en vuxen kriminaldåre som mördat sin fru med en korkskruv.

Andra gången Corso åkte fast var han arton år och hade stulit en kostym han behövde till en date. Han skickades till Clinton State Prison och han tackade senare fängelset för att det hade gjort honom till poet. Under fängelsevistelsen kom Corso i kontakt med medlemmar av den italienska maffian som tog honom under sitt beskydd. Genom dem kunde han få tag i den avancerade litteratur han behövde för att utöka sina kunskaper inom filosofi och litteraturvetenskap. Successivt började han utveckla sin förmåga som poet och när han frigavs 1951 hade han kommit en bra bit med sitt skrivande.

corso, ginsberg, burroughsAllen Ginsberg och Corso träffades först på Greenwhich Villages först lesbiska bar, ”The Pony Stable, där Corso brukade få låna ett bord där han kunde sitta och skriva. Trots Ginsbergs obesvarade sexuella attraktion till Corso, som var långt ifrån homosexuell, utvecklade de en vänskap som skulle komma att hålla i hela livet. De andra medlemmarna av Beatgeneration insåg också snart att Corso hade en exceptionell talang och han utvecklades under den första halvan av femtiotalet till en av de mest lovande poeterna i sin generation.

1954 lyfte hans karriär då han tog sig till Harvard och satt med på föreläsningar utan att vara inskriven. Han sov i universitetslokalerna på nätterna och upptäcktes av några medlemmar av den snobbiga föreningen ”The Porcellain Club. De skvallrade för universitetsledningen, som valde att inte köra ut Gregory Corso från universitetet. Istället upptäcktes hans kunskapstörst och begåvning och han blev antagen som universitetets ”Poet in Residence” (inneboende poet). Hans första poem publicerades i The Harvard Advocat och Harvard och Radcliffe studenter hjälpte till med att finansiera utgivningen av hans först diktsamling ”The Vestral Lady on Brattle and Other Poems” 1955. Diktsamlingen anses vara ett typiskt debutantarbete, för mycket influerad av Corsos dåvarande läsning, men det språk som introducerades i vissa av dikterna var uppenbart nyskapande. Särskilt tydligt visade sig detta i samlingens starkaste poem ”Requim for ”Bird” Parker, musician” där Corso använder sig av jazzrytmer och ett helt nytt språkbruk baserat på engelskt talspråk och hipster jargong. Många av orden Corso använde sig av ingår nu i det vanliga språkbruket bland annat ”cool” ”chick ”dig” och ”hung-up”.

Efter Harvard bodde Corso ett tag i Los Angel där han arbetade på The L. A Examiner. 1956 tog han sig till San Fransisco och började på nytt umgås med Allen Ginsberg, som hade blivit känd, eller kanske snarare ökänd, genom sin uppläsning av ”Howl” på The Six Gallery 1955. Ginsberg och Corso bestämde sig för att lifta runt Amerika och hälsa på andra författare och poeter som lämnat New York och bosatt sig i andra delar av USA. Bland annat besökte de Henry Miller i Big Sur och Jack Kerouac som just då hyrde ett trist rum över en bordell i Mexico City där han skrev på en roman med det tilltalande arbetsnamnet ”Tristess”. Året efter gav sig Corso och Ginsberg av till Europa tillsammans med Ginsbergs partner, Peter Orlovsky. I Frankrike fick de sällskap av Kerouac och fortsatte tillsammans med honom vidare till Marocko för att hälsa på William Burroughs i Tangier. Framme i Tangier gav de sig in på ett försök att hjälpa Burroughs sortera de fragmentariska anteckningar som senare skulle bli ”The naked lunch”. Författaren själv var helt handlingsförlamad och känslomässigt störd av sitt heroinmissbruk och Corso lämnade Tangier för Paris när Burroughs började utveckla ett svarsjukt beteende runt honom själv och hans vänskap med Allen Ginsberg.

Diane di PrimaDe andra följde snart efter Corso till Paris och han introducerade dem till ett billigt litet hotell ovanpå en bar på Paris Latin Quarter. Hotellet har blivit legendariskt under namnet ”The Beat Hotel” eftersom det aldrig hade något officiellt namn. ”The Beat Hotel” var ett slitet nergånget hus med 42 rum som knappt uppnådde klass tretton-hotellvärldens bottennivå- och det uppfyllde bara ett minimum av hälso och säkerhetsstandard. Rummen hade fönster som vette mot innertrappor och det fanns bara varmvatten tre dagar i veckan. Gardiner och överkast byttes och tvättades varje vår och övriga sängkläder byttes varje månad. Trots den dåliga standarden passade miljön beatpoeterna alldeles utmärkt. Hotellet drevs av en madame Rocher som förstod sig på och uppmuntrade konstnärer och författare. Hon lät dem betala med tavlor och manus och de fick måla om rummen och inreda dem som de själva ville. Det är lätt att föreställa sig att hotellet måste ha framstått som ett himmelrike för unga, fattiga, produktiva poeter och författare. Ginsberg skrev klart ”Kaddish” på The Beat Hotel, Corso skrev två av sina mest kända dikter ”Bomb” där han blandar humor och politik och ”Marriage” där han skärskådar en amerikansk institution med humor och distans. Burroughs lyckades till sist med hjälp av Brion Gysin, få ordning på sina papper och avsluta arbetet med ”The naked lunch”.

Corso återvände till New York 1958 efter att ha rest runt ensam i Europa på jakt efter sin flickvän, Hope Savage. Under ett par år var han överallt där det hände något. Han hängde bland annat med Chet Baker i Amsterdam och han läste sin poesi i England där han fick en sko i huvudet på The Oxfod Union under uppläsningen av ”Bomb”. En av universitets studenter missuppfattade innehållet och trodde att Corso ägnade sig åt krigspropaganda. Hemma i Amerika hade Kerouacs bok kommit ut och en helt ny ungdomsrörelse hade satts igång medan Corso var borta. När han kom hem förvånades han över att finna att han och hans kompisar hade blivit berömda. De var med överallt i tidningar, radio och TV och deras verk, åsikter och livsfilosofi debatterades över hela Amerika. Corso och Ginsberg fortsatte att turnera runt med föreläsningar och poesiuppläsningar under några år, men Corso påstod att han aldrig förstod sig på beatnikvågen som följde på Kerouacs framgång med ”På väg”. Många ungdomar hade börjat gå omkring med små bongotrummor under armen, utveckla små getskägg och klä sig i baskrar och toreadorbyxor. Corso påstod själv att han aldrig förstått sig på vare sig getskägg eller bongos och hans hipsterstjärna började definitivt dala. På 1960-talet ersattes beatniktrenden av hippierörelsen och andra ungdomsrörelser och Corso hamnade mer och mer ute i kylan.

Gregory Corso och dottern SheriHan kämpade under många år mot det alkohol och drogmissbruk han fastnat i under åren som firad beatpoet och trendsättare. Utöver det tampades han också med det trauma som hans svåra uppväxt lämnat efter sig. Han var gift två gånger men båda äktenskapen slutade med separation. Corso reste mycket och spenderade en hel del tid i Europa. Bland annat bodde han under längre perioder i Grekland, Paris och Rom. Han skrev flera diktsamlingar och höll sig livet ut nära sin katolska tro. Mot slutet av Corsos liv återförenades han med sin mamma, Michelina, regissören Gustave Reindinger hittade henne under inspelningen av en film om Corsos liv ”Corso-The last beat, och han fick en godtagbar förklaring på varför hon övergivit honom i barndomen.”. Under sina sista år kom han att stå sin mamma nära och när han avled 2001, sjuttioett år gammal, kände han att han hade han helats och kunde se på sitt liv som en cirkel som fullbordats.

Jag skulle råda dem som läser ”På väg” för första gången att läsa upp sig lite på den här perioden i amerikansk historia. Romanen blir så mycket bättre och säger så mycket mer när man känner till de andra beatpoeterna och författarna och den bakgrund och det samhälle som skapade dem. Det är också mycket roligare att läsa Kerouac när man kan avkoda texten och leta rätt på de ”angel-headed hipsters” som fått stå modell för de olika karaktärerna i boken.

Elisabeth Brännström

 

Ur arkivet

view_module reorder

Tunis och Esko

Tunis is av Lars Tunbjörk. Tunis och Esko Två världsberömda fotografer från Norden ställer i höst ut i Stockholm med omnejd. Konsten att se får utmärkt träning genom dessa utställningar ...

Av: Nancy Westman | Essäer om konst | 25 september, 2007

Tankens ambivalens V ”Icke ett program, men en riktning.”

14/8 Kroppen kall och tyst, ögonen skummar, bara hörselsinnet vakar och ber mig gå upp. Jag snubblar upp ur sängen, försöker fokusera, implantera, rekognosera, drömmarna ackumulera. Söker mig mot soffan, ännu ...

Av: Göran af Gröning | Agora - filosofiska essäer | 08 oktober, 2013

Mansslukerskan av Simon O Pettersson

Jag erinrar mig mycket starkt första gången jag såg henne. Hon bar en vit tjugotalsklänning, som paradoxalt nog framhävde hennes vita hy, och talade med en ljus, mycket feminin röst ...

Av: Simon O Pettersson | Utopiska geografier | 03 juli, 2014

Två massmördares möte i Wien

Nu var det 1913. Det var en gråmulen och kylig januaridag i Wien, året innan det stora kriget skulle bryta ut; värre ändå väntade ännu längre fram. En 167 cm ...

Av: Kurt Bäckström | Essäer om politiken | 11 januari, 2013

Miklós Maros, från Budapest blodiga strider till Stockholmsoperan

Miklós Maros, från Budapest blodiga strider till Stockholmsoperan Miklós Maros är en etablerad tonsättare som har sitt påbrå i Ungern som han lämnade 1967 tillsammans med sopranen Ilona som är också ...

Av: Guido Zeccola | Musikens porträtt | 19 oktober, 2006

Anders T Ohlsson i Sufflören en av flera monologerunder 2015 års Scenkonstbiennal Foto:RogerStenberg

Maktstrukturer, identitet och genus på Scenkonstbiennalen

Vartannat år arrangeras Scenkonstbiennalen, Sveriges största branschmöte för landets scenkonstnärer. I år arrangerades den mellan den 26 och 31 maj i Malmö. Förutom några internationella, speciellt inbjudna gästspel hade juryn ...

Av: Magnus Dahlerus | Reportage om scenkonst | 07 juni, 2015

Pop-expressionist på besök

Liz Markus – What we are we’re going to wail with on this whole trip. Galleri Loyal, Stockholm,t o m den 29 september 2007. Pop-expressionist på besök. - Jag hoppas ...

Av: Carl Abrahamsson | Övriga porträtt | 11 september, 2007

Dansen inom den koptiska kyrkan

Den koptiska kristna kyrkan framträder efter konciliet i Kalcedon år 451 som en separatistisk rörelse inom kristendomen, tillerkännande Kristus enbart en gudomlig natur. Den bygger sin liturgi på den alexandrinska ...

Av: Gaia Ekis | Essäer om religionen | 22 juni, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.